Årets första lopp börjar närma sig med stormsteg och man kan väl säga att jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning... Jag ser så klart mest fram emot det. Älskar att springa lopp! Älskar arrangemanget runt omkring, känslan man får av alla medlöpare och publik, kicken man får när man lyckas springa om någon, känslan man får när man kommit i mål. Älskar allt med lopp!   

Men samtidigt är det inte utan att jag är lite nervös för hur det ska gå, om jag är redo efter operationen. Vart o ett lopp är ju rätt krävande på sitt sätt. Springtrail pga sin tuffa terräng, Lundaloppet pga underlaget (mycket kullersten o ren asfalt) och Göteborgsvarvet pga distansen. Har bara sprungit 1 mil en gång sen operationen, och nu ska jag snart springa 1 mil i tuff terräng, och ganska kort tid efter det 1 mil på hårt o bitvis ojämt underlag, och väldigt kort tid efter det (1 v) springa 21 km asfalt.. Det är inte utan att det känns som att jag tagit mig vatten över huvudet.   

Men, samtidigt så vet jag ju att om jag bara tar det i min egen takt och försöker att inte hänga på strömmen alldeles för mycket i början, så kommer jag ju klara det. "Pannben" har jag ju ganska mycket av bara jag vill, och bara det kommer man långt på i lopp, att fokusera framåt och inte ge upp. Att kunna tala om för sig själv att "jo kom igen nu Lina, du KAN!!" Sänka farten en stund för att hitta rätt andning igen, och fortsätta springa, inte ge upp. Veta att man klarar det bara man vill och inte ger upp. Jag KAN om jag vill! Och konditionen har jag lyckats få upp rätt bra igen även om den inte är lika bra som innan operationen. Och jag vet ju mina gränser nu efter operationen, vet ju att jag inte klarar av att springa i samma tempo som innan operationen ännu, så därför vet jag inför loppen att jag får ta det lite lugnare. Men sedan vet jag också att man får mycket energi av sina medlöpare och publik, vilket brukar göra att man klarar av att springa snabbare än vad man klarar av när man springer "ensam på fritiden" sas. Det kommer gå bra helt enkelt, bara jag lyssnar på min kropp och tar det i min egen takt.

Det största bekymret jag har inför årets två första lopp är egentligen jobbet... När det är Österlen springtrail jobbar jag egentligen.. Lämnade in om semester den dagen för över två månader sedan, så det BORDE inte vara några problem att få semester då. Men ansökan har inte blivet godkänd ännu, så jag kan inte slappna av till 100% ännu i vetskapen att semestern är godkänd så jag kan springa loppet som bestämt.   

Och när det är Lundaloppet jobbar jag också... Har lämnat in om en timmes kompledigt för att kunna springa det, men det är inte säkert att jag kan få kompledigt då, och då kan jag ju så klart inte springa det.. Lundaloppet betalar kommunen, så det behöver jag inte stå för själv. Därför har jag inte lämnat in om semester eller försökt byta helg med en kollega, för att kunna springa det. Känner att jag självklart VILL springa det, men går det inte så är det inte hela världen. Har fler lopp jag ska springa detta året, och kan jag inte springa det i år kan jag förhoppningsvis springa det nästa år ist. Hade jag betalat loppet själv hade det varit en helt annan sak.

Göteborgsvarvet är inga problem, för att då är jag ledig.      

Ska "tjata" lite på chefen imorgon så hon kan godkänna min semester den 16 april snart. Det är ju trots allt bara drygt 3,5 v kvar tills dess, och det var över två månader sedan jag lämnade in semesteransökan.