Vet inte om det bara är jag som märkt det o känner så, men en sak som faktiskt gör mig lite ledsen.. När man var överviktig o hade mer än 10 kg att gå ner fick man jättestor respons o folk hejade på en ordentligt för varje hekto man tappade. Nu när jag är sk. normalviktig men ändå har några "futtiga" 3-4 kg jag vill gå ner för att komma dit jag känner att jag trivs med o vill, får jag inte alls samma respons. Nu är det mer bara en "klapp på axeln, himlande ögon o fokusera inte så mycket på vikten". Varför är det så?

Jag jag tycker att en viktresa är precis lika viktig om man har 10 kg+ att gå ner som om man bara har 3-4 kg. Man gör det ju för sitt eget måendes skull. Om inte för det fysiska så för det psykiskas skull. Jag gör inte längre min resa för det fysiskas skull, jag gör det numera för mitt psykiskas. Jag vill komma dit jag VILL komma o där jag vet att jag MÅR BRA! Och det är väl lika viktigt som att kämpa för fysiska "krämpor"?

Jag tror att just detta är en av anledningarna till att min motivation går väldigt mycket upp o ner just nu. För att jag brottas hela tiden med vad jag själv vill o vad andra säger till mig (att jag ska sluta fokusera på vågen etc). Ena veckan känner jag mig superpeppad att gå ner dem där sista 3-4 kilona jag vill gå ner, ena veckan vet jag varför jag kämpar mot detta mål. För att JAG vill dit, för att jag VET att JAG mår bra när jag ligger runt den vikten. Men sedan nästa vecka tänker jag mycket på vad "alla" säger åt mig, att "jag behöver inte gå ner mer i vikt, att jag ska sluta fokusera på vikten o gå efter kläderna" osv. Och då börjar jag tvivla på mig själv. Då börjar jag tvivla på vad jag egentligen vill och hur jag egentligen BORDE (enligt andra iaf) göra och tänka. Då tvivlar jag på mitt mål. Och då tappar jag motivationen till att äta rätt.   

Jag försöker kämpa på och fokusera mot mitt mål, men det hade varit 100 gånger lättare om jag fått samma sorts respons som jag fick när jag hade mer än 10 kg att gå ner, om jag inte "hela tiden" fått höra saker som får mig att tvivla på mig själv och mitt mål. Jag vet att allt sägs i all välmening, men jag VET vad jag har för mål och VARFÖR jag vill nå dit. Snälla, hjälp mig att nå dit i stället för att så tvivel i mitt huvud

Idag sprang jag/vi första men absolut inte sista Skrylleloppet. Ett mycket trevligt lopp o rolig bana. Inte fullt 10 km men det visste jag om sen innan så därför är detta inget jag störde mig på denna gången. Inte så mycket iaf... Hehe   


Vi kom dit runt en timme innan start. Nummerlapparna hade vi hämtat ut redan dagen innan så det behövde vi inte tänka på. Letade upp mina föräldrar som skulle passa barnen medan vi sprang. Stötte då även på en klubbmedlem som jag utbytte några ord med. Kul att ses igen Martin.   


Vädret kunde vi absolut inte klaga på. Riktigt härligt vårväder. Solen sken o det var varmt men inte för varmt.
10:30 gick starten. Dem första 7 km var det ganska flackt och jag hittade ett bra tempo. Med en liten förkylning i kroppen trodde jag inte att jag skulle orka hålla så högt tempo, men jag klarade ändå av att hålla ett 6.20-6.40 min/km tempo dem första 6-7 km. Den första km var det tom. så att jag höll ett 6.05 tempo.   


Efter ca 7 km kom det en jäkla massa långa o branta backar som inte var att leka med. Försökte springa upp för dem men märkte rätt fort att det tog alldeles för mycket energi för att jag skulle orka det, så det fick bli att gå upp för dem o sedan springa nerför.


Kom i mål på 1:05:29 o kan inte vara mer än nöjd. Riktigt nöjd faktiskt.   


På återseende Skrylleloppet 2017!

(klicka på bilderna för större bild)

I lördags var det äntligen dags för Österlen spring trail igen. Eller Österlen ekotrail som det hette förra året. Hade längtat efter loppet enda sedan vi sprang det första gången förra året..      Förra året skulle banan vara 12 km+. Tror den var runt 13,5 km dock.    I år hade dem "gjort om" banan, tydligen var det någon markägare som inte varit helt glad förra året, och banan skulle i stället vara 10 km+. Den var dock endast 9,67 km...      Lite retligt att den inte var riktigt 10 km. Visserligen hade jag inte planer på att få "PB på milen", men man har blivet lite "kilometer störd" sen man började med löpning.. Visar klockan att jag sprungit tex. 9,96 km när jag närmar mig hemmet, springer jag några meter till för att komma upp i jämna 10 km. Så därför kändes det lite retligt att banan inte kom upp i 10 km..  hehe    

Hur som haver.. Vi lämnade barnen hos Fredriks föräldrar strax efter 08:30, och var sedan framme strax innan 10:00. Hämtade ut startbevisen/nummerlapparna och letade sedan upp våra klubbmedlemar (Lonesome runners). Vädret var inte så roligt till en början. Det var kallt, grått och småregnigt. Men precis lagom till starten gick kl.11:20 kikade solen fram och det blev riktigt vackert väder.   

Jag måste vara ärlig och säga att jag blev besviken på banan. Jag visste ju att dem gjort om banan, men att dem gjort om den så här mycket visste och trodde jag inte. Förra året var det i princip bara dem 3-4 första km som var vanlig skogsväg, och efter det var det riktig terräng. Jobbigt men otroligt vackert och roligt att springa. I år var det först ett par-tre km (ca) skogsväg och grusväg, sedan blev det en lååång sträcka (kändes det som iaf. Var säkert ett par km lång) över en äng med ojämt gräsunderlag o en jäkla massa backar man skulle springa upp o ner för. Det var i princip bara en knapp kilometer i början och ett par km, i slutet som gick genom skogar. Och visst var naturen vacker och banan var ganska jobbig precis som förra året. Men banan vi sprang genom förra året var MYCKET vackrare och jobbigare (rätt mycket jobbigare, men också rätt mycket roligare). Hade förväntat mig att det skulle vara samma sorts bana även i år även om jag visste att dem ändrat den, så ni kan säkert förstå varför jag kände mig besviken.   

Då Fredrik har problem med sitt knä och därför inte kan springa så fort som han brukar, och måste ta det försiktigt, så hade vi för en gångs skull sällskap hela rundan. I vanliga fall brukar vi hålla ihop de första 1-2 km, sedan orkar jag inte hålla hans tempo längre, och vi brukar skiljas åt och ses i mål.

Så detta var en trevlig omväxling kan man säga. *ler* En BRA omväxling för min del. Jag behöver någon som pushar på mig när jag springer denna sortens lopp som är lite mer krävande. Springer jag ensam utan någon som pushar på mig ger jag upp för tröttheten MYCKET lättare. Mao. hade jag inte haft sällskap av Fredrik i lördags hade jag promenerat rätt mycket mer än jag gjorde nu. Men tack vare att Fredrik pushade på mig mellan varven klarade jag av att komma över tröskeln och fortsätta springa trots att mitt huvud försökte tala om för mig att jag inte orkade mer. Jag VET ju att om man fortsätter springa trots att huvudet skriker åt en att stanna, om man i stället för tänka på att man är trött o snart inte orkar mer, lägger fokuset på att andas rätt och att sänka farten tills man fått ner pulsen något, så KOMMER orken att komma tillbaka igen och man kan fortsätta i princip hur långt som helst. Jag VET om detta även när jag springer ensam, men jag har helt enkelt inte lika bra "pannben" som man kallar det, när jag springer ensam. Tyvärr. Så jag hoppas att Fredrik kan tänka sig att göra mig sällskap lite oftare så han kan hjälpa mig att träna upp pannbenet.. (vet dock att jag behöver träna det ensam också   )

Vi kommer ändå springa detta loppet nästa år också trots allt, för att även om banan inte var alls så rolig o vacker som jag förväntat mig efter förra året, så VAR det ett trevligt och roligt lopp även i år.     

Vi funderar dock på att ge oss på 21 km sträckan nästa år...    Dels för att testa våra gränser och utmana oss själva lite, men framför allt för att få uppleva den där terrängen och naturen som vi kände oss lite grand snuvade på i år. 21 km i tuff terrräng är dock ingen liten utmaning.... Men, vi (jag) kommer ju då inte ha några krav på oss själva att slå några tider eller att vi måste springa hela tiden. Lär vi inte KUNNA om det bara är det, med tanke på terrängen och antalet löpare. *ler* Ger vi oss på 21:an så kommer fokus ligga på att försöka njuta av naturen och att helt enkelt klara av det, att ta oss runt.   

Ser fram emot Österlen spring trail 2017 oavsett om vi beslutar oss för att ta 10:an igen eller om vi ger oss på 21:an.   

