Nu har jag snart varit sjukskriven i två veckor. Det var så länge läkaren jag träffade först föreslog att hon skulle sjukskriva mig pga min depression. Att vara sjukskriven i två veckor för depression känns nästan som ett skämt i mina öron. Visserligen fick jag "bara" diagnosen "lätt depression", men hur mycket hinner man återhämta sig och komma på rätt bana igen på bara två veckor även om man sk. "bara är lätt deprimerad"?

Hela den första veckan var jag jättetrött, både "vanligt trött" och "hjärntrött". Sedan jag fått uppleva hjärntrötthet kan jag säga att "vanligt trött" kan självklart vara, och ÄR jobbigt så klart om man är jättetrött större delen av dagarna, men att känna sig trött i hjärnan upplever jag som mycket jobbigare. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan på bästa sätt, men det är som om att hela hjärnan är tung som betong, som att man har en tjock beläggning runt hela hjärnan, och nästan så att den "vibrerar" till o från, och man känner sig fruktansvärt trött och ledsen, nedstämd, och har svårt att fokusera och ibland svårt att hitta orden man söker. Att läsa, framför allt lite längre texter har inte funnits på kartan. Det har jag inte orkat. Blir ännu mer hjärntrött då och blir ännu mer frustrerad. Vissa dagar orkar jag bara läsa 2-3 meningar. Jättejobbigt! Har fortfarande svårt för att läsa lite längre texter vissa dagar även om jag inte känt mig fullt lika hjärntrött dem sista dagarna. 

På dessa snart två veckor jag varit hemma har jag kommit fram till att min hjärntrötthet nog är den största boven "i mitt drama". För att för det mesta börjar det med att jag känner mig hjärntrött, sedan blir jag nedstämd och lättstött, pga att jag är så fruktansvärt trött o tung i hjärnan, jag har svårt att fokusera och hitta ord. Och när jag väl blivet så trött att jag börjar bli nedstämd kommer även alla tankar och känslor om allt som hänt, att jag inte minns något från mina epilepsianfall, tankarna på att mina barn var ensamma hemma med mig och hittade mig okontaktbar krampandes på golvet. Och tanken på detta är jättejobbiga för mig, gör mig oerhört ledsen och ger mig nästan lite ångest. Men även tankar och känslor som att jag inte känner mig som mig själv och att jag vill hitta tillbaka till "gamla Lina", men att jag inte orkar just nu får mig väldigt frustrerad och ledsen. Så det blir liksom som en ond cirkel jag just nu inte orkar bryta, när den väl satt igång. Och att då inte veta om hjärntröttheten och alla känslor som medföljer beror på en depression, på medicinen eller på en blandning av dessa två, är också väldigt frustrerande, att inte VETA! För hur ska jag veta hur jag ska ta mig ur detta om jag inte ens vet vad som är grunden till problemet, vart ska jag börja?

Får höra med jämna mellanrum att jag "måste acceptera att jag fått epilepsi och att jag inte fungerar som jag gjorde förut, att jag måste lära mig att gå vidare". Jag vet att personerna som säger detta har rätt, men det är mycket lättare sagt än gjort. Det är inget man gör i en handvändning precis. Åtminstone inte jag. 

JAG måste försöka lära mig att acceptera min nya diagnos och vardag och lära mig leva utefter detta, men DEM JAG LEVER MED (vänner och familj) måste försöka acceptera att DET TAR TID! Jag gör mitt bästa, och att skriva om mina känslor är mitt sätt att bearbeta allt som hänt och hur jag mår. Jag försöker ta ett steg i taget, även om det går långsammare än både jag o många andra i min närhet skulle önska, och vissa dagar tar jag ett steg framåt, andra två steg bakåt, för att sedan försöka ta mig framåt igen. Men jag försöker. Det tar lite tid för mig att acceptera min nya verklighet, mitt nya mående. Men jag försöker. Och jag vet att jag kommer klara det, men det måste få lov att ta lite tid. Alla är olika. Vissa går vidare efter denna sortens händelser väldigt fort, för andra, som för mig, tar det lite längre tid. Hade hellre hört orden "jag vet att du har det jobbigt, men låt det ta sin tid, bearbeta det i din takt. Jag finns här". Att höra orden "du måste acceptera" får mig bara att känna mig ännu mer frustrerad och ledsen men ger mig också väldigt dåligt samvete. För att jag inte klarar av att acceptera det så fort som en del tycks vilja/tycka att jag ska göra. Och att gå omkring med ständigt dåligt samvete hjälper inte mig framåt precis..

Vissa dagar klarar jag bara av att träffa folk och vara social i 20 min innan jag börjar känna mig hjärntrött, andra dagar 2-3 h, andra dagar nästan en hel dag. Och detta är också väldigt frustrerande! Att det går så väldigt mycket upp o ner. Att jag måste försöka lära mig att ta en dag i taget, att göra det jag klarar av för dagen och acceptera att detta är vad jag klarar av idag. Fastän jag vill så mycket mer. 

