Det var visst ett par veckor sen jag bloggade sist. Trodde dock att det var längre än ett par veckor sedan, då tiden går så fort.

Egentligen har det väl inte hänt så värst mycket sedan jag bloggade för ett par veckor sedan. Kämpar fortfarande med min vikt. Eller kämpar är väl kanske inte riktigt rätt ord då jag inte jobbar så jättehårt med den som jag nog egentligen hade kunnat. Men jag jobbar fortfarande med den. Gick upp runt 1,5-2 kg under julen och har ännu så länge blivet av med ca 1 kg av dem. Har vägt 60 kg blankt två veckor på raken nu. Mitt mål är att väga runt 56-57 kg. Men så länge jag fortfarande är nöjd med själva "magformen", vilket jag är större delen av dagarna, svullnar fortfarande upp lätt, så har jag inte så bråttom. Men att jag svullnar upp lätt vet jag beror mkt på operationen. Och nöjd är jag som sagt (större delen av dagen), men där är fortfarande lite kvar att jobba på. Jag VET, inte bara med figuren men även med huvudet. Men, har ju som jag nämnt tidigare ett mål både med min träning o vikt, så därför fortsätter jag kämpa på. För att om inte nå, så komma så nära mitt slutmål jag bara kan. Och det tycker jag faktiskt att jag ska ha lite "cred" för, att jag inte ger upp o slutar jobba bara för att jag lyckats bli normalviktig och fått bort mitt bukhäng, att jag inte ger upp min dröm o "bara är nöjd". Jag har ett ganska tydligt mål för mig själv, och så länge jag tycker att det är roligt och mår bra, kommer jag fortsätta jobba mot mitt mål oavsett vad alla "våg hatare" säger.      Sen kan jag ju tillägga för att undvika eventuella missförstånd o sura miner, att det är absolut inget fel i att "bara vara nöjd". Men JAG vill vara mer än bara nöjd. JAG vill vara HELT nöjd!

Har satt som mål att nå mitt viktmål till innan semestern, dvs till juli/aug. Detta innebär 3-4 kg på 6-7 månader. Så som sagt, jag har inte så bråttom. Jag har väl egentligen ingen direkt bestämd exakt målvikt i heller, jag får helt enkelt se hur magformen ändras efterhand jag kan börja träna magen mer. Ska börja med lite magstyrka om drygt en månad, och när jag väl kommit igång med det är det mycket möjligt att magen formar sig så fint att jag känner att jag inte behöver gå ner mer än 1-2 kg om ens det. Tiden o formen får visa helt enkelt. Men 56-57 kg är en riktlinje iaf, skulle man kunna säga. (till min längd skulle jag tom. kunna väga under strax 50 kg enligt viktväktarna mfl, men det är alldeles för lite enligt mig. Just saying..   )

Jag började träna lite mer, och mer regelbundet för ett par/några veckor sedan. Har tränat tre gånger i veckan dem senaste 3 veckorna; ett styrketräningspass och två löppass i veckan. Vågar ännu inte mig på att träna magen, så när jag tränar styrka tränar jag bara ben, armar o rygg. Men allt sitter ju ihop sas, så magen blir ju lite tränad även när jag bara tränar ben, armar o rygg. Men jag lägger ingen styrka direkt på magen ännu. Jag ska inte börja med riktigt hård o tuff träning för hela kroppen, dvs även magen, förens jag fått OK från Akademikliniken när jag varit där på min 3 månaders kontroll. Som nästan kommer bli mer 4 månaders än 3 månaders egentligen. På tisdag är det 12 v sen operationen = tre månader, men tänker man datum till datum sas, så är det tre månader den 3 febr eftersom att jag opererades den 3 nov. Ska iaf på 3 månaders kontroll den 23 febr, så det blir som sagt närmare 4 mån än 3 oavsett hur man räknar o tänker. *ler* Många säger att dem inte kunnat börja träna magen ordentligt förens det gått mer än 4 mån, så att vänta tills det gått 4 mån känns säkrast och bäst. Vill ju inte skynda fram för fort, måste ju vara rädd om min nya mage så det inte blir några efterkomplikationer bara för att jag inte kunde vänta. *ler*  Men, jag längtar väldigt mycket efter att få börja träna ATC och Box & kick igen. Men, den som väntar på något gott...

Natten till sönd åker vi upp till Sälen där vi ska vara i en hel vecka. Uppdatering kommer!

