Alla inlägg under juni 2015

Av Lina - 9 juni 2015 20:06

Ingen aning om någon är intresserad, men tänkte skriva ner blandade frågor, och sedan svara på dem. För att ni som läser min blogg (och även andra) ska få lära känna mig lite bättre   


Ditt fullständiga namn?
Lina Therese Engkvist
Ditt flicknamn?

Törnquist

Född och vart

Februari 1981 i Trelleborg

Civiltillstånd

Gift med Fredrik sedan 2006 (tillsammans sedan 2001), två barn; Milo född '09, Mira född '12

Utbildning

Handels & administrations programmet på gymnasiet, senare undersköterska utbildning

Arbete

Fast anställd i hemtjänsten, västra Lund sedan 2010. Jobbar 85%

Hur o vart bor du

I ett gammalt torparhus utanför Tågarp (mellan Landskrona och Helsingborg)

Trivdes du i skolan

För det mesta. Blev dock mobbad både fysiskt och psykiskt (mest psykiskt) från 4-8:an. Detta satte spår i min själ många år framåt

Beskriv din personlighet

Tänkare; tänker och oroar mig alldeles för mycket. Om allt. Drömmare; försvinner lätt in i min egen värld. Både social och osocial.. Behöver lika mycket tid i sällskap som jag behöver tid för mig själv. Omtänksam; bryr mig ibland om folk så mycket att det kan bli fel. Konflikträdd; det värsta jag vet är när folk blir arga, ledsna eller besvikna pga något jag gjort eller sagt. Positiv; försöker alltid se det positiva i saker. Öppen; berättar ibland saker om mig själv som jag kanske borde hålla för mig själv... Lite FÖR öppen ibland mao..    Glad; för det mesta iaf..

Bra eller dåligt självförtroende

Efter min viktresa; MYCKET bättre än förut, men har fortfarande mycket att jobba på

Vad behöver du jobba på att förbättra/sluta med

Behöver jobba på att inte bry mig så mycket om vad andra tycker o tänker om mig, behöver lära mig att tycka bättre om min kropp, måste sluta tänka och fundera så förbaskat mycket...

Vilken är din hittills största resa, som du är mest stolt över (förutom barnen)

Utan tvekan min viktresa. Har så länge jag kan minnas mått dåligt över min vikt, men har varken hittat rätt ork, motivation eller vilja (viljan har varit där, så klart, men inte den sortens vilja som får en att ta sig i kragen ordentligt) att ta tag i det. Heller inte rätt metod. Har försökt på ett oändligt antal vis, men har gett upp lika fort igen. Till slut gav jag Viktväktarna en chans, och det är det bästa jag gjort! Genast hände det något på vågen direkt, och motivationen och orken blev bättre för varje minus på vågen. Vägde strax över 73 kg när jag gick med i vv (är 157 cm), mindre än 6 månader senare vägde jag strax under 58 kg. Ytterligare ett par månader senare strax över 56 kg. Väger numera strax över 57 kg och är hyfsat nöjd... (drömmen är att komma ner till närmare 56 igen, men det får ta den tiden det tar, och kanske når jag dit, kanske inte). Har gått från strl. 44/46 till 34/36

Har du gjort något du aldrig trott att DU skulle kunna göra

Ja! Jag har börjat springa, kan numera stolt titulera mig som löpare. Trodde aldrig att jag skulle kunna bli en löpare. Har alltid velat bli det för att jag har alltid tyckt om att springa (även om jag inte varit bra på det eller kunnat/orkat springa några längre sträckor), och har alltid tyckt att det ser så härligt o "befriande" ut. Jag har sprungit lopp som jag aldrig någonsin trodde att JAG skulle klara av. Jag har sprungit två stycken Toughest lopp; en 8 km tuff hinderbana, jag har sprungit en halvmara; 2,1 mil, har sprungit nästan 2 mil iförd TOMTEDRÄCKT!    Har anmält mig till Lidingöloppet; 3 mil (banad) terräng.. Har anmält mig till Göteborgs varvet (halvmara).

Du har valt att göra en bukoperation och bröstoperation, varför?

