Så var vad man kan kalla första delen, av buk bedömningen över. Hade lyckats intala mig själv att det inte skulle gå vägen och att det kändes rätt ok (inte bra så klart, men OK), men ändå var jag SJUKT nervös timmarna innan och under bedömningen.


Sköterskan jag var hos, en medelålders kvinna som hette Therese var väldigt proffsig och trevlig och ingav en trygghet och förtroende. Mätningen gick väl.. Så där.. För att bli godkänd till betald operation ska man enligt region Skåne ha ett häng på minst 3 cm. Hennes första mätning visade endast 2-2,5 cm på ett par av ställena, men hon fortsatte mäta på olika sätt och försökte verkligen få fram dessa 3 cm. Till slut lyckades hon mäta så att det visade ganska precis eller strax under 3 cm. Under naveln kunde hon dock inte mäta, men min mage var dagen till ära svullen = hård, så inte så konstigt att hon inte kunde "dra ut" så mycket skinn därifrån idag. Och, sedan vet jag att jag inte har så mycket löst skinn vid naveln. Allt eller det mesta sitter ju precis vid buken sas.


Så hon var ärlig och sa att jag ligger precis i gränslandet, att om jag har tur så KAN kirurgen godkänna det, men jag skulle inte ha för stora förhoppningar sa hon. Besöket hos kirurgen, som alltså ska göra den andra och slutgiltiga mätningen, kostar 300 kr, så jag fick själv bestämma om jag tycker det är värt dem 300 kr när jag ligger precis i gränslandet och har rätt stor risk att få ett nej. Visst, 300 kr (plus dem 200 kr jag betalade idag) är mycket pengar för ett nej. Men samtidigt känner jag att har jag ändå "gått så här långt" sas, så kan jag lika bra gå hela vägen och få ett absolut och slutgiltigt besked. Och, tänk hur mycket jag skulle ångra mig om jag skulle tacka nej till den bedömningen och det skulle visa sig att jag skulle bli godkänd av kirurgen. Visst, hade jag inte gått dit hade jag ju inte vetat, men det är ju just det också.. Jag vill ju inte ge upp direkt vid första försöket sas, och jag vill ju VETA en gång för alla sas. Och, även om chansen kanske inte är så stor, så FINNS det ju faktiskt en liten chans att han godkänner mig, och den chansen vill jag ju inte missa. Så ja, det är värt det känner jag. Förhoppningsvis är jag kanske dessutom lite mindre svullen på nästa besök, och då hänger det ju lite mer. *ler*


Fick tid till kirurgen, samma kirurg som opererade min kollega visade det sig (och som enligt henne är väldigt snäll och duktig *ler*), den 20 maj. Dem hade en tid till mig redan på onsd nästa vecka, men då jobbar jag. Det gör jag visserligen den 20:onde också, men tiden dem hade nästa vecka var på fm, så då skulle jag isf ha fått ta ledigt i princip hela dagen från jobb. Den 20:onde behöver jag "bara" kompa runt en timme för att hinna dit, och det brukar inte vara några problem. Så den 20 maj får ni hålla tummarna extra extra hårt.   


PS. Hon kollade även mitt blodtryck, blodvärde och räknade ut mitt BMI, och jag var FULLT godkänd på alla tre     

Imorgon är det så dags för min buk bedömning. Nu hoppas jag verkligen inte att dem strulat till det igen..    Jag har dem sista dagarna varit så fokuserad på Toughest som jag ska springa på lörd att jag glömt bort att vara nervös inför morgondagen.. Inte helt fel kan jag säga. hehe    Känner konstigt nog fortfarande inte mig speciellt nervös. Kommer väl imorgon på vägen dit. *ler* Tror att anledningen till att jag inte känner mig lika nervös över besöket denna gången som jag var inför när jag skulle ha varit där första gången, är för att jag konstigt nog lyckats intala mig att jag säkert inte kommer få det godkänt och att även om det absolut inte är det svar jag vill ha, så känns det rätt lugnt om det skulle bli så. Inte för att jag lärt mig acceptera hänget, tycker fortfarande att det är väldigt fult och tråkigt och vill verkligen bli av med det, utan för att jag ju vet att jag åtminstone kommer göra bröstoperationen oavsett vad jag får för svar på buk bedömingen imorgon. Och jag hoppas och tror att hänget inte kommer kännas fullt lika synligt när jag fått lite större och fylligare bröst. Som det är nu är magen nästan större än brösten.. Åtminstone när jag ätit. *ler* Är väldigt plattbröstad mao. *ler smått*    Och detta gör ju att ögonen (mina) lätt hamnar på det fula och tråkiga hänget.  Har man lite större och fylligare bröst är det ju där blickarna hamnar i stället.. hehe    Och då pratar jag inte bara om andras blickar, utan även mina egna..     


