För er som endast vill läsa själva "racerapporten" kan bläddra ner en bit till den mörkblåa texten

Vi lyckades båda få ledigt på torsdagen och kunde därmed åka upp till Dalarna redan på tidig torsdag morgon. Planen från början var annars att jobba till 15:00 och sedan köra upp. Men då hade vi inte varit uppe förens närmare midnatt och att stövla in på en gård vi aldrig varit på utan att väcka dem andra som ligger o sover (mer än han som äger gården, som också skulle springa) kändes så där lagom lustigt. Skulle visserligen inte springa förens på lördagen, men känns ändå inte så kul att komma mitt i natten o väcka folk som ligger o sover.

Så i sista minuten bestämde vi oss för att försöka ta oss lediga hela torsdagen. Vet egentligen inte varför vi inte tänkt på detta tidigare. Vi brukar vara bättre på att planera.

För Fredriks del var det inga problem, för mig var det inte alls lika säkert att det skulle gå. Chefen blev inte helt glad på mig att jag kom med detta så här nära inpå, detta var på tisdagen. Men hon skulle kolla upp det o se om det gick att lösa. Men, det gick!! Jag kunde ta ledigt! Tjoho!   

På eftermiddagen samma dag (tisd), ca 20 min innan jag skulle sluta för dagen, ringer dem från fritids och säger att dottern har spytt och ligger på soffan o sover. Oh no!! Inte NU!! SÅ olägligt!   Går direkt till chefen och samordnaren o säger som det är och att jag får vara hemma o vabba på onsdagen. 

När jag kommer till fritids visar det dock sig inte vara fullt så allvarligt som jag var rädd för. Hon såg väldigt trött och hängig ut, men hon hade inte "spytt i dess bemärkelse" fick jag höra av en annan fritidspedagog, utan hon hade "bara" klökts och fått upp två gurkbitar. Men, jag hade ju redan sagt ifrån på jobb att jag skulle vabba på onsdagen, och hon VAR ju väldigt hängig, så även om det inte rörde sig om någon direkt magsjuka så var det ju något som felades sas. När vi kom hem kollade jag tempen och hon hade ingen feber. Men hon klagade fortfarande på lite ont i magen. Så hon fick Ipren och sedan bäddade jag ner henne i soffan.    Så fort Iprenen började verka piggnade hon till och mådde sedan bra o var pigg resten av kvällen fram till en stund innan hon skulle gå o sova, då klagade hon på ont i magen igen. Dagen efter var hon pigg och glad och vi kände att vi kunde lämna henne/dem till svärmor på torsdagen med gott samvete. 

Lämnade dem hos farmor/farfar kl.07:00 sedan begav vi oss norrut. Var framme på gården i Dalafjäll vid 16:00. Drack kaffe tillsammans med dem andra innan vi sedan gick en liten promenad i området tillsammans. Strax efter 18:00 begav vi oss ner till Västerdalälven där vi först fick prova skjuta på tomma ölburkar och sedan blev det grillad korv med tunnbröd och potatissallad. Gick tillbaka till stugan när det började bli kallt o myggen började vakna. Satt och pratade om det vi alla älskar mest; löpning och gick sedan och la oss vid 22:00.

Dagen efter åt vi frukost tillsammans vid 08:00 och sedan gick vi en härlig med för mig nästan lite småläskig (pga underlaget) skogspromenad till ett vacker vattenfall. När vi kommit tillbaka till stugan körde vi till Sälen och shoppade och hämtade ut våra nummerlappar, samt åt lunch. Pizza, så klart.    På kvällen blev det korv med potatismos innan det sedan blev hyfsat tidig sänggång då dem flesta i sällskapet skulle stiga upp redan 03:30 för att börja springa kl.05:00.    Vi kunde åtminstone sova till kl.06:00 Skulle börja springa kl.09:00

Så var dagen D här. Massa fjärilar i magen och inte mycket till aptit men visste ju att jag var tvungen att få i mig något för att orka springa så långt. Lyckades få i mig en macka och en kopp kaffe innan vi satte oss i bilen för att bege oss till Oxberg där vi skulle ställa bilen och där även starten skulle gå. Hade med mig en dubbelmacka i bilen för att försöka få i mig mer då jag ju visste att EN macka är alldeles för lite. Men det tog emot.. Lyckades få i mig drygt halva dubbelmackan sen gav jag upp.