Bukoperationen är väl den jag har flest anledningar/orsaker att göra. Kortfattat så vantrivs jag något fruktansvärt med mitt bukhäng. Tycker att det är väldigt fult och tråkigt, och jag känner mig inte alls så fin som jag BORDE göra efter den viktresan jag gjort och efter all den tid jag lagt ner på träning; både styrketräning och konditionsträning. Har stora komplex över det. Varje gång jag drar upp trosorna och byxorna "följer magen med upp", vilket känns väldigt obehagligt, och varje gång jag sitter på toaletten måste jag "lyfta upp" magen för att den klibbar fast på mina lår, och även detta känns så klart väldigt obehagligt. Känner mig väldigt ledsen över det.

Bröstoperationen är för att jag känner mig väldigt plattbröstad och där är inget innehåll i dem i princip, dem är som små innehållslösa hundvalpsöron, och jag trivs inte alls med detta. Har alltid velat ha lite större bröst, men innan viktminskning och träning kunde jag ändå acceptera dem och tycka att dem var "helt ok", för att då var där åtminstone innehåll i dem, dem hade en snyggare form. Jag kommer definitivt inte göra någon stor bröstop. Det ska se "enhetligt" ut med resten av kroppen sas, se så naturligt ut som möjligt, och dem ska inte hindra min löpning.

Du lägger ut rätt många sk. selfies, varför?

Dels för att jag ÄNTLIGEN, för första gången i mitt liv, TYCKER OM det jag ser i spegeln, jag är STOLT över vad jag åstadkommit, och då vill man självklart få lite bekräftelse..    Men, det är även för att jag hoppas på att kunna, och vet att jag gjort det också, inspirera och motivera andra som är i samma "sits" som jag var i innan jag började mitt nya liv, att inspirera och motivera dem till att om dem vill så KAN dem! JAG kunde, då kan NI också! Vill folk ha tips och råd om hur jag lyckades så är alla varmt välkomna, och ibland ger jag tips på hur man lyckas även om ingen bett om det, men då är det fritt att scrolla vidare    Precis som det är att läsa min blogg..    Ha en underbar dag!

Av Lina - 3 juni 2015 21:16

Jag "tror" att jag behöver ha ett "mentalt mål" ist för ett "viktmål".. Jag skrev på Fb och Instagram igår att jag både vill ha kakan och äta kakan. Jag är trött på att behöva tänka på vad jag stoppar i mig. Jag vill kunna äta vad jag vill. Men samtidigt vill jag komma så nära 56 kg som möjligt innan semestern för att ha lite "spelrum" under semestern. Jag vill kunna släppa lite på "kontrollen", men samtidigt så varken vågar eller vill jag inte släppa kontrollen. Jag vill inte hamna tillbaka i samma gamla spår jag var i när jag var överviktig, och av samma anledning vågar jag inte släppa kontrollen.


Jag måste försöka strunta i den där förbaskade vågen. Så länge mina kläder fortfarande sitter bra, så länge jag inte plötsligt måste gå upp en eller två storlekar i kläder, så spelar det ju faktiskt egentligen ingen roll om det står 56 kg eller 58 kg på vågen. Eller hur?! Kunde jag bara få in det i min hjärna och acceptera det tänket hade det varit riktigt bra. Men det är lättare sagt än gjort. Jag VET ju att det är så jag BORDE tänka, att det är så jag måste tänka för att må HELT bra, för att inte vara så stressad jämt över detta med huruvida jag vill gå ner till 56 kg eller om jag vill slappna av lite mer och vara nöjd så länge jag håller mig under 58 kg. Jag VILL kunna tänka och verkligen känna så, att så länge jag är i bra form och så länge kläderna sitter som dem ska så spelar det ingen som helst roll vad det står på vågen. Och i perioder klarar jag faktiskt av att tänka så också. Tyvärr är dem perioderna dock oftast ganska korta, och rätt vad det är så har mitt fokus hamnat på den där förbaskade vågen igen, vad jag vill att det ska stå på den. Jag har aldrig varit så fokuserad på vad det står på den där förbaskade vågen som jag varit enda sedan jag började min viktresa. Och visst, när jag började viktresan var det BRA att jag höll koll på vågen för att då BEHÖVDE jag gå ner i vikt, behövde bli av med alla mina överskottskilon. Både för hälsans skull och för mitt psykiska mående. Men nu BEHÖVER jag faktiskt inte vara så fokuserad på vågen längre. Jag ÄR smal, jag ÄR vältränad. För tusan!! Jag kan SPRINGA -EN MIL- utan att stanna!! Jag har sprungit 2,1 mil!! Och jag ska snart springa TRE mil! Kan en överviktig otränad person göra detta? Nej. (jo om dem har en sjuh*vetes vilja kanske *skrattar & ler*) Kunde JAG göra detta för mindre än två år sedan? Nej. Trodde jag att jag någonsin skulle kunna göra detta? Nej. Men nu KAN jag!! För att jag har blivet av med alla mina överskottskilon. Jag är normalviktig. För att jag är vältränad. För att jag har ett jäkla pannben bara jag vill!


