(Har skrivet liknande inlägg förut men då jag fått både nya FB vänner och "irl" vänner på sistone är det inte alla som ens vetat om att jag har en blogg)

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att JAG lyckats gå från en "soffpotatis" som tränade typ 2-3 gånger i månaden, ibland inte ens det, till att faktiskt kunna kalla mig för LÖPARE och vältränad (hyfsat iaf   ). 

Jag vet att jag skriver mycket om min förändring och viktminskning, och många tycker säkert att jag blivet "egocentrisk". Men jag lägger inte upp före och efter bilder för att skryta och vara självgod, och jag skriver heller inte om min viktresa och vart jag är nu, för att skryta och vara självgod. SJÄLVKLART är jag SJUKT stolt över mig själv och min prestation, och det tycker jag faktiskt att jag har all rätt att vara också. (och det vet jag att mina vänner tycker också   ) Och, är man stolt över något man gjort är det ganska mänskligt att man vill visa det för andra.   
MEN! Det jag vill komma till är att jag även gör det för att jag hoppas kunna inspirera (vilket jag hört många gånger att jag gör också) och motivera andra som är i den sitsen jag var i förut. Dvs har en vilja att gå ner i vikt och förändra sitt liv till det bättre med hjälp av bättre självförtroende, men som inte riktigt ha orken och motivationen.

I flera år var pendlade jag mellan att vara överviktig och att ligga PRECIS på gränsen till fettma, och under alla dessa år hade jag väldigt dåligt självförtroende, tyckte inte om det jag såg i spegeln. Jag VILLE göra något åt det, men jag orkade inte och hade inte den rätta motivationen. Och, jag var rent ut sagt för LAT. Ja, det är bara att erkänna, det var jag. Man kan tro att det räcker med att vilja en sak. Men det är faktiskt inte så enkelt. Hade det räckt att bara vilja för att lyckas, tror jag inte att någon hade varit överviktig (sen vet jag att där är dem som trivs och mår bra med att vara överviktig, men det är inte den gruppen jag vänder mig till). Man måste orka och ha rätt motivation också. Under alla åren som överviktig gjorde jag ett oändligt mer eller mindre oseriösa försök till att gå ner i vikt. Och i o med att försöken inte var 100% seriösa, kom jag heller ingen vart och tappade därför orken och motivationen lika fort som den kom.

Jag funderade på Viktväktarna ett par omgångar, men kände att "hålla på och räkna och väga allt man äter?! Nej FY vad jobbigt och tråkigt!" 
Sedan för ca 2 år sedan fick jag se en bild på en väninna hur hon såg ut knappt/ca ett år efter sin senaste förlossning, och hon var RIKTIGT snygg! (känn dig träffad Lina Bange     ) Och det var denna bild som fick mig ordentligt motiverad en gång för alla. När jag sett denna bild gick jag direkt ut i trädgården och sprang 10 varv i trädgården (vår trädgård är ganska stor   ), och veckan därpå anmälde jag mig till Viktväktarna. Igen, jag var med i Viktväktarna i några månader innan jag blev gravid med Mira, och han då gå ner ca 7 kg på mindre än 3 mån. Så jag visste ju att VV fungerade för mig, men efter graviditeten med Mira hade jag lyckats tappa motivationen och orken igen och hade hamnat tillbaka i samma gamla spår igen. Men denna gången gick jag med i Viktväktarna med en helt annan sorts ork och motivation. Och, på mindre än 6 månader lyckades jag gå ner nästan 18 kg!

