Idag är sista dagen på vår 4 veckor långa och härliga semester. Börjar jobba igen imorgon med ganska blandade känslor. Det är alltid härligt och behövligt med lite semester och oavsett om man har 2, 3, 4 eller 5 veckors semester så sista semesterdagen tror jag att dem flesta känner att "EN vecka till hade inte skadat.." *ler*   

Men, det ska faktiskt bli rätt skönt att komma igång och jobba igen och komma in i den mer "normala vardagen" igen. Vi har märkt den sista veckan att barnen också behöver det.

Att stiga upp innan tuppen ser jag INTE fram emot dock. Att sova till 9-10 varje dag har varit rätt gött faktiskt.    Detta är första semestern som vi har hållit barnen vakna till 22:00/22:30 och själva varit vakna till 00:30/01:30 i princip varje dag. Dem andra åren har vi lagt barnen kanske runt 20:30/21:00 ist för 19:30/20:00 som vi lägger dem när det är skoldags, och har själv gått och lagt oss runt 00:00/00:30. Men då har vi å andra sidan inte sovit riktigt lika länge på morgonen. Inte varje morgon iaf, som vi gjort denna semestern. *ler*   


Något som är sig likt från dem andra åren är där emot den dåliga kosten och halvkassa träningen.    Jag säger inte att detta är något jag tycker illa om eller har dåligt samvete över. Absolut inte. Vi kör båda rätt hårt på att "är det semester så är det. Då ska man njuta fullt ut". Äta bra och vara duktig med träningen kan man vara hela resterande årets veckor och månader. Så det är inget jag har dåligt samvete över som sagt, det är bara ett konstanterande. Men nu ser jag fram emot att börja äta och dricka bra (betydligt bättre) igen, och jag ser fram emot att komma igång med regelbunden träning igen. Träningen har jag redan kommit igång med igen, men jag känner ju i kroppen att jag pga levernet under semestern inte är i alls samma form som innan semestern. Jag har inte vägt mig, men jag tror inte att jag gått upp mer än max 2-3 kg under dessa veckorna om ens det, och jag har ändå haft en väldigt rörlig semester och hållit igång träningen lite grand iaf, så konditionen borde inte ha påverkats SÅ mycket under dessa veckorna, men ändå känner jag mig halvt "otymplig" när jag tränar. Jag känner inte mig lika stark och smidig som innan semestern och jag känner inte mig lika uthållig när jag är ute och springer. Orkar inte riktigt hålla samma tempo under lika lång tid/distans, som innan semestern. Så kosten påverkar absolut mycket på träningen! Både det man stoppar i sig i matväg och dryckesväg. Så detta MÅSTE och SKA det bli ändring på nu när semestern är slut.


Och jag ser faktiskt tom. fram emot att börja äta bättre, att inte äta så mycket "skitmat". Att börja tänka efter lite grand iaf, innan jag stoppar i mig en massa onödigt. *ler* Känslan av att känna sig stark och smidig är en obeskrivbar och härlig känsla (särskilt då man aldrig tidigare i sitt liv känt sig så), och nu när jag under dessa fyra veckorna märkt hur dålig kost o lite för mycket alkohol under bara några få veckor påverkar både styrka och smidighet i kroppen, och när jag vet vilken skillnad det är när man äter o dricker bra eller dåligt, så tror och hoppas jag att motivationen för att börja äta och dricka bättre ska vara på topp nu när semestern är slut.


Nu kör vi!!

Sedan jag fick mitt bukhäng efter första graviditeten har jag nästan varje gång jag duschat, nästan varje gång jag bastat, och nästan varje gång jag varit på toaletten, tittat på mitt häng, lyft på det och äcklats lite över det.  Varje gång jag tränar drar jag ner tröjan och "pösar" till tröjan ett antal gånger under passet för att jag får syn på hänget och blir ledsen av att se det. "Äckla" är kanske ett enligt många överdrivet ordval "för lite bukhäng", men i mina ögon är det verkligen så jag känner när jag ser det.    Och det har ju inte blivet bättre efter viktminskningen heller.