Jag vet att jag inte behöver gå ner mer i vikt egentligen. Fan, här om dagen kramade 3 åriga Mira mig om midjan, och det var minsann inte många cm kvar för att hon skulle kunna nå sina fingrar när hon kramade om mig.. Så jag ÄR ju verkligen smal, "liten". Jag behöver verkligen inte gå ner mer i vikt. Jag VET detta EGENTLIGEN. Ändå talar min hjärna om för mig att jag "vill" gå ner ytterligare något kilo för att komma ner till 56 kg. Jag vägde 56 kg förra sommaren och då kändes det riktigt bra. Men vad tusan.. Det gör det egentligen nu också. För det mesta. Jag tror att det är mycket pga all min lösa hud jag har på magen som gör att min mage ser ganska "plöfsig" ut trots att jag egentligen är både smal och vältränad. Att det är för att mina bröst är så små o platta att, trots att jag är smal SER brösten i mina ögon nästan mindre ut än min mage. Därför är jag SÅ innerligt glad för att jag fick bukoperationen godkänd, och att jag ska göra en bröstoperation i början på nästa år. Jag hoppas och är säker på att jag kommer tycka mycket bättre om min kropp efter att jag blivet av med all min överskottshud och efter att jag fått lite fylligare bröst. Jag är säker på att jag kommer KÄNNA mig lika vältränad som jag ÄR, när jag blivet av med all löshuden och inte längre ser lika "plöfsig" ut. Och vet ni vad, OM jag inte skulle känna så när jag opererat bort löshuden kan jag åtminstone känna att jag verkligen gjort ALLT för att kunna må bättre i mig själv, i min kropp.


Då har jag åtminstone blivet av med mitt bukhäng som både är fult och tråkigt, och som faktiskt är i vägen varje gång jag ska ta på mig ett par byxor och trosor. Varje gång jag tar på mig trosorna och byxorna efter att jag varit på toaletten (eller duschat) "följer skinnet/bukhänget med, dras upp", och det känns faktiskt ganska obehagligt.   Och varje gång jag är på toaletten måste jag "lyfta upp" magen för att hänget "klibbar fast" på låren när jag sätter mig på toaletten. Och detta känns också ganska obehagligt, och framför allt tråkigt eftersom att jag var tvungen att göra detta när jag var överviktig också. Känns tråkigt att behöva göra det FORTFARANDE, trots att jag blivet av med alla mina överskottskilon.   Så skulle jag nu inte känna mig helt nöjd med min mage efter operationen, så slipper jag åtminstone det obehagliga och fula hänget. Resten kan jag faktiskt jobba med, både genom mer styrketräning och genom att ta kontakt med vc för att komma och prata med någon om mitt mående. Och brösten.. Dem har jag svårt för att tro att jag inte skulle kunna bli nöjd över med tanke på att dem i dagens läge bara är två små innehållslösa påsar.
När jag gjort bukoperationen kommer det försvinna troligtvis minst 1 kg hud = även -1 kg på vågen. Ännu en orsak till att jag inte längre behöver bry mig så mycket om vad det står på vågen idag.


Nu är det snart en efterlängtad semester som står på schemat, och löparkläderna följer med. Något jag inte ens hade kunnat komma på tanken att packa ner för mindre än två år sedan.. Viktmålet måste UT och det mentala målet, att känna mig och vara stark i både kropp och psyke, måste IN! Efter allt mitt kämpade förtjänar jag att få må bra i min kropp! Måste jobba på detta!

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards