ÖSTERLEN EKOTRAIL 2015

Igår sprang vi vårt andra trail lopp. Denna gång i vackra Österlen, på Christinehovs slottspark. Man kunde välja mellan att springa 12 km+ och 21 km+. Jag kan säga att jag är glad att vi valde 12 km, för att hade vi valt 21 hade jag nog tusan inte kunnat röra på mig idag.. haha   

Kom dit ca 1,5h innan start för att hämta ut nummerlappar och hinna värma upp lite. Träffade lite trevligt folk från Lonesome runners gruppen, vilket är lika trevligt varje gång. Alltid kul att träffa dem man annars bara pratar med bakom en skärm.

Hämtade ut våra nummerlappar, pratade lite med några av Lonesomes, gick runt och tittade på området, värmde upp och sedan 11:30 var det dags. 500 taggade löpare utanför Christinehovs slott, ni kan säkert se det framför er, känna stämningen. Älskar det!

Dem första kilometrarna kunde man inte springa så fort pga alla löparna. Visst kunde man springa runt för att komma förbi den stora klungan, men både jag och Fredrik hade samma inställning; ta det lugnt i början, man lär bli trött tids nog ändå.. Dem första 3-4 km, kanske tom. 4-5, var det väldigt lätt terräng och jag han tänka att "är det inte mer terrräng än så här?!" och kände nästan mig lite besviken. Och naturen som skulle vara SÅ vacker? Visst, vacker absolut, men inte vackrare än någon annan skog.

Men, efter några km kom den första backen, och den var inte liten vill jag lova! (se bild ovan) Där var några galningar (  ) som sprang upp för den, men jag (och Fredrik) försökte inte ens. Visst, vi hade knappt kunnat även om vi velat för att vi hade ett antal löpare framför oss som gick uppför. *ler* Men även om vi inte haft det hade vi nog inte ens försökt springa uppför ändå.. Och sedan kan vi snacka terräng! Prata om att jag fick äta upp mina tidigare ord..
Även dem från Lonesomes som är lite mer vana vid terränglöpning än vi är tyckte att det var en tuff och teknisk terräng. Den var riktigt tuff och man fick gå rätt mycket bitvis, och dem sista 3-4 km sprang jag på ren jä*la vilja. Ont överallt och så trött i kroppen att jag mådde illa. I huvudet kände jag fortfarande mig pigg tack vare den, så fort vi kom till den riktiga terrängen, OTROLIGT vackra naturen. Men i övrigt var jag helt slut!


Kom i mål på 1:39:24 och otroligt nöjd över min prestation! Jag fortsatte springa trots att varenda kroppsdel skrek av trötthet och var öm överallt. Det var inte långa sträckor jag gick.
Att jag tog ut mig ordentligt igår har jag verkligen känt av idag! Om man säger som så; "note to self; nästa år ska jag ta semester på söndagen också!" Öm i höfter och ben, och otroligt trött! Nu ikväll även illamående.


Rätt sjukt egentligen, att trots att man var så trött att man mådde illa när man kom i mål kände jag att jag LÄTT kunnat springa längre om jag inte haft så ont och varit så trött.. Bara för att det var så himla vackert och trots sin tuffhetsgrad; ROLIGT! Är fortfarande tveksam till om jag ska ta 21 km nästa år, men att vi ska springa loppet nästa år också är där inga diskussioner om, det ska vi helt klart! Och trots att jag idag har känt mig helt slutkörd o illamående pga gårdagen, känner jag att det LÄTT är värt det och längtar redan efter nästa traillopp! Traillopp är helt klart favoriten just nu!  Nästa traillopp är inte förens i september (som det ser ut i nuläget), och det ser jag fram emot med skräckblandad förtjusing.. Jag fick så här ont och var så här trött efter 13,5 km, hur kommer det då kännas efter 30?!? Jag hoppas och tror dock att Lidingöloppet inte har fullt lika tuff och teknisk terräng som detta var.. *ler*

Klydderövar på ren Skånska, kan man säga om Akademikliniken just nu..    Kommer dit på min bokade tid igår em. Fredrik var hemma och vabbade för att jag skulle dit, och jag hade lyckats övertala mamma att följa med.

När jag kommer dit talar dem om för mig att enligt deras system skulle jag ha varit där den 9 april.. "9 april?! sa jag. Den tiden har jag aldrig fått". "Tiden jag fått på min lapp var den 14 april, men den ringde jag och ombokade eftersom att jag inte kunde den dagen, och fick en ny tid till idag 13:15." Och så visade jag upp lappen. Dem fattade ingenting, inte heller jag.. Varken den 14:onde eller 16:onde fanns med i deras system, och dem var fullbokade hela dagen så dem kunde inte klämma in mig i heller. "Jag vet inte vad det är som hänt, men det enda vi kan göra är att beklaga och ge dig en ny tid", fick jag till svar.

Vad hjälper det mig när jag gått och varit nervös och spänd på samma gång i flera dagar, och min man har tagit vab halva dagen för att jag skulle dit??! Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna eftersom att jag som sagt gått och varit nervös och spänd i flera dagar.   
Men ja.. Det var bara att ta bussen och tåget hem igen med outrättat ärende. Kan säga att det var tur att jag skulle på Box & kick på kvällen....   


Idag har jag iaf pratat med deras koordinator och hon förstod heller inte vad det var som gått fel och beklagade ännu en gång. Fick en ny tid och fick en bekräftelse/påminnelse via sms direkt, så denna gången SKA det bli rätt hoppas jag. *ler* Så den 29/4 får ni hålla tummarna igen.. Som jag sa till både mamma och Fredrik att det skulle inte förvåna mig att efter allt detta strulande så när jag väl kommer dit får jag väl inte ens operationen godkänd.... *ler smått*   

Imorgon får ni hålla tummarna för mig av många anledningar. Jag kommer nämligen få utmana mig själv på mer än ett sätt.


Jag tycker verkligen inte om att köra bil i Malmö - framför allt inte ensam. Detta ska jag göra imorgon. Jag gillar verkligen inte att fickparkera och är totalt värdelös på det och ogillar därför det ännu mer när jag tvingas göra det där det kommer massa bilar; detta lär jag få göra imorgon. Jag vill helst inte gå på bedömningen ensam - det får jag göra ändå. Nervös inför morgondagen? JAPP! Av fler anledningar än en.


Jag skulle egentligen åka tåg in till Malmö, skulle ta ta tåget 10:50 för att ha gott om tid på mig att komma på rätt buss till Akademikliniken, och ja.. Hitta dit helt enkelt. Hade i värsta fall kunnat ta tåget en timme senare, men då hade det blivet stressigare och inte så gott om tid på mig att hitta rätt. Sedan skulle min mamma ta bussen in till Malmö och möta upp mig på centralen, sedan skulle hon åka med mig till Akademikliniken.



Men, så kräker Milo i natt! Gah! Jaha, vad gör vi nu då? Svärmor lär förståeligt nog inte passa barnen, och jag tvingas väl omboka besöket för att Fredrik kan ju inte vabba när jag är ledig från jobb. Meddelar mamma att jag får omboka besöket och börjar ställa in mig på att vara nervös i ytterligare några dagar. Men sedan ringer Fredrik och säger att han kan komma hem till lunch och vabba på eftermiddagen (om föräldern som är ledig ska på läkarbesök kan den andra föräldern vabba den tiden den andra föräldern är på läkarbesöket kom han på senare), men han kan inte komma hem förens strax efter tolv, vilket innebär att jag varken hinner med 10:50 tåget eller 11:50 tåget. Så det blir i så fall till att köra bil in. GAH!! Vill inte köra bil ensam i Malmö. Men å andra sidan vill jag ju egentligen inte omboka besöket i heller..
Angående mamma så hade hon säkert kunnat ta bussen in till Malmö ändå men då hade jag fått ta mig in till centralen dvs mitt in centrala Malmö. Akademikliniken ligger åtminstone lite avsides sas. Och nej, det vill jag verkligen inte. Det blir en tillräckligt stor utmaning för mig ändå att ta mig till Regementsgatan känner jag. Så ja.. Nej då går jag nästan hellre på bedömningen ensam även om jag hade föredragit att ha någon med mig.


Så; håll alla tummar o tår för mig och önska mig lycka till!

Idag på dagens löprunda efter jobb blev jag påmind om två saker; jag KAN faktiskt springa fortare än jag många gånger tror, och VÅREN är här! Hade långa tights och en visserligen väldigt tunn, men dock lång, tröja på mig. Visst funkade det att springa i långärmad tröja fortfarande, men jag blev helt klart varm fortare än jag brukar bli, och efter rundan riktigt DRÖP svetten om mig! Svettig i hela ansiktet, ner på halsen och bröstet.    Jag älskar visserligen att vara rejält svettig efter ett träningspass, det får mig att känna att jag tagit ut mig ordentligt och gjort ett riktigt bra träningspass.      Men ja, det får helt klart bli kortärmat på nästa runda. Kortärmad tröja OCH korta byxor "vågar" jag mig inte riktigt på ännu, ett steg åt taget.    Men bara det faktum att man äntligen kan ha kortärmat när man är ute och springer, utan att frysa, och slipper ha flera lager tröjor på sig, känns så himla GÖTT!! Äntligen är våren här! För att stanna, hoppas jag.

Som jag skrev tidigare idag fick jag brev från Akademikliniken med en tid för bedömning idag. Med den kom det blandade känslor. När jag läste brevet blev jag överlycklig. Äntligen ska jag få komma på en bedömning, äntligen kommer jag få veta om jag har chans till den där bukoperationen eller inte. Nu är bollen i rullning!

Men samtidigt blev jag plötsligt väldigt nervös och orolig också. Jag har velat bli av med hänget så länge nu och jag har tyckt illa om det sedan jag fick det efter första graviditeten. Så känslan att äntligen bli av med det skulle inte kunna beskrivas i ord. Och eftersom att detta är något jag vill så mycket är jag supernervös över vad jag kommer få för svar. Har jag för lite häng som många sagt att jag har, eller har jag fullt tillräckligt med häng för att få det godkänt? Och hur kommer jag reagera om jag inte får det godkänt? Jag försöker tänka negativt, att jag inte kommer få det godkänt, för att inte bli allt för ledsen och besviken om jag inte skulle få det. Jag försöker tänka att "jaja, om jag nu inte skulle få det godkänt så ska jag åtminstone ganska snart göra en bröstoperation, så då har jag åtminstone en sak mindre att ha komplex över". (Har tidigare varit lite anti bröstoperationer, men sedan mina egna sedan innan redan väldigt små bröst blivet ÄNNU mindre och dessutom innehållslösa, kan jag säga att jag ändrat åsikt...)
Men sedan vet jag att jag kommer bli ledsen om jag inte får det oavsett hur negativt jag försöker tänka.   

Sedan hjälper det inte att jag ena stunden får höra positiva ord som att "du kommer lätt få det godkänt!", och nästa stund få höra "dem är stenhårda vid bedömningen" = chansen att få ett godkännande; not so big.. Sedan kan jag inte låta bli att undra vad folk runt omkring mig egentligen tycker och tänker om allt detta. Kan inte låta bli att tro att folk runt omkring mig tycker att jag är ytlig och "dum" som inte bara kan acceptera att det är så här min kropp ser ut efter två graviditeter och en ganska stor viktnedgång. Att jag borde vara stolt över min kropp för vad den gjort för mig. Och tro mig, jag ÄR stolt OCH tacksam över vad min kropp gjort för mig. Den har burit något av det bästa jag har i mitt liv; mina barn. Men det betyder inte att jag tycker om och trivs med vad som hänt med kroppen efter allt den gått igenom med graviditet och viktnedgång. Jag är jätteglad för alla dem som inte bryr sig om hur kroppen förändrats efter graviditet (och viktminskning för dem som gått igenom det), eller accepterar kanske man ska säga?  Jag önskar att jag kunde tänka och känna likadant. Men själv känner jag att efter allt jobb jag lagt ner på att bli av med alla farliga överviktskilon, vad jag gjort för att må bättre både psykiskt och fysiskt, vill jag inte fortsätta ha en massa komplex pga häng över buken och små innehållslösa valp öron till bröst. Tro mig, jag har försökt acceptera mina "nya" bröst och jag har försökt både acceptera och träna bort hänget över buken.  