De dagar jag mår bra vill jag göra ALLT! Och jag ser verkligen fram emot att börja jobba igen och är säker på att jag kommer klara av det utan problem! Men sedan helt plötsligt, efter att ibland kanske haft 2-3 bra dagar på raken, kommer hjärntröttheten tillbaka igen och jag undrar hur sjutton jag ska klara av en hel arbetsdag när jag mår så här, när jag vissa dagar inte orkar träffa folk och vara trevlig o social i mer än 20 min. Framför allt som att jag ju jobbar med människor, dvs jag måste vara trevlig och social hela dagarna. Den sista tiden innan jag insåg att det inte går längre var jag också SINNESSJUKT trött efter varje arbetspass, och dem sista dagarna även mitt på dagen mellan varje besök och på min rast. 

Träffade en kurator, eller "samtalsterapeut" som var hennes exakta titel, förra veckan. Det var inte så jobbigt som jag hade trott. Hade förväntat mig att tårarna skulle spruta så fort jag började prata om allt som hänt. För att det brukar dem göra. Men det gick bättre än förväntat. Visst kom tårarna, men det var inte så jobbigt och mycket som jag förväntat mig. Och detta kändes ju så klart bra även om det på sätt och vis hade känts bra att kunna "rensa tårkanalerna ordentligt" framför någon som kan hjälpa mig att sätta ord på mina känslor och hur jag går vidare. Hon tyckte i alla fall att vi skulle träffas fler gånger, och att sedan när jag ska börja jobba igen kanske jag borde tänka på att inte gå tillbaka till min fulla tjänst (85%) direkt, utan kanske börja med några timmar i veckan den första tiden, kanske typ 50% den första månaden. Och det tycker jag själv också känns bra iom att jag, åtminstone i skrivande stund, inte klarar av att träffa folk och vara social mer än högst 4-5 h dem flesta dagarna. Har fått en telefontid med läkaren den 12/11 så får se vad hon säger då. Denna dag ska jag även till neurologen i Lund och träffa en läkare där jag hoppas på att få lite svar och även en annan sorts medicin så att jag förhoppningsvis kan bli av med åtminstone en del av min hjärntrötthet. Håll tummarna!

Vill avsluta inlägget med att TACKA alla som visar att dem finns där för mig och bryr sig om mig, som står ut med mina dåliga dagar då jag bara kräker ur mig en massa negativa inlägg om min trötthet och nedstämdhet :-*  <3

Att lära känna sitt nya jag, vad man orkar göra och inte orkar är inte så lätt. Särskilt inte när jag på något vis inte vill lära känna "mitt nya jag", för att detta är ju inte JAG, detta är inte denna Jag som jag vill vara. När jag lärde känna mitt "förra nya jag", efter att jag gått ner all min övervikt och börjat träna regelbundet och verkligen älskade (-ar) det var det annorlunda. För att då gick jag från att vara en person jag inte ville vara till att vara en person jag faktiskt ville vara. Jag gick från en osäker person med dåligt självförtroende som inte tränade mer än nödvändigt, som mao både var överviktig och otränad. Inget fel i att vara det så länge man själv trivs med det (vad andra tycker kan kvitta även om det inte alltid är så lätt att tänka o känna så), men jag trivdes inte med det. Visst jag var glad och mådde bra för det mesta trots detta, men jag hade alltid i bakhuvudet att jag ville något annat, och jag blev jämt ledsen när jag tittade mig själv i spegeln.

Jag har alltid tyckt att det ser så härligt ut när jag ser personer komma i snygga träningskläder springandes och ser glada och friska ut. En del såg fokuserade och ansträngda ut, en del fokuserade men glada ut. Men med den gemensamma faktorn att dem såg friska och glada ut, och att springa såg på något vis för mig befriande ut. Så att vara en löpare har alltid varit min dröm. Eller ja, väldigt länge iaf ;-) Men jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli en sådan. Pga mitt dåliga självförtroende och att trots att jag mådde dåligt över det med jämna mellanrum, inte hade ork eller motivation till att faktiskt ta tag i det. Det var väl egentligen först i vuxen ålder jag på riktigt började VILJA ta tag i det. Ändå skulle det dröja rätt många år innan jag hittade motivation och ork till att inte bara vilja ta tag i det, utan faktiskt göra det också. Handlar väl till stor del om en mognadsgrej antar jag.

