Är man någonsin nöjd med sig själv och är det bra att vara nöjd med sig själv? Jag skulle nog på sätt och vis vilja svara "både ja och nej" på båda frågorna. Åtminstone på frågan om det är bra att vara nöjd med sig själv. (läs nu gärna hela inlägget innan du rycker på ögonbrynen och tycker att jag är dum i huvudet   )

Jag tror inte att där är någon, eller åtminstone inte så många, som är helt nöjd med sig själv. Där är nog alltid något man inte är nöjd med. Om det så bara är en liten detalj. Men en liten detalj kan ju vara liten för betraktarens öga, men stor för personen själv. Och även om man försöker göra något åt det man är missnöjd med, tex att gå ner i vikt om det är vikten man inte är nöjd med, så när man väl "kommit i mål" är där nästan alltid något annat man plötsligt inte är nöjd med. Människan eller dem flesta människor iaf, är sådan tråkigt nog. Jag är själv sådan, det har jag inga problem med att erkänna.

Men är det fel att aldrig vara nöjd med sig själv egentligen? Jag skulle nog som sagt på sätt och vis svara både ja och nej på det. Självklart är det BRA om man är nöjd med sig själv. Man ska ju sträva efter att vara nöjd med sig själv tycker jag. Men det jag menar med att jag svarar både ja och nej, är att jag tycker det är bra att ha mål med/för sig själv, att ha något att sträva efter, ha något man vill bli bättre på. Självklart kan man vara nöjd med sig själv och ändå ha något att sträva efter, något man inte är nöjd med på/med sig själv som man kan och vill bli bättre på. Men är det något man inte är nöjd med är det, för mig i alla fall, lättare att sätta upp mål. "Jag är inte nöjd med detta, men jag SKA f*n bli bättre på det!!"  Skulle jag sätta mig ner och konstantera att "nu är jag helt nöjd med mig själv", då hade jag nog haft svårare för att motivera mig själv att tex. bli starkare, att bli snabbare, att nå den vikten JAG känner mig bekväm med osv. Hade jag satt mig ner och konstanterat att nu är jag nöjd med mig själv, tror jag att jag hade haft väldigt lätt för att slappna av FÖR mycket och hamnat tillbaka till där jag var för några år sedan. Överviktig, ledsen, bekväm/lat. Och dit vill inte jag igen. Jag säger inte att övervikt = olycklig för alla. Men för MIG var det så. Kanske inte "olycklig olycklig", men jag mådde inte bra. När JAG var överviktig var jag trött, ledsen och omotiverad till att träna mer än nödvändigt. Sedan jag tog tag i min övervikt har jag blivet både piggare, gladare och friskare. Inte nöjd, men glad. 

Sedan är det ju det där med att även om man når sitt mål, som för mig i detta fallet var att bli av med all sin övervikt, är där alltid något man inte är nöjd med i stället. Men vad gör man då? Sätter man sig ner och surar och gräver ner sig själv eller fortsätter man sträva efter nya mål, att göra något åt det man denna gången inte är nöjd med? Själv känner jag att jag kommit alldeles för långt på min resa för att gräva ner mig och ge upp. Efter viktminskningen hade jag plötsligt "en massa" lös hud över buken, och mina bröst som alltid varit små var plötsligt både ännu mindre och dessutom tomma. I andras ögon hade jag säkert inte mycket häng alls över buken och mina bröst var säkert i andras ögon fortfarande fina. Men det var ju i DERAS ögon "små detaljer", något man kan leva med. Och visst kan man leva med det. Visst kan man välja att lära sig leva med det och "det syns ju inte när man har kläder på sig". Men FÖR MIG var det inte "små detaljer", detta var något jag faktiskt gick och mådde dåligt och var ledsen över. Så jag gjorde något åt det. Ett val säkert vissa rycker på ögonbrynen åt och inte förstår varför jag gjorde detta valet, för att det hade ju aldrig dem kunnat tänka sig att göra. Det hade inte varit värt det i deras ögon. Detta gjorde jag för MIN skull, för MIN självkänsla. Buken hade jag turen att få betald av landstinget, men brösten betalde jag från egen ficka. Och jag ångrar inte mig en sekund. Tyvärr blev jag dock aldrig nöjd med formen på brösten, så för ca 3,5 vecka sedan gjorde jag ett lyft för att förhoppningsvis få en snyggare form. Ännu så länge läker det fint och jag känner mig ännu så länge nu nöjd. Visst, kanske har jag inte dem absoluta drömbrösten, men man får ju faktiskt räkna in att jag fött o ammat barn, och jag är inte 20 längre.    