Jag har alltid tyckt att det ser så härligt ut när man möter löpare. Dem ser så friska och pigga ut där dem springer i sina snygga löparkläder som dessutom sitter snyggt på dem! Och jag har alltid tyckt att det ser SKÖNT ut att springa. Och dem (väldigt) korta rundor jag orkat springa har jag tyckt att det var både roligt och skönt också. Så därför har jag alltid (länge) velat kunna springa. Men har nog aldrig kunnat tro att jag skulle klara av några längre sträckor. 100 m sedan har jag knappt kunnat andas.. haha   

Men i takt med att jag gick ner i vikt blev mina "pw's" allt snabbarare och efter ett tag började jag med intervaller. Pw'ade, joggade sedan så långt jag orkade, pw'ade igen osv. Dem första veckorna blev det väldigt korta sträckor åt gången som jag klarade av att jogga, men jag gav inte upp! Och jag märkte ju att sträckorna blev längre och längre efterhand jag närmade mig mitt viktmål och konditonen blev bättre. Vet inte hur länge jag hade hållit på med intervaller innan jag klarade av att jogga nästan 5 km utan paus för första gången. Ett halvår kanske? Nog inte ens så länge. Ja, inte längre iaf.    Men sedan tog det ytterligare någon månad innan jag klarade av att jogga 4 km och längre, vid varje tillfälle. Där var en hel del kvar att jobba på när det kom till styrkan och konditionen mao. Men det viktigaste under denna tiden är att jag inte gav upp!

I maj sprang jag först Toughest för första gången i mitt liv, en tuff hinderbana på 8 km som jag tidigare inte ens kunnat drömma om att jag skulle medverka i, och två dagar senare sprang jag Vår ruset utan att stanna en enda gång. Förra året gick jag mer än jag sprang, på Vår ruset..

Detta år har jag sprungit både hinderbanelopp, 5 km lopp, 10 km lopp och 21 km lopp, och kan nu stolt äntligen kalla mig för LÖPARE!

I måndags började jag jobba igen efter 4 veckors härlig semester. En semester som om man ser till vikten varit ALLT för bra..    4 kg plus på 4 veckor.. Oups!       Men, jag ångrar inget. Det är bara sommarsemester en gång om året och då ska man NJUTA fullt ut tycker jag! Vikten och kosten kan man ta igen efter semestern.    Vilket jag har gjort, och det känns SÅ bra!   

På tal om vikt är det lite roligt hur ens synsätt ändras. Förut tyckte jag att 60 kg var väldigt lite, kände att om jag lyckades komma ner till 60 kg skulle jag vara superlycklig! Jag tycker väl fortfarande att 60 kg är lite, beroende på hur lång man är så klart. Till min längd på 157 cm är 60 kg helt ok. Det är mer än jag vill väga, men det är helt ok. Jag räknas ju inte precis som tjock, knappt ens mullig om/när jag väger 60 kg.

Ändå kände jag när jag ställde mig på vågen i måndags och den visade 59,9 kg, att det INTE kändes bra. Jag kände absolut inte mig tjock, för att det vet jag att jag inte är. Men det kändes inte alls bra. Det är ju inte där "jag vill vara". Jag vill väga mellan 54-55 kg. Tom. 56 är helt ok men absolut inte mer. Och nu när jag faktiskt varit nere på dessa sifforna ganska många månader kändes det verkligen inte bra som sagt, när vågen visade på nästan 60 kg.  Dessutom började det märkas på vissa kläder. Ett par byxor som inte passade längre och ett par tröjor som satt tightare än dem gjorde innan. Så ja.. Även om 60 kg kanske inte är så mycket att gnälla över kändes det inte alls bra.

Men nu kör jag på med nya tuffa tag. Det mesta av de 4 kilona tror jag sådan tur är var vätska, för att när jag vägde mig igen två dagar senare visade vågen 58,5 kg, dvs 1,4 kg viktnedgång på två dagar.. Ska väga mig igen imorgon för att jag har tänkt ha fredagar som vägdag här hemma. Går ju och väger mig på Viktväktarna också, ungefär var 8-10 v för att behålla mitt Guldmedlemskap utan att behöva betala något, och det är på onsdagar o lördagar.

Anyway..