Drömmen hade ju varit att både bli av med hänget över buken och lite större och fylligare bröst, och jag vet att drömmar kan bli sanna... Men jag vågar inte riktigt hoppas och tro på det i detta fallet, så därför känns det bra att jag lyckats övertala mig att jag inte kommer få buk operationen och att det känns ok.
Nu hoppas jag bara att min intalning håller hela vägen... Dvs även om jag får beskedet imorgon att det inte blir godkänt... Önska mig lycka till imorgon!

Nu är det endast 8 dagar kvar till Toughest. Precis som förra året ser jag fram emot det med skräckblandad förtjusning. Och efter att ha kikat på årets hinder så.. Ja.. Det kommer bli tufft. Men sjukt roligt!!!   


Nu hoppas jag bara att vi håller oss friska. Vi har någon konstig "kräksjuka" här hemma nu. För ett par veckor sedan kräkte Milo en gång. En riktig sådan där kaskadspya.    Efter det mådde han som vanligt och åt som vanligt. En vecka senare var det dags igen; Milo igen, samma sak igen; kräkte ordentligt en gång och sedan inget mer och mådde som vanligt.. Knappt en vecka efter Milos senaste mystiska kräksjuka ringer dem från dagis igår, när jag precis kommit in till Lund, dvs en halvtimme efter att jag lämnat dem på dagis, båda två till synes pigga och friska, och säger att jag kan vända tillbaka igen för att nu var det Miras tur att kräka.. Och det var samma sak med henne; kräkte en gång igår, och har mått som vanligt och ätit som vanligt efter det. Jättekonstigt! Så nu håller jag bara alla tummar och tår att det inte blir samma sak med Mira, att hon är frisk i en vecka och sedan kräker igen. Det skulle nämligen isf innebära att hon skulle kräka igen lagom till att det är dags för Toughest.. Och kan inte tänka mig att svärmor (eller någon annan) känner för att passa barnen om någon av dem precis har kräkt.. *ler smått* Och så klart så hoppas jag VERKLIGEN att vi får hålla oss friska! För att har vi tur lyckas vi övertala någon att passa barnen även OM någon av dem har kräkt, men skulle någon av oss själva kräka.. Ja då kan vi ju inte delta.. Att springa Toughest sjuka eller halvsjuka.. Ingen bra idé.   


Jag är alltid nojjig över att jag ska bli sjuk precis lagom tills jag ska springa ett lopp jag anmält mig till, inte bara för att det blir pengar rakt ut i sjön (har man tur kan man dock få tillbaka delar av startavgiften), utan för att jag ser ju fram emot varenda lopp supermycket, så att då behöva avstå från ett pga sjukdom.. INTE så roligt.    Då kan ni tänka er hur nojjig jag är NU, när vi faktiskt HAR någon mystisk kräksjuka i familjen.. Bytte iaf båda barnens sängkläder igår och ska byta våra idag. Snälla sjukdomar; håll er borta nu!!

Jag har hela tiden känt mig som en snigel i löpspåret, dvs en långsam löpare. Och visst, allt är ju relativt, jämfört med en del ÄR jag en långsam löpare. Framför allt om man jämför med dem flesta i min löpargrupp Lonesome runners. Men den sista tiden har jag börjat inse att jag faktiskt inte längre är någon snigel jämfört med en hel del i min löpargrupp... Jag har faktiskt så smått kunnat börja kalla mig för, inte den snabbaste precis, långt ifrån, men en av dem lite snabbare, i gruppen     


Jag är helt enkelt en snabb snigel   


Idag skulle jag tex springa en sk återhämtnings runda på runt 6,5-7 km i ett lagom tempo på runt 7 min/km. Men när jag kom ut, årspremiär för korta byxor o linne, kändes det så bra o vädret var så underbart att den där återhämtnings rundan blev det inte så mycket med... Rundan landade på 8,37 km med en snitthastighet på 6.13 min/km.. Oups?   

ÖSTERLEN EKOTRAIL 2015

Igår sprang vi vårt andra trail lopp. Denna gång i vackra Österlen, på Christinehovs slottspark. Man kunde välja mellan att springa 12 km+ och 21 km+. Jag kan säga att jag är glad att vi valde 12 km, för att hade vi valt 21 hade jag nog tusan inte kunnat röra på mig idag.. haha   

Kom dit ca 1,5h innan start för att hämta ut nummerlappar och hinna värma upp lite. Träffade lite trevligt folk från Lonesome runners gruppen, vilket är lika trevligt varje gång. Alltid kul att träffa dem man annars bara pratar med bakom en skärm.