När vi kom fram runt en timme innan start ställde jag mig, efter att vi lämnat av våra väskor med ombyteskläder o duschsaker i toalettkön. Tur var det. Stod där i typ 40 min innan det äntligen var min tur. 20 min innan start. 

Ställde oss i startfållan bara ett par minuter innan startskottet. Dem spelade en mäktig musik och sedan när det bara var 10 sek kvar räknade dem ner på engelska ten, nine, eight... Och spelade en ännu mäktigare låt (har båda på video på mitt Instagram Linalovesrunning). Och sedan gick startskottet! Nu var det verkligen för sent att ångra sig!   

Önskade varandra lycka till och sedan bar det iväg. Sprang bredvid varandra kanske 300 m sedan sprang han vidare i sin takt o jag i min. 

Jag höll mig till min plan hela vägen att försöka hålla ett lugnt och hyfsat jämt tempo, och att gå i uppförsbackarna och där underlaget var för jobbigt att springa på. 

Dem 12-13 första km flöt det på bra och tiden bara sprang iväg. Hade med mig 2 gel man ska ta under tiden man springer. Någon Enervit produkt. Tror jag tog halva av den ena efter runt 13-14 km när höften hade börjat göra sig påmind ett par km redan. Trots att höften började göra sig påmind redan efter runt 12-13 km var det inte värre än att jag klarade av att hålla mig springandes i ett lugnt och hyfsat jämt tempo några km till. Men sedan började jag bli trött när jag kommit runt 16-17 km. Tror det var då någon gång jag tog andra halvan av gelen.  Efter ca 18 km så lyckades jag snubbla på en sten som stack upp. Lyfte väl inte på fötterna tillräckligt mycket eller så var det för att jag var trött och inte såg mig för vart jag satte fötterna. Hur som helst så trillade jag och fick några skrapmärken på vänster hand som jag tog emot med, samt ett rätt rejält skrapmärke på baksida vänster lår. Dem första 200-300 m kände jag inte av märket på låret så mycket men sedan började det spänna och ömma rätt rejält. Men att ge upp fanns inte på kartan! Så jag krigade vidare och när jag fick syn på ett sjukvårdstält drygt 3 km senare gick jag dit för att få såret på låret omplåstrat. Sprang sedan vidare men låret fortsatte spänna och ömma. Så jag valde att ta en Alvedon och så fort den började verka släppte det i låret och då så klart även i höften, och det var lättare att springa igen. 

Det är rätt roligt hur man tänker när man springer så här långa lopp. 20 km är väldigt långt att springa för dem flesta. Även för mig trots att jag sprungit Lidingöloppet som är 30 km några gånger. Men när jag passerade skylten där det stod att det var 20 km kvar till Mora kom jag på mig själv med att tänka, och verkligen mena det också, att "skönt, bara 20 km kvar!"   

Efter ett tag började verkan av Alvedonen avta och då började det kännas i höften igen. Såret på låret kände jag knappt av längre på resten av loppet tack o lov mer än att det småömmade till och från så klart. Men när höften väl börjat göra ont igen när Alvedonen inte verkade så mycket längre så gav det inte med sig. Men, att ge upp fanns som sagt inte på kartan! Jag lyssnade på kroppen och promenerade när höften klagade lite för mycket,  jag sänkte tempot rätt rejält och fortsatte hålla mig till min plan att gå i uppförsbackarna och där underlaget var för jobbigt att springa/jogga på. 

När jag passerade skylten där det stod 5 km till Mora tittade jag på klockan och insåg att om jag klarade av att springa dem sista 5 km på 30 min skulle jag klara det på 6h! Hade inte förväntat mig att jag skulle klara loppet på under 6,5-7 h pga min höft som bråkat sedan Göteborgsvarvet i maj, så detta gav lite ny välbehövlig energi även om jag insåg att jag var alldeles för trött och hade för ont för att klara av att springa 5 km på 30 min i den terrängen. Men det gav iaf en tillräckligt stor "morot" för att jag sakta men säkert kunde börja "tänka bort smärtan" och gå in i någon form av bubbla och öka tempot. 