När jag till slut både hittade motivation och ork till att faktiskt ta tag i det som gjorde mig ledsen varje gång jag tittade mig själv i spegeln, var det ett givet kort att förutom att ta tag i kosten även sakta men säkert börja med det som jag alltid tyckt sett så härligt ut och som jag alltid velat kunna göra, att börja löpträna. Jag ska inte ljuga. Det var APJOBBIGT i början, tror inte jag klarade av att springa mer än 100 m innan jag näst intill fick andningsnöd. Men att ge upp fanns aldrig på kartan. För att då hade jag ju äntligen hittat rätt ork och motivation och verkligen BESTÄMT mig! Så jag fortsatte att gå på Viktväktarmöten en gång i veckan och höll mig till "deras program", och jag fortsatte att ta på mig löparkläderna och ge mig ut minst 2-3 ggr/v. Och skam den som ger sig för att tack vare att jag inte gav upp trots att det var riktigt jobbigt den första tiden, gav det resultat! Att springa blev mindre och mindre jobbigt, och jag klarade av att springa längre och längre sträckor utan att promenera i mellan. Visst det gick inte så fort men det var inte det viktiga. Och tack vare att jag heller inte gav upp med kosten och tack vare att jag med hjälp av Viktväktarnas program blandat med att jag tränade regelbundet, såg jag resultat även på vågen varje vecka. Om inte detta ger en motivation till att fortsätta är där nog inget som ger det. På mindre än ett år hade jag gått från strax över 73 kg (är endast 157 lång) och 44/46 i kläder till att väga 55 kg och 34/36 i kläder. Och självförtroendet hade fått sig en ordentlig boost! Visst hade jag fortfarande en del hjärnspöken som försökte tala om för mig att jag inte ska tro att jag är något, som gjorde att mitt självförtroende fortfarande inte var på topp, dessa hjärnspöken har jag fortfarande inte blivet helt av med. Men jag mådde SÅ mycket bättre och jag kände mig äntligen så mycket mer som den Lina jag VILL/E vara!

Visst har både vikt och självförtroende gått upp o ner sedan dess. För ett par år sedan gick jag upp drygt 12 av dem dryga 17 kg jag hade lyckats gå ner ett par år tidigare, och mitt självförtroende fick sig en törn. Men jag kände ändå att jag fortfarande var den Lina jag ville vara. Jag gav aldrig upp och jag tränade fortfarande regelbundet. Jag var fortfarande det jag så många år drömt om; en löpare. Sedan jag tog tag i mitt liv har jag gjort sådant jag aldrig tidigare trodde att jag skulle klara av, och förmodligen inte hade klarat av i heller om jag inte tagit tag i mitt liv. Jag har sprungit Toughest två gånger, ett ganska tufft hinderbanelopp på ca 8 km, jag har sprungit 3 st halvmaraton (21 km. Skulle ha varit 4 st om jag inte skadat foten förra året), jag har sprungit 3 st Lidingölopp (30 km terränglopp) och jag har sprungit ett helt maraton (42 km). Och går allt som tänkt ska jag nästa år springa mitt första sk. "ultramaraton" på 45 km. "Bara" 3 km längre än ett maraton, men tro mig, efter 42 km är 3 km låååångt! Och där emellan har jag sprungit en hel del 5 och 10 km lopp. Så trots ganska stor viktuppgång (som jag för övrigt nu blivet av med 10 av dem 12 kg..) och trots ett då självförtroende som fått sig en törn, kunde jag ändå tänka på allt jag faktiskt klarat av att göra dem sista åren och som jag trots viktuppgången fortfarande klarade av att göra, och kunde därmed fortfarande känna mig som den Lina jag vill vara. 

Det är denna Lina jag vill vara, den Lina som trots lite hinder på vägen mellan varven aldrig ger upp och som numera faktiskt tycker om det jag ser i spegeln. Nåja, även nu har jag mina dagar då jag inte tycker om det jag ser i spegeln, men jag klarar av att se mer nyktert på det sas. Jag vill vara den Lina som känner sig glad, stark och frisk, som är målmedveten och aldrig ger upp. Som klarar av att springa ett maraton trots fyra månaders löpstopp pga skadad fot kort tid innan, som trots att framför allt den sista milen var sjuuuuuuukt lång och jobbig, aldrig ens tänkte tanken på att ge upp! Jag SKULLE banne mig ta mig i mål! Och det gjorde jag! Tack vare min målmedvetenhet och envishet! JAG GER F*N INTE UPP!!!!  Det är denna Lina jag vill vara! DETTA är JAG!!

Så kom det hittills största hindret i mitt liv. Från ingenstans fick jag tre stycken epileptiska anfall. När jag var ensam hemma med barnen. Fredrik var på jobb drygt 3 mil hemifrån. Själv minns jag ingenting. Jag minns inte om jag fick någon form av "förkänning" innan anfallet bröt ut (hade haft 5-6 " små anfall" under dagen, men att detta var epileptiska anfall hade jag inte en aning om då och vet ännu idag inte om det var små epileptiska anfall eller om det var något annat), jag minns inte att Milo min 9 åriga son hade hört konstiga ljud från köket och sedan hittat mig krampandes på golvet med saliv utanför munnen okontaktbar, jag minns inte att han ringde Fredrik, jag minns inte att mina svärföräldrar kom hit och ringde ambulansen, jag minns inte att ambulansmännen (kvinnorna?) undersökte mig, jag minns inte färden in till sjukhuset, jag minns inte att jag dagen efter stövlade in på tre olika apotek i Lund, utan skor på fötterna för att dem hade inte kommit med in till sjukhuset, för att försöka få tag på medicinen jag nu ska ta två gånger om dagen i minst tre år. Jag minns inget av allt detta men blotta tanken på allt detta får mig att börja gråta. Sitter nu och gråter medan jag skriver detta. :-(

Dem första veckorna var jag otroligt hjärntrött och hade svårt att fokusera. Och Fredrik visste nog till slut inte om han skulle skratta eller gråta då jag ställde samma frågor om och om igen. Själv mindes jag inte att jag redan hade ställt dem flera gånger, och när Fredrik sa att jag hade ställt frågan flera gånger redan visste jag själv inte heller om jag skulle skratta eller gråta. 

Fick inget läkarintyg om sjukskrivning från doktorn på neurologen, dem sa att jag själv fick känna efter när jag klarar av att börja jobba, och la till "nu är det tyvärr så här att när man fått sådana anfall som du fått får man inte lov att köra bil på minst ett år". Jätteroligt besked när man bor som vi bor. Eller inte.

Och efter ett par veckor kände jag ju mig bättre. Så jag började jobba som vanligt igen efter bara knappt två veckor. Och det gick bra. I perioder. I de perioder jag mådde bra körde jag på i 110 som vanligt och kände att detta är inga problem. Detta klarar jag, jag mår snart som vanligt igen. Men jag fick "dippar" mellan varven då jag kände mig trött i både kropp men framför allt hjärna, och kände mig helt under isen. Men dessa dippar var i början väldigt kortvariga. Högst tre dagar om jag inte minns fel. Där emellan körde jag som sagt på som vanligt. Kände mig pigg och glad för det mesta, och fortsatte löpträna som vanligt. Löptränade tom. mer iom att jag ju inte får köra bil var det nära till hands att springa till Fredriks jobb och åka hem med honom efter jobb, att springa till och från tåget osv. Och därmed blev jag även en snabbare löpare och mitt självförtroende fick sig en boost. Jag mådde bra.

Men så kom väggen till slut. Den stora väggen. För ca tre veckor sedan, eller var det fyra? - började jag känna mig otroligt trött i både kropp och huvud/hjärna, men framför allt i hjärnan, och jag kände mig ledsen, nedstämd, sorgsen. Grät massor, sov massor. Men jag kämpade vidare i 1-1,5 v till tills jag till slut insåg och med hjälp av vänner med egen erfarenhet av depression och utmattning, fick mig att inse att jag MÅSTE söka hjälp. NU. Detta är ett hinder jag inte klarar av att ta mig över på egen hand. Så jag kontaktade vårdcentralen och fick tid till en läkare som jag hoppades skulle kunna hjälpa mig att förstå varför jag mår som jag mår, och hjälpa mig att fatta beslutet sjukskriva mig helt, delvis, eller inte alls. Vet inte om hon var till så stor hjälp då jag själv där och då fick fatta beslutet om jag skulle bli sjukskriven eller inte, och jag fick fylla i ett par papper med frågor som sedan gav mig resultatet "lätt depression". Gick därifrån med 4 v sjukskrivning och en remiss skickad till en kurator, men fortfarande inte mycket klokare. 

Sedan dess har jag varit fortsatt väldigt trött, men har inte känt mig lika ledsen. Trött och ibland nedstämd ibland bara.. Tom? Känner inte så mycket, men inte direkt ledsen. Förutom när jag träffar folk och är "social och trevlig". Då blir jag så otroligt trött i hjärnan att jag blir ledsen och känner tårarna lura bakom ögonen. "Fråga mig inte hur jag mår för då börjar jag gråta trött". 

När jag går ensam hemma i lugn och ro mår jag oftast ganska bra och jag känner att "det är inga problem utan att jag kan börja jobba igen när dessa 4 v sjukskrivning är slut". Men så fort jag träffar folk känner jag inte mig fullt lika säker. Dem flesta dagar blir jag så otroligt hjärntrött och efter en stund ledsen, sorgsen, när jag träffar folk och är "trevlig och social" efter bara knappt 20 min och orkar sedan inte göra så mycket mer resten av den dagen om jag inte får ligga och vila och/eller sova i minst en halvtimme efteråt. Andra dagar går det bättre. Dem sista dagarna har jag börjat märka att jag tom. nästan får lite ångest när jag bestämt träff med någon. Inte för att jag inte vill träffa dem, utan för att jag vet hur jag kommer må efteråt. Tom. när jag skulle åka ner för att träffa mina föräldrar i fredags satt jag och nästan började gråta på tåget ner, för att jag var rädd o osäker på hur jag skulle klara av det, hur jag skulle må. Det gick bra, men jag blev fort trött och på vägen hem var jag otroligt trött och ledsen. Trots att jag träffat mina föräldrar som jag älskar av hela mitt hjärta och som jag VILL träffa. :-(