Många tänker säkert nu "men varför tittar du på det o drar i det hela tiden då?"  Jag tittar på det för att jag oavsett om jag vill det eller ej, ser det varje gång jag inte har byxor på mig (ja även när jag har byxor på mig, men byxorna döljer det åtminstone hyfsat), och just för att jag äcklas av det, får obehagskänslor. Och jag vet inte, det är väl något psykologiskt kanske, men är det något man äcklas över och känner obehagskänslor över, är det inte "bara till att sluta titta på det". Man vet ju att det är där, man hatar det och det syns ju väldigt mycket i mina ögon, och då blir det att man petar på det lite grand som i avsky över det, drar i det. Dessutom är det väldigt frustrerande att inte se några resultat av träningen där trots att man tränar regelbundet flera gånger i veckan, varje vecka. Jag KÄNNER ju reslutaten i kroppen, men jag SER inte det. Och det är väldigt frustrerande o ledsamt. Jag vet att även efter operationen är det inte säkert att jag per automatik kommer få en massa snygga synliga muskler. Givetvis vet jag att jag kommer få fortsätta jobba på det. Kanske kommer jag inte få en massa synliga muskler öht. Sådant är ju mkt genetiskt också vad jag hört. Men hänget kommer åtminstone vara borta, den lösa huden på magen kommer åtminstone vara borta, magen kommer kanske inte vara helt platt, men troligtvis bra mycket plattare än den är nu. Och, man kommer åtminstone kunna ana lite synliga muskler. Och jag är faktiskt heller inte ute efter något 6 pack. Det jag vill, förutom att bli av med hänget o lösskinnet då så klart, är att få en plattare mage och muskler som man precis som revbenen precis kan ana. Dem ska inte synas för mycket, men man ska kunna ana dem. Jag gör detta med revbenen; man ser dem, man anar dem, utan att dem sticker ut alldeles för mycket o får mig att se undernärd ut. Detta är mitt mål med magmusklerna efter operationen.


Jag var inne på Akademiklinikens hemsida igårkväll och hittade vad jag trodde var lediga operationstider. Har sagt tidigare att det absolut perfekta vore om jag kunde få operationen på tisdagen eller onsdagen direkt efter Lidingöloppet. Eller redan på måndagen så klart, men med tanke på hur "ledabruten" jag lär känna mig i ett par dagar efter loppet, hade tisdagen eller onsdagen varit perfekt. Vill ju ha operationen så fort som bara möjligt efter LL av många anledningar. Förutom ovan nämnda så bla. för att vi ska vi åka skidor i mitten av januari, och vi ska ju springa Göteborgs varvet i maj, nästa år. Så därför vill jag ha så många månader som möjligt efter operationen för att börja träna upp mig igen både inför skidåkningen och inför Varvet.
I alla fall så såg jag att kirurgen som godkände min operation hade lediga tider på onsdagen. Perfekt!!! Så jag ringde till koordinatorn redan idag, trots att vi egentligen bestämt att jag inte skulle kontakta henne förens i aug/sept. Men då visade det sig att tiderna som stod på deras hemsida endast var konsultationstider. "Så klart", kan jag tänka så här i efterhand, men det stod inte på hemsidan om det var konsultations tider eller operationstider, bara att man kunde boka tid. Så jag i all min iver trodde direkt att det var lediga operationstider. Så ja, samtalet gick väl inte riktigt som jag hade hoppats på och trott. Men, nu vet hon iaf att jag önskar bli opererad så fort som möjligt efter LL, gärna första veckan éfter LL, dvs v.40 Hon skulle börja gå igenom alla som blivet godkända, nästa vecka, och skulle sedan höra av sig till mig någon gång nu i juli/aug. ÅHH vad jag längtar efter att få en tid!! När jag fått min tid kommer det kännas lite mer verkligt på något vis, och jag kommer ha något mer konkret att se fram emot sas. Får jag den dagen jag vill innebär det att jag efter semestern bara kommer jobba ca två månader och sedan ska jag vara sjukskriven i runt 4 veckor.. hehe    Känns ju nästan inte lönt att komma tillbaka efter semestern... hahaha   

Det känns SÅ skönt att vara igång med regelbunden träning igen! När vi var i Italien blev det inte mycket träning alls. På (drygt) 2,5 vecka fick jag till två löppass, och det var varken några långa (5 km) eller så snabba (runt 7 min tempo). Men det är jag absolut nöjd med, så det är inte det. Men inte mycket till träning när man är van vid att träna 3-4 ggr i veckan.


Sedan vi kom hem för en vecka sedan har jag lyckats få till tre löppass (på 8,30 km, 7 km och 11 km) i hyfsat bra tempo (runt 6,45 min tempo, så visst, inte mitt snabbaste tempo det heller), 1 Box & kick pass, 1 ATC pass och två "cykelpass" (på 12,34 km och 14,36 km). Så sju pass (varav cyklingen och ATC'n på en o samma dag) på sju dagar..    Det märks att man fortfarande har semester för att så mycket träning är det inte ofta jag brukar få till i vanliga fall. *ler* Ska försöka få till fler pass denna veckan. Cyklingen och ATC'n gjorde jag igår, så jag har ju redan fått till tre pass denna veckan.    Ska försöka få till åtminstone två löppass, och på torsd ska jag träna Box & kick.