Man ska visserligen "aldrig säga aldrig", men nu blir det i alla fall (förhoppningsvis) inte fler operationer. En operation innebär ju trots allt både risker och en chock för kroppen, och dem är ju inte billiga. Nu har jag ju blivet av med det jag mådde dåligt över; den lösa huden och små och tomma bröst. Även om jag kanske inte är helt 100 nöjd med resultaten, så inser och vet jag ju om att dels så ser det oavsett MYCKET bättre ut nu än förut, och dels är jag inte 20 längre. Jag kan inte förvänta mig ett helt perfekt resultat. Så jag är nöjd med denna biten. Tillräckligt nöjd för att gå vidare med nästa mål i alla fall. 

Dessa operationer har ju tyvärr inneburit några veckors träningsuppehåll. Och jösses vad man tappar fort när man inte tränar alls på några veckor!      Nu har jag gjort tre operationer på relativt kort tid, vilket innebär att när jag väl börjat komma igång bra med träningen och när jag väl börjat komma tillbaka till "ursprungsformen" igen, har jag gjort en ny operation och därmed hamnat back med träningen igen.. haha    Så nu känner jag att "nu får det räcka med operationer och träningsuppehåll av den anledningen. Nu vill jag fokusera på träningen och att komma i form igen". Jag saknar känslan att känna mig snabb, stark och smidig. Dessa operationer har ju gjort att jag hamnat väldigt back med detta. Innan första operationen, dvs bukplastiken, minns jag att jag skrev saker som "idag sprang jag en lugn och skön 7 km runda - i 5,50/6,10 min/km tempo". Sedan bukplastiken har jag INTE klarat av att hålla det tempot så många km - och kalla det för ett lugnt och skönt tempo, kan jag säga.. haha    Har varit ganska nära dit ett par gånger, men så har jag gjort en ny operation och halkat efter rejält igen.    

Sedan första operationen har jag dessutom gått upp en hel del i vikt igen. Sedan jag gjorde bukplastiken för snart tre år sedan har jag tyvärr gått upp ca 10 av dem 18 kg jag gick ner med Viktväktarna ett par år tidigare.    Var länge envis och tjurskallig och kände och ville bli av med dem där kilona själv utan hjälp från Viktväktarna. Men efter många om och men insåg jag att jag inte klarade av det själv. Så den 17/1, när vi kommit hem från vår skidsemester, skrev jag in mig på Viktväktarna igen, och sedan dess har jag gått ner totalt 8,4 kg. Är nu nere på den vikten jag hade som mål när jag gick med i Viktväktarna förra gången, men denna gång har jag satt ett annat mål eftersom att efter att jag gått i mål förra gången gick jag ner ytterligare några kilon och hamnade till slut där jag aldrig trodde jag skulle klara av att komma, men egentligen ville komma. Så nu vet jag ju att det inte är ett oöverkomligt mål, nu vet jag att jag kan nå dit igen om jag vill. Och det vill och ska jag! Målet är 55 kg och jag väger nu ca 58 kg. När jag kommit i mål börjar sedan den svåraste utmaningen när det gäller vikten. Att gå ner i vikt har faktiskt inte, nu med rätt redskap och vilja, varit en så svår utmaning. Den svåraste utmaningen är att sedan BEHÅLLA vikten. "Challenge accepted!"