I måndags började jag med bättre kost igen, har skött kosten exemplariskt sedan i måndags om jag får säga det själv.    Träningen började jag ta tag i igen redan för 2,5 vecka sedan, dvs sedan vi kom hem från vår 2 veckors husvagns semester. Men i måndags tog jag det ytterligare ett steg framåt skulle man kunna säga, för att då påbörjade jag en 30 dagar lång magutmaning (se ovan). Gjorde bla 25 situps igår och det kändes kan jag säga.. haha    Idag är det vilodag, och imorgon ska jag (vi, Fredrik och några till har också hakat på) göra bla 30 situps.. Öj.. haha   

Dock blir det inte mycket till vilodag för mig; ikväll är det dags för Box & kick! SOM jag längtat! Var tvungen att ställa in det förra veckan för att jag stukade foten i onsdags förra veckan.   

Om mindre än 1,5 vecka, nästa lördag, ska jag och Fredrik springa vårt första lopp tillsammans. Det är ett lopp på 10 km i Landskrona där startavgiften går till forskning om för tidigt födda. Har inte kunnat träna så mycket på en vecka nu pga den stukade foten, men jag provade springa en kort runda i förrigår, och även om det kändes i foten när jag sprang kändes det ändå väldigt bra. Tänkte ge mig ut och springa en runda igen imorgon efter jobb för att se hur det känns. Jag slutar kl.14:00 och är då på dagis ca 14:30, men då äter dem mellis så fröknarna tyckte att jag inte skulle komma och hämta dem förens kl.15:00/15:05 de dagarna jag jobbar till 14:00. Så ist för att sitta i bilen och "glo" en halvtimme, eller som jag gjorde igår och i förrigår fördriva tiden en liten stund på Nova Lund, tänkte jag imorgon köra till dagis och parkera bilen där, och sedan springa en runda på 30 min.    Tar det lite försiktigt nu pga att jag stukade foten för bara en vecka sedan (8 dagar), men samtidigt måste jag ju bygga upp musklerna i foten igen om jag ska klara av att springa 1 mil om mindre än 1,5 v. Sedan i oktober är det dags för mitt och Fredriks andra lopp tillsammans och bådas vårt livs första HALVMARA på 2,1 MIL!!    Detta ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning då jag aldrig sprungit så långt förut. Men, det är nästan 2 månader tills dess så har några veckor till att träna upp musklerna ordentligt. Har även satt som mål att jag ska väga så nära 54 kg som möjligt tills dess. För att det är inte bara viktigt att ha bra muskler när man ska springa så långt, det är även bra att väga så lite som möjligt (självklart utan att på något sätt vara underviktig) för att ju mindre man väger ju mindre har man ju att dra omkring på = lättare att springa.

Sedan nästa år är det dags för Toughest igen, och då har jag även lyckats få med mig Fredrik.        Ska även springa Vår ruset nästa år också, har ju en tid jag måste slå...    Jag och min kompis Erika som jag sprungit Vår ruset tillsammans med dem två sista åren satte en tid när vi sprang det nu i år, som vi ska klara av nästa år. Om jag inte minns helt fel bestämde jag att jag skulle klara springa det på 25 min nästa år. Sprang det på strax över 30 min har jag för mig, detta året. NU KÖR VI!!!

Har inte bloggat på en mindre evighet nu, men ingen har kommenterat det så antar att mina inlägg inte varit speciellt saknade? ;-)

Idag är det den 1 aug och om ca 2,5 vecka är det precis ett år sedan jag gick i mål på Viktväktarna. Men sedan gick jag ju ner ytterligare nästan 4 kg på ca två månader och vägde nästan 54 kg. En vikt jag trivdes bra med men som jag tyvärr inte lyckades hålla så länge. Men jag känner mig rätt nöjd ändå då man ändå kan säga att jag hållit mig hyfsat viktstabil sen jag gick i mål. Vikten har sedan den 17 aug förra året pendlat mellan 54,5-57,5 kg men ännu så länge sldrig upp till 58 eller mer, utan jag har lycksts hålla mig under 58 kg sedan jag gick i mål. Och, 58 kg var ju faktiskt målet jag satte på Viktväktarna.. 👍 

Men mitt mål är att jag SKA komma ner till 54 kg igen. Helst 54,0 och inte 54,5.  Har dock inte satt något datum på det målet sas, utan det får ta den tiden det tar, så länge jag håller mig under 58 kg.  