It feels GOOOD to be back!      Har dock märkt att konditionen har blivet sämre sedan vi gick på semester. Det är väl en blandning av att det inte blev så mkt löpning öht på 2,5 vecka, att vi dricker rätt mycket mer alkohol än vanligt, och att kosten inte är den bästa. Allt detta hänger ju ihop för att man ska kunna ha en bra kondition. Dvs. att man upprätthåller en regelbunden träning, att man inte dricker för stora mängder alkohol, och att man äter bra och varierat. Musklerna i armar o mage har väl också blivet lite försämrat, men jag känner att dem är åtminstone lite bättre än konditionen. Jag har ju fortfarande bra kondition iom. att jag klarar av att springa över milen och jag klarar av att cykla nästan 3 mil på en dag, men jämfört med innan semestern har den blivet sämre. Jag klarar nämligen inte riktigt av att springa milen utan att stanna för promenader ännu (visserligen så när jag sprang 11 km så sprang jag med Fredrik, och dem första kilometrarna sprang vi lite fortare än jag var redo för efter uppehållet när vi var i Italien, så mycket av min energi tog slut rätt fort. Hade vi hållit ett lugnare tempo hade jag nog klarat av hela rundan utan promenadvila), och jag blev trött ovanligt fort på ATC'n igår. Hade visserligen cyklat nästan 1,5 mil precis innan..... Så jaja, jag HAR bra kondition fortfarande..     Men den var än dock bättre innan semestern, så ja.. Även om det känns som att "jag är tillbaka" om man ser till träningsmängden, så känns det inte som att jag är tillbaka till där jag var innan semestern. Men, det kan man ju inte räkna med i heller precis, och jag är nöjd bara att jag är igång med regelbunden träning igen.   


Nästa vecka börjar vi jobba igen, och då kommer vi minska på alkoholintaget rätt rejält, och vi kommer också börja äta betydligt bättre. Så snart nog är jag i samma form som innan semestern!   


Jag bestämde mig för när vi var i Italien att jag INTE skulle väga mig så länge vi har semester, och det har jag faktiskt lyckats med också. Förvånande för att vara mig.. hehe    Och jag måste säga att det faktiskt känns väldigt bra. Jag kommer dock väga mig ca en gång i månaden efter semestern fram till operationen, så att jag känner att jag har kontroll på vikten inför operationen. Men ska verkligen försöka hålla mig ifrån vågen där i mellan sas, så att jag inte väger mig mer än en gång i månaden.


På tal om operationen så kan jag knappt vänta tills det är dags! Det kliar i fingrarna, vill ringa och se om det finns en tid i början av okt redan NU!!    Men fick besked när jag var på bedömningen att jag inte skulle ringa förens runt september för att när jag var där hade dem inte schema så långt framåt ännu. Kommer dock ringa redan i mitten/slutet av augusti tänkte jag, för att då BORDE dem ha fått scheman för oktober tycker jag. Vill ha operationen så fort som möjligt efter att vi sprungit Lidingöloppet eftersom att vi ska till Sälen och åka skidor i mitten av januari. Får jag inte operationen förens i slutet av okt/början på nov är chansen att jag ska kunna vara i åtminstone hyfsad "skidåkningsform" rätt mycket sämre än om jag får operationen i slutet av sept/början av okt. Det perfekta hade varit om det fanns en tid typ antingen måndagen den 28 sept eller tisdagen den 29 sept, dvs måndagen eller tisdagen direkt efter LL. LL är på lördagen den 26 sept. Inte innan LL eftersom att jag inte "har råd" att ha träningsstopp innan loppet, men så fort som bara möjligt direkt efter LL, helt enkelt.


Jag vet inte om jag kan påstå att jag ser fram emot själva operationen, heller inte dem första veckorna efter operationen. Det är ju trots allt en väldigt stor operation, och jag vill inte ens tänka på hur operationen går till. "Tyvärr" vet jag ju hur operationen går till, just därför vill jag inte tänka på den... haha     Och dem första veckorna efter operationen lär jag ha rätt bra ont och inte vara speciellt rörlig öht. Men jag ser fram emot att ha fått den gjord, att bli av med allt hänget och lösskinnet, och jag ser fram emot att kunna börja forma magen, att börja kunna ha en bra chans att faktiskt kunna SE mina magmuskler, inte som nu, bara KÄNNA dem. *ler*

Första delen av vår 4 veckors semester är avklarad; Italien.

Vårt första stopp på vägen till Italien var ett ställe som heter Tropical Islands, som ligger 6 mil söder om Berlin. Det var en stor hangar som dem gjort om till ett riktigt vatten paradis. Paradis inomhus kan man minst sagt kalla det! (www.tropical-islands.de) Svårt att beskriva stället, det måste nästan upplevas. Flera olika bassänger, sandstränder och vattenfall inomhus är väl en ganska bra men kortfattad beskrivning. Man kunde tom. åka luftballong där inne..    Helt klart värt ett besök!

Första dagen i Italien bjöd på ösregn och åska. Då kunde det bara bli bättre..    Resterande dagar bjöd på strålande solsken och mellan 26-36 grader.   

Egentligen gjorde vi inte så värst mycket. Någon enstaka dagsutflykt, men annars var vi mest på campingen och njöt av sol och bad dagarna i enda. En riktig solsemester skulle man kunna säga.   