Har bestämt träff med en väninna jag känt i mer än halva mitt liv och som jag tyvärr träffar alldeles för sällan, på torsd. Ser fram emot det och vill träffa henne, men samtidigt känner jag lite ångest och osäkerhet. Ska träffa några kollegor från jobb och gå ut och äta och ha trevligt tillsammans, på fred. Samma känsla där. Ser fram emot det och tror jag behöver det, men känner ändå lite ångest och osäkerhet inför det. Hatar att må och känna mig så här. Tårarna sprutar just nu och jag skulle behöva en stor kram och någon som säger att det kommer bli bra. Men just nu är väggen stor. Jag vill inte må så här. :-(

- Kuratorn från vårdcentralen ringde nu precis. Hon hade fått en återbudstid imorgon. "Plötsligt händer det" känns det som. *ler med en smula förhoppningsfullhet* Med tanke på hur jag mått dem sista dagarna har jag även funderat på att faktiskt ta hjälp av antidepresiva läkemedel även om jag ville avvakta med detta för att se hur några veckors sjukskrivning och motion skulle hjälpa mig. Men just nu känner jag att jag nog behöver ytterligare en hjälp på vägen, med antidepressiva. Får se vad kuratorn säger om detta

Ett steg före det andra, ibland framåt, ibland bakåt. Just nu endast bakåt men förhoppningsvis ska kuratorn imorgon kunna hjälpa mig att ta åtminstone ett litet steg framåt igen

Att vara sjukskriven, med gott samvete, går det? 

Att vila och inte göra någonting en hel dag, med gott samvete, går det?

Att vara hemma pga depression och ändå vara glad o må bra vissa dagar, med gott samvete, kan man det?

Att ge sig ut och springa när man är sjukskriven, med gott samvete, kan man det?

Att försöka leva som vanligt, när man är sjukskriven, med gott samvete, kan man det?

Det är f*n en konst att vara sjukskriven för att bli frisk, har jag kommit underfund med, och då har jag officiellt inte ens varit sjukskriven ännu då jag är ledig enligt schema igår och idag och går på min sjukskrivning först imorgon.

Jag har blivet ordinerad mycket vila av doktorn men har sååå svårt att vila en hel dag med gott samvete när jag vet att huset behöver städas, kläder behöver tvättas, diskmaskinen behöver tömmas/fyllas, katternas lådor behöver rensas, kläder till barnen behöver tas fram, hunden behöver rastas, kvällsmaten behöver förberedas o lagas osv osv. Jag vet, "Fredrik kan göra allt det där så att du kan vila och bli frisk". Men hur kan jag låta honom göra allt detta helt själv med gott samvete? Det kan jag inte! Det vill jag inte! Han är trött efter en hel arbetsdag och efter att ha varit uppe tidigt o både lämnat och hämtat barnen på skolan. Visst, innan jag blev sjuk och innan jag fick körförbud gjorde jag allt detta utan större problem. Men jag gjorde inte allt själv (även om det vissa dagar kändes som det.. ;-) ) 

Jag har blivet ordinerad att om jag orkar och kan, försöka vara ute i naturen och röra på mig och göra det jag mår bra av helst en stund varje dag då motion är bra för både kropp och hjärna. Löpning har alltid varit min terapi, jag mår alltid bra efter ett löppass. Vissa dagar kan det vara jobbigt under löpturen då orken inte alltid är den samma av olika anledningar som dålig sömn, dåligt matintag, dagsformen helt enkelt. Men efteråt mår jag ALLTID bättre mentalt oavsett hur jag mådde innan. Men hur kan man ge sig ut och SPRINGA med gott samvete när man är sjukskriven? Visst, jag behöver inte skriva öppet om det, men samtidigt tror jag dem flesta vet att jag springer för att må bra, för att jag mår bra av det, så egentligen vet jag ju att det inte spelar någon roll om jag skriver öppet om det eller inte. Skillnad på att springa när man är sjukskriven pga tex. magsjuka eller ryggont etc och att vara sjukskriven pga depression. Att springa när man är magsjuk eller har ont i ryggen - ingen bra idé, att springa pga depression - mycket bra idé. Beroende på vad för sorts depression man lider av iofs, men ändå. Så jag vet ju detta. Ändå känns det på något vis fel att ge mig ut och springa när jag är sjukskriven. Även om jag blivet ordinerad det av läkaren.

