(Har skrivet liknande inlägg förut men då jag fått både nya FB vänner och "irl" vänner på sistone är det inte alla som ens vetat om att jag har en blogg)

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att JAG lyckats gå från en "soffpotatis" som tränade typ 2-3 gånger i månaden, ibland inte ens det, till att faktiskt kunna kalla mig för LÖPARE och vältränad (hyfsat iaf   ). 

Jag vet att jag skriver mycket om min förändring och viktminskning, och många tycker säkert att jag blivet "egocentrisk". Men jag lägger inte upp före och efter bilder för att skryta och vara självgod, och jag skriver heller inte om min viktresa och vart jag är nu, för att skryta och vara självgod. SJÄLVKLART är jag SJUKT stolt över mig själv och min prestation, och det tycker jag faktiskt att jag har all rätt att vara också. (och det vet jag att mina vänner tycker också   ) Och, är man stolt över något man gjort är det ganska mänskligt att man vill visa det för andra.   
MEN! Det jag vill komma till är att jag även gör det för att jag hoppas kunna inspirera (vilket jag hört många gånger att jag gör också) och motivera andra som är i den sitsen jag var i förut. Dvs har en vilja att gå ner i vikt och förändra sitt liv till det bättre med hjälp av bättre självförtroende, men som inte riktigt ha orken och motivationen.

I flera år var pendlade jag mellan att vara överviktig och att ligga PRECIS på gränsen till fettma, och under alla dessa år hade jag väldigt dåligt självförtroende, tyckte inte om det jag såg i spegeln. Jag VILLE göra något åt det, men jag orkade inte och hade inte den rätta motivationen. Och, jag var rent ut sagt för LAT. Ja, det är bara att erkänna, det var jag. Man kan tro att det räcker med att vilja en sak. Men det är faktiskt inte så enkelt. Hade det räckt att bara vilja för att lyckas, tror jag inte att någon hade varit överviktig (sen vet jag att där är dem som trivs och mår bra med att vara överviktig, men det är inte den gruppen jag vänder mig till). Man måste orka och ha rätt motivation också. Under alla åren som överviktig gjorde jag ett oändligt mer eller mindre oseriösa försök till att gå ner i vikt. Och i o med att försöken inte var 100% seriösa, kom jag heller ingen vart och tappade därför orken och motivationen lika fort som den kom.

Jag funderade på Viktväktarna ett par omgångar, men kände att "hålla på och räkna och väga allt man äter?! Nej FY vad jobbigt och tråkigt!" 
Sedan för ca 2 år sedan fick jag se en bild på en väninna hur hon såg ut knappt/ca ett år efter sin senaste förlossning, och hon var RIKTIGT snygg! (känn dig träffad Lina Bange     ) Och det var denna bild som fick mig ordentligt motiverad en gång för alla. När jag sett denna bild gick jag direkt ut i trädgården och sprang 10 varv i trädgården (vår trädgård är ganska stor   ), och veckan därpå anmälde jag mig till Viktväktarna. Igen, jag var med i Viktväktarna i några månader innan jag blev gravid med Mira, och han då gå ner ca 7 kg på mindre än 3 mån. Så jag visste ju att VV fungerade för mig, men efter graviditeten med Mira hade jag lyckats tappa motivationen och orken igen och hade hamnat tillbaka i samma gamla spår igen. Men denna gången gick jag med i Viktväktarna med en helt annan sorts ork och motivation. Och, på mindre än 6 månader lyckades jag gå ner nästan 18 kg!

Jag har alltid tyckt att det ser så härligt ut när man möter löpare. Dem ser så friska och pigga ut där dem springer i sina snygga löparkläder som dessutom sitter snyggt på dem! Och jag har alltid tyckt att det ser SKÖNT ut att springa. Och dem (väldigt) korta rundor jag orkat springa har jag tyckt att det var både roligt och skönt också. Så därför har jag alltid (länge) velat kunna springa. Men har nog aldrig kunnat tro att jag skulle klara av några längre sträckor. 100 m sedan har jag knappt kunnat andas.. haha   

Men i takt med att jag gick ner i vikt blev mina "pw's" allt snabbarare och efter ett tag började jag med intervaller. Pw'ade, joggade sedan så långt jag orkade, pw'ade igen osv. Dem första veckorna blev det väldigt korta sträckor åt gången som jag klarade av att jogga, men jag gav inte upp! Och jag märkte ju att sträckorna blev längre och längre efterhand jag närmade mig mitt viktmål och konditonen blev bättre. Vet inte hur länge jag hade hållit på med intervaller innan jag klarade av att jogga nästan 5 km utan paus för första gången. Ett halvår kanske? Nog inte ens så länge. Ja, inte längre iaf.    Men sedan tog det ytterligare någon månad innan jag klarade av att jogga 4 km och längre, vid varje tillfälle. Där var en hel del kvar att jobba på när det kom till styrkan och konditionen mao. Men det viktigaste under denna tiden är att jag inte gav upp!

I maj sprang jag först Toughest för första gången i mitt liv, en tuff hinderbana på 8 km som jag tidigare inte ens kunnat drömma om att jag skulle medverka i, och två dagar senare sprang jag Vår ruset utan att stanna en enda gång. Förra året gick jag mer än jag sprang, på Vår ruset..

Detta år har jag sprungit både hinderbanelopp, 5 km lopp, 10 km lopp och 21 km lopp, och kan nu stolt äntligen kalla mig för LÖPARE!