Senaste inläggen

Av Lina - Onsdag 26 juni 09:44

kursiv text För ett år sedan fick jag diagnosen epilepsi. Jag hade mått som vanligt under dagen bortsett från att jag fått kanske runt 5 st små ?anfall? eller ?förkänningar? under dagen. Men att det var just detta visste ju inte jag eftersom att jag aldrig känt så tidigare eller hade någon erfarenhet av epilepsi. Min bästa beskrivning på hur det kändes är att det plötsligt kändes väldigt varmt runt hela hjärtat och sedan spred det sig ner i magen som ett migränillamående. Satt i allt från 3-5 sek sedan försvann det lika plötsligt som det kom.

Men bortsett från dessa små ?anfall? mådde jag alltså som vanligt. Var iväg vid Saxtorps sjöarna med barnen så dem fick bada lite och innan dess innan Fredrik körde till jobb var jag på gymmet. Avslutade dock faktiskt gymbesöket rätt mycket tidigare än planerat pga dessa anfall som kom 1-2 ggr även när jag var där. Anfallen bekymrade självklart mig men trodde inte det var något farligt utan trodde det kanske låg någon infektion eller nåt i kroppen som spökade.

Detta är vad jag minns av den dagen och det tog ett par dagar efter epilepsianfallen innan dessa minnena kom tillbaka. Dem 2 första dagarna efter ep-anfallen minns jag i princip ingenting av mer än att jag vaknade på sjukhuset i Lund dagen efter. Vi var inne på 3 olika apotek i Lund med mig utan skor på fötterna eftersom att dem inte kommit med till sjukhuset, för att få tag på min epilepsi medicin som jag nu ska äta två gånger om dagen varje dag i minst 2 år, men detta har jag ännu idag inga som helst minnen av.

I alla fall så hade jag tydligen fått anfallen i köket någon gång på em. Måste ha slagit i diskbänken på något vis för jag hade ett blåmärke i pannan o ett på varje armbåge. Jag var helt okontaktbar och tuggade fradga.
Jag fick 3 st anfall med ca 20 min mellanrum. Ett hemma, ett i ambulansen och ett på sjukhuset.

Jag är enormt stolt och glad över att Milo behöll sitt lugn och direkt ringde till Fredrik som i sin tur ringde sina föräldrar som genast körde upp till oss och ringde ambulans. Fredrik kom hem precis när ambulansen körde iväg med mig. Jag fick sova över i Lund över natten o Fredrik var hos mig så mycket han kunde o fick. Så barnen fick sova över hos Fredriks bror och detta är jag för dem väldigt tacksam över.

Jag tycker fortfarande att det ibland är väldigt jobbigt att tänka på att mina barn fick se mig ligga krampandes på golvet okontaktbar med fradga i munnen. Tårarna lurar bakom ögonen ibland när jag pratar om det. ?

Dem 3 första månaderna fungerade medicinen bra och jag var vid gott mod och levde som vanligt. Mitt enda bekymmer var att jag hade lite minnessvårigheter (Fredrik blev lite trött o irriterad på att behöva upprepa samma sak flera gånger ?) och ibland tappade/hade svårt för att få fram ord.

I september, 3 månader efter ep-anfallen sprang jag först Helsingborg halvmaraton och fick personbästa i tid på distansen. Sedan i slutet av september Lidingöloppet, och trots att foten fick sig en törn redan efter 8-9 km som gjorde att jag fick gå i alla uppförsbackar för att det annars gjorde ont, fick jag personbästa med hela 20 min på distansen. Har aldrig tidigare gråtit av lycka när jag springer i mål efter ett lopp, gjorde det inte ens efter mitt första maraton 2016, men då gjorde jag det!

Efter Lidingöloppet var det som att marken plötsligt rämnade under mig mer och mer för varje dag. Jag började plötsligt bli väldigt trött i huvudet o kroppen, sedan blev det värre. Inte bara trött i huvudet utan hjärntrött och det vet jag nu är 100 gånger jobbigare än att bara vara trött i huvudet. Och att vara trött i kroppen gick över till att känna mig trött i musklerna. Jag grät mycket och ofta, oftast utan anledning. Efter en hel dag på jobb var jag så löjligt trött att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. ?Fråga inte hur jag mår för då börjar jag störtgråta - trött?. Det enda jag fortfarande orkade göra o mådde bra av var att ge mig ut på löprundor. Fick många gånger höra ?ja du kan ju inte vara deprimerad i alla fall för då hade du inte orkat ge dig ut o springa?. Många hade helt enkelt behövt läsa på om depression....
Efter ett tag var det så ohållbart att jag var tvungen att sjukskriva mig. Var sjukskriven 100% i 3 v, sedan gick jag upp till 25%, 50% och till slut upp till min tjänst på 85%. Minns inte hur länge jag jobbade 25 o 50% innan jag sedan gick upp till 85, men det var nog inte mer än ett par vecka vardera och många tyckte jag skulle vara sjukskriven längre. Men när jag jobbade 50% hade jag börjat trappa ner på medicinen jag hade och börjat sätta in den jag har nu, och mådde ganska markant bättre redan efter första dossänkningen. Så jag kände att det fungerade bra.

Denna medicinen jag har nu mår jag mycket bättre av. Är fortfarande väldigt trött i huvudet (inte hjärntrött) i perioder och har lite vad som känns som hjärtklappningar till o från. Men annars mår jag bra. Tränar o lever som vanligt.

Epilepsidiagnos innebär även att man inte får lov att köra bil förens man varit anfallsfri i ett helt år. Och detta har känts riktigt tråkigt o jobbigt iom att vi bor som vi bor och när man är van vid att kunna sätta sig i bilen o köra vart man vill när man vill. Plötsligt var jag tvungen att anpassa mig efter hur tåget o bussen går när jag skulle iväg någonstans. Tåget o bussen går bara en gång i timmen. Detta har inneburit väldigt mycket väntande. Särskilt som att varken tåg eller buss alltid är så bra på det där med att passa tider.. Och på helgerna går bussen inte alls och tidigaste tåget går vid 07... Jättebra när man jobbar var annan helg, i Lund, och börjar jobba 07:00.. Sådan tur är så hade jag en kollega som bor i Billeberga inte så långt ifrån oss, som jobbade samma helg som jag som var en ängel och ställde upp och hämtade upp mig på morgnarna. Annars hade jag fått tvingas slänga upp Fredrik så att han fått köra mig till Lund o sedan direkt hem igen.. Att inte få köra bil har helt enkelt inneburit mycket planerande, väntande och att vara beroende av andra. Väldigt tröttsamt o frustrerande.
Men vet ni vad? IDAG HAR DET GÅTT ETT ÅR SEN JAG FICK SISTA ANFALLET OCH ??JAG FÅR KÖRA BIL IGEN!!!??
?Tyvärr? så kan jag ändå inte köra bil just nu då vi är iväg med husbilen och den får jag inte lov att köra då jag inte har körkortstillbehörighet på den. Men bara KÄNSLAN att jag ÄNTLIGEN får köra bil igen!!! Det ska firas ikväll när vi kommit fram till campingen i Italien!