Att må bra och vara glad när jag är sjukskriven pga depression kan jag vara det med gott samvete och utan att känna att "undrar vad folk tänker när jag mår bra och är glad? Jag är ju hemma pga depression, då kan jag väl inte må bra och vara glad?" Eller? Helt onödiga och dumma tankar jag vet ju det egentligen. Jag vet ju att även om man är deprimerad har man dagar då man mår precis som vanligt och är glad och på gott humör. (beroende på vilken sorts depression man har åter igen) Och det tror jag att dem flesta vet. Man är ju inte mindre deprimerad för att man har bra dagar. Ändå kan jag inte låta bli att tänka dessa tankar "undrar vad folk tänker när jag är glad?" 

Att försöka leva som vanligt när man är sjukskriven, dvs bla träffa kompisar, kan man göra detta med gott samvete och utan att folk tänker "varför är hon sjukskriven hon lever ju precis som vanligt?" Jag ska erkänna att innan jag fick egen erfarenhet av att vara sjukskriven pga depression, kunde jag ibland tänka så om folk som är sjukskrivna. Nu vet jag bättre och har slutat dömma folk, men om jag själv tänkte så innan, vem säger då att inte andra tänker så om mig nu när jag försöker leva som vanligt?

För att bli frisk från en depression behöver man vila mycket men ändå försöka ta sig ut i naturen och röra på sig och motionera, man måste ta vara på dagarna när man mår bra och är glad och försöka få dessa dagar så ofta som möjligt, man måste försöka träffa vänner för att vad vore livet utan vänner, utan en axel att ibland gråta ut hos och ibland skratta så man viker sig dubbelt med? Utan stödet från mina vänner och familj hade jag förmodligen mått ännu sämre så därför måste jag försöka göra vad jag kan för att behålla mina vänner o familj, träffa dem då och då. Även om jag är sjukskriven.

Men att göra allt detta, för att bli frisk, med gott samvete är verkligen inte lätt. Att vara sjukskriven är en konst. Jag vet detta nu och hoppas att fler vet och inser det.

En fot före den andra. Ibland framåt, ibland bakåt, men alltid med siktet framåt för att en dag må bra igen.

Att bromsa i tid när man inte mår bra. Hur vet man när man ska göra det när ens mentala mående går upp och ner värre än en bergodalbana?

Mitt psykiska mående har gått upp o ner sedan jag fick krampanfallen och diagnosen epilepsi, och jag har valt att försöka vara så öppen med det som jag kan för att jag tror det är bättre än att hålla det för sig själv. De dagarna jag mår bra, vilket tack o lov ännu så länge ändå är dem flesta dagarna, kan jag prata om mitt mående utan att börja gråta. För det mesta i alla fall.. Men de dagar jag mår dåligt kvittar det om jag pratar om det eller inte. Jag gråter ändå. :-( Trots detta känner jag att det är bättre att försöka prata öppet om det även om tårarna kommer, än att hålla det för sig själv. Och kanske kan man hjälpa andra som också mår dåligt genom att prata öppet om det?

Har typiska tecken på depression så som trött i huvudet, ledsen och sorgsen, svaghetskänslor i armar och axlar, har tom. börjat få ont i axlarna nu den sista veckan-fjorton dagarna, och det känns som att hjärtat är trött och slår i otakt. Men dessa symptom kommer inte varje dag och när dem kommer sitter dem oftast inte i hela dagarna utan det går upp o ner. Kan vakna och känna mig trött o ledsen och med ovan nämnda symptom (ibland samtliga ibland bara trött o ledsen), för att känna mig lite gladare fram mot dagen, för att känna mig trött o ledsen igen fram mot em/kvällen. Igår mådde jag dock dåligt i princip non-stop från morgon till kväll. :-( Men då "bara" trött och ledsen, sorgsen. Dock hela dagen. :-(

Det som gör mig förvirrad och undrar om det är en depression jag åkt på eller inte är att ovan nämnda symptom inte kommer varje dag utan det går som sagt upp o ner värre än en bergodalbana. Är deprimerad/har symptom på depression 1-2 ggr/v, ibland oftare ibland mer sällan. Sådan tur är inte "oftare så ofta" utan för det mesta "bara" 1-2 ggr/v eller mer sällan. Där i mellan mår jag precis som vanligt och jag klarar av att sköta arbete, träning och kost som vanligt utan problem. Detta går inte riktigt ihop i mitt huvud när jag tänker på depression?

Därför är det svårt att veta när jag ska bromsa? Nu direkt eller ska jag avvakta ett tag till eftersom att jag ännu så länge inte har så många dagar i månaden när jag mår så här dåligt? Problemet är att när jag mår dåligt mår jag oftast riktigt dåligt. :-( Det är det som är det jobbiga.