Sedan samtidigt försöker jag tänka att folk faktiskt får tycka vad dem vill, folk har alltid åsikter oavsett vad det gäller. Och jag gör ju detta för MIN skull, och JAG som person är inte annorlunda eller förändrad för att jag gör dessa val.
 Det är lite därför jag är så öppen med min planerade bröstoperation och mina förhoppningar om att få en bukoperation. Jag tänker som så att det ju inte precis är något jag kommer kunna (eller vilja) dölja ändå, så då är det bättre att vara öppen med det så behöver folk åtminstone inte undra och tänka en massa om just detta. Väljer någon att avsluta vänskapen pga mina val känner jag att dem ändå inte var några riktiga vänner. En riktig vän respekterar ens val, stöttar en och åtminstone försöker förstå. Inte sant? Så jag hoppas innerligt, och tror, att ingen av mina vänner säger upp bekantskapen eller tycker sämre om mig, pga mina val.

Nu vill jag bara att dagarna fram till nästa torsdag ska gå fort. Även om jag vet att jag troligtvis inte kommer få besked på om jag får det godkänt nu när jag är på bedömningen, så är bollen åtminstone i rullning, så kommer jag förhoppningsvis åtminstone få någon form av hint om det öht är lönt att fortsätta hoppas och tro, eller om jag lika bra kan ställa in mig på att det inte kommer bli godkänt. Då har jag åtminstone fått höra det från dem som faktiskt ska utföra det, och inte från en massa "privatpersoner" som egentligen bara tror och för min skull hoppas en massa. Då kommer jag snart åtminstone VETA och kan fortsätta mitt liv utefter det.

Önska mig lycka till nästa torsd. Ska vara där kl.13:15   

hehe, har gått o blivet smått galen för att jag inte fått något mail från Akademikliniken, har kollat mailen säkert 10 ggr om dagen sedan jag skickade egenremissen.. haha    Har fortfarande inte fått något mail från dem, men där emot fick jag ett brev med posten från dem idag. Wohoo!!   

Jag fick en tid redan på tisd nästa vecka. Dock på en tid som pga arbete inte passade mig. Men sådan tur är hade dem en tid på torsdagen samma vecka. Så ska dit om mindre än 1,5 v. Wohoo!   

Jag vet att jag är långt ifrån godkänd även om jag fått en tid till bedöming, men det känns ändå som att bollen åtminstone är i rullning sas, och bara det känns bra. Nu mäter vi säkert inte på samma sätt, men enligt mina egna mätningar har jag strax över 4 cm framtill och strax över 2 cm på sidorna. Jag mätte med en tumstock, men tydligen mäter dem med en tunn linjal. Känns som att det tom. borde bli fler cm med en tunn linjal?

Nåja, det märker vi.    Nu är bollen i rullning iaf.

Återkommer med uppdatering nästa torsd

Det finns inget värre än att vänta och att inte veta..

Skickade ju en egenremiss till Akademikliniken i tisdags och jag har fortfarande inte fått någon form av bekräftelsemail från dem. :-(  Och nu är det ju påsk så lär inte höra något från dem förens någon gång nästa vecka. Fattar ju att jag säkert kommer få vänta minst ett par veckor innan jag kommer kunna få en tid till att komma dit på bedömning, men jag skulle vilja få någon form av bekfräftelsemail från dem så att jag åtminstone vet att dem läst min remiss och att dem kommer höra av sig om tid inom en snar framtid. Men som det är nu vet jag inte ens om mailet kommit fram o blivet läst. Ska ringa till dem på fred om jag inte hört något innan dess. 