Innan jag gjorde min viktresa och fortfarande hade väldigt dåligt självförtroende var jag varken speciellt intresserad av eller hade motivation till att sminka mig, klä mig snyggt o modernt, eller att träna. Jag hade helt enkelt varken ork eller motivation till att bry mig så mycket.

Tyckte jag hade bra ursäkter. Sminka mig: tar alldeles för lång tid, jag orkar inte och jag ser väl helt ok ut utan smink också. Sminkade mig litegrand till fest bara. (ögonskugga o mascara, inte mycket mer än så) Tyckte att "om jag sminkar mig till vardags så känner jag inte mig lika fin på fester, för att då är jag ju "extra fin alltid", inget speciellt till fest då".

Klä mig snyggt o modernt? Mja.. Tycker inte att tuffa o moderna kläder sitter snyggt på mig, klär mig hellre "bekvämt o fint". Att tuffa o moderna kläder för det mesta är minst lika bekväma tyckte jag inte då eftersom att jag pga att jag inte tyckte om min kropp o hade dåligt självförtroende passade i det. Och därmed kände jag ju heller inte mig bekväm i det.

Träna? Roligt, men jobbigt. Roligt att träna tillsammans med någon, men inte ensam. Och hade/har i princip aldrig någon att träna med. Och konditionen var det inte mycket med. Och har man ingen kondition, om man mest tycker att det är jobbigt, och om man inte har någon att träna med som kan sporra en och dra med en när man inte riktigt orkar, så blir det inte mycket träning i heller.

Efter hand som kilona försvann under min viktresa så blev det plötsligt lättare att träna, och efterhand som det blev lättare blev det också roligare. Och när jag kommit igång med mer regelbunden träning fortsatte kilona rasa mycket bättre. Det blev en god spiral helt enkelt. Och när det både är rolig och lättare att träna blir det väldigt fort "ett gift" och man kan inte förstå hur man klarat sig utan det innan. Och efter ett tag kände jag också mig starkare i kroppen, och det är också en beroendeframkallande känsla.. Att känna sig stark och smidig är en obeskrivbar känsla som man vill ha mer av! Jag älskar verkligen att träna!! Jag känner mig stark och pigg efter att jag tränat. Jag mår bra och blir glad av det helt enkelt.

När jag till slut blev "normalviktig" och började tycka om min kropp och få bättre självförtroende blev det också roligare att köpa snygga, moderna och sexiga kläder. Helt plötsligt började jag ju i mina egna ögon att passa i det. Nu är det jätteroligt att köpa tuffa och moderna kläder som visar "figuren". Nu tycker jag ju om min figur, och då är det roligare att "visa upp den". Jag känner mig stolt och glad över vad jag på egen hand åstadkommit. Har ju även märkt att min resa inspirerar andra, och detta gör bara det ännu roligare att fortsätta på samma väg och att berätta om det. Att höra att jag inspirerar andra sporrar mig att fortsätta ta hand om min kropp o klä mig snyggare än jag gjorde förut.

Att det är roligt med smink är något jag kommit underfund med först nu dem senaste 2-3 veckorna faktiskt. Och detta tror jag har ett samband med att jag efter bukplastiken nu tycker ÄNNU bättre om min kropp och hur jag ser ut. Ju bättre man tycker om sig själv, ju roligare är det att ta hand om sitt utseende har jag kommit underfund med. Det är roligare att sminka mig nu när jag tycker om mig själv på ett helt annat sätt än jag gjort någonsin förut. Det är roligare att sminka mig nu när jag har självförtroende nog att våga använda lite mer färg när jag sminkar mig också. Och jag har så smått börjat bli ganska bra på att sminka mig nu också, och då är det också roligt att sminka sig.   

Självförtroende och att tycka om sin kropp gör det helt enkelt roligt att ta hand om sitt utseende på ett helt annat sätt!