Har funderat ett par gånger på att sjukskriva mig några procent, men samtidigt är jag rädd för att gå hemma ensam för mycket/länge för att det är oftast då jag känner mig som mest ledsen och sorgsen. När jag går ensam hemma och har gott om tid att tänka och fundera. Försöker sysselsätta mig när jag går ensam hemma och så länge jag klarar av det är det inga problem. Men vissa dagar orkar jag inte och har ingen motivation utan vill bara sitta i soffan och ta det lugnt. Och jag känner att jag behöver det mellan varven, men det är oockså då alla hjärnspöken börjar spöka. Så himla svårt att hitta en balansgång! 

Känner även att jag inte kan sjukskriva mig med gott samvete så länge jag ändå mår bra dem flesta dagarna i månaden, så länge jag fortfarande kan sköta både jobb, kost och träning. Men när ska man bromsa då? Kommer jag komma till en punkt då jag plötsligt mår dåligt alla dagar i veckan och det då är för sent att bromsa?  Jag vill inte bromsa för tidigt för att jag mår bra av rutiner och att göra något - arbeta. Men jag vill inte bromsa för sent i heller för att jag vet hur svårt det är att ta sig upp till kanten igen när man sjunkit för långt ner. 

Försöker prata om mitt mående med min man men det är inte så lätt för honom att förstå då han själv aldrig mått på detta vis, och det är heller inte lätt för mig då jag många gånger inte ens vet varför jag känner mig ledsen och sorgsen. "Jag känner mig ledsen för allt och inget" brukar jag ibland svara honom, men det är ju inget bra svar egentligen. Hur ska han veta vad han ska säga och hur han ska hjälpa mig när jag ger honom ett sådant svar? Det vet inte jag själv i heller för att jag vet inte alltid varför jag mår som jag mår. Och det är sååå frustrerande.

Jag har alltid varit bättre på att uttrycka mina känslor i text än i ord det är lite detta inlägget är för. Jag vill berätta för min man o mina vänner och familj hur jag mår, men jag vet inte hur jag ska berätta det i ord när jag knappt själv vet hur jag mår. Men i text går det bättre. 

Bromsa? När? 

Hade en jättebra känsla inför Lidingöloppet i år. Hade sedan 2016 när vi sprang det sist satt ett mål att nästa gång jag ska springa Lidingöloppet ska jag klara det på 4h. Sprang det på 4:04.20 år 2016. Ett mål jag senare kom att nerprioritera dels pga hur jag mått och vad jag varit med om sedan i somras pga epilepsin, och dels för att jag skulle vara ledsagare åt en vän som nästan är helt blind. Jag och vännen har ungefär samma tempo på asfalt, men Lidingö är rätt långt ifrån asfalt och är ett tufft lopp när man är seende... Så insåg ju att chansen att klara det på 4h nog inte var så stor detta år. Men det gjorde inte så mycket. Det viktigaste är ju ändå att ta sig i mål och att ha roligt under tiden. Och att hjälpa en väninna och att lyssna på kroppen är viktigare än tidsmål, samt att Lidinö lär jag springa fler gånger. 

Men säga vad man vill om epilepsin.. Kanske behövde jag en nästan bokstavlig omstart av hjärnan? För att sedan jag fick krampanfallen har jag blivet en både snabbare och starkare löpare. Så att jag skulle klara Lidingö på 4h om jag inte skulle vara ledsagare var jag nästan helt säker på. Men som sagt, det kommer fler Lidingö så det kändes helt ok, inget jag kände sorg över. 

Några veckor innan loppet meddelade min väninna att en annan vän hade erbjudigt sig att springa med henne som ledsagare hela loppet. Jag skulle mao inte vara ledsagare längre. Jag vill vara ärlig och säga att jag faktiskt först kände mig besviken och ledsen över hennes beslut då vi ändå pratat om detta ett ganska bra tag och peppat varandra inför loppet. Men jag kände inte mig ledsen och besviken så länge. Insåg ju att detta innebär att chansen att faktiskt klara Lidingö på 4h detta året plötsligt infann sig ändå, och vi kunde ju springa tillsammans och fortsätta peppa varandra ändå, men för min del utan några krav eller dåligt samvete om jag ville springa vidare på egen hand då jag visste att jag inte lämnade henne i sticket sas, hon hade ju en ledsagare som hjälpte henne hela vägen.

Den härliga känslan att det skulle gå bra som jag hade innan loppet, var dock inte lika stor timmarna innan loppet. Vänster fot bråkade lite som vanligt (brukar dock gå över så fort jag sprungit en liten bit och foten blivet varm), och magen bråkade med mig. Så var väldigt nervös över att både mage och fot skulle ställa till det för mig under loppet. Foten var jag egentligen inte så orolig över då den som sagt brukar sluta bråka så fort den blivet uppvärmd, men magen var jag rätt orolig över. Mindes tillbaka till Helsingborg maraton förra året då magen bråkade rätt mycket med mig. Jag klarade ju loppet ändå, men en del av glädjen förtogs ju tyvärr av att magen bråkade. 