När jag hade kanske runt 3-4 km kvar började det regna. Först bara lite duggregn och det var riktigt skönt att springa i. Men sedan började det regna mer och mer och till slut var det som att himlen hade öppnat sig och det fullkomligt öste ner! Men då hade jag fått upp tempot och "löparkänslan" så bra att jag ville inte stanna och ta av mig ryggsäcken för att ta upp min jacka för att sedan försöka få den på mig på blöta armar och sedan på med ryggsäcken igen. Då hade jag garanterat stelnat till och smärtan jag lyckats förtränga kommit tillbaka. Så jag sprang vidare i min lilla bubbla och blev bara blötare och blötare.. När det var kanske runt 1-1,5 km kvar till mål var där en liten nerförsbacke i jord och ni vet ju nog alla hur jord ser ut och är att gå i när den är heldränkt i regnvatten... Sänkte tempot för att inte trilla en andra gång, men givetvis halkade jag ändå och hamnade på alla fyra. Tur att ingen var där och såg mig.... haha    Fick därmed ett tjusigt skrapmärke även på vänster smalben... Men, det var bara att så snabbt jag kunde ta mig upp och fortsätta framåt framåt framåt!

Och där! Där kunde jag äntligen se kyrktornet i Mora och sedan den efterlängtade "portalen" man ska springa igenom där dem berömda orden "I fäders spår för framtids segrar" står!

MÅL!!! 6.12:40 timmar senare alldeles dyngsur, och därmed en mycket bättre tid än jag vågat hoppas på! SÅ sjukt nöjd och stolt!! Medaljen om halsen och hämta ut den välförtjänta finishertröjan och sedan äta!

Tog bussen till sporthallen där dem hade duschar och tog en varm och härlig dusch innan vi sedan åkte tillbaka där vi tog vars en kaffe med några av dem andra från Söderåsens FK, dem vi delade gård med, innan vi sedan tog bussen till Oxberg där bilen stod.

"Hemma" vid 20:00, fick pytt i panna med ägg och drack vars en kall o god öl! Kl.21:00 var jag totalt slut i både kropp och knopp och jag valde att tacka för mig och gick o la mig. Dem andra satt uppe en timme till.

När vi kommit i mål var vi rörande överens om att ALDRIG MER springa så här långt igen! SÅ ont och SÅ trötta! Även om vi självklart var minst lika nöjda, glada och stolta.   

Dagen efter i bilen på vägen hem pratade vi om loppet och hade ju då börjat "smälta och ta in loppet" på ett annat lite mer nyktert sätt sas. Plötsligt lät det annorlunda från oss båda... UltraVasan är ett riktigt vackert och trevligt lopp med varierande underlag och natur kanske skulle vi nästa år ändå... Fast nja, det ÄR ju lite för långt för oss.. 

Idag två dagar senare har vi båda redan kollat upp när anmälan till 2020 öppnar...    Har inte bestämt oss ännu, men ja, vi känner nog oss rätt bra vid denna tidpunkten att när vi väl börjat fundera på det....       Fredrik är ju dock så galen att han funderar på att ge sig på UV90 nästa år..      Men jag känner min kropp så väl att även om jag blir bättre på att träna upp höften med hjälp av styrketräning och även om jag springer lite fler långpass än jag gör nu, så vet jag att min kropp aldrig skulle klara av att springa 9 mil. Jag sa åt Fredrik att vill du att jag ska springa 9 mil får du betala för en ny höft först   

Det är inte detta inlägget ska handla om, men måste börja med att "kräka av mig lite". Orkar du inte läsa när jag kräker av mig, scrolla ner till lite positivare läsning   

Förr var jag för.. Rädd? Osäker? För att tala om när någon sa något som gjorde mig ledsen eller irriterad. I stället för att tala om för personen att det h*n sa gjorde mig ledsen eller irriterad/arg så höll jag det för mig själv och gick och retade mig på och var ledsen över det ibland i flera dagar. Mao i stället för att få det ur mig gick jag och mådde dåligt över det i flera dagar för att jag inte riktigt kunde släppa det. Jag får väl erkänna att jag ibland fortfarande kan gå o reta mig i flera dagar trots att jag sagt ifrån, men det är för att jag efteråt alltid kommer på vad jag kunde sagt OCKSÅ och hur jag skulle ha sagt det ISTÄLLET. haha.. Ja och pga hur personen reagerade... Men det känns i alla fall bra att ha fått det mesta ur mig istället för att hålla allt inom mig, och jag går inte längre och är ledsen.   

