Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det, men igår sprang jag för första gången i mitt liv EN HEL MIL utan att stanna, utan att promenera en enda bit!! Fattar ni?! En MIL, 10 km!! För knappt ett år sedan när jag började springa på lite mer allvar (innan dess var det bara intervaller - pw/jogg) tyckte jag att 5 km var långt och var supernöjd med att kunna springa så långt utan att stanna. Och ja, 5 km är ju det samma som en halv mil och det är minsann inte tji det heller. Så visst är det hur bra som helst att kunna springa 5 km också. Men att springa en hel mil.. För första gången.. Den som håller på med löpning vet vad jag pratar om. Första milen är stort!

Det roliga är att bara någon timme innan hade jag skrivet och frågat i en löpargrupp jag är med i Fb att jag hade som mål att klara av att springa en hel mil utan att stanna men att jag inte riktigt visste hur man skulle göra för att klara av det, hur man klarar av att fortsätta springa trots att man är trött och hjärnan skriker åt en att STANNA!!! Gå!!!

Det var Fredrik som kom och sa att han skulle prova på att ge sig ut och springa en runda, och då hakade jag så klart på direkt. *ler* Milo var iväg på äventyr med sin farmor och vi hade bara Mira hemma. Så jag satte henne i vagnen och hängde med. Den första biten sprang jag alltså med två åriga dottern i vagn. Rätt mycket motstånd mao.      Jag måste säga att jag är grymt imponerad av Fredrik! För att inte ha sprungit speciellt mycket i sitt liv var han minsann riktigt duktig!! Han klarade av att springa nästan 5 km (drygt/ca 4,65 km) utan att stanna, tom. upp för en lång och ganska brant backe! Tom. så att han sa att han tyckte det var skönt att springa.   

Jag hade först bara tänkt springa samma runda som Fredrik, dvs inte springa mer än runt 4,65 km. Men när vi var knappt en km hemifrån kände jag att jag ville fortsätta springa, kände att "nu känner jag mig bra uppvärmd så varför inte försöka sig på den där milen??". Så jag gav Mira o vagnen till Fredrik när vi var vid vårt hus och sprang sedan rundan jag precis sprungit med Fredrik och Mira en gång till, samt ytterligare en bit så rundan landade till slut på 10,27 km!! Strax ÖVER en mil mao!! Varav dem första 4,65 km alltså var med 2 åriga dottern i vagn.. Wohaa!!   

Jag tänkte hela tiden på dem råden jag fått av det härliga gänget i gruppen Lonesome runners; sakta ner men stanna inte och gå inte när du är trött, det är hjärnan som är den stora fienden, försök att inte lyssna på hjärnan när den säger åt dig att du är trött o att du måste stanna. Så jag började som jag brukar i långsamt tempo, ökade sedan på lite när jag kände att jag klarade av det, och så fort jag kände att pulsen var för hög och jag började bli trött saktade jag ner en stund igen tills jag kände att pulsen kändes stabil, och då ökade jag farten igen. Och hela tiden fokuserade jag på andningen och sa åt mig själv du klarar det!! Du SKA springa en mil!! Klarar du 7 km utan att stanna klarar du 10 km utan att stanna!! Och jag klarade det!!! Hade inte ens speciellt ont någonstans. Det kändes lite i höfterna och innersidan av låren den sista kilometern, men inte värre än att det gick att ignorera och fortsätta fokusera på andningen och målet. Hade inte ont i fötterna eller knäna. Kände mig i riktigt bra form mao! Och då hade jag ändå gått och haltat och haft jätteont i ena foten pga skoskav, hela fm..

Nu känner jag mig riktigt taggad inför de två kommande loppen jag ska springa; Spring för det lilla livet i Landskrona på 10 km den 30 aug, och Göteborg halvmarathon (2,1 mil) den 11 okt!! Och mitt nästa mål är nu att klara springa 1,5 mil utan att stanna (sedan målet efter det är 2,1 mil innan den 11 okt). Nu köööör vi!!!!! Enda in i kaklet!!