Jag kör på en nystart nu efter nyår, med start idag. Och för första gången på flera månader känner jag mig riktigt motiverad. Inte för att jag behöver gå ner så mycket i vikt egentligen, men jag vill åtminstone gå ner det jag lyckats gå upp nu under julen. Och sen så vill jag ju få lite snygga och synliga magmuskler, och för att lyckas med detta måste jag skärpa till både kost och motion. Jag har slarvat väldigt mycket med kosten dem sista månaderna. Jag har inte ätit större portioner (jo lite större får jag erkänna), men jag har ätit fel. Ätit "riktig" mat (dvs varm mat, pasta, korv och liknande mat) två gånger om dagen nästan varje dag. Väldigt onödigt, då det ju faktiskt räcker med "riktig"/varm mat en gång om dagen. Man kan ju äta en bra och nyttig mat till lunch ändå för att visa barnen att det är viktigt att äta bra och nyttig mat, men just varm mat behöver man ju inte äta både till lunch och kvällsmat. Jag gjorde aldrig det när jag bodde hemma, så vet väl egentligen inte varför jag börjat med det sen jag flyttade hemifrån.


Sen vet jag att åsikterna huruvida man ska/bör äta "riktig" mat två gånger om dagen eller inte är olika, men detta är min åsikt. Huvudsaken är att man äter varm mat en gång om dagen och en lite större men inte (nödvändigtvis) tillagad mat en gång dagen. Dvs två lite större maträtter om dagen, varav den ena "bör" vara varm, tillagad.

Och vi har både ätit en massa onyttigt och druckit öl och vin varje fred och lörd, och vissa helger, inte så ofta, men ändå, tom. på söndagarna. Väldigt väldigt onödigt. Det är varken bra för hälsa, vikt eller träning.

Så from. idag är det skärpning med kosten. Jag måste bli bättre på att äta mellanmål, både på förmiddagen och eftermiddagen. Till lunch blir det en nyttig och bra och ganska enkel maträtt, som tex. sallad, soppa (varm rätt visserligen jag vet, men det är ju trots allt en lite lättare variant iaf), kvarg med frukt i eller till, ägg, om jag ska äta bröd så mörkt bröd etc. Till kvällsmat blir det fokus på att äta enligt tallriksmodellen med halva tallriken grönt och lite mindre av pasta, ris och potatis. Och det blir bara öl och vin samt "onyttigt gott" på lördagarna. Det finns massa nyttigt "godis" man kan äta på fredagarna (och söndagarna), som tex gurka med en dippa gjord på kvarg eller lätt cremefraiche, melon, jordgubbar etc. Alternativen är många bara man tar sig tid och ork att tänka till lite.

Detta handlar alltså inte bara (inte så mycket egentligen, även om jag ska erkänna att jag VILL gå ner några få kilon som jag gått upp nu dem sista månaderna) om vikt, att gå ner. Det handlar helt enkelt om att äta bra för att det mår man ju trots allt bäst av oavsett om man försöker gå ner i vikt eller inte, och att komma i form igen efter operationen, att börja bygga upp musklerna igen. Och för att bygga upp muskler krävs ju som dem flesta vet, inte endast träning utan även bra och balanserad kost. Så jag undanber mig kommentarer om att jag ska slänga ut vågen, inte bry mig om vikten etc. För att det är inte den största anledningen till min nystart. Vågen är för mig ett sätt att hålla koll på att jag fortsätter hålla mig på rätt bana, inte mycket mer än så egentligen. Inte nu längre. Sen så JA jag vill gå ner några kilon, men det är för att vikten nu efter julen har börjat skena åt fel håll, och jag vill tillbaka åt rätt håll, där jag är nöjd o trivs.

Att jag inte tränat så mycket den sista tiden är ju pga operationen, inte pga lathet eller motivationsbrist. Men nu har det gått 9 v sen operationen så nu är det fritt fram att börja träna igen. Lugnt och försiktigt dem första veckorna givetvis, och riktigt hård träning kommer jag inte börja med förens det gått tre månader åtminstone. Men jag har börjat sätta igång med lättare löpträning och lättare styrketräning nu och det känns SÅ skönt och bra! Och from. idag har jag kastat ut latmasken och tar trapporna ist för hissen på jobb.   

Mina planer är att både bli starkare och snabbare (i löpspåret), och för att nå dit krävs både bra kost och motion. Nu kör vi! Dont think just do! 

2015 var ett minst sagt händelserikt år!

I januari fyllde Milo 6 år och Mira 3 år. Tänk att det redan hade gått 6 år sedan vi blev föräldrar för första gången! Och nu är det (snart) 7 år sen! Och hur kan det ha gått snart 4 år sedan Mira kom till oss?