Nu är det dessutom semester, vilket innebär att jag valt att äveon ta "viktjakt semester". Så som sagt, det får ta den tiden det tar. Målet är dock att jag inte ska gå upp mer än absolut max 4kg nu under dessa 4 veckornas semster. Helst inte ens så mycket, men skulle det ske; so what; det är semester, det tar jag targ i direkt efter senestern.  På sönd är vår husvagns semester över för denna gången, då har vi varit en vecka i Karlskrona och en vecka på Öland. Har löparkläderna med mig, men ska erkänna att det inte blivet så mkt löpning dessa tcå veckor som jag egentligen hade planer på. Viljan har funnits där hels tiden, men inte orken och motivationen. Har varit för trött på morgnarna och kvällarna helt enkelt. Men en löptur på näatan 5 km blev det iaf när vi var i Karlskrona (och en hel del cykling). :-)  Idag blev det även min första barfotajoggning längs en strand :-) Det blev 4,5 km joggning som jag sedan avslutade med 20 armhävningar, 30 situps och 45 sek plankan.  Imorgon är planen att jag ska ge mig på en ca 8 km lång löp/joggingtur i bls skog. :-) 

Något jag är väldigt glad över är att Fredrik också fått upp intresset för löpning nu. Han är tom. snäppet duktigare än mig redan ska erkännas, både vad gäller tid och antal löptillfällen. Men vi tävlar inte sådan tur är. ;-p Och på tal om tävling överraskde han mig i morse genom att tala om att nu är även han anmäld till halvmaran i Gbg i okt. Så jag ska springa min första halvmara tillsammans med mannen i mitt liv.. I like!!! :-D 💕

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det, men igår sprang jag för första gången i mitt liv EN HEL MIL utan att stanna, utan att promenera en enda bit!! Fattar ni?! En MIL, 10 km!! För knappt ett år sedan när jag började springa på lite mer allvar (innan dess var det bara intervaller - pw/jogg) tyckte jag att 5 km var långt och var supernöjd med att kunna springa så långt utan att stanna. Och ja, 5 km är ju det samma som en halv mil och det är minsann inte tji det heller. Så visst är det hur bra som helst att kunna springa 5 km också. Men att springa en hel mil.. För första gången.. Den som håller på med löpning vet vad jag pratar om. Första milen är stort!

Det roliga är att bara någon timme innan hade jag skrivet och frågat i en löpargrupp jag är med i Fb att jag hade som mål att klara av att springa en hel mil utan att stanna men att jag inte riktigt visste hur man skulle göra för att klara av det, hur man klarar av att fortsätta springa trots att man är trött och hjärnan skriker åt en att STANNA!!! Gå!!!

Det var Fredrik som kom och sa att han skulle prova på att ge sig ut och springa en runda, och då hakade jag så klart på direkt. *ler* Milo var iväg på äventyr med sin farmor och vi hade bara Mira hemma. Så jag satte henne i vagnen och hängde med. Den första biten sprang jag alltså med två åriga dottern i vagn. Rätt mycket motstånd mao.      Jag måste säga att jag är grymt imponerad av Fredrik! För att inte ha sprungit speciellt mycket i sitt liv var han minsann riktigt duktig!! Han klarade av att springa nästan 5 km (drygt/ca 4,65 km) utan att stanna, tom. upp för en lång och ganska brant backe! Tom. så att han sa att han tyckte det var skönt att springa.   

Jag hade först bara tänkt springa samma runda som Fredrik, dvs inte springa mer än runt 4,65 km. Men när vi var knappt en km hemifrån kände jag att jag ville fortsätta springa, kände att "nu känner jag mig bra uppvärmd så varför inte försöka sig på den där milen??". Så jag gav Mira o vagnen till Fredrik när vi var vid vårt hus och sprang sedan rundan jag precis sprungit med Fredrik och Mira en gång till, samt ytterligare en bit så rundan landade till slut på 10,27 km!! Strax ÖVER en mil mao!! Varav dem första 4,65 km alltså var med 2 åriga dottern i vagn.. Wohaa!!   