ANNONS
Av Lina - Lördag 8 juni 16:45

Första veckan på nya jobbet är så gjord och ännu så länge känns det bra.    Mina nya kollegor kändes lite avvaktande och svåra att få kontakt med dem första dagarna, men det blir bättre och bättre. Hon jag gått bredvid trodde det berodde på att det kommit rätt mycket ny personal den sista tiden så folk vet inte vem som bara är vikarie och vem som blivet anställd, hur länge dem ska stanna osv.

Men det märks även att där är väldigt många olika sorters personligheter där. Vissa är väldigt högljudda, andra sitter i en hörna för sig själv, vissa verkar ha en väldigt tuff attityd, andra lite mildare attityd osv. Men, så är det väl iofs egentligen överallt. Bara det att man lägger märke till det på ett helt annat sätt när man kommer från en arbetsplats där man jobbat i över 9 år till en helt ny arbetsplats. 

 

 

Norrestad, som min arbetsplats heter har områdena Silvergården, Koppargården, Segergatan och Sandvången. Som jag förstått det tillhör även gruppen "landet" Norrestad och dem är ute vid Borstahusen bla.

Jag är på Sandvången. Ett ganska stort och lite smårörigt, men vackert villaområde kan man säga.    Har gått bredvid 5 dagar och det är först nu idag jag börjat känna att jag nog ska kunna lära mig hitta där..    Har jag bara koll på vart Hälsingborgsvägen, Ringvägen och Midhemsvägen är någonstans, dem stora vägarna som går runt området och som är dem olika adresserna till brukarna, så vet jag åt vilket håll jag ska cykla åtminstone. Men det lär nog ta ett tag innan jag hittar dem olika husen. Lär snurra rundor en hel del dem första dagarna på egen hand.. haha     Sådan tur är har dem en bra gps i mobilen så lär få andvända den en del i början misstänker jag. 

 

 

Pga sjukdomar och att dem haft mycket att göra har jag tyvärr inte fått mitt schema ännu. Vi skulle ha tittat på det denna veckan då det blivet ett missförstånd med vilken helg jag och förra enhetschefen kommit överens om att jag skulle jobba, så därför skulle vi göra om lite i mitt schema fram tills dess att dem ska göra nya scheman inom kort. Men har fått schema för hur jag ska jobba nästa vecka iaf, och sedan skulle vi ses i början på nästa vecka så jag kan få mitt schema. Nästa vecka jobbar jag iaf bara dagtid vilken jag tycker är skönt. Bad ju om att få så lite kvällsturer som möjligt. En mindre positiv sak med schemat som jag fick reda på igår av en kollega är att dem visst har delade turer. Trodde inte det fanns kvar längre men där hade jag visst fel. Men kollegan jag fick reda på det av sa att dem flesta har det, men inte alla, och han hade bara en delad tur på 4 v. Så jag hoppas och håller tummarna för att jag är en av dem som slipper delad tur eller att jag åtminstone bara får en på 4 v som han.   

 

 

Deras mobilsystem är rätt annorlunda än det dem har i Lund. I Lund har dem bara en app där man både har sitt "schema" över vilka brukare man ska gå till under dagen och vad man ska göra hos dem, samt att man kan öppna o låsa deras dörr, och skriva dokumentation. Vill man skriva en bevakning måste man dock göra detta på en dator. På det viset är det systemet dem använder bättre. (att man bara behöver en app)

I Landskrona har man två olika appar. En där schemat med brukarna o vad man ska göra där ligger, samt att man kan skriva både dokumentation, bevakning (eller "stafettpinne" som dem kallar det) och meddelande till varandra. Men sedan för att öppna och låsa deras dörr måste man stänga ner den appen och öppna en annan och för att komma in i den appen måste man skriva in en personlig kod som inte är helt jättelätt att lära sig, varje gång. Och i Lund hade brukarna en pärm hos sig där man skulle skriva sin signatur på allt man gjort hos dem, detta gör man i mobilen här i Landskrona. Så det blir lite mer "pillande med mobilen" i Landskrona, men å andra sidan lite mindre pappersarbete och det är ju aldrig negativt. Både för miljöns skull och att man varje månad slipper ta in och ut en massa nya SOL-papper som dem kallas. Både positivt och negativt mellan de olika systemen i Lund o Landskrona helt enkelt. Men nog ändå mest positivt i Landskrona när man väl lärt sig det. 

 

Något som också är väldigt positivt här i Landskrona är att vi slipper åka ut på larm!    I Lund hade man sitt eget schema att följa, men utöver detta fick man vara beredd på att "tränga in" fler besök om någon larmat för att dem tex. trillat eller vad dem nu larmat för. Här i Landskrona har dem en larmgrupp som tar alla larmen. Riktigt skönt!   

 

 

Ja kortfattat kan man väl säga att precis som allt annat har min nya arbetsplats både positiva och negativa aspekter, men det mesta känns positivt och jag tror jag kommer att trivas riktigt bra!

Nästa vecka börjar allvaret kan man säga. Då ska jag börja jobba själv efter mitt eget schema. Nervöst och skönt på samma gång kan man säga. Nervöst då jag ännu inte hittar på området så bra, men skönt att kunna jobba i min egen takt och på mitt eget sätt. Det har fungerat jättebra att gå bredvid också och dem jag gått bredvid har varit jättesnälla och trevliga och gett mig mkt beröm att jag tar egna initiativ och att det märks att jag inte är "grön", men det är ändå alltid skönast att jobba själv på sitt eget vis och i sin egen takt. Trodde aldrig att jag skulle känna så här då jag ju dem första åren i mitt yrke som undersköterska jobbade inne på boenden, men sedan jag började jobba i hemtjänsten för drygt 9,5 år sedan vill jag inte tillbaka till boenden igen..   

ANNONS
Av Lina - Tisdag 28 maj 18:58

Sista veckan i Lund är en lugn vecka kan man säga. Jag jobbade igår (samt i helgen), ledig idag-imorgon, jobbar torsd-fred. På fredag är det avtackning, både för mig, och för mina andra kollegor som ska jobba kvar i Lunds kommun, men som ska gå över till hemvårdsgruppen Södertull. 

