Min kollega påminde mig om att det var längesen jag bloggade, så jag tänkte att jag väl får försöka knåpa ihop ett sista blogginlägg innan året är slut.   

Och visst var det ett tag sedan jag bloggade. Har inte uppdaterat bloggen sedan jag sprang Helsingborg maraton för tre månader sedan. Tänk att det redan gått tre månader sedan jag sprang mitt första maraton! Är tro det eller ej inte anmäld till nästa maraton ännu..    Brukar efter ett lopp med ny distans säga att "halvmaror är fullt tillräckligt hädanefter". Men sedan brukar det inte dröja många veckor innan jag anmält mig till ett nytt lopp på en distans längre än 21 km..    Så självklart kommer jag springa åtminstone ett maraton till..      Men det blir inte förens 2019. Hade gärna sprungit redan nästa år, men jag ska springa Lidingöloppet nästa år, och Hbg maraton är 1/9 och Lidingöloppet är 3 v senare. Och det är lite väl tight att springa två så långa lopp så nära varandra för min del. Visst finns ju visserligen andra maraton under övriga året, men jag tycker att Hbg maraton ligger perfekt i tid så att man hinner träna upp sig ordentligt. Skulle vilja springa Köpenhamns maraton, men det är redan i maj och av "diverse anledningar" hinner jag inte träna upp mig till ett nytt maraton redan till maj månad nästa år.

Hade ett tag fått för mig att jag skulle försöka mig på UltraVasan 45 nästa år.. Men ja, dels vet jag inte om jag är redo för den distansen innan jag sprungit åtminstone ett maraton till i mellan för att få åtminstone lite mer vana av den sortens distanser (ett maraton är 42 km), och dels är det bara två veckor innan jag ska springa Helsingborg maratons första halvmara. Hade jag varit tränad för det hade det annars varit rätt häftigt att springa Ultravasan 18/8, maraton 1/9 och Lidingöloppet 29/9.      Men ja, man får veta sina begränsningar..    Och 21 km den 1/9 och 30 km tre veckor senare är fullt tillräckligt för denna kropp..    Men 2019 blir det revanch på Helsingborgs maraton, och vem vet, 2020 blir det kanske UltraVasan 45. Eller om jag slår i huvudet riktigt ordentligt kanske jag får för mig att springa UltraVasan 90, 2020.. Men då ska jag ha slagit i huvudet RIKTIGT ordentligt! haha   

Jag hade satt som mål detta år att jag skulle ha sprungit totalt 100 mil. Ett väldigt stort mål för mig som jag förmodligen inte hade så stor chans att klara av egentligen, men jag tyckte det var en rolig utmaning och hade verkligen tänkt lägga stort fokus på löpningen detta året för att försöka att klara av att nå målet. Men redan första veckan i februari åkte jag som ni kanske minns på en fotskada som satte en för mig gigantiskt stor käpp i hjulet för den utmaningen. Nästan 4 mån löpstopp gjorde att chanserna att nå målet gick från små till obefintlig. Men efter massa pepp från de två löpgrupperna jag är med i på Fb (Lonesome runners och Springande tjejer) lät jag målet vara kvar ändå. Åkte på en förkylning för 1,5 vecka sedan som gjort att jag inte kunnat springa sedan jag sprang Tomteloppet i Malmö (18 km) 3:e Advent, men imorgon ska jag försöka mig på en löptur igen. Har fortfarande en rätt hemsk hosta, men hosta kan man ju ha i flera veckor, och hostan är värst på morgonen och på kvällen när jag lagt mig i sängen. Mitt på dagen är den inte så farlig. Och, jag har inte ont i halsen och känner mig annars pigg. 500 km kommer jag tyvärr inte ens upp i, men med löpturen imorgon hoppas jag på att komma upp i åtminstone 465 km innan året är slut. Och med tanke på skadan och det långa löpstoppet i början på året känner jag ändå mig väldigt nöjd med att ha sprungit strax över 46 mil och att ha genomfört mitt första maraton.   

Ska börja 2018 med en löptur, och 2018 sätter jag ett rätt mycket lägre mål än 2017 för att ha en chans att faktiskt klara det. Blir 3:e gången gillt isf..     Hade först inte tänkt sätta ett km mål öht nästa år, men "who am I kidding, right?"      Så klart jag kommer sätta ett km mål även nästa år, men nästa år håller jag mig till 500 km. Klarar jag mer är det bara en stor bonus.     

Har du orkat läsa enda hit ska jag nu prata om annat än min älskade löpning.. hehe   

Som dem flesta vet var vi tvugna att ta bort vår älskade katt Mozart i somras pga sjukdom. En stor sorg och ett mycket mycket svårt beslut, för oss alla.    Det var längesen jag gråtigt så mycket som jag gjorde dem första veckorna efteråt. Sedan blev det så klart lättare, men sorgen och saknaden var fortfarande där. Och är fortfarande men på ett annat sätt. 

I början på okt hämtade vi hem vår nya familjemedlem Eddie som vi tingade redan i aug tror jag det var. Det var en väntan på över 2 mån iaf. En väldigt lååång väntan då huset kändes väldigt tomt utan en katt och vi alla så klart såg fram emot att få ha en kattunge i huset.   Men han var väl värd väntan! Eddie tog väldigt fort en väldigt stor plats i mitt hjärta, ja i allas våra hjärtan så klart.    Förutom att han är otroligt söt och vacker, har han en underbar personlighet. En väldigt snäll och tillgiven katt som älskar att både busa och pussas.    Har tyvärr inga bilder på honom i denna datorn, men han har ett eget Instagram konto för den som vill följa honom. Eddiethemainecoon heter han där.   

Om 1,5 v bär det av till Sälen för skidsemester. Ska försöka komma ihåg att blogga om det. Någon gång...