Hämtade ut våra nummerlappar, pratade lite med några av Lonesomes, gick runt och tittade på området, värmde upp och sedan 11:30 var det dags. 500 taggade löpare utanför Christinehovs slott, ni kan säkert se det framför er, känna stämningen. Älskar det!

Dem första kilometrarna kunde man inte springa så fort pga alla löparna. Visst kunde man springa runt för att komma förbi den stora klungan, men både jag och Fredrik hade samma inställning; ta det lugnt i början, man lär bli trött tids nog ändå.. Dem första 3-4 km, kanske tom. 4-5, var det väldigt lätt terräng och jag han tänka att "är det inte mer terrräng än så här?!" och kände nästan mig lite besviken. Och naturen som skulle vara SÅ vacker? Visst, vacker absolut, men inte vackrare än någon annan skog.

Men, efter några km kom den första backen, och den var inte liten vill jag lova! (se bild ovan) Där var några galningar (  ) som sprang upp för den, men jag (och Fredrik) försökte inte ens. Visst, vi hade knappt kunnat även om vi velat för att vi hade ett antal löpare framför oss som gick uppför. *ler* Men även om vi inte haft det hade vi nog inte ens försökt springa uppför ändå.. Och sedan kan vi snacka terräng! Prata om att jag fick äta upp mina tidigare ord..
Även dem från Lonesomes som är lite mer vana vid terränglöpning än vi är tyckte att det var en tuff och teknisk terräng. Den var riktigt tuff och man fick gå rätt mycket bitvis, och dem sista 3-4 km sprang jag på ren jä*la vilja. Ont överallt och så trött i kroppen att jag mådde illa. I huvudet kände jag fortfarande mig pigg tack vare den, så fort vi kom till den riktiga terrängen, OTROLIGT vackra naturen. Men i övrigt var jag helt slut!


Kom i mål på 1:39:24 och otroligt nöjd över min prestation! Jag fortsatte springa trots att varenda kroppsdel skrek av trötthet och var öm överallt. Det var inte långa sträckor jag gick.
Att jag tog ut mig ordentligt igår har jag verkligen känt av idag! Om man säger som så; "note to self; nästa år ska jag ta semester på söndagen också!" Öm i höfter och ben, och otroligt trött! Nu ikväll även illamående.


Rätt sjukt egentligen, att trots att man var så trött att man mådde illa när man kom i mål kände jag att jag LÄTT kunnat springa längre om jag inte haft så ont och varit så trött.. Bara för att det var så himla vackert och trots sin tuffhetsgrad; ROLIGT! Är fortfarande tveksam till om jag ska ta 21 km nästa år, men att vi ska springa loppet nästa år också är där inga diskussioner om, det ska vi helt klart! Och trots att jag idag har känt mig helt slutkörd o illamående pga gårdagen, känner jag att det LÄTT är värt det och längtar redan efter nästa traillopp! Traillopp är helt klart favoriten just nu!  Nästa traillopp är inte förens i september (som det ser ut i nuläget), och det ser jag fram emot med skräckblandad förtjusing.. Jag fick så här ont och var så här trött efter 13,5 km, hur kommer det då kännas efter 30?!? Jag hoppas och tror dock att Lidingöloppet inte har fullt lika tuff och teknisk terräng som detta var.. *ler*

Klydderövar på ren Skånska, kan man säga om Akademikliniken just nu..    Kommer dit på min bokade tid igår em. Fredrik var hemma och vabbade för att jag skulle dit, och jag hade lyckats övertala mamma att följa med.

När jag kommer dit talar dem om för mig att enligt deras system skulle jag ha varit där den 9 april.. "9 april?! sa jag. Den tiden har jag aldrig fått". "Tiden jag fått på min lapp var den 14 april, men den ringde jag och ombokade eftersom att jag inte kunde den dagen, och fick en ny tid till idag 13:15." Och så visade jag upp lappen. Dem fattade ingenting, inte heller jag.. Varken den 14:onde eller 16:onde fanns med i deras system, och dem var fullbokade hela dagen så dem kunde inte klämma in mig i heller. "Jag vet inte vad det är som hänt, men det enda vi kan göra är att beklaga och ge dig en ny tid", fick jag till svar.