Jag tänkte hela tiden på dem råden jag fått av det härliga gänget i gruppen Lonesome runners; sakta ner men stanna inte och gå inte när du är trött, det är hjärnan som är den stora fienden, försök att inte lyssna på hjärnan när den säger åt dig att du är trött o att du måste stanna. Så jag började som jag brukar i långsamt tempo, ökade sedan på lite när jag kände att jag klarade av det, och så fort jag kände att pulsen var för hög och jag började bli trött saktade jag ner en stund igen tills jag kände att pulsen kändes stabil, och då ökade jag farten igen. Och hela tiden fokuserade jag på andningen och sa åt mig själv du klarar det!! Du SKA springa en mil!! Klarar du 7 km utan att stanna klarar du 10 km utan att stanna!! Och jag klarade det!!! Hade inte ens speciellt ont någonstans. Det kändes lite i höfterna och innersidan av låren den sista kilometern, men inte värre än att det gick att ignorera och fortsätta fokusera på andningen och målet. Hade inte ont i fötterna eller knäna. Kände mig i riktigt bra form mao! Och då hade jag ändå gått och haltat och haft jätteont i ena foten pga skoskav, hela fm..

Nu känner jag mig riktigt taggad inför de två kommande loppen jag ska springa; Spring för det lilla livet i Landskrona på 10 km den 30 aug, och Göteborg halvmarathon (2,1 mil) den 11 okt!! Och mitt nästa mål är nu att klara springa 1,5 mil utan att stanna (sedan målet efter det är 2,1 mil innan den 11 okt). Nu köööör vi!!!!! Enda in i kaklet!!   

Igår var det äntligen dags att springa Toughest. Efter att ha sett fram emot det och laddat inför det sen innan jul var det en lite märklig känsla att det äntligen var dags. Det var med en blandning av nervositet, rädsla och spänning jag ställde mig vid startplatsen tillsammans med mitt gäng Jonas fighters och ett antal löpare till.

Det var många tuffa hinder, både höga och låga. Man skulle bla ta sig över stora halmbalar som var staplade som en trekant/pyramid som varje halmbal var så höga att dem nådde upp till bröstet på mig, man skulle gå igenom en jäkla massa däck med en tung sandsäck över axeln/i famnen, höga hinder man skulle ta sig över var annan, under var annan, både på land och i vatten, skulle krypa igenom rör som man helst inte ska lida av klaustofobi för att ta sig igenom, ta sig över från ena sidan till den andra med hjälp av ett rep som gick tvärs över och nästan enda nere i vattnet över en å, genom/i en "isvak" (som inte var så kall sådan tur är), ta sig igenom lera som var lika svart och kletigt som det luktade illa, och i denna lera var där tre små och låga hinder man skulle ta sig under, och ett långt och lågt hinder man skulle kravla sig igenom.. Man var både lerig och illaluktande från topp till tå efter dem hinderna kan jag säga.. haha   Sedan var där en del stora "nät"hinder av rep man skulle klättra över, och dessa var så höga att man helst inte ska lida av höjdskräck.. Rephinder man skulle klättra upp för att komma till en hög ramp man sedan skulle hoppa nedför, höga plank man med hjälp av rep skulle ta sig över, sk. "monkeybars" där man både på land och i vatten skulle klättra igenom med händerna kroppen fritt hängandes under sig, stockar man skulle balansera över som låg på en ställning i vattnet, krypa under låga bryggor mfl. Tror jag fått med dem flesta hindren nu.    Förutom alla dessa hinder var det en hel del löpning, både på gräs, asfalt och sand. Och banan var 8 km lång.

Jag kan säga att när man kom i mål var man riktigt jäkla slutkörd men GLAD!! Glad över att ha genomfört det, glad över att äntligen vara i mål.    Och sporrad att ta sig igenom det igen under Toughest 2015!!

GO JONAS FIGHTERS GO!!!