Sista veckan i januari åkte vi till Sälen för tredje året på raken. Detta var första året Mira kunde gå i skidskola, och hon visade tidigt att hon tyckte det var riktigt roligt! Synd bara att vi fortfarande inte lyckats få Milo att tycka att det är roligt. Hoppas på förändring i år! Detta året följde både Fredriks föräldrar och svågern Johan o deras son Erik med upp. Något som för oss betöd oerhört mycket! Förutom att Milo o Mira hade någon mer än varandra att leka med varje dag, så innebar det för oss att vi, jag o Fredrik (och Johan) kunde åka skidor tillsammans mycket mer än vi kunnat göra någon gång sedan vi började åka upp till Sälen för tre år sedan. Mycket roligt och mycket uppskattat!

I februari hände väl inte mycket mer än att jag fyllde år. Inte heller i mars hände det väl så värst mycket. Mer än att vi sprang vårt första Åhus trailrun. Ett mycket trevligt och ganska jobbigt lopp. Kan tänka mig att springa det fler gånger, men det var inget lopp jag kände att jag ville göra till ett "årligt lopp". I april sprang vi vårt första Österlen ekotrail, och DET var ett MYCKET trevligt, vackert och roligt lopp som jag absolut kan tänka mig att göra till ett årligt lopp. Är redan anmälda till det nu i år, så det blir åtminstone två år på raken nu.   

I maj gick både Toughest och Lundaloppet av stapeln. Skulle ha sprungit Vår ruset också, men pga att Fredrik jobbade och Milo (eller om det var Mira?) blev sjuk fick jag ställa in det. Toughest 2015 var rätt mycket tuffare än året innan. Något som gjorde årets Toughest extra roligt var att jag hade lyckats få Fredrik med mig och att vi sprang det tillsammans. På Lundaloppet sprang jag "detta" året 1 mils rundan ist för 5 km som jag sprang året innan. En mycket trevlig bana, och hade jag inte gått ut för hårt i början som jag tyvärr gjorde, hade jag nog kunnat få personbästa på milen.

I april/maj började jag även på allvar fundera på detta med bukplastik. Igen, kan man väl säga. Har tänkt på det många gånger då jag vantrivdes så fruktansvärt mycket med mitt "bukhäng", men då jag hela tiden fått höra att "jag hade så lite häng och dem är stenhårda på vårdcentralen så det inte är lönt att jag ens försöker ansöka om att få det betalt av landstinget", har det inte kommit längre än till tankar och önskan. Men så fick jag reda på att en arbetskamrat hade fått sin bukplastik godkänd av landstinget, och efter att ha fått reda på hur hon gjort för att ansöka om det och få det godkänt, tänkte jag "varför inte?? Jag kan ju åtminstone försöka". Sagt och gjort och egenremiss till Akademikliniken ivägskickad. Det tog inte så många veckor efter att jag skickat egenremissen tills jag fick en kallelse till bedömning. Var på första bedömningen i början på maj. Där fick jag av sköterskan beskedet efter att hon mätt mitt häng att jag verkligen låg PRECIS på gränsen, men att hon om jag ville, kunde kunde ge mig en tid till en kirurg ändå, men att jag skulle vara beredd på att få ett nej. Blev lite osäker, men tänkte samtidigt att har jag nu ändå kommit så här långt så vill jag ju ha ett 110%  besked om jag öht har en chans att få det godkänt. Och gissa om jag är glad att jag tackade ja till det! Träffade kirurgen 1-2 veckor senare, och blev godänd av honom direkt. Hade jag velat så var det tom. så att jag hade kunnat bli opererad runt en vecka senare.. Men jag valde att ta en tid senare på året ist även om jag självklart egentligen ville ha det gjort så fort som möjligt. Dels för att vi skulle åka till Italien knappt 3 veckor senare och att jag inte ville göra en så stor operation mitt i sommaren, och dels för att jag i september skulle springa mitt livs längsta och mest krävande lopp (Lidingöloppet), så jag kände att jag inte hade "råd" att ha 2-3 månaders träningsstopp innan dess. Fick ett par veckor senare en tid tre dagar efter Lidingöloppet.

I juni åkte vi till Italien med husvagnen. En lång och ganska jobbig resa dit (och hem), men samtidigt rätt roligt och lite av ett äventyr. Vi var först i en liten stad tillhörande Venedig i en vecka. Venedig är en mycket vacker och gammal stad (ö), men rätt mycket "överreklamerad". Det var åtminstone inget ställe att åka till när man har små barn med sig som inte är alls intresserade av den sortens resmål. Men campingen vi var på, Marina di Venecia, var mycket trevlig och mysig. Efter Venedig körde vi vidare till Gardasjön där vi var i fem dagar. Den staden och campingen fastnade vi mycket mer för. Framför allt var det närmare till andra trevliga och mysiga städer, som tex. Verona. Även lite trevliga vinodlingar vi var på. Vi fastnade väldigt mycket för Italien. Både folket, klimatet och kulturen, städerna. Har redan bestämt att vi ska åka dit igen till sommaren 2017.    Då blir det troligtvis Gardasjön igen, och sedan Rom efter det.