Hade vi inte haft barnen, eller om barnen varit äldre hade vi förmodligen gjort rätt många fler dagsutflykter. Men med två trotsiga och bråkiga (med varandra) barn står inte dagsutflykter överst på listan då sådana utflykter inte precis är något dem är intresserade av. Den enda gången i princip som dem INTE bråkade och gnabbade med varandra var när vi badade.. Så det var en av anledningarna till att vi egentligen mest bara njöt av sol o bad, för att undvika bråk dagarna i enda.

Nu låter jag nästan lite bitter o besviken, men nej då.    Även om jag självklart gärna hade gjort lite mer dagsutflykter och upptäckt Italien lite mer, så när det är så varmt som vi hade det, är sola och bada högt på listan det med.    Och upptäcka Italien kan vi göra en annan gång när barnen är lite äldre. *ler*
Och barnen älskar verkligen att bada. Riktiga badmonster är dem båda två och definitivt inte rädda för vatten.   

Den första veckan var vi på en camping som ligger utanför Venedig som heter Marina Di Venezia. En stor och vacker camping med stort badland, restauranger och affärer, och med en stor sandstrand precis intill. Man behövde mao. inte lämna campingen på hela veckan om man inte ville; den hade allt man behövde.    Ska vi mot Venedig fler gånger står denna campingen helt klart högt på listan. Mycket nöjda över vårt besök där!

Tredje dagen där åkte vi över till Venedig. Besöket där gick väl inte riktigt som vi tänkt oss skulle man kunna säga. Eller ja, vi hade väl inte direkt planerat eller tänkt oss något där, men ja.. Venedig var helt enkelt inte riktigt så fint och mysigt som vi föreställt oss att det skulle vara, och Milo var dagen till ära både trött och grinig. +27 grader, bråkig och gnällig 6 åring.. Ja det tar en del på energin kan man säga. Om vi ska åka över till Venedig fler gånger blir det när det bara är jag och Fredrik så vi kan strosa omkring i lugn och ro utan stress från ointresserade och bråkiga barn.    Men för min del skulle det inte göra så mycket om vi inte kommer till Venedig fler gånger. Det är en ganska vacker gammal stad för all del, men jag blev inte speciellt imponerad. Då blev jag mer imponerad av Verona som vi besökte när vi var på den andra campingen. Tyvärr förstörde alla dessa gatuförsäljare som fanns i varenda hörn i hela Venedig, också mycket av upplevelsen.   

Vi var på Marina i ca en vecka och åkte därifrån med blandade känslor. Det var en riktigt härlig o fin camping med mycket fina badmöjligheter, och dem hade som sagt allt man behöver där. Vi hade det riktigt bra helt enkelt. Men samtidigt så iom att där inte är så många lite större städer i närheten att besöka, och vi inte lämnade campingen en enda gång mer än den dagen vi var i Venedig, så dem sista 2-3 dagarna kändes det som att det gick väldigt mycket på slentrian. Det var tom. så att jag dem två sista dagarna nästan var trött på att bada, även om svetten rann av en. Så ja, även om vi hade det bra där så kändes det att vi behövde åka vidare till nästa mål.

Nästa mål var till en camping som hette Piani Di Clodia som låg precis intill Gardasjön. Gardasjön var riktigt vacker, men vi kom fram till rätt fort att vi definitivt inte ville (vågade) bada där... Dels så var det en väldigt stenig botten, en botten man dessutom inte kunde se. Inget vidare klart vatten mao. Men största anledningen var att det simmade ormar i vattnet.. Detta upptäckte vi genom att jag först kände att det var något ganska stort som simmade mot mitt ena ben... En stund senare såg vi vad det var som hade simmat mot mitt ben.. En orm. Efter den upptäckten tog vi oss upp från vattnet rätt fort och gick till campingens pool område ist.   

Di Clodia var precis som Marina en stor och fin camping som också hade allt man behövde. Vi hade dessutom fått en helt perfekt plats med nära till både servicehus, underhållningen och affären.   

När vi var på Clodia gjorde vi tre dagsutflykter. Den första var till Verona. En riktigt mysig och vacker stad jag gärna besöker igen. Där åt jag pasta med musslor för första gången i mitt liv. Det var faktiskt RIKTIGT gott och jag kommer definitivt äta det fler gånger!     

Andra utflykten åkte vi på två vinprovningar. Den första var väl ingen av oss speciellt imponerad av. Det var en företagsägd gård, och egentligen inte vad man kunde kalla gård. Det var mer av en fabrik. Vinerna vi fick prova var goda men inte så att man blev hänförd direkt skulle man kunna säga. Där är nog rätt många turister som kommer dit och provar några vinsorter men sedan inte köper något, för att "försäljaren" var först ganska så ointresserad och näst in till otrevlig, och blev inte trevlig och intresserad förens hon förstod att vi faktiskt tänkte köpa lite vin också. *ler* Den andra gården vi åkte till var en familjeägd gård, ägdes av tre bröder. Det var en riktigt vacker gård där man såg den vackra utsikten och alla vindruvorna direkt man kom dit. Och vinerna vi fick prova där... OMG!! SÅÅ goda! Särskilt det ena Amarona vinet vi fick smaka. Det luktade varm choklad med en touch av vanilj. Den luktade himelskt mao och den smakade minst lika gott!    Dyr, men helt klart värt sitt pris!