Vad hjälper det mig när jag gått och varit nervös och spänd på samma gång i flera dagar, och min man har tagit vab halva dagen för att jag skulle dit??! Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna eftersom att jag som sagt gått och varit nervös och spänd i flera dagar.   
Men ja.. Det var bara att ta bussen och tåget hem igen med outrättat ärende. Kan säga att det var tur att jag skulle på Box & kick på kvällen....   


Idag har jag iaf pratat med deras koordinator och hon förstod heller inte vad det var som gått fel och beklagade ännu en gång. Fick en ny tid och fick en bekräftelse/påminnelse via sms direkt, så denna gången SKA det bli rätt hoppas jag. *ler* Så den 29/4 får ni hålla tummarna igen.. Som jag sa till både mamma och Fredrik att det skulle inte förvåna mig att efter allt detta strulande så när jag väl kommer dit får jag väl inte ens operationen godkänd.... *ler smått*   

Imorgon får ni hålla tummarna för mig av många anledningar. Jag kommer nämligen få utmana mig själv på mer än ett sätt.


Jag tycker verkligen inte om att köra bil i Malmö - framför allt inte ensam. Detta ska jag göra imorgon. Jag gillar verkligen inte att fickparkera och är totalt värdelös på det och ogillar därför det ännu mer när jag tvingas göra det där det kommer massa bilar; detta lär jag få göra imorgon. Jag vill helst inte gå på bedömningen ensam - det får jag göra ändå. Nervös inför morgondagen? JAPP! Av fler anledningar än en.


Jag skulle egentligen åka tåg in till Malmö, skulle ta ta tåget 10:50 för att ha gott om tid på mig att komma på rätt buss till Akademikliniken, och ja.. Hitta dit helt enkelt. Hade i värsta fall kunnat ta tåget en timme senare, men då hade det blivet stressigare och inte så gott om tid på mig att hitta rätt. Sedan skulle min mamma ta bussen in till Malmö och möta upp mig på centralen, sedan skulle hon åka med mig till Akademikliniken.



Men, så kräker Milo i natt! Gah! Jaha, vad gör vi nu då? Svärmor lär förståeligt nog inte passa barnen, och jag tvingas väl omboka besöket för att Fredrik kan ju inte vabba när jag är ledig från jobb. Meddelar mamma att jag får omboka besöket och börjar ställa in mig på att vara nervös i ytterligare några dagar. Men sedan ringer Fredrik och säger att han kan komma hem till lunch och vabba på eftermiddagen (om föräldern som är ledig ska på läkarbesök kan den andra föräldern vabba den tiden den andra föräldern är på läkarbesöket kom han på senare), men han kan inte komma hem förens strax efter tolv, vilket innebär att jag varken hinner med 10:50 tåget eller 11:50 tåget. Så det blir i så fall till att köra bil in. GAH!! Vill inte köra bil ensam i Malmö. Men å andra sidan vill jag ju egentligen inte omboka besöket i heller..
Angående mamma så hade hon säkert kunnat ta bussen in till Malmö ändå men då hade jag fått ta mig in till centralen dvs mitt in centrala Malmö. Akademikliniken ligger åtminstone lite avsides sas. Och nej, det vill jag verkligen inte. Det blir en tillräckligt stor utmaning för mig ändå att ta mig till Regementsgatan känner jag. Så ja.. Nej då går jag nästan hellre på bedömningen ensam även om jag hade föredragit att ha någon med mig.


Så; håll alla tummar o tår för mig och önska mig lycka till!

Idag på dagens löprunda efter jobb blev jag påmind om två saker; jag KAN faktiskt springa fortare än jag många gånger tror, och VÅREN är här! Hade långa tights och en visserligen väldigt tunn, men dock lång, tröja på mig. Visst funkade det att springa i långärmad tröja fortfarande, men jag blev helt klart varm fortare än jag brukar bli, och efter rundan riktigt DRÖP svetten om mig! Svettig i hela ansiktet, ner på halsen och bröstet.    Jag älskar visserligen att vara rejält svettig efter ett träningspass, det får mig att känna att jag tagit ut mig ordentligt och gjort ett riktigt bra träningspass.      Men ja, det får helt klart bli kortärmat på nästa runda. Kortärmad tröja OCH korta byxor "vågar" jag mig inte riktigt på ännu, ett steg åt taget.    Men bara det faktum att man äntligen kan ha kortärmat när man är ute och springer, utan att frysa, och slipper ha flera lager tröjor på sig, känns så himla GÖTT!! Äntligen är våren här! För att stanna, hoppas jag.