För övrigt var det även en märklig känsla att JAG genomfört något sådant här! För bara ett år sedan vägde jag nästan 18 kg mer än jag gör nu och hade aldrig ens kommit på tanken att ens försöka mig på något sånt här. Titta på ja, genomföra, ALDRIG!! haha    Men nu har jag genomfört det, tog mig igenom hela banan även om jag inte klarade alla hinder, och även om jag var helt slut på krafter efter typ halva banan, så gav jag inte upp, jag genomförde det och kom i mål! SÅ SJUKT STOLT ÖVER MIG SJÄLV!!!   

Och imorgon är det dags för Vår ruset.......   

Jag gillar dem nya bilderna på mig själv, hur jag ser ut, hur jag strålar av glädje o självförtroende. Men samtidigt kan jag inte riktigt förstå att det är jag på bilderna. Är det verkligen JAG som är så smal o (hyfsat) vältränad? Är det verkligen JAG som ser så självsäker o glad ut?


Jag har varit viktstabil i snart 9 månader o kan fortfarande inte riktigt fatta att det är jag på bilderna o i spegeln, kan fortfarande inte riktigt fatta hur smal jag blivet, och att det är jag själv som gjort ett så bra jobb, att jag äntligen har klarat av att gå ner mer än bara 4-5 kg. Efter att ha velat o försökt gå ner i vikt i väldigt många år utan några större framgångar är det svårt att fatta att jag gått ner nästan 18 kg på egen hand.


Och det har egentligen inte ens varit speciellt svårt, så jag kan heller inte riktigt förstå varför det tog så många år att klara av att gå ner i vikt? Men visst, det HAR legat en hel del jobb bakom min resa. Massvis med träning, var ute o promenerade o sprang varenda kväll hela förra sommaren, jag är fortfarande ute o springer mycket varje vecka även om det inte är varje kväll utan "bara" 2-3 ggr/v. Jag tränar Box & kick en gång i veckan varje vecka, ett pass som är väldigt tufft o intensivt (men sjukt roligt!!) för hela kroppen, och jag zumbar en gång i veckan. Utöver detta tränar jag styrka, antingen på gymmet med maskiner eller hemma med min egen kroppsvikt 1-4 ggr/v. Jag kan ju tillägga för dem som undrar att största delen av min träning sker på kvällarna antingen strax innan eller strax efter att barnen lagt sig. All hemmaträning sker efter barnen kommit i säng. Så även om jag tränar mycket försakar jag inte familjen mer än någon annan.


Maten är också en ständig kamp, äter betydligt mindre än jag gjorde förut, men äter fortfarande mer än jag borde o behöver många gånger, får fortfarande jobba med kosten att äta rätt, både rätt sorts mat o rätt storlek på portionerna. Detta får jag nog alltid kämpa med.


Så nej det är inte så svårt att gå ner i vikt om man bara vill tillräckligt mycket, men man får jobba för det. Men det är det värt. Varenda sekund.


Bilden; 2010 vs 2014

http://hyllat.se/45-sekunder-sinnessjuka-skonhetsideal/

En tjej länkade denna videon i ena "vikt och tränings gruppen" jag är med i på Fb.

Och jag håller med om att idealen idag många gånger är sjuka. Och jag tycker det är riktigt trist att många unga vill se ut som dessa många gånger undernärda och retuscherade modeller. Idealen idag är som sagt många gånger sjuka och det är riktigt trist att människan inte bara kan vara nöjd med "det naturen gett dem". Men samtidigt känner jag att så länge man gör det FÖR SIN EGEN SKULL och inte låter det gå för långt, är det inget fel i att tex. förstora sina bröst.

Och sedan är det också lite trist också att så fort någon vill göra en bröst operation eller annan sorts skönhetsop, så tror genast många att det är för att man vill vara "perfekt", för att man vill vara lika snygg som modellerna man ser på tv o i tidningar. När jag var yngre o inte visste bättre så ja visst, DÅ önskade jag att jag kunde se ut som modellerna. Nu vill jag bara tycka om det jag ser i spegeln. Jag vill inte se ut som en "perfekt modell", men jag vill se ut som en "snyggare Lina, en som är nöjd med sig själv". Jag har inget behov av att se perfekt ut för att ingen är perfekt. Men det jag inte tycker om när jag ser mig själv har jag äntligen hittat ork och motivation till att försöka ändra på ist för att beklaga mig över. För min egen skull, för att jag vill trivas med mig själv. Inte för att se ut som en retuscherad modell.