Tredje utflykten va till orten närmast campingen; Lazice. Där besökte vi en stor borg som hade en egen liten stad inuti. Mycket vackert och helt klart värt sitt besök!

Träningen och kosten skulle man kunna säga las på hyllan när vi var i Italien. Vi fick båda till vars två löppass på dessa två veckorna, och kosten.. hehe.. Ja den behöver vi inte prata om..    Tror faktiskt dock inte att vi gått upp så mycket i vikt någon av oss trots detta. Jag har lovat mig själv att hålla mig ifrån vågen under hela semestern, och ist bara komma igång med regelbunden träning igen och äta åtminstone LITE bättre. Fredrik vägde sig dock igår, men han hade nästan inte gått upp något alls. Max 1 kg. Tror inte jag gått upp mkt mer. Känns inte så iaf.

Igår tog jag mitt första löppass sedan vi kom hem. Det kändes dock som att jag hade cement i fötterna. Kändes inte helt bra mao. Men jag lyckades ändå kriga ihop 8,3 km och jag gick inte en enda gång trots att fötterna kändes tunga. Ikväll ska jag följa med Fredrik på "Löparglädje" i Landskrona där det utlovas intervallträning, och imorgon ska jag träna Box & kick. Skönt att vara hemma igen och vara igång med träningen igen framför allt!

Ingen aning om någon är intresserad, men tänkte skriva ner blandade frågor, och sedan svara på dem. För att ni som läser min blogg (och även andra) ska få lära känna mig lite bättre   

Ditt fullständiga namn?
Lina Therese Engkvist
Ditt flicknamn?

Törnquist

Född och vart

Februari 1981 i Trelleborg

Civiltillstånd

Gift med Fredrik sedan 2006 (tillsammans sedan 2001), två barn; Milo född '09, Mira född '12

Utbildning

Handels & administrations programmet på gymnasiet, senare undersköterska utbildning

Arbete

Fast anställd i hemtjänsten, västra Lund sedan 2010. Jobbar 85%

Hur o vart bor du

I ett gammalt torparhus utanför Tågarp (mellan Landskrona och Helsingborg)

Trivdes du i skolan

För det mesta. Blev dock mobbad både fysiskt och psykiskt (mest psykiskt) från 4-8:an. Detta satte spår i min själ många år framåt

Beskriv din personlighet

Tänkare; tänker och oroar mig alldeles för mycket. Om allt. Drömmare; försvinner lätt in i min egen värld. Både social och osocial.. Behöver lika mycket tid i sällskap som jag behöver tid för mig själv. Omtänksam; bryr mig ibland om folk så mycket att det kan bli fel. Konflikträdd; det värsta jag vet är när folk blir arga, ledsna eller besvikna pga något jag gjort eller sagt. Positiv; försöker alltid se det positiva i saker. Öppen; berättar ibland saker om mig själv som jag kanske borde hålla för mig själv... Lite FÖR öppen ibland mao..    Glad; för det mesta iaf..

Bra eller dåligt självförtroende

Efter min viktresa; MYCKET bättre än förut, men har fortfarande mycket att jobba på

Vad behöver du jobba på att förbättra/sluta med

Behöver jobba på att inte bry mig så mycket om vad andra tycker o tänker om mig, behöver lära mig att tycka bättre om min kropp, måste sluta tänka och fundera så förbaskat mycket...

Vilken är din hittills största resa, som du är mest stolt över (förutom barnen)

Utan tvekan min viktresa. Har så länge jag kan minnas mått dåligt över min vikt, men har varken hittat rätt ork, motivation eller vilja (viljan har varit där, så klart, men inte den sortens vilja som får en att ta sig i kragen ordentligt) att ta tag i det. Heller inte rätt metod. Har försökt på ett oändligt antal vis, men har gett upp lika fort igen. Till slut gav jag Viktväktarna en chans, och det är det bästa jag gjort! Genast hände det något på vågen direkt, och motivationen och orken blev bättre för varje minus på vågen. Vägde strax över 73 kg när jag gick med i vv (är 157 cm), mindre än 6 månader senare vägde jag strax under 58 kg. Ytterligare ett par månader senare strax över 56 kg. Väger numera strax över 57 kg och är hyfsat nöjd... (drömmen är att komma ner till närmare 56 igen, men det får ta den tiden det tar, och kanske når jag dit, kanske inte). Har gått från strl. 44/46 till 34/36

Har du gjort något du aldrig trott att DU skulle kunna göra

Ja! Jag har börjat springa, kan numera stolt titulera mig som löpare. Trodde aldrig att jag skulle kunna bli en löpare. Har alltid velat bli det för att jag har alltid tyckt om att springa (även om jag inte varit bra på det eller kunnat/orkat springa några längre sträckor), och har alltid tyckt att det ser så härligt o "befriande" ut. Jag har sprungit lopp som jag aldrig någonsin trodde att JAG skulle klara av. Jag har sprungit två stycken Toughest lopp; en 8 km tuff hinderbana, jag har sprungit en halvmara; 2,1 mil, har sprungit nästan 2 mil iförd TOMTEDRÄCKT!    Har anmält mig till Lidingöloppet; 3 mil (banad) terräng.. Har anmält mig till Göteborgs varvet (halvmara).