Känns märkligt att dem ska ha avtackning för MIG. Genom åren har det varit en del avtackningar och nu är det alltså min tur. Känns märkligt då jag egentligen ser mig själv lite som en "lifetimer" eller vad man nu brukar kalla dem som stannar kvar på samma arbetsplats fram tills pensionen.   

 

 

Har fortfarande blandade känslor inför att sluta i Lund även om jag vet att det blivet ny chef, kollegor, samordnare, sjuksköterskor, lokal och schema ändå även om jag stannat kvar. Har ju jobbbat där i snart 9,5 år och som sagt jag känner mig lite som en "lifetimer". 

Men samtidigt så vet jag ju att även om jag inte hade sagt upp mig hade det ju som nyss skrivet blivet alla dessa förändringar i vilket fall som helst. Svårigheter med parkering ovan på det dessutom.

 

Det ska samtidigt även bli spännande att börja på ett nytt ställe och lära känna nya kollegor och brukare. Men det känns även väldigt nervös. Det är alltid nervöst att börja på ett nytt ställe och jag har dessutom ett ganska stort kontrollbehov när det gäller vissa saker, och börjar man på ett helt nytt ställe känns det som att man inte riktigt har kontroll över tillvaron och detta känns väldigt läskigt för mig. Men, jag vet ju att detta bara är dem första dagarna innan jag kommit in i det och börjat lära känna kollegorna, brukarna och området.

 

Ska ju börja jobba kvällar igen, och detta känns också lite småläskigt då jag inte jobbat kväll på över 4 år.    Men, den chefen jag var på intervju hos sa att dem inte jobbar mer än 3-4 kvällar på 4 v och jag lämnade önskemål om att jobba kväll så lite som möjligt vilket hon skulle försöka tillmötesgå. Så jag får se imorgon när jag får mitt schema hur många kvällar det blev. Det är skönt att dem åtminstone bara jobbar till kl.22:00 i Landskrona. I Lund jobbar dem till kl.23:00 Och så fort jag får lov att börja köra bil igen (snart!!) kommer jag ju vara hemma senast 22:20 när jag jobbar kväll. Och ska jag bara jobba max 4 kvällar på 4 v känns det helt ok även om jag föredrar att endast jobba dagtid. 

 

 

Har en (fd.) vän som ville vara snäll (?) och informera mig om allt negativt om min nya arbetsplats, både när jag precis varit där på intervju och knappt två veckor innan jag skulle/ska börja jobba där, vilket gjorde mig både orolig och irriterad på samma gång. Kanske mer nervös än irriterad första gången, men andra gången blev jag mest bara irriterad och faktiskt ganska arg. Oavsett vad hennes anledning till att hon ännu en gång ville berätta mer negativt om min nya arbetsplats så har jag ju (uppenbarligen) redan bestämt mig för att ta en chansning och börja jobba där även om hon sk. "förvarnade" mig när jag precis varit på intervjun och ännu inte tackat ja eller skrivet på några papper. Eftersom att jag ju valt att tacka ja och skrivet på papperna vill jag nu bilda min egen uppfattning. Och kunna se fram emot att börja på något nytt. 

 

Gick och var irriterad i rätt många dagar efteråt tyvärr, och ja, är väl fortfarande rätt irriterad. Men är nu mest irriterad på mig själv, på allt jag borde ha sagt men som jag inte kom på just då. Jag vet.. Jag har svårt för att släppa vissa saker, det är en av mina personliga nackdelar som jag hela mitt liv försökt arbeta bort. Jag är inte direkt långsint egentligen, men har svårt för att släppa vissa saker. Har lätt för att förlåta men svårt för att glömma, helt enkelt.

 

Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska börja mitt nya jobb med öppna nyfikna och intresserade ögon och öron. Se saker för vad dem är och inte lägga så stor vikt på sådant jag ändå inte kan göra något åt. Gå till jobb glad och med en positiv attityd. Huruvida man trivs eller inte på en arbetsplats har ju faktiskt mycket (allt?) att göra med ens egen inställning och attityd. Eller har jag fel? Och skulle jag nu inte trivas, ja då har jag fått bilda min egen uppfattning och söker nytt jobb och som nu hoppas på det bästa.

 

 

Det kommer bli bra detta, det är jag säker på!

Av Lina - Tisdag 14 maj 15:21

Jag vet inte om andra också märkt det eller om det bara är jag själv som upplever det. Men sedan jag fick epilepsidiagnosen för snart ett år sen känner jag själv att jag förändrats. Det mesta till det positiva, men inte allt. Det jag själv upplever har förändrats till det negativa är, hur ska jag förklara det? Gnistan i mina ögon? Innan epilepsin sa min chef till mig mer än en gång "jag blir så glad när jag ser dig Lina, du ser alltid så pigg och glad ut". Jag kände mig så också. Pigg, glad och med massa livsglädje och motivation. 

 

Sedan jag fick epilepsin känns det som.. Inte som att det försvunnit, det finns fortfarande där. Framför allt livsglädjen. Livsglädjen är en av de positiva sakerna detta fört med sig, att jag uppskattar livet ännu mer. Det som "försvunnit", är känslan av att jag inte får det att synas i ögonen. Jag utstrålar inte det längre, och detta gör att det känns som att jag inte har det på samma sätt som förut. Det är fortfarande, där, men inte på samma sätt. Jag känner det på insidan men inte på utsidan kan man säga. Jag känner inte mig som mig själv, den jag var förut, fullt ut. Förstår ni hur jag menar?  Och detta ger en viss känsla av sorg då jag saknar den där gnistan.

 

Och kanske är det inte så konstigt egentligen. Jag har varit med om en hel del det senaste året och epilepsimedicinen som ju självklart har en hel del påverkan på hjärnan, hjälper knappast till. Kanske är just medicinen hela anledningen till att jag känner som jag gör? Jag vet inte. Men sedan jag börjat med medicinen har jag känt mig trött och slö i huvudet till och från. Med den första medicinen blev det som nog dem flesta vet riktigt illa efter att ha tagit den ett par-tre månader. Den ledde till både stor hjärntrötthet, depression och muskelsvaghet. Denna medicinen jag har nu mår jag mycket bättre av, men jag känner fortfarande mig seg och slö i huvudet med jämna mellanrum. Tänker ibland att jag skulle vilja prova sluta ta medicinen ett tag för att se om det blir någon förändring av detta, men inser ju självklart att det är dumt att chansa. Och självklart skulle jag oavsett aldrig göra det utan läkarens rekomendation. Läkaren sa dock att vi skulle prova sätta ut den efter 2-3 år för att se om jag öht behöver ta den. Innan dess så oavsett hur jag mår känner jag själv att det är säkrast att ta medicinen varje dag i minst två år. Är dock själv inte helt säker på om jag egentligen verkligen har epilepsi, men det första halvåret mådde jag för dåligt psykiskt för att orka och knappt ens tänka tanken på att få ett andra utlåtande av en annan läkare, och nu när jag åtminstone snart får köra bil igen känns det som att det kanske kan kvitta så länge jag ändå mår helt ok och kan leva som vanligt. 