Jag har börjat bli allt bättre och bättre vän med min mage, hur den ser ut, nu. Jag har tom. börjat kunna acceptera "hänget" jag har fått efter två graviditeter och efter viktminskningen. Dels har jag haft det ett rätt bra tag nu (själva "hänget" hade jag redan innan viktminskningen, dvs efter graviditeterna), och dels har jag faktiskt märkt att "hänget" och den lösa huden HAR blivet mindre nu. Träningen har börjat ge allt synligare och synligare resultat mao.      Jag har fortfarande mer "mage" än jag vill ha, jag vill fortfarande att den ska bli plattare, men jag har börjat se det alla andra sett länge, nu. Dvs att den lilla mage jag har, ja även om den är där så är den just; LITEN. Men den HAR blivet plattare, därför är det lättare för mig nu att se vad alla andra har sett sedan länge.   

Men sedan är det ju tyvärr så, att går man ner mycket i vikt och när man tränar mycket, hänger brösten oftast med också, dvs dem blir också mindre. Och redan innan amningar, viktminskning och den regelbundna träningen, hade jag små bröst. Har alltid haft en ganska liten A-kupa. Men innan allt ovannämnda var dem åtminstone hyfsat fylliga. Så även om jag alltid önskat mig större bröst och alltid känt att jag inte skulle tacka nej till en förstoring, har jag ändå kunnat "acceptera" mina bröst och varit "hyfsat nöjd" med dem. Men nu efter amningar, viktminskning och regelbunden träning.. Ja behöver jag säga att jag knappt ens kan ha en A-kupa längre? Finns det a-kupa tro? Dem är nu ÄNNU mindre än förut, och dessutom nästan helt innehållslösa.   Hade där bara varit innehåll i dem, dvs hade dem bara varit fylliga hade jag haft lättare att acceptera dem även om dem blivet ännu mindre än förut. Men nu.. Ja jag känner inte mig speciellt kvinnlig och sexig utan BH kan jag säga..    Och det har inget att göra med vad andra tycker. Jag bryr mig inte om vad andra tycker, vad dem tycker är deras problem. Det enda jag bryr mig om är vad jag själv och min man tycker. Och F har ALLTID tyckt om och älskat mig för den jag är, oavsett hur jag sett ut genom åren. Han tycker fortfarande att jag är något av det sexigaste som finns.      Men jag själv trivs verkligen inte med mina.. Ja vad kan man kalla dem? Kan inte kalla dem taxöron, för att det är dem för små för...   

Så ja, jag tänker och kommer göra en bröstförstoring så fort ekonomin tillåter det, men jag gör det för MIN skull för att jag alltid velat göra det, och nu mer än någonsin. Och, det är ju inte precis som om att jag ska göra några "bomber". Jag vill ändå att det ska se naturligt (så naturligt nu opererade bröst kan se ut   ) och "symmetriskt" ut till min kropp och längd. Så typ en fyllig B eller C-kupa. Inte större än så.

För några år sedan var jag sjukt missnöjd med min kropp och var rätt duktig på att beklaga mig över det utan att göra något åt det. Jag har alltid velat kunna se snygg och sportig ut i träningskläder men aldrig kunnat det, aldrig orkat göra några större och seriösare försök till att faktiskt nå dit. Men nu äntligen har jag nåt dit! Jag ÄR SMAL OCH SPORTIG! Och jag KÄNNER mig och SER sportig ut i träningskläder, and I LIKE IT!!    Sedan brösten.. Ja dem kan man ju faktiskt göra något åt.. Tyvärr inte genom träning som man kan med magen. Hade man kunnat få större bröst genom träning hade jag lätt lagt i ytterligare en växel med träningen..