Som vanligt en mindre evighet sedan jag uppdaterade min blogg. Man kan säga att jag mer eller mindre använder Instagram (och Facebook) som en daglig blogg nu för tiden, då jag där ofta skriver ett långt/lite längre inlägg om dagen, hur dagen varit. Därför känner jag oftast ingen större anledning att skriva något i min riktiga blogg utan skriver bara här när det hänt något lite extra. Som i augusti när jag uppdaterade bloggen senast. Då hade jag sprungit min första, men inte sista, Ultravasa45 och hade därmed slagit mitt distansrekord med 3 km. Inget jättestort distansrekord kan tyckas, men tro mig, det var jobbigt! haha    Men otroligt vackert och i efterhand väldigt roligt och cool känsla att ha gjort. Tänk att ha sprungit i det berömda "fädernes spår". Inte alla som kan säga det.    I augusti är det dags igen. Jag som efter målgång aaaaaldrig skulle springa så långt igen.. Undrar hur många gånger man sagt det och sedan högst tre dagar senare anmält sig på nytt till ett lika långt och ibland tom. längre, lopp..     

Det har väl egentligen inte hänt något direkt "lite extra" sedan sist, men på sätt och vis har det väl det ändå. Jag har börjat på min andra runstreak. Dem som känner och följer mig vet väl vid detta laget vad en runstreak är, men kan ändå om någon nu skulle ha missat det, berätta att det innebär att man springer minst en engelsk mile, dvs 1,61 km, om dagen, varje dag. Hur länge man håller på med detta är upp till var och en även om där är dem som anser att för att det ska kallas för runstreak ska man springa varje dag i minst 100 dagar, och andra säger att man ska springa minst ett helt år för att det ska räknas. Men så är det alltså inte vad jag läst mig till.

Jag provade på runstreak för några år sedan, men då tror jag att jag bara klarade av att hålla den i 8 dagar sedan gav jag upp för att jag fick känningar i tror det var vaden eller ankeln om jag inte minns helt fel. Problemet jag gjorde då är att jag gick ut för hårt. Jag sprang 5 km varje dag i för mig normalt tempo. Andra felet jag gjorde var att jag gav upp för fort och lätt. Hade jag i stället för att ge upp direkt sänkt både tempo och distans samt gjort rehabövningar, hade jag nästan garanterat kunnat komma rätt mycket längre på min streak även om jag då inte var lika van löpare som jag är nu. Men, dels hade jag inte lika starkt sk. "pannben" som vi i löpvärlden kallar det. "Viljestyrka" antar jag är rätt ord för ickelöpare    , och dels så var jag ju som sagt inte lika van löpare. Att jag var några år yngre än jag är nu kanske gjorde sitt till också att jag gav upp lätt, vad vet jag. 

Denna gången började jag mer försiktigt, samt har ett rätt mycket starkare pannben, och detta har gjort att jag nu sprungit varje dag i 90! dagar    91 efter dagens löptur. När jag började på runstreaken hade jag inget direkt mål på ett visst antal dagar, utan jag skulle helt enkelt springa så länge jag fortfarande tyckte det var roligt och så länge kroppen klarade av det. Trodde inte att jag med mina svaga höfter och fötter skulle klara av mer än max 2-3 v. Och dem här 90 (91) dagarna har inte varit helt problemfria, och jag ska erkänna att jag funderade på att "ge upp" när jag kommit upp i 50 dagar då jag om det var runt en vecka innan "min 50 dagars dag", börjat få känningar i benhinnorna på höger ben. Men när jag sa detta till Fredrik sa han "ge inte upp nu, du kan väl inte gå miste om din 100 dagars present?" Svarade honom "vad då har du tänkt ge mig något i hundra dagars present också?" Jag fick en snygg Kaaritra tröja av honom i 40 dagars present.    "Ja nu när jag sagt det måste jag ju om inte annat" sa han och skrattade.    Han är underbar min man.   

Fortsatte alltså att springa trots bråkande benhinnor och trots att där var en del som sa åt mig att bryta runstreaken och göra en annan träningsform tills benhinnorna var bra igen. Dumdristigt kan tyckas enligt en del, men det fungerade! Jag kortade ner både distans och tempo, sprang med kompressionsstrumpor på varje pass, masserade benhinnorna varje kväll, och gjorde lite rehabövningar. Och det hjälpte! Efter bara några få veckor slutade det göra ont, och då hade det inte ens hunnit börja göra så ont att jag behövde äta värktabletter för att ta bort smärtan, haltade heller inte. Sedan är det ju bara att erkänna att bara ett par dagar efter att smärtan/värken i benhinnorna försvunnit fick jag i stället ont i vänster höft, eller sätesmuskeln som jag börjat misstänka är den egentliga boven, i stället..    Och ja, självklart är där en del som tycker att jag borde ge upp streaken denna gången också, men nej, jag är inte redo att ge upp den. Har man väckt tävlingsdjävulen i mig ger jag inte upp i första taget.    (vet inte vart han var när jag startade första runstreaken?) Har även denna gång sänkt både tempo och distans, och gör rehabövningar varje dag. Dem första 3 veckorna ska jag erkänna att jag hade så ont att jag varje dag fick smörja med Voltaren gel. Jag hade faktiskt väldigt ont vissa dagar och erkänner att tom. jag själv tyckte att jag var dum mot mig själv som fortsatte trots att jag hade så ont. Men nu i efterhand, även om jag fortfarande har lite ont där, är jag glad att jag inte heller denna gången gav upp. Den sänkta distansen och tempot samt rehabövningarna, har gjort att jag nu knappt har ont alls längre. Jag ska inte säga att jag är smärtfri för det är jag inte. Jag får fortfarade ont vid vissa "lägesändringar" med benet och jag får fortfarande ont om jag springer lite för fort för länge (klarar av 1-1,5 km i relativt snabbt tempo, men sedan börjar jag få känningar där), men nu får jag inte alls lika ont som de första veckorna. Vet inte ens om man kan kalla det "ont", utan det är mer som "känningar", märker vart i höftbenet det onda sitter, men får inte direkt ont i dess bemärkelse. Dem två sista passen har jag dessutom inte haft ont öht. Det enda jag känt är som ett svagt tryck där det onda sitter, men ingen smärta alls. Men jag fortsätter att springa kort och långsamt (max 3 km och i runt 7:30/7:40 tempo) tills det onda släppt helt och hållet, och fortsätter med mina dagliga rehabövningar. Min förhoppning är att kunna springa 10 km på min 100 dagars dag. Håll tummarna!

Hur länge ska jag hålla på med runstreaken nu då? Ja jag hade ju inget mål med ett visst antal dagar egentligen, men nu när jag är så nära 100 dagar kommer jag ju inte ge upp innan dess i alla fall (om jag inte blir magsjuk eller förkyld med feber och halsont givetvis).. Och när jag passerat 100 dagar hade det ju varit jäkligt coolt att säga att man klarat av att springa varje dag i ett helt år.... Men en dag i taget