 

 

Det som förändrats till det positiva är hur jag ser på min kropp. För första gången på jag vet inte hur många år känner jag med ärlighet mig fullt nöjd med min kropp. Visst självklart kommer fortfarande känslan och hjärnspökena ifatt mig som säger att jag inte väger så mycket som jag egentligen vill väga och som säger att jag inte ser ut så som jag vill se ut. Men så länge hjärnspökena inte är dem som har överhanden, så är det bara bra att dem kommer till mig lite då och då. För att så länge dem fortfarande finns där, lite i bakgrunden, så gör dem att jag ändå håller mig kvar på denna banan, inte låter det spåra ut och gå tillbaka till mitt gamla liv där jag lät latmasken ta över alldeles för ofta så att jag knappt tränade, och där jag lät suget på något gott o onyttigt vinna så gott som varje gång. Det som gjorde att jag låg på gränsen till fetma och var fruktansvärt missnöjd med hur jag såg ut. 

Jag älskar min kropp för vad den gjort och vad den gör för mig. Vad den klarar av. Att den är så stark att den klarar av att springa över TVÅ MIL! Det är inte alla kroppar som klarar det! Och där är jag även glad att trots allt den varit med om, är även HUVUDET med mig fortfarande, för att utan mitt "pannben" hade det varit så mycket lättare att ge upp när det börjar göra ont flera km innan jag är i mål. Att trots att jag har ont tror huvudet på mig. Den säger till mig att du KAN ta dig i mål Lina! Ja, kroppen klagar på att den har ont, men den är inte skadad, den är stark och kommer sluta göra ont när du tagit dig i mål och efter lite vila. "Pain is temporary, glory is forever" du vet..    Kropp och knopp sitter ihop av mer än en anledning. 

 

Jag uppskattar livet mer nu och fokuserar på de saker jag mår bra av i stället för på vad det står på vågen.

Av Lina - Fredag 12 april 15:42

Efter nio år i Lunds kommun på Hemvården väster har jag nu valt att säga upp mig.. Eller, det var ca 1,5 v sedan jag sa upp mig, men då det varit lite pappersstrul är det först idag jag valde att säga upp mig officiellt sas, dvs lämnat in papperna till min chef om uppsägning. 

 

 

För ca 3-4 veckor sedan fick vi beskedet att min grupp skulle flytta till ett område som heter Södertull, pga att vår hemvårdsgrupp är för stor. Vi har blivet lite förvarnade om att det skulle ske en förändring/omfördelning redan för ett par/några månader sedan, men det var först nu vi fick reda på exakt vad denna omfördelning skulle innebära. Omfördelningen innebär alltså att vi inte längre kommer tillhöra hemvården väster, utan att vi i stället kommer tillhöra Södertull. Det innebär även att vi kommer bli tvingade att byta lokal, chef, samordnare, få nya kollegor och nytt schema. 

 

 

Ny chef skulle vi få oavsett fick vi reda på på detta möte då hon sagt upp sig då hon fått ett annat jobb. Nya kollegor har jag inget emot att få, det är bara trevligt. Det jag blev ledsen  över är att jag blir av med de kollegor jag pratar och umgås med och som jag känt i nio år. Utan att ha valt det själv. Visst, jag får ha kvar de kollegorna som är i min grupp, men tyvärr pratar och umgås jag i princip inte alls med mer än en av dem. Alla andra jag umgås o pratar med är alltså i dem andra grupperna, som kommer stanna kvar/fortsätta tillhöra Väster.   

Ny lokal kan vara trevligt, men där den ligger tillkommer praktiska problem som vart man ska parkera bilen utan att bli halvt fattig och ha en bra bit till lokalen..   

 

 

Det mesta ovan hade säkert blivet bra med tiden när man vant sig och de gamla kollegorna hade jag ju fått, och kommer fortsätta, försöka hålla kontakten med varandra ändå. Men det var ändå detta som fick mig att söka nytt jobb. Jag har egentligen velat ha jobb närmare hemmet länge, men då jag trivs så bra med mina kollegor, kan alla rutiner där, är trygg och bekväm där helt enkelt, har jag ändå inte sökt jobb närmare hemmet tidigare. Har hållit ett halv öga öppet lite då och då men inte mer än så. 

Men nu kände jag att ska jag ändå "förlora" alla mina kollegor, flytta till ny lokal, som dessutom innebär praktiska problem, få ny chef och nytt schema, är det kanske dags att ta det där steget och på allvar söka jobb närmare hemmet? Pratade med en mamma till min dotters ena klasskamrat som jag visste jobbade inom äldrevården i Landskrona, och frågade henne om hon visste om det fanns någon ledig tjänst inom hemvården där hon jobbade. Det visste hon inte, men hon skickade mig en länk med telefonnummer och mailadresser till alla enhetschefer i de olika hemvårdsgrupperna i Landskrona. 

Så jag skickade ut ett "intressemail" där jag beskrev mig själv, vart jag jobbar och att jag söker jobb närmare hemmet, och om dem kanske har en tillsvidareanställning att erbjuda mig, till alla enhetscheferna. 

 

Tror inte det tog en timme ens, innan jag fick svar tillbaka från Johanna, min framtida/nya chef, att hon var väldigt intresserad av att träffa mig och att dem behövde folk. En vecka senare var jag på arbetsintervju hos henne som jag tyckte kändes väldigt bra. Och det tyckte tydligen hon också, för att en vecka senare får jag besked att jag får jobb hos dem! Wohoo!!   

Ville ha 100% men då hon hade några långtidssjukskrivningar hon var tvungen att ordna upp först kunde hon inledningsvis "bara" erbjuda mig 90%, men så fort hon löst långtidssjukskrivningarna, kunde hon höja till 100%. Med detta nya jobbet får jag ca 2200 kr högre månadslön, högre tjänstgöringsgrad (jobbar för nuvarande 85%) och mindre bränslekostnader. En hel del mer klirr i kassan mao. Tackar!     