Du har valt att göra en bukoperation och bröstoperation, varför?

Bukoperationen är väl den jag har flest anledningar/orsaker att göra. Kortfattat så vantrivs jag något fruktansvärt med mitt bukhäng. Tycker att det är väldigt fult och tråkigt, och jag känner mig inte alls så fin som jag BORDE göra efter den viktresan jag gjort och efter all den tid jag lagt ner på träning; både styrketräning och konditionsträning. Har stora komplex över det. Varje gång jag drar upp trosorna och byxorna "följer magen med upp", vilket känns väldigt obehagligt, och varje gång jag sitter på toaletten måste jag "lyfta upp" magen för att den klibbar fast på mina lår, och även detta känns så klart väldigt obehagligt. Känner mig väldigt ledsen över det.

Bröstoperationen är för att jag känner mig väldigt plattbröstad och där är inget innehåll i dem i princip, dem är som små innehållslösa hundvalpsöron, och jag trivs inte alls med detta. Har alltid velat ha lite större bröst, men innan viktminskning och träning kunde jag ändå acceptera dem och tycka att dem var "helt ok", för att då var där åtminstone innehåll i dem, dem hade en snyggare form. Jag kommer definitivt inte göra någon stor bröstop. Det ska se "enhetligt" ut med resten av kroppen sas, se så naturligt ut som möjligt, och dem ska inte hindra min löpning.

Du lägger ut rätt många sk. selfies, varför?

Dels för att jag ÄNTLIGEN, för första gången i mitt liv, TYCKER OM det jag ser i spegeln, jag är STOLT över vad jag åstadkommit, och då vill man självklart få lite bekräftelse..    Men, det är även för att jag hoppas på att kunna, och vet att jag gjort det också, inspirera och motivera andra som är i samma "sits" som jag var i innan jag började mitt nya liv, att inspirera och motivera dem till att om dem vill så KAN dem! JAG kunde, då kan NI också! Vill folk ha tips och råd om hur jag lyckades så är alla varmt välkomna, och ibland ger jag tips på hur man lyckas även om ingen bett om det, men då är det fritt att scrolla vidare    Precis som det är att läsa min blogg..    Ha en underbar dag!

Jag "tror" att jag behöver ha ett "mentalt mål" ist för ett "viktmål".. Jag skrev på Fb och Instagram igår att jag både vill ha kakan och äta kakan. Jag är trött på att behöva tänka på vad jag stoppar i mig. Jag vill kunna äta vad jag vill. Men samtidigt vill jag komma så nära 56 kg som möjligt innan semestern för att ha lite "spelrum" under semestern. Jag vill kunna släppa lite på "kontrollen", men samtidigt så varken vågar eller vill jag inte släppa kontrollen. Jag vill inte hamna tillbaka i samma gamla spår jag var i när jag var överviktig, och av samma anledning vågar jag inte släppa kontrollen.


Jag måste försöka strunta i den där förbaskade vågen. Så länge mina kläder fortfarande sitter bra, så länge jag inte plötsligt måste gå upp en eller två storlekar i kläder, så spelar det ju faktiskt egentligen ingen roll om det står 56 kg eller 58 kg på vågen. Eller hur?! Kunde jag bara få in det i min hjärna och acceptera det tänket hade det varit riktigt bra. Men det är lättare sagt än gjort. Jag VET ju att det är så jag BORDE tänka, att det är så jag måste tänka för att må HELT bra, för att inte vara så stressad jämt över detta med huruvida jag vill gå ner till 56 kg eller om jag vill slappna av lite mer och vara nöjd så länge jag håller mig under 58 kg. Jag VILL kunna tänka och verkligen känna så, att så länge jag är i bra form och så länge kläderna sitter som dem ska så spelar det ingen som helst roll vad det står på vågen. Och i perioder klarar jag faktiskt av att tänka så också. Tyvärr är dem perioderna dock oftast ganska korta, och rätt vad det är så har mitt fokus hamnat på den där förbaskade vågen igen, vad jag vill att det ska stå på den. Jag har aldrig varit så fokuserad på vad det står på den där förbaskade vågen som jag varit enda sedan jag började min viktresa. Och visst, när jag började viktresan var det BRA att jag höll koll på vågen för att då BEHÖVDE jag gå ner i vikt, behövde bli av med alla mina överskottskilon. Både för hälsans skull och för mitt psykiska mående. Men nu BEHÖVER jag faktiskt inte vara så fokuserad på vågen längre. Jag ÄR smal, jag ÄR vältränad. För tusan!! Jag kan SPRINGA -EN MIL- utan att stanna!! Jag har sprungit 2,1 mil!! Och jag ska snart springa TRE mil! Kan en överviktig otränad person göra detta? Nej. (jo om dem har en sjuh*vetes vilja kanske *skrattar & ler*) Kunde JAG göra detta för mindre än två år sedan? Nej. Trodde jag att jag någonsin skulle kunna göra detta? Nej. Men nu KAN jag!! För att jag har blivet av med alla mina överskottskilon. Jag är normalviktig. För att jag är vältränad. För att jag har ett jäkla pannben bara jag vill!