I september sprang vi så vårt första Lidingölopp. 3 mil i upp och nedförsbackar. Ett riktigt trevligt men sjukt jobbigt lopp. Den sista halvmilen/milen kände jag "nej nu orkar jag inte mer, nu vill jag inte mer". Hade sjukt ont i varenda led i kroppen när jag kom i mål. En timme senare var jag redan sugen på nästa (detta) års Lidingölopp...      Och så fort anmälningen öppnade var både jag o Fredrik anmälda till Lidingöloppet 2016.   

Den 29 sept, tre dagar efter Lidingö, skulle jag ha gjort min bukplastik, men pga min egen dumhet, att jag helt missat att man inte skulle äta Ibumetin 3 v innan operation, tvingades vi skjuta fram operationen. Fick vänta en hel månad på min efterlängtade operation pga mitt eget misstag.    Är åtminstone glad att jag inte behövde vänta i flera månader.. Och en annan fördel, om man nu skulle försöka tänka positivt, så han jag pga/tack vare detta med ett lopp till innan årets slut. Yddingeloppet 10 km. Även detta ett roligt men ganska jobbigt lopp. Eller egentligen var det kanske inte väldigt jobbigt, men jag var inte i årets bästa form precis. Så tyvärr blev det för mig inte bara årets sista lopp, utan även årets, sett till prestation, sämsta lopp. Men, jag är glad ändå att jag han springa det, då vi ganska långt innan jag fick beskedet om operationen pratat om att vi ville springa det, men sedan då det skulle bli operation den 29 sept skulle det inte bli av att springa det loppet "detta" året. Men nu blev det så ändå. Inget ont som inte för något gott med sig.   

Den 3 november var det så äntligen dags för min operation, och denna gång fick jag "en OK stämpel i rumpan". Operationen gick bra, och jag blev av med ca 500 gr hud, fick en ny navel och sydda magmuskler. Äntligen var jag både av med det fula o tråkiga hänget, OCH den tråkiga putmagen!    Att kirurgen skulle sy ihop mina magmuskler fick jag inte reda på innan. Vi hade pratat om att dem var delade, men att det inte var säkert att dem var så mycket delade att dem behövde sys för att gå ihop, så därför visste jag inte att dem blev sydda förens efteråt. Jag har haft turen att inte ha fått någon form av komplikation efteråt. Har inte ens behövt bli tömd på serumvätska som många behöver, och äret läker fint och och bra. Den enda "komplikation" om man nu kan kalla det det, är att min navel växt ihop lite för mycket, så det är inte mycket till navel jag har nu.. Men jag avvaktar med att kolla upp det då det kan vara så att det är att stygnen på insidan inte löst upp ännu, och att naveln kommer bli lite större efterhand. Har den inte blivet större till jag ska på tre månaders kontrollen nästa månad ska jag fråga om man inte kan eller bör göra något åt det. Som det är nu är det nätt o jämt att jag kommer in med en tops. Väldigt svårt att hålla den ren med andra ord. Jag ångrar iaf inte för fem öre att jag valde att skicka den där egenremissen och att genomgå operationen. För första gången, någonsin tror jag, kan jag titta på min mage och säga och känna att jag verkligen tycker om min mage! Dem dagar (det går upp o ner från dag till dag, hur mycket svullen jag är. Tar upp mot ett år innan man ser slutresultatet) den är riktigt platt kan jag tom. för första gången säga att jag ÄLSKAR min mage!! Nu ser jag bara fram emot att kunna börja träna ordentligt igen och börja bygga lite muskler igen!

Året avslutade jag både med jobb och med en trevlig nyårsfest i goda vänners lag.

2015, ett mycket trevligt år!

2016 bjuder både på 35 års fester, 10 årig bröllopsdag, Göteborgsvarvet, Lidingöloppet och snyggare byst.....    Behöver jag säga att 2016 kommer bli ett minst lika innehållsrikt och trevligt år som 2015?