 

 

Börjar jobba där den 3/6. Hon lovade att jag kunde få semester v.26-29 som jag skulle ha haft om jag jobbat kvar i Lund, så jag kommer bara jobba i 3 v innan jag sedan går på 4 v semester. Men det känns bra. Det är ju mycket att ta in och lära sig när man börjar på ett nytt ställe, särskilt nu när jag dessutom även kommer börja jobba kväll igen, så det känns toppen att gå in och jobba 3 v och lära sig de nya rutinerna, kollegorna och brukarna hyfsat bra, och sedan få lite semester för att smälta och ta in allt det nya, och sedan börja på allvar sas. efter semestern. 

Hade egentligen hoppats på att slippa jobba kväll, men hade väl inte direkt förväntat mig det, då det tyvärr inte är så vanligt med "renodlade" dags och kvällstjänster inom vården. Men, Johanna sa att dem inte jobbar mer än 3-4 kvällar på 4 v, och jag lämnade in önskemål om att jobba så lite kväll som möjligt. Så förhoppningsvis/troligtvis får jag inte MER än 4 kvällar på 4 v åtminstone, och det känns helt ok. Och, dem jobbar "bara" till kl.22:00 i Landskrona. I Lund jobbar man till 23:00. Dessutom kommer jag ju ha närmare hemmet nu, så när jag slutar kl.22:00 är jag hemma senast 22:20 och det känns ändå helt ok. När det då dessutom inte är så ofta. Och, lite extra OB gör ju inte ont i plånboken i heller..   

 

 

Att det skulle gå så här fort att få nytt jobb trodde jag inte. Tänkte att jag kommer säkert få söka många jobb innan jag får något nytt. Men tydligen så sökte jag jobb i precis rätt tid när dem behövde mycket folk i hemvården i Landskrona. Så kanske var det meningen att detta skulle hända precis nu? 

 

 

Har självklart blandade känslor efter att ha jobbat i Lund i så många år. Lite "man vet vad man har men inte vad man får" känslor. Fast å andra sidan hade det ju blivet det även om jag blivet kvar i Lund i o med omfördelningen och flytten. Och efter 9 år kan det nog vara bra att flytta på sig sas. få lite ny energi och arbetsglädje. Och, äntligen får jag närmare till jobb! Extra klirr i kassan på detta skadar ju definitivt inte i heller..   

 

 

PS. Får inte köra bil ännu på 2,5 månad, men på tisd ska vi åka och kika på en ny bil till mig! En Nissan Juke, årsmodell 2018, svart. Har älskat den bilen länge, men förut tyckte vi att den var lite för liten. Men nu känner vi att det räcker med en "stor" bil (Fredriks). Var och provsatt och provåkte en nu i veckan, och den är riktigt skön att sitta och åka i!    Fick tyvärr aldrig provkört den själv eftersom att jag ju inte får köra bil ännu, men enligt Fredrik är den skön och bra att köra också.      

 

Trevlig helg på er!

Av Lina - Tisdag 22 jan 14:32

Året fortsätter och så även min träning inför UltraVasan45 i augusti. Jag har inga tidsmål på UV, men jag skulle vilja mer än bara ta mig runt. Jag skulle vilja klara av att ta mig runt och ha roligt HELA vägen. I nuläget är min kropp inte tillräckligt stark för detta. Det har den egentligen inte varit för distanser över 15-18 km under i princip hela min "löparkarrär" om jag ska vara helt ärlig. Tack vare att jag har bra kondition och stark vilja klarar jag av det ändå. Men efter 15-18 km börjar kroppen klaga. Fram till runt 30 km klagar den inte jättehögt, men den är inte jätteglad på mig och därmed klarar jag inte av att njuta av loppet fullt lika mycket som innan kroppen började klaga (så klart). Fortfarande roligt och jag har aldrig haft några tankar på att bryta. Det skulle krävas en hel del för att jag skulle bryta ett lopp. "Pain is temporary Glory is forever"..    Självklart skulle jag bryta om kroppen skulle säga ifrån riktigt ordentligt så ni behöver inte vara oroliga    

 

 

Efter 15-18 km börjar både fot, mest vänster (vänster fot som jag har problem med nu har alltid varit svagare än höger),  och höft klaga. Men fram till runt 30 km är det hanterbart. Efter 30 är vi inte alls vänner med varandra.. Kanske är det för att jag bara sprungit distanser över 30 km en gång. Minns att kroppen inte var alls vän med mig efter 20 km första gången jag sprang Lidingöloppet. Redan andra gången jag sprang LL gick och kändes det bättre och nu sist hade det nog känts bra hela vägen om det inte vore för foten. Kände mig annars stark i hela kroppen utom just foten under hela LL.

När jag sprang Helsingborg maraton 2017 vilket var mitt första och hittills enda maraton, började kroppen som vanligt klaga efter ca 17 km, men fram till 30 var det hanterbart. Den sista milen var INTE rolig.    Och det är just detta jag skulle vilja undvika på UV45. Har inga större förhoppningar att jag ska klara av att vara helt smärtfri hela vägen in i mål, men jag skulle vilja att smärtan åtminstone är hanterbar hela vägen så att den sista milen inte blir en plåga som känns mer som 2 mil än 1 som den sista milen på Hbg maraton gjorde.   

 

 

Ibland frågar jag mig själv varför jag fortsätter anmäla mig till lopp med så långa distanser om jag får så ont, och den frågan ställer säkert alla mina icke löpande vänner och släktingar sig också.    Svaret på den frågan får jag så fort jag ställer mig på startlinjen och när jag passerar målsnöret. Hela stämningen är underbar och man känner sig på något vis som en enda stor sammansvetsad familj med samma mål med alla deltagarna. Och adrenalinkicken man får så fort man SER mållinjen och för att inte tala om när man passerar den.. Ja den är obeskrivbar o måste nog upplevas för att förstås.   

 

 

Tidigare år har jag inför lopp från 21 km och uppåt i princip bara fokuserat på löpningen, att få så många km i benen som möjligt innan loppet. Men i år ska jag försöka köra 50/50. Fokusera lika mycket på att försöka få så många km i benen som möjligt, som på styrketräningen. Att bygga upp musklerna i hela kroppen men främst i ben och bål så klart. Jag har läst mig till att bla dem som har lågt fotvalv eller är plattfotade och som har svaga höfter löper störst risk för hälsporre. Säkert störst risk för dem flesta sorters fotproblem skulle jag tro. Och jag har problem med båda dessa saker.    Så därför är det extra viktigt för mig att stärka upp kroppen med hjälp av styrketräning. Synd bara att jag inte vetat och förstått detta tidigare.    Blir kroppen starkare hoppas jag på att tack vare detta slippa problem med foten i framtiden.