Jag vill detta så sjukt jäkla mycket så det är riktigt svårt att sitta och vänta på svar från dem, och det är riktigt svårt att inte skruva upp förhoppningarna för mycket.

Har haft detta tråkiga och fula häng i 6 år nu. Visst, så länge jag fortfarande var överviktig tänkte jag inte på hänget lika mycket eftersom att resten av min mage var rätt mycket större än den är nu, och jag hade inget löst skinn mitt på magen då som jag har nu. Så jag ska väl inte påstå att jag mått dåligt av hänget i 6 år. Innan viktminskningen var det ju övervikten i övrigt jag mådde dåligt av. Men sedan jag började min viktresa blev ju hänget tydligare och större för varje kilo i princip som jag gick ner. Så samtidigt som jag mådde bättre och fick bättre självförtroende efterhand som överviktskilona försvann, så var det ju ist annat jag började må dåligt över. Hänget över buken som blev allt tydligare o större, och brösten som alltid varit små blev ännu mindre...

Har verkligen försökt träna bort hänget i över 1,5 år nu, men utan resultat. Och med tanke på att jag fick hänget redan efter första graviditeten och innan min viktresa så vet jag ju att hänget till största delen beror på graviditeten och inte på viktminskningen. Detta samt att jag nu känner två stycken som hade lika mycket häng som jag fått sina bukoperationer godkända och betalda, gör att det är riktigt svårt att inte hoppas för mycket. Jag försöker tänka negativt att jag inte kommer få operationen, för att förhoppningsvis inte bli allt för besviken om det skulle bli så. Bättre att vara negativt inställd och bli positivt överraskad än att vara positivt inställd o tro att man kommer få det, och sedan bli besviken och ledsen.. Men med tanke på ovan nämnda faktorer så är det inte lätt att tänka negativt, att inte tro att chanserna till att få det borde vara stora.. Därför är denna väntan riktigt jobbig. Jag vill bara VETA om jag får det godkänt eller inte så att jag sedan kan gå vidare på ett eller annat vis. Antingen blir jag besviken men kommer att "komma över det" och får lära mig att leva med hänget, eller så kommer jag bli överlycklig (men nervös) och har ett datum att se fram emot.. Behöver ju inte tala om vilket alternativ jag hoppas på, men jag vill bara VETA!!!

Jag har haft ett ganska stort häng över buken enda sedan efter förlossningen med Milo, dvs i 6 år nu. Har haft stora komplex o faktiskt mått ganska dåligt över det lika länge. :-(


Efter första graviditeten var hänget dock inte fullt lika stort som det är nu. Men efter andra graviditeten blev det lite större, och inte blev det bättre efter viktminskningen..


Har varit på väg att ta reda på om man skulle kunna få en bukoperation betald av landstinget många gånger, men så har jag hela tiden fått höra att "det kommer du aldrig få, du har alldeles för lite häng". Så därför har jag tänkt att "jaja dem har säkerligen rätt så det är väl inte ens lönt att försöka". Och sedan har jag inte vetat hur man skulle gå till väga i heller.


Så har försökt acceptera hänget o har försökt träna bort det. Utan resultat. Har kunnat acceptera det i perioder, men jag har ändå mått ganska dåligt av att se det.


Men så för ett par dagar sedan gjorde en kollega till mig just en sådan op, betald av landstinget. Och hon hade ungefär lika mycket häng som jag har. Och idag fick jag reda på att en tjej jag "känner" via en vikt o träningsgrupp på Fb har också fått en sådan op godkänd o betald o hon hade heller inte mer häng än jag har.. Så då fick jag så klart upp förhoppningarna att det skulle kunna gå vägen att även jag skulle kunna få en sådan op betald.


Så jag frågade min kollega hur hon gjort och igår skickade jag iväg en sk. "egenremiss" till Akademikliniken Öresund i Malmö. Så nu väntar jag med blandad spänning o nervositet på svar från dem.


Håll tummar o tår, uppdatering kommer