Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert! /Pippi Långstrump

Har sedan vi började springa lite längre distanser som halv och helmaror alltid sagt att det vore kul att klara av att springa ett ultramaraton, men riktigt SÅ galen är jag inte, eller framför allt så skulle min kropp inte klara av det. 

Sedan blev jag då på något konstigt sätt (  )  anmäld till UltraVasan45 förra året. Det är visserligen "bara" 3 km längre än ett maraton, men efter 42 km är 3 km rätt långt och det räknas än dock som ett ultra. Och jag klarade det trots att jag hade haft en bråkande höft precis innan och trots att den fortfarande bråkade även då jag sprang. Och hur jobbigt det än var och även om jag var blöt enda in på skinnet pga att regnet bokstavligen ÖSTE ner konstant dem sista 3-4 km, och trots två vurpor, så när det var 2-3 km kvar kom jag på mig själv med att tänka och känna att "jag hade orkat åtminstone 2-3 km till!" 

Men när jag väl kom i mål kände jag ändå att "fy f*n, detta kommer jag ALDRIG göra om igen!!"  Hade ONT och var trött och frusen. Men ja.. Som dem flesta löpare som springer lopp vet, så har man rätt ofta denna känslan när adrenalinet och endorfinerna börjat lägga sig. I nån timme.. Ja kanske i värsta fall en dag.. 

Dagen efter var jag redan anmäld till årets UltraVasa45 (i huvudet iaf, anmälan öppnade först några dagar senare eller hur länge man nu fick vänta)      Fredrik den galningen ska ju alltid "vara värst", så han anmälde sig till Vasalopps trippeln 90.. Dvs åka skidor, cykla och springa 9 mil.. "Ja det där får du göra själv för så långt kommer jag aldrig springa" sa jag till honom..

Har stått fast vid det länge också att 9 mil kommer jag aldrig springa. "Visst det hade varit coolt att klara det, men riktigt SÅ galen är jag inte och jag vet mina begränsningar, så långt hade min kropp aldrig klarat av att springa.."

Eller vet jag det? Mina begränsningar? Det vet jag ju egentligen inte förens jag provat.. Eller hur? Jag har aldrig sprungit 9 mil så hur vet jag då att jag inte klarar det? Och min kropp har ju bevisat för mig flera gånger att den klarar MYCKET mer än jag tror. Men 9 mil är f*n LÅNGT alltså.. 

Så för några dagar sedan, förmodligen helt ovetandes och inte alls med vilje, var det en löparvän som sådde ett litet frö i min hjärna med den enkla kommentaren "snigelfart är ultrabra". I dessa tider då alla lopp ställs in, då bla. UltraVasan, och när jag vid kommentarens tidpunkt dessutom hade varit lite krasslig och spenderat flera dagar i princip endast liggandes i soffan och endast joggat minimumdistansen för en runstreak (1,61 km) i superlångsam snigeltakt så räckte den lilla kommentaren för att jag skulle börja fundera på hur coolt det faktiskt vore att klara av att springa UltraVasan90, att springa från Sälen till Mora. Jag började se framför mig hur jag skulle lägga upp loppet och framför allt hur jag skulle känna mig när jag passerar mållinjen efter 9 långa mil.. Förmodligen ont o trött i varenda fiber i kroppen, men samtidigt så sinnessjukt STOLT och glad över mig själv över att ha klarat det! Kanske skulle jag ändå..

Först tänkte jag att "men ok, det blir ju inte nästa år för att då ska jag redan springa både Göteborgsvarvet, UltraVasan45 och om allt går som tänkt, Medoc marathon. Så det får i så fall bli 2022. Så då har jag ju gott om tid på mig att komma i Ultra90 form.."

Jo visst.. Men sedan fortsatte ju det där fröet växa och tävlingsdjävulen började pocka på mig att "varför skjuta fram det enda till 2022? Det är väl lika bra att köra på redan nästa år med ett snabbt mail till arrangörerna om distansbyte till nästa år.." Jäkla tävlingsdjävul till att pocka på.. Den jäkeln vinner ju alltid...    

Jag är inte officiellt anmäld ännu, så jag har tid på mig att ångra mig.. Men jag känner mig själv så pass väl när det gäller denna sortens galna upptåg att har jag väl bestämt mig så är jag redan anmäld även om jag inte är det officiellt..   

Då vi är anmälda till årets som ju är inställt, kunde man bla välja att springa det virtuellt här hemma i år, samt få rabatt till nästa års UltraVasa. Så det har vi bestämt oss för att göra. Så jag kommer springa UltraVasan45 i år ändå, fast på hemmaplan. Men nästa år går jag alltså all in och springer HELA Vasaloppet... 

Vet jag vad jag kommer ge mig in på? Förmodligen inte.. Kommer jag klara det? Vet inte förens jag provat.. Men jag kommer ge allt för att klara det. Jag kommer åka dit med inställningen att jag SKA klara det! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har inte bloggat så mycket de senaste åren då jag mer eller mindre använder min Instagram/Fb som blogg med mina dagliga 1-4 inlägg (ibland fler, jag vet   ) med ibland bara en kort text och ibland ett helt inlägg. Men jag brukar försöka uppdatera...

Att världen är upp och ner just nu går inte att undgå någon. Att man varje morgon, särskilt jag som jobbar med äldre människor från 75 år och uppåt, måste ställa sig frågan "är jag tillräckligt frisk idag?" "Kan jag gå till jobb och kan jag skicka ba...

Som vanligt en mindre evighet sedan jag uppdaterade min blogg. Man kan säga att jag mer eller mindre använder Instagram (och Facebook) som en daglig blogg nu för tiden, då jag där ofta skriver ett långt/lite längre inlägg om dagen, hur dagen varit. D...

    För er som endast vill läsa själva "racerapporten" kan bläddra ner en bit till den mörkblåa texten     Vi lyckades båda få ledigt på torsdagen och kunde därmed åka upp till Dalarna redan på tidig torsdag morgon. Planen från början va...

Det är inte detta inlägget ska handla om, men måste börja med att "kräka av mig lite". Orkar du inte läsa när jag kräker av mig, scrolla ner till lite positivare läsning      Förr var jag för.. Rädd? Osäker? För att tala om när någon sa något som...