 

Har tränat styrka två gånger på mindre än en vecka nu och jag är snart inne på v.6 på mitt 12 veckors tåhävningsprogram. Så långt har jag aldrig klarat av att följa ett sånt sorts program på väldigt länge. Varken jag själv eller min man trodde jag skulle klara av det om jag ska vara ärlig.    Jag är SÅ dålig på denna sortens hemmaträning för att jag tycker det är så tråkigt.    Men på något vis har jag trots att jag fortfarande tycker att det är riktigt tråkigt, klarat av att hålla mig motiverad till att fortsätta följa programmet. Tror det är dels för att jag som sagt har siktet inställt på att klara av att springa UV45 åtminstone hyfsat smärtfritt, men även för att bevisa både för mig själv och min man att "HAH!! Jag KAN visst fullfölja denna sortens program!"   

 

 

Åkte på någon form av förkylning (hemsk hosta med påverkan på rösten, huvudvärk, väldigt trött, och hängig, men varken snorig, febrig och inte speciellt ont i halsen. Bara trött) för snart två veckor sedan och jag har känt sedan jag började träna igen efter det att jag nog egentligen fortfarande inte är helt 100 frisk även om jag inte känner mig speciellt hängig. Skulle med facit i hand förmodligen egentligen ha väntat ett par dagar till innan jag började springa igen. Är pigg (-ish. Är nog aldrig helt pigg   ), ingen hosta och ingen huvudvärk, men har lite småkänningar i halsen till och från och kroppen känns inte helt 100 pigg när jag tränar. Åtminstone inte för konditionsträning som löpning. Styrketräningen på gymmet idag gick och kändes bra och jag mådde bra efteråt. Så försöker "träna försiktigt" just nu och försöker lyssna på kroppen hur mycket den orkar med för dagen. Ska ha träningsvila fram till åtminstone lörd nu innan jag kör på med löpning igen för att se hur det känns. Känner jag fortfarande mig inte helt 100 pigg i kroppen då får det bli ytterligare vila. Vill helst utföra någon form av träning var annan-var tredje dag, men så länge kroppen inte är helt 100 frisk måste jag ta det lite lugnare och känna efter vad den klarar av och vad den inte klarar av. Nu blir det alltså tre hela dagars vila innan jag på 4:e dagen ska försöka mig på ett löppass för att se hur det känns. Känner jag fortfarande mig trött i halsen väntar jag dock ytterligare någon dag med löpträningen iom att det är det jag märker att min kropp inte är helt pigg för just nu. Planen är att åka till gymmet igen på måndag när jag är ledig, men beroende på hur det känns i kroppen kommer det inte bli så tungt pass givetvis. 

 

 

Just nu längtar jag till våren då man inte blir förkyld lika lätt och det är ljusare och varmare ute. Därmed lättare och roligare att träna..   

Av Lina - Onsdag 16 jan 18:14

2019 är igång. Drygt två veckor har gått men det känns nästan som mer då vi hunnit med en hel del redan. Jobbade två dagar på det nya året innan det var dags för vår årliga skidsemester. Kom fram till att detta var 7:e året på raken som vi åkt på skidsemester. Och tycker det är lika roligt ännu.    6 av 7 år har vi varit i Sälen - Lindvallen. Har pratat någon gång då och då om vi inte ska prova en annan skidort något år och även andra som frågat oss samma sak, och visst hade det varit roligt. Men samtidigt har vi kommit fram till att Sälen har allt vi vill ha och vi trivs fortfarande väldigt bra där. Och varför ändra på något som är bra och som man trivs med? Visst finns det garanterat andra skidorter som är bättre, men det har vi ingen personlig vetskap om och så länge vi trivs så känner vi inte att vi behöver ta reda på det i heller. Inte ännu i alla fall. 

 

 

Veckan i Sälen var som vanligt riktigt härlig med massa skidåkning, after-skii, bad, god mat och massa umgänge bara vi fyra.     Milo är tyvärr fortfarande inte helt och hållet "frälst" i skidåkningen. Förra året fick vi intrycket av att han (äntligen) tyckte att det var riktigt roligt, men i år var det åter tillbaka till att han tycker att det är roligt att åka en liten stund, men sedan vill han hellre leka i snön. Men men, det är så det är. Han tycker ju det är roligt att åka på skidsemester ändå, och det är det viktigaste. Kanske blir han mer "frälst" om något år, kanske inte. Oavsett så blir han ju om inte annat äldre och kan klara sig själv allt mer och mer.

 

 

Kom hem i torsdags. Fredrik hade tagit semester på fredagen också och det hade väl egentligen jag också velat. Men kände att jag ville och behövde spara mina semesterdagar, så jag jobbade och barnen gick i skolan. Har sedan varit ledig i helgen så det blev en bra mjukstart. Som blev lite VÄL bra visade det sig... Redan dem tre sista dagarna i Sälen hade jag en riktigt hemsk hosta varje morgon. Mådde bra i övrigt dock, lite tröttare än dem andra dagarna kanske, men inte speciellt hängig. I lördags vaknade jag upp med knappt någon röst alls. Kraxade som en kråka som hade nallat lite för mycket av whiskeyn och kände mig ganska trött och hängig. SÅ typiskt då vi skulle ha kalas för barnen på kvällen.. Jag funderade på om vi skulle ställa in kalaset, men då hade barnen blivet väldigt ledsna och besvikna, och vi hade ju handlat hem en massa mat och godis. Hade det varit magsjuka hade vi självklart ställt in kalaset utan att fundera då man ju inte vill smitta sina gäster med magsjuka och heller inte orkar med det. Men en förkylning är ju inte lika farlig och går runt överallt just nu oavsett vart man befinner sig. Och, vi behövde ju inte kramas..    Så vi körde på. 

 

Kalaset gick bra, barnen var glada och nöjda och gästerna hade trevligt. Jag hade också trevligt men var väldigt trött och orkade inte prata så mycket för att ja.. Jag knappt KUNDE prata..   