Jag vet att jag inte behöver gå ner mer i vikt egentligen. Fan, här om dagen kramade 3 åriga Mira mig om midjan, och det var minsann inte många cm kvar för att hon skulle kunna nå sina fingrar när hon kramade om mig.. Så jag ÄR ju verkligen smal, "liten". Jag behöver verkligen inte gå ner mer i vikt. Jag VET detta EGENTLIGEN. Ändå talar min hjärna om för mig att jag "vill" gå ner ytterligare något kilo för att komma ner till 56 kg. Jag vägde 56 kg förra sommaren och då kändes det riktigt bra. Men vad tusan.. Det gör det egentligen nu också. För det mesta. Jag tror att det är mycket pga all min lösa hud jag har på magen som gör att min mage ser ganska "plöfsig" ut trots att jag egentligen är både smal och vältränad. Att det är för att mina bröst är så små o platta att, trots att jag är smal SER brösten i mina ögon nästan mindre ut än min mage. Därför är jag SÅ innerligt glad för att jag fick bukoperationen godkänd, och att jag ska göra en bröstoperation i början på nästa år. Jag hoppas och är säker på att jag kommer tycka mycket bättre om min kropp efter att jag blivet av med all min överskottshud och efter att jag fått lite fylligare bröst. Jag är säker på att jag kommer KÄNNA mig lika vältränad som jag ÄR, när jag blivet av med all löshuden och inte längre ser lika "plöfsig" ut. Och vet ni vad, OM jag inte skulle känna så när jag opererat bort löshuden kan jag åtminstone känna att jag verkligen gjort ALLT för att kunna må bättre i mig själv, i min kropp.


Då har jag åtminstone blivet av med mitt bukhäng som både är fult och tråkigt, och som faktiskt är i vägen varje gång jag ska ta på mig ett par byxor och trosor. Varje gång jag tar på mig trosorna och byxorna efter att jag varit på toaletten (eller duschat) "följer skinnet/bukhänget med, dras upp", och det känns faktiskt ganska obehagligt.   Och varje gång jag är på toaletten måste jag "lyfta upp" magen för att hänget "klibbar fast" på låren när jag sätter mig på toaletten. Och detta känns också ganska obehagligt, och framför allt tråkigt eftersom att jag var tvungen att göra detta när jag var överviktig också. Känns tråkigt att behöva göra det FORTFARANDE, trots att jag blivet av med alla mina överskottskilon.   Så skulle jag nu inte känna mig helt nöjd med min mage efter operationen, så slipper jag åtminstone det obehagliga och fula hänget. Resten kan jag faktiskt jobba med, både genom mer styrketräning och genom att ta kontakt med vc för att komma och prata med någon om mitt mående. Och brösten.. Dem har jag svårt för att tro att jag inte skulle kunna bli nöjd över med tanke på att dem i dagens läge bara är två små innehållslösa påsar.
När jag gjort bukoperationen kommer det försvinna troligtvis minst 1 kg hud = även -1 kg på vågen. Ännu en orsak till att jag inte längre behöver bry mig så mycket om vad det står på vågen idag.


Nu är det snart en efterlängtad semester som står på schemat, och löparkläderna följer med. Något jag inte ens hade kunnat komma på tanken att packa ner för mindre än två år sedan.. Viktmålet måste UT och det mentala målet, att känna mig och vara stark i både kropp och psyke, måste IN! Efter allt mitt kämpade förtjänar jag att få må bra i min kropp! Måste jobba på detta!

... om jag drömmer. Jag vet att jag är rätt mycket fokuserad på mitt utseende, hur jag ser ut, men det finns faktiskt en anledning. En anledning att vara stolt, en anledning att vara nöjd. Över mig själv. För första gången i mitt vuxna liv.


För bara några år sedan kände jag mig, och var säkert i många andras ögon också, en väldigt alldaglig, blyg, osäker, vanlig och småtjock/tjock tjej som inte gjorde så mycket väsen för sig. Och det är absolut inget fel på "vanliga, alldagliga och lite småblyga personer". Och det är heller inget fel på personer med några extra kilon på kroppen. Men det var inte den personen jag ville vara, det var inte den personen jag drömde om att vara. Jag var en "go o glad" tjej, men jag var inte den jag ville vara. Men med mitt dåliga självförtroende vågade jag aldrig tro eller hoppas att jag någonsin skulle kunna bli den personen jag är idag, den personen jag ville vara.

