(klicka på bilderna för större format)


I lördags var det dags för årets, och mitt andra, Toughest i Malmö. Första gången för Fredrik. Var precis som förra året taggad sedan länge! Skulle bli SÅ kul! Och det var det också! Kul och adrenalinet flödade, men TUFFT! Mycket tuffare detta året än förra kom vi fram till allihopa (vi som sprang det förra året också). Ett par av hinderna kändes rent av livsfarliga, bokstavligen, faktiskt.. Dem andra hindrena var tuffa men absolut inte livsfarliga. Men där var två hinder (som kom direkt efter varandra dessutom) som faktiskt hade kunnat leda till riktigt allvarliga skador om det velat sig illa.


Det första skulle man gå över stora och mellanstora ojämna stenar som bitvis var rätt hala, som låg precis intill havet med böljande vågor. Flera meter långt var det dessutom, kändes som att det aldrig skulle ta slut. Hade man trampat snett och/eller halkat där så hade det kunnat gå rätt illa.. Sedan när man äntligen tagit sig förbi dessa stenar skulle man klättra upp för en stor ramp med hjälp av ett rep, och väl där uppe skulle man hoppa rakt ner i det böljande och kalla vattnet och simma en bit ut och sedan mot nya stora, ojämna och hala stenar som man skulle försöka ta sig upp på från ett djupt o böljande vatten.. (här kunde man inte ta några straffrundor av någon anledning)  Där fick jag bokstavligen panik och nästan lite dödsångest.. Var inte beredd på att det skulle vara så djupt så när jag hoppade ner kom jag (vad som kändes iaf) flera meter (ett par, iaf) ner under vattnet. Fick ett par kallsupar och när jag kom upp till ytan igen hade jag riktig panik och ångest. Sådan tur är var där en volontär i kanot en bit ut i vattnet, så jag simmade så fort jag kunde, men det kändes som att det gick i slowmotion, ut till kanoten och hade bara "ut till båten, ut till båten, ut till båten", i tankarna. Väl framme vid kanoten bokstavligen klamrade jag mig fast vid båten. Kanotisten tittade väldigt oroligt på mig flera gånger och såg nog paniken och ångesten i mina ögon, så han var snäll och rodde in mot kanten/stenarna med mig klamrandes fast på båten.


Minns knappt hur det gick till, men på något vis lyckades jag klamra mig loss från båten o upp på dem hala stenarna där jag blev sittandes skakandes, på huk ett tag. Om jag inte fått hjälp upp och vidare framåt av Fredrik och en främmande snäll o hjälpsam kille hade jag nog suttit kvar där ett tag till.   


Väl uppe på riktig mark igen lyckades jag skaka av mig chocken och ångesten rätt fort, och sprang sedan vidare. Pulsen var skyhög ett tag till, men sedan satte adrenalinet in igen och det kändes bra igen.


Tror att jag sprang runt 5 straffrundor men är väldigt nöjd ändå. Klarade ändå dem flesta hinderna och jag kände mig mycket starkare och mer vältränad detta året än jag var och kände mig förra året. Jag gick ist för att springa mellan hinderna mycket mer förra året. Detta året hade jag ork nog till att klara av att springa/jogga mellan i stort sett alla hinder. Det var först dem 2 sista kilometrarna som jag varvade promenad med joggning mellan hinderna. Och jag behövde mycket mer hjälp med att ta mig över/upp på dem höga hinderna (som var typ upp till axelhöjd på mig) förra året. Detta året behövde jag i princip ingen hjälp alls vid i princip något hinder öht (förutom det där jag fick panik o ångest), utan klarade av att hoppa upp o kravla mig över, på egen hand. Så kände mig väldigt stark och nöjd i år.


Kom i mål på 2h19 min. Verkligen ingen kanontid, men vi hade å andra sidan heller inget tidsmål. Vi skulle bara ha så roligt det gick och försöka klara så många hinder vi kunde. Ta oss i mål helskinnade helt enkelt. Och det gjorde vi, bortsett från ett o annat blåmärke på benen..     


Kommer jag springa Toughest fler gånger trots paniken och dödsångesten på det ena hindret? JAJEMEN!!      Har planerat att springa Göteborgs varvet nästa år, men det blir ev. Toughest också ändå...   


Där emot kommer jag nog inte springa Vår ruset nästa år. Är Toughest lika tufft nästa år som detta, så känner jag att det är lite för kort återhämtningstid mellan Toughest och Vår ruset. Toughest är nämligen på lördagen och Vår ruset på måndagen. Förra året var det iofs inga störra problem att springa Toughest på lördagen och Vår ruset på måndagen, men förra året var Toughest inte lika tufft som det var i år.
Jag är anmäld till Vår ruset i år (idag), men pga kräksjuk dotter får jag tyvärr ställa in det.    Känns jättetrist att behöva ställa in ett lopp man sett fram emot (som med alla lopp) och betalt till, men samtidigt känner jag i ärlighetens namn inte mig alls i form för att springa ikväll, så det är nog lika så bra egentligen..


Nu laddar jag för Lundaloppet på 10 km nästa helg (9/5) och hoppas och håller alla tummar o tår för att vi alla är pigga och friska tills dess!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har inte bloggat så mycket de senaste åren då jag mer eller mindre använder min Instagram/Fb som blogg med mina dagliga 1-4 inlägg (ibland fler, jag vet   ) med ibland bara en kort text och ibland ett helt inlägg. Men jag brukar försöka uppdatera...

           Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert! /Pippi Långstrump     Har sedan vi började springa lite längre distanser som halv och helmaror alltid sagt att det vore kul att klara av att springa ett ultramara...

Att världen är upp och ner just nu går inte att undgå någon. Att man varje morgon, särskilt jag som jobbar med äldre människor från 75 år och uppåt, måste ställa sig frågan "är jag tillräckligt frisk idag?" "Kan jag gå till jobb och kan jag skicka ba...

Som vanligt en mindre evighet sedan jag uppdaterade min blogg. Man kan säga att jag mer eller mindre använder Instagram (och Facebook) som en daglig blogg nu för tiden, då jag där ofta skriver ett långt/lite längre inlägg om dagen, hur dagen varit. D...

    För er som endast vill läsa själva "racerapporten" kan bläddra ner en bit till den mörkblåa texten     Vi lyckades båda få ledigt på torsdagen och kunde därmed åka upp till Dalarna redan på tidig torsdag morgon. Planen från början va...