 

 

 

I söndags kraxade jag fortfarande som en kråka, hade huvudvärk, var trött och kände mig allmänt hängig. Så jag valde att ringa jobb och sjukanmäla mig. Sedan i måndags har jag legat i soffan och tyckt synd om mig själv hela dagarna. Har inte varit så värst snörvlig och har heller inte haft feber, men jag har varit väldigt trött och hängig, haft huvudvärk, haft värsta sexiga (not) rösten, och hostat en massa. Igår var första dagen jag NÄSTAN hade tillbaka min röst helt och idag pratar jag normalt igen. Får "hosta rent halsen" då och då bara. Hade huvudvärk ett par timmar i morse från det att jag vaknade, men sedan släppte det. Kände mig trött och småhängig hela förmiddagen, men piggnade till efter lunch. Kan inte påstå att jag är pigg ännu, men känner inte mig speciellt hängig. Är ledig enligt schema imorgon, men kommer vara åter på jobb på fredag för att jobba fred-månd. 

 

 

Så årets första vecka började bra, andra inte fullt lika bra helt enkelt. 

 

 

En vecka i Sälen medför inte endast positiva saker dock. Åtminstone inte om man som vi, väljer att släppa på allt vad bra kosthållning heter den veckan.    Hade man ätit hälsosamt och bara dricker alkohol på helgen precis som man gör när man är hemma hade man varit i riktigt bra form efter en vecka i Sälen med tanke på hur mycket vi rör på oss när vi är där och hur mycket musklerna får arbeta. Och visst, ena sidan av mig skulle vilja göra detta, just för den goda träningens skull och för muskelstyrkans skull. Men för mig (oss) handlar inte skidsemester om att fokusera på träning och bli starkare. För oss handlar det om semester från vardag och rutiner, om att dricka en god öl på after-skiin bara för att det är så jäkla gott, ta en riktigt iskall Jägermeister efter en hel dag i backarna, och bara ha det bra utan krav och fokus på kosthållningen helt enkelt. 

 

 

Har ingen aning om vad jag väger då jag inte vägt mig på flera veckor. Tror det var över en månad sedan jag vägde mig sist. Heja mig!! Har varit alldeles för fokuserad på siffrorna på vågen alldeles för länge. Men jag känner i kroppen och ser det i spegeln att veckan i Sälen satt sina spår på "figuren".      Har trots att jag inte haft så mycket ork, försökt laga och äta bra och hälsosam kost hela veckan. Jag tog ett foto på mig själv i fredags för att på det viset kunna se mer konkret om det hänt något med "figuren" sedan vi kom hem från Sälen eller inte, och tänkte ta ett nytt på fredag för att se om det blivet någon skillnad sedan vi kom hem trots förkylning och nästan noll rörelse på hela denna veckan. Det KÄNNS i kroppen som att jag om inte annat blivet av med en del vätska och jag tycker mig se det i spegeln också. Så för att se om känslan stämmer utan att ställa sig på vågen, är det bra att göra en "före/efter bild" där man kan SE om det hänt något eller inte. Sedan kan det så klart hända att jag gått ner i vikt även om det kanske inte syns i spegeln ännu iom att jag legat i soffan hela veckan. Återstår att se på fredag helt enkelt. Håll koll på mitt Instagramkonto om ni är intresserade (eller bara nyfikna   ); Linalovesrunning


Av Lina - 25 december 2018 13:14

Brukar försöka sammanfatta året som gått så här någon gång mellan jul och nyår. Ibland blir det inte förens efter nyår dock..   

 

Året inleddes som vanligt med en veckas skidsemester i Sälen med hela familjen. Detta år bodde vi i en annan "by" än vi brukar, men det fungerade bra det också och vi trivdes även här. Båda barnen gick som vanligt i skidskola några dagar och då passade jag o maken på att åka tillsammans en stund. Ett par av dagarna fick jag dock åka själv när barnen var på skidskola då Fredrik också var på skidskola - längdskidåkningsskola. Han skulle inleda "En Svensk Klassiker" i februari med Vasaloppet. I år märktes det tydligt att vi åkt skidor rätt många år på raken nu, barnen var riktigt duktiga på att åka och vi kunde i år åka iväg på lite större äventyr med skidorna tillsammans hela familjen. Jättekul!

 

 

Fram till juni hände det väl egentligen inte så mycket. Jag sprang Lundaloppet som vanligt i maj, och Fredrik cyklade Vätternrundan i början på juni. 

 

 

Vi delade upp vår sommarsemester i år, hade en vecka när vi skulle till Holland med "hela klanen Engkvist"  v.25 , och hade sedan tre veckor i slutet av juli/början på augusti tror jag det var. 

 

Vi körde till Holland dagen efter att Fredrik kommit hem från att ha cyklat Vätternrundan. Jag får inte köra vår husbil så Fredrik hade inget annat val än att köra själv hela vägen till Holland trots att han dagen innan cyklat 30 mil.    Men det gick bra sa. Klart skillnad på att sitta på en cykelsadel och en skön bilstol. Sådan tur är.    Veckan i Holland kantades som vanligt av massa bad, då vi bodde på Duinrell (https://www.duinrell.nl/ ), men även av lek i deras park (för barnen då.. haha), åkte karusell och helt enkelt bara umgicks och hade trevligt hela familjen. En riktigt trevlig vecka och lagom varmt. Om jag inte minns helt fel var väl inte vädret helt bra alla dagar, men dem flesta dagarna var det bra. Jag fick tom. sprungit en runda. Hade en Sverigetröja på mig då givetvis..    

 

 

Några dagar efter att vi kommit hem från Holland hände det som sedan vände min värld upp o ner och som kantat väldigt mycket av mitt liv och vardag sedan dess. Jag fick tre epileptiska anfall och fick åka ambulans in till sjukhuset där jag fick genomgå en del undersökningar samt stanna kvar över natten för övervakning. Mitt mående har gått väldigt mycket upp och ner sedan dess som dem som läser min blogg och som känner mig (framför allt dem som känner mig, är inte så duktig på att blogga tyvärr) vet om. Har fått väldigt många minnesluckor resten av sommaren sedan mina anfall och sedan jag började på medicinen Levetiracetam. Varit hjärntrött, ledsen/sorgsen, gråtit mycket, känt mig muskelsvag, sovit mycket, haft svårt för att fokusera, och jag har även fått anpassa mitt liv och planera hur jag ska ta mig från punkt A till B i stället för att bara sätta mig i bilen, då jag inte får lov att köra bil förens jag haft ett helt anfallsfritt år. Vilket inte är det lättaste när man bor som vi bor. 

 

Man kan egentligen säga att jag mådde helt ok fram tills Lidingöloppet. Måendet gick upp o ner innan dess också, men inte alls lika mycket som efter Lidingöloppet och jag klarade ändå av att leva ett ganska normalt liv. Jag lyckades tom. få personbästa i tid på milen på Citadelloppet i Landskrona en månad efter mina anfall. Och tre månader efter anfallen fick jag även personbästa i tid på halvmaraton. 