Kl.13:20 ljöd startskottet och vi var iväg. Inga känningar i magen mer än en svag kissnödighet (ursäkta detaljen), men vänster fot bråkade fortfarande lite. Så den första 1-2 km eller hur långt det nu är till första nerförsbacken, sprang jag strax bakom mina vänner och hade ingen jättebra känsla för hur det skulle gå. Kände att trots att min ena väninna i princip är helt blind kommer dem alldeles strax springa ifrån mig. Vilket kändes ok. Vi hade kommit överens om att vi skulle starta tillsammans, men att om det kändes bra för mig skulle jag springa vidare på egen hand och tvärtom. Men det kändes ändå lite surt då jag hade haft en så bra känsla innan loppet. 

Men när första nerförsbacken kom bestämde jag mig för att "prova mina vingar". Se om jag var lika stark i nerförsbackarna som jag var 2016. Och det var jag! Jag nästan flög ner för backen och loppet var för min del därmed igång på riktigt! Foten hade slutat bråka, och från dess var det fullt fokus på min egen löpning och jag ska vara ärlig och säga att jag inte funderade så mycket på hur långt bakom mig mina vänner kom efter att jag rusat ner för backen. Jag visste ju att dem hade varandra och vi hade ju kommit överens om att kändes det bra för någon av oss så skulle vi springa vidare var för sig. 

Dem första 8 km kände jag mig och var stark och snabb. Jag kunde hålla ett jämt o hyfsat snabbt tempo på raksträckorna och även i uppförsbackarna (även om jag där sänkte tempot rätt bra för att spara energi), och jag klarade av att "släppa loss" och springa som en orädd 3 åring i nerförsbackarna. 

Men efter ca 8 km gjorde det plötsligt väldigt ont i höger fot på insidan upp mot ankeln. Efter det gjorde det ont så fort det blev minsta lilla uppförslutning vilket tvingade mig att gå i samtliga uppförsbackar i princip alla dem sista kilometrarna innan mål. Efter ytterligare ett par-3 km började även vänster fot bråka. Så typ dem 2 sista milen bråkade BÅDA fötterna med mig, den ena mer än den andra.. Men jag klarade fortfarande av att hålla mig springandes på raksträckorna under större delen av resterande km och jag kunde fortfarande springa med hyfsat bra tempo i nerförsbackarna, men i rätt mycket långsammare tempo så klart.

Men tanken att slänga in handduken och avsluta loppet infann sig trots detta aldrig i mitt huvud. Målmedveten och envis som jag är när jag springer lopp.. Dumt? Kanske. 

Dem två sista milen var mao som ni kan förstå därför rätt kämpiga, men jag var fokuserad och målmedveten. Jag lyssnade på kroppen och gick en bit så fort det gjorde allt för ont, och jag sprang när jag kände att det kändes bra och i det tempo jag kände att jag klarade av. Stannade och åt och drack på alla stationer och stretchade fötter o lår.

När det var runt 5-5,5 km kvar tittade jag på klockan och insåg att jag hade 45 min på mig att klara mitt mål på 4h. Vad tror ni händer då? Jo tävlingsdjävulen kom fram och jag fick en ny adrenalin och energi-kick och jag kände mig piggare och klarade av att öka tempot något trots trilskande fötter. Jag insåg ju att "fan, jag kan kanske tom. klara av att ta mig i mål på UNDER 4h!!!" DEN känslan ni!! 

När jag sedan kom in på raksträckan fick jag ytterligare en adrenalin- och energi-kick och klarade av att SPURTA i mål. Med glädjetårar lurandes bakom ögonen och med ett stort leende på läpparna korsade jag mållinjen på 3.50:47 och fick den högst välförtjänade medaljen! Så fort jag fick medaljen om halsen sprutade tårarna och jag ringde min mamma som först blev alldeles förskräckt stackaren men snabbt förstod att jag grät äkta glädjetårar.. :-D Det blev dock ett väldigt snabbt samtal då Fredrik kom i mål mindre än 3 min efter mig. Sprang mot honom och kastade mig runt halsen och skrek GRATTIS GRATTIS GRATTIS älskling!!! Han hade med medaljen om halsen därmed klarat av En Svensk Klassiker och hade dessutom även han klarat tidsbästa på Lidingöloppet med goda marginaler!

Resten av kvällen haltade vi som två 90 åringar (mest jag dock) med ett stort leende på läpparna och känslan "FY FAAAAN VAD VI ÄR BRAAAA!!!" :-D

Nästa utmaning? Ultravasan 45 år 2019.. :-p

För bilder på helgen gå in på mitt Instagramkonto Linalovesrunning