Men det är inte detta jag behöver kräka av mig om. Det är att sedan jag börjat tala om för personen i fråga när h*n sagt något som gjort mig ledsen eller irriterad, så blir jag varje gång påmind om en av anledningarna till att jag förr hellre höll det för mig själv. Säger jag ifrån och berättar att och varför jag blev ledsen och/eller irriterad får jag höra att jag är känslig, att jag överreagerar och att jag överanalyserar. VARFÖR kan personen som sagt något som gjorde mig ledsen eller irriterad inte bara säga förlåt det var inte meningen att göra dig ledsen, och sedan försöka säga det på ett annat sätt? Varför ska jag behöva höra att jag är känslig, att jag överreagerar och överanalyserar bara för att jag kanske reagerar och blir ledsen över saker som just "du" inte blir ledsen eller irriterad över? Alla tänker, känner och reagerar olika, man ska inte behöva höra att man är "dum" bara för det. För det är lite så jag känner mig när jag varje gång jag blir ledsen eller irriterad över något o säger ifrån om detta och får höra att jag är känslig och överreagerar. Jag känner mig dum och börjar ifrågasätta mig själv. Varför jag reagerar så? ÄR jag överkänslig? Varför är jag det? Och så får jag "ofta" höra "varför bryr du dig?" Ja det vet jag väl inte alla gånger. Ibland vet man inte varför man reagerar som man gör, man är väl inte överkänslig o "dum" för det? Du kanske blir ledsen eller irriterad över något jag bara rycker på axlarna åt?

Visst, jag är inte "guds lilla ängel som reagerar på jättebra sätt" om någon talar om för mig att jag sagt något som gjort personen ledsen, men jag försöker åtminstone undvika personangrepp som jag tycker det är att kalla någon för överkänslig och att man överanalyserar så fort man blivet ledsen eller irriterad över något som "du" kanske inte blir.

Senast jag blev ovän med en "vän" (som numera inte längre finns i mitt liv) fick jag tom. höra att jag "ska sluta jaga bekräftelse hela tiden och börja leva o vara positiv", efter att jag talat om att det h*n sagt störde mig och inte var något jag ville höra just då, och ville veta vad meningen med att tala om detta var. Happ? Som sagt. Ibland undrar jag om det inte är bättre att hålla det man irriterar sig på eller blir ledsen över för sig själv.   

Så. Färdigkräkt.   

Ny månad som sagt. Och "nya utmaningar" kan man verkligen säga att denna månad medför sig. Om 15 dagar ska jag "ultradebutera".. För er som inte är så intresserade eller kunniga inom löparvärlden så finns det som ni vet olika distanser man kan springa. Så klart. 5 och 10 km kallas oftast inte mer än just 5 km och 10 km. Kanske möjligtvis "halvmil" och "mil". Men detta fattar ju alla även om man inte löptränar.    Men det är inte alla "icke löptränande" som vet vad ett halvmaraton, maraton och ultramaraton är/hur långt. Ett halvmaraton är 21 km, maraton är då som dem flesta nog kan räkna ut, det dubbla; 42 km, och ett ultramaraton är allt som är längre än 42 km.

hehe har fått frågan några gånger vad sifforna 42195, som är den exakta distansen i meter, står för som jag har tatuerat in på mitt underben är.    Tatuerade in dem siffrorna efter att jag gjort mitt första och hittils enda maraton 2016. 

Om 15 dagar ska jag alltså "ultradebutera". Jag ska springa mer än 42 km. Visserligen "bara" 3 km mer, 45 km, men tro mig, för mig som "vardagsmotionär" och som är alldeles för dålig på att få till regelbundna långpass på över 12 km är dessa 3 km efter att ha sprunit 42, lååånga. Och i blandat underlag som sand, sten, skogsväg och asfalt, som jag förstått att underlaget ska vara där, dessutom. Mjölksyra hej! Ont överallt hej!      