 

 

Sommaren fortsatte och jag mådde som sagt ändå ganska bra även om jag hade svårt för att fokusera till och från och lätt glömde saker. När det var dags för andra delen av semestern var vi iväg med husbilen i drygt 2,5 v om jag inte minns fel. Vi var några dagar i vackra Karlskrona. Vår absoluta favorit "sommarstad". Fick ju tyvärr inte lov att grilla pga den ovanligt varma och torra sommarvärmen som gjorde att brandrisken var väldigt hög. Man tror inte det, men stämningen på en camping är helt annorlunda när man inte får lov att grilla. Men, det var en mysig och trevlig vistelse ändå med massa bad och glass. Är man i Karlskrona och man älskar glass är ett besök på "Glassiären" ett måste.    

 

Efter Karlskrona styrde vi kosan mot Västervik där vi efter ett par dagar FICK LOV ATT GRILLA!! Hallelujah! haha    Även här blev det mycket bad och glass, men även lite "cykeläventyr". Passade även på att träffa en "katt vän" jag lärt känna via en Maine coon grupp på Fb då hon bodde alldeles i närheten av campingen. Fikade och fick klappa hennes fina katter. En löparvän till mig befann sig också i Västervik när vi var där, så jag fick även till en "löpträff" och en liten guidad tur i Västervik. Mycket trevligt.   

 

Efter några härliga dagar i Västervik körde vi sedan till Kolmården för att bo där ett par dagar och gå på djurparken. Ett par vänner kom lite halvt spontant upp med bil och tält. Riktigt trevligt att gå på djurparken med vännerna o deras barn, och kul för barnen att ha någon annan än bara varandra att leka med under en dag.   

 

Sedan bar det av hemåt. Eftersom att vi ändå skulle köra förbi/befinna oss i närheten av där min bror o hans fd. hyrt en stuga tillsammans, i Småland (minns inte vad staden/byn hette), ringde vi brorsan och hörde om dem ville ha lite besök av oss. Det ville dem gärna.    Vi pratade ett tag om att sova över där en natt och sedan inte köra hem förens dagen efter, men efter att inte ha varit hemma på över två veckor ville vi hem. Så vi var hos dem i några timmar. Åt pizza, badade och drack kaffe. Jag fick tom. sprungit lite intervaller på stranden efter att jag tröttnat på att bada och dem andra fortfarande badade.   

 

 

En händelserik och överlag väldigt mysig och trevlig sommar. Lite FÖR händelserik i vissa avseenden dock. hehe   

 

 

I slutet av september var det så dags för Lidingöloppet. Sista etappen i En Svensk Klassiker för Fredriks del. 

Lidingöloppet är ett av mina absoluta favoritlopp. Lång men rolig och trevlig bana. Trots att min ena fot fick sig en smäll redan efter 8 km som gjorde att jag inte kunde springa i uppförsbackar resten av loppet och som gjorde att jag fick sänka tempot och bitvis, förutom i uppförsbackarna, fick promenera, tog jag ändå mig i mål och fick personbästa i tid även på Lidingöloppet! Med hela 20 min!! Med personbästa i tid på 3 distanser detta år kan jag inte vara mer än nöjd och stolt över mig själv.    Jag har aldrig tidigare GRÅTIT av lycka när jag kommit i mål på ett lopp, men det gjorde jag när jag korsade målsnöret på Lidingö i år. Jag var så obeskrivbart GLAD, STOLT och NÖJD över att jag klarat av att ta mig i mål trots skadad fot under större delen av loppet och att jag, trots foten, fick personbästa i tid med hela 20 min!   

 

 

Efter Lidingöloppet började mitt psykiska mående gå allt mer utför. Ovan beskrivda "symptom" blev starkare och värre, och till slut var jag tvungen att sjukskriva mig på heltid från jobb. Det är precis som om att det var träningen inför Lidingöloppet som höll mig uppe, och när det var gjort, hade jag inget stort och roligt lopp/mål kvar som höll mig uppe, och det började då gå utför mer och mer. Det enda jag orkade hålla uppe kontinuerligt och som fick mig att må bra för en stund var löpningen. Löpningen ÄR verkligen välmående, min terapi. Har sprungit väldigt mycket sedan jag fick mina anfall och detta har, förutom att jag klarat av att hålla huvudet ovanför ytan tillräckligt mycket för att inte gå in i väggen helt, gjort mig till en bättre och starkare löpare. Som sagt personbästa i tid på tre distanser, och mitt "års km mål" har jag klarat av med råge! Hade som mål att springa totalt 600 km detta året. Detta gick jag i mål med för rätt många veckor sedan och är i skrivande stund uppe i 736,7 km, och med 3  planerade löppass innan årets slut (idag, lörd och månd) hoppas jag på att komma upp i 750 km. 150 km MER än jag hade satt som mål och "endast"  (bara o bara, men ändå   ) 50 km mindre än jag satt som mål till nästa år..   

 

 

Jag träffade en läkare på neurologen för 1,5 mån sedan drygt för att prata om mitt mående, och vi kom fram till att den största anledningen till mitt mående förmodligen berodde på min epilepsimedicin, så vi kom fram till att jag skulle prova byta medicin. Fasade ut Levitiracetamen under ca 5 v och satte in Ergenyl. Redan efter första dossänkningen av Levetiracetamen märkte jag skillnad i mitt mående, och efterhand som vi sänkt dosen mer och satt in Ergenyl mer, har jag mått bättre och bättre. Satte ut Levetiracetamen helt för 1,5 v drygt och sedan dess har jag mått bra och känt mig i princip helt och hållet som mig själv igen. Är fortfarande väldigt trött på em. och kvällar framför allt de dagar jag jobbat, men nu är det "vanlig extrem trötthet" och inte hjärntrötthet. Och det är STOR skillnad. Med detta klarar jag av att fungera normalt bara jag får vila ordentligt när jag kommer hem från jobb. Jobbar 50% månaden ut och den 1/1 går jag på min vanliga 85% tjänst igen. Lär bli jobbigt den första tiden, men jag får en mjukstart iaf. Ledig på måndagen den 31/12, sedan jobbar jag på min vanliga tjänst 1-2/1 och går sedan på en veckas semester för vår årliga skidsemester.   

 

 

Ett minst sagt händelserikt år som på nyårsafton avslutas i goda vänners lag.   

 

GOTT NYTT ÅR OCH GOD FORTSÄTTNING!

 

 

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ linasnyaliv med Blogkeen
Följ linasnyaliv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se