Äntligen har det börjat kännas riktigt bra igen när jag tränar. Sen operationen har det känts bra, men av naturliga själ inte lika bra som innan operationen. Har inte riktigt vågat "gå hela vägen ut", har "fegat" så fort det börjat göra lite ont i magen, och jag har inte vågat träna magen för mycket. Men nu har det gått fem månader sen operationen (inte klokt vad fort tiden går!), och jag har märkt att dels gör det inte lika ont längre när jag tränar magen, och dels har jag märkt att den lilla smärta jag känner vid träningen, går fort över igen. Så det är absolut ingen farlig smärta. Hade smärtan hållit i sig en bra stund efter träningen, hade jag nog tagit ett steg tillbaka och tagit det lite lugnt.

I torsdags på Boxen fegade jag lite och gjorde inte dem tuffaste magövningarna, men jag gjorde ändå alla magövningarna (fast den lättare varianten på dem tuffaste), så jag kände att magen fick jobbat en hel del under passet. Och visst spände det lite och gjorde lite småont, och konditionen är definitivt fortfarande inte lika bra som innan operationen ännu, men jag känner att den blir bättre för varje vecka, och jag känner mig starkare i hela kroppen för varje vecka.

I söndags gjorde jag min andra mil sen operationen, och det kändes riktigt bra! Kändes tom. som att jag hade ork att springa ett par kilometer till i söndags. Hade nog fått sakta ner något lite om jag skulle springa längre än vi gjorde (sprang tillsammans med maken, sprang 10,5 km på både asfalt och lätt trail på 1h 12 min), men jag hade absolut klarat av det utan problem! Och det kändes bra i magen under hela rundan o även efteråt.   

Igår började jag 30 dagars utmaningen här ovan. Har inte vågat göra situps sen operationen. Har gjort crunches ett tag, och det går bra, för att då går man ju inte hela vägen upp i sittande ställning = inte lika stor ansträngning för magen. Men situps har jag som sagt inte riktigt vågat mig på. Men, igår gjorde jag dem 15 situps man skulle göra i gårdagens utmaning, och det gick faktiskt riktigt bra! Trodde knappt att jag ens skulle klara av att komma upp i sittande ställning utan att anstränga mig efter att inte ha gjort det på så länge. Men det gick hur lätt o bra som helst.    Visst, nu "fuskade" jag lite o hade kilat fast fötterna under soffan. Annars hade det nog inte gått lika lätt. Men ändå!    Jag klarade av det! Och även om det gjorde lite ont (hade lite träningsvärk i magen sen Boxen), så klarade jag av alla 15 situps utan problem! Efter dem fyra övningarna avslutade jag med 2 min jägarvila (3:e bilden ovan). Märkte skillnad på hur det kändes att stå i jägarvila igår, och när jag gjorde den sist för ett par-tre veckor sedan. När jag gjorde den sist var det en rätt stor ansträngning bara att stå i den i 1 min. Igår började det bli jobbigt först efter närmare 1,5 min.   Mitt mål med jägarvilan är att klara av att slå mitt rekord på 5 min.   

En av anledningarna till att jag valt att starta denna utmaningen just nu är att det nu endast är två veckor kvar till årets första o ett av dem mest utmanande, loppen; Österlen springtrail. 10 km i tuff terräng. Och då är det bra att ha inte bara ha tränat löpning, utan även styrketräning för ben (både vader o lår) och mage/bål. Och då passar ju denna utmaningen perfekt! Både magutmaningen och jägarvilan.   

Har dock fortfarande inte fått besked på om jag fått min semesteransökan beviljad den dagen, vilket bekymrar mig något. Med tanke på att det bara är EN dag och att det var över 3 mån sen jag lämnade in om semester då BORDE det inte vara några problem att få semester då. Men man vet ju aldrig. Jag kan ju inte "andas ut" förens den blivet godkänd. Hoppas verkligen att jag får besked nu i början på nästa vecka så att jag hinner hitta någon som vill byta arbetspass med mig om min semester nu inte skulle bli beviljad.

Efter Österlen är det bara 4 v kvar till Lundaloppet och 5 v till Göteborgsvarvet 21 km.

Var lite orolig ett tag för att jag skulle ha tagit mig vatten över huvudet med en halvmara bara ett halvår efter operationen, men just nu känns det fullt genomförbart.    Bara jag tar det i min egen takt och tillåter mig själv promenadvila när det känns riktigt jobbigt så vet jag att jag kommer klara det utan problem. Och känns det bra under tiden och efteråt, kommer jag anmäla mig till mitt livs första marathon (42 km); Helsingborgs maraton. Woop woop!!