Minns när jag sprang Helsingborg maraton 2016. Dem första 17-18 km kändes det bra, men sedan började krämporna komma. Men jag kunde ändå springa på och hålla hyfsat bra tempo fram till 30 km. Den distansen hade jag ju sprungit ett par gånger förut (Lidingöloppet), så det hade jag i kroppen sas. Men allt över 30 km var ju "personbästa i distans" kan man säga för mig. Så långt hade jag aldrig sprungit förut. Dessutom hade jag haft en fotskada lite tidigare på året som gjort att jag tvingats ha total löpvila i nästan fyra (!) månader. Mao. inte kunnat träna ens hälften så mycket som jag hade behövt för att klara av att den distansen. Så den sista milen var minst sagt JOBBIG. En mil kändes som två och jag hade ont överallt. Men känslan när jag sedan kom i mål. Obeskrivbar. Varför utsätter jag mig då för detta igen? Tja.. Jag är nog lite "dum i huvudet" ändå.. hahaha    Och så finns det inte mycket som slår känslan av att utmana sig själv och att klara av det, att ta sig över målsnöret och få den där välförtjänta medaljen om halsen.   

Inför Ultravasan har jag tyvärr heller inte klarat mig undan skador. Känns nästan som att min kropp blir så chockad när jag anmäler mig till lopp som är längre än 21-30 km, att den säger "stopp din galning!"    Denna gången är det höften och ländryggen som har spökat för mig sedan jag sprang Göteborgsvarvet i maj. Men sådan tur är har den/dem inte bråkat så mycket att jag behövt ha löpvila. Har gått till en sjukgymnast på Idrottsskadekliniken i Landskrona, och första gången jag gick dit förberedde jag mig på att få höra orden "du bör ha löpvila nu så länge du har ont i höften". Men det sa hon inte! Hurra!      Hon sa dock att så länge jag har ont bör jag inte springa längre än runt 5 km. Gick väl sådär med att lyssna på det rådet ska jag erkänna..    Men jag erkände åtminstone sedan när jag träffade henne igen att jag sprungit milen och lite längre. Förväntade mig lite "bannor" av henne men hon log bara och frågade hur det gick och kändes. Behöver jag säga att jag gillar henne starkt?    

Sedan jag gått dit och fått lite övningar att göra har det blivet mycket bättre. Trots att jag inte varit så duktig på att göra övningarna regelbundet som jag väl egentligen borde. Det där med hemmaträning har jag sååå svårt för att få till en bra rutin på av någon anledning. Men jag har gjort dem 2-3 ggr/v de veckor höften bråkat som mest iaf, och jag måste säga att det hjälpt. Höften är fortfarande inte helt bra, men ländryggen har jag inte känt av på över en vecka nu.      Och höften känner jag inte av alls under tiden jag springer, och, beroende på hur långt jag sprungit, heller inte efter att jag sprungit. Enda gången höften känns nu när när jag suttit eller legat ner ett tag. Då känns den av när jag reser mig upp och sedan ett par/några minuter när jag går. Men sedan släpper det. Enda gången jag känner av den efter att jag sprungit är när jag sprungit mer än en mil. Så den är helt klart MYCKET bättre även om den tyvärr fortfarande inte är helt frisk. 

Så inför ultran är jag glad att jag trots skada åtminstone inte behövt ha löpvila. Jag har inte fått till så många "riktigt långa långpass" som jag egentligen hade behövt, både för att jag är dålig rent allmänt på att få till det, och dels för att jag inte riktigt vågat pga höften. Men, jag SKA klara det! Det finns inget annat på kartan! Jag tänker minsann inte åka enda upp till Dalarna för att åka därifrån utan medalj och finishertröja!   

Mitt mål, förutom att ta mig i mål, är att jag ska försöka ha roligt hela vägen. Prata med medlöpare, dunka medlöpare i ryggen och ropa "kom igen nu vi klarar detta!" Även om jag själv haltar och är aptrött.    Gå i uppförsbackarna och de jobbigaste partierna för att spara energi, och ta mig tid att stanna och äta och dricka på varje vätske och matstation. Jag kommer fråga mig själv flera gånger varför jag gör detta, jag kommer få ont, men jag ska bannemig ha ROLIGT också och jag SKA i mål!