Därför kan jag ibland fortfarande inte, trots att jag varit viktstabil i snart två år nu, tro att det är JAG som lyckats uppnå denna förvandling. Numera känner jag inte mig alls lika alldaglig, är väl fortfarande blyg till viss del, men är mycket mer öppen o framåt än jag var för några år sedan. Gör väl fortfarande inte jättemycket väsen av mig, är fortfarande den som håller sig lite grand i bakgrunden och inflikar lite då och då i samtalen runt mig. Men det är som jag är som person. MEN, jag gör ändå mer väsen av mig nu än förut, vågar delta i diskussioner mycket mer nu, talar om mina åsikter och tankar i diskussioner mycket mer nu än förut. Jag både känner mig och är i mycket bättre form än jag någonsin varit. Rent kroppsligt känner jag mig starkare och slankare än någonsin. Jag har faktiskt MUSKLER numera, något jag nog aldrig haft förut..    Jag räknas för första gången i mitt vuxna liv som SMAL, normalviktig. Jag är inte längre den där småtjocka/tjocka tjejen som låg precis på gränsen till fettma.


Efter att ha varit överviktig i stort sett hela mitt vuxna liv, och efter två graviditeter där jag var stor som ett hus, har jag dock numera en hel del "häng". Och efter att ha kämpat så för att bli av med alla mina överskottskilon och efter all tid jag lagt ner på träningen, känns det väldigt frustrerande, och jag vantrivs något fruktansvärt med det.    Tycker att det är SÅ fult och tråkigt.   
Min dröm har därför sedan jag blev av med alla mina överskottskilon varit att få genomgå både en buk- och bröstoperation. Kunde dock aldrig drömma om att jag någonsin skulle få genomföra BÅDE en buk och bröstoperation. Har länge varit inställd på att jag måste välja mellan att antingen göra en buk ELLER bröstoperation, eftersom att jag inte trodde att jag hade en chans att få något av det betalt av landstinget. Och valet var inte helt lätt, eftersom att jag "lider"/tycker lika illa om, både mina hängande och innehållslösa små minibröst, och mitt "bukhäng" lika mycket. Till slut valde jag att lägga pengarna på det som åtminstone skulle få mig att känna mig lite kvinnligare. Ett par lite större och innehållsrika bröst. Hänget över buken kan jag ju trots allt dölja hyfsat bra med rätt kläder. Och med ett par lite större bröst hoppades och trodde jag att mina blickar förhoppningsvis inte skulle ligga så mycket på hänget över buken, eller att det åtminstone skulle bli lite lättare att leva med eftersom att då skulle åtminstone inte magen längre vara större än brösten.... Att det sedan efter en bedömning skulle visa sig att jag faktiskt FÅR en bukoperation godkänd och betald av landstinget, så att jag inte behöver välja mellan att antingen göra en buk eller bröstoperation, utan att jag faktiskt kommer både bli av med mitt fula häng över buken OCH få ett par innehållsrika och snygga bröst.. Ja jag får nästan nypa mig själv i armen för att fatta att jag inte drömmer..


2016 kommer jag vara smal, stark, och ha en platt mage utan häng och ett par snygga bröst.. Självförtroendet? Det lär jag inte ha några problem med..    BEACH 2016 HERE I COME!    Och nej.. Jag drömmer inte. Drömmar kan bli sanna bara man är villig att kämpa för det..

Insåg tidigare idag att det idag endast är fyra månader kvar till mitt hittills längsta lopp någonsin - Lidingöloppet 30 km, och en mindre panik började infinna sig. Det längsta jag sprungit sedan jag sprang Tomteloppet innan jul (på ca 18 km) är 13 km. 1,3 mil, och Lidingöloppet är på TRE mil!   Kaaanske dags att öka distanserna på mina rundor nu..    Har ju tänkt springa ett långpass i veckan, men hittills har dem få gånger jag fått till pass på längre distanser än 5-6 km inte varit mer än runt 10 km. Och visst, 1 mil är väl inte helt fy skam, men jämfört med hur långt jag ska springa om fyra månader är det ju inte mycket att hurra för.. Har en runda som är på ganska precis 2 mil som jag cyklade för ett tag sedan. Känner att det får bli min "träna inför LL runda". *ler* Måste verkligen försöka få till den rundan två gånger i månaden nu fram till LL. Sedan har jag ju även som mål att innan sommaren är slut springa till Landskrona för att väga mig på Viktväktarna, och sedan hem igen. En runda på (ca) 3 mil. Klarar jag av att upprätthålla detta, samt fortsätta med ATC en gång i veckan o Box & kick, som båda är väldigt bra styrketräning för hela kroppen, så BORDE det inte vara några större problem att komma i "Lidingöloppet form" på fyra månader.

Wish me luck, nu kör vi!