Året fortsätter och så även min träning inför UltraVasan45 i augusti. Jag har inga tidsmål på UV, men jag skulle vilja mer än bara ta mig runt. Jag skulle vilja klara av att ta mig runt och ha roligt HELA vägen. I nuläget är min kropp inte tillräckligt stark för detta. Det har den egentligen inte varit för distanser över 15-18 km under i princip hela min "löparkarrär" om jag ska vara helt ärlig. Tack vare att jag har bra kondition och stark vilja klarar jag av det ändå. Men efter 15-18 km börjar kroppen klaga. Fram till runt 30 km klagar den inte jättehögt, men den är inte jätteglad på mig och därmed klarar jag inte av att njuta av loppet fullt lika mycket som innan kroppen började klaga (så klart). Fortfarande roligt och jag har aldrig haft några tankar på att bryta. Det skulle krävas en hel del för att jag skulle bryta ett lopp. "Pain is temporary Glory is forever"..    Självklart skulle jag bryta om kroppen skulle säga ifrån riktigt ordentligt så ni behöver inte vara oroliga    

Efter 15-18 km börjar både fot, mest vänster (vänster fot som jag har problem med nu har alltid varit svagare än höger),  och höft klaga. Men fram till runt 30 km är det hanterbart. Efter 30 är vi inte alls vänner med varandra.. Kanske är det för att jag bara sprungit distanser över 30 km en gång. Minns att kroppen inte var alls vän med mig efter 20 km första gången jag sprang Lidingöloppet. Redan andra gången jag sprang LL gick och kändes det bättre och nu sist hade det nog känts bra hela vägen om det inte vore för foten. Kände mig annars stark i hela kroppen utom just foten under hela LL.

När jag sprang Helsingborg maraton 2017 vilket var mitt första och hittills enda maraton, började kroppen som vanligt klaga efter ca 17 km, men fram till 30 var det hanterbart. Den sista milen var INTE rolig.    Och det är just detta jag skulle vilja undvika på UV45. Har inga större förhoppningar att jag ska klara av att vara helt smärtfri hela vägen in i mål, men jag skulle vilja att smärtan åtminstone är hanterbar hela vägen så att den sista milen inte blir en plåga som känns mer som 2 mil än 1 som den sista milen på Hbg maraton gjorde.   

Ibland frågar jag mig själv varför jag fortsätter anmäla mig till lopp med så långa distanser om jag får så ont, och den frågan ställer säkert alla mina icke löpande vänner och släktingar sig också.    Svaret på den frågan får jag så fort jag ställer mig på startlinjen och när jag passerar målsnöret. Hela stämningen är underbar och man känner sig på något vis som en enda stor sammansvetsad familj med samma mål med alla deltagarna. Och adrenalinkicken man får så fort man SER mållinjen och för att inte tala om när man passerar den.. Ja den är obeskrivbar o måste nog upplevas för att förstås.   

Tidigare år har jag inför lopp från 21 km och uppåt i princip bara fokuserat på löpningen, att få så många km i benen som möjligt innan loppet. Men i år ska jag försöka köra 50/50. Fokusera lika mycket på att försöka få så många km i benen som möjligt, som på styrketräningen. Att bygga upp musklerna i hela kroppen men främst i ben och bål så klart. Jag har läst mig till att bla dem som har lågt fotvalv eller är plattfotade och som har svaga höfter löper störst risk för hälsporre. Säkert störst risk för dem flesta sorters fotproblem skulle jag tro. Och jag har problem med båda dessa saker.    Så därför är det extra viktigt för mig att stärka upp kroppen med hjälp av styrketräning. Synd bara att jag inte vetat och förstått detta tidigare.    Blir kroppen starkare hoppas jag på att tack vare detta slippa problem med foten i framtiden.

Har tränat styrka två gånger på mindre än en vecka nu och jag är snart inne på v.6 på mitt 12 veckors tåhävningsprogram. Så långt har jag aldrig klarat av att följa ett sånt sorts program på väldigt länge. Varken jag själv eller min man trodde jag skulle klara av det om jag ska vara ärlig.    Jag är SÅ dålig på denna sortens hemmaträning för att jag tycker det är så tråkigt.    Men på något vis har jag trots att jag fortfarande tycker att det är riktigt tråkigt, klarat av att hålla mig motiverad till att fortsätta följa programmet. Tror det är dels för att jag som sagt har siktet inställt på att klara av att springa UV45 åtminstone hyfsat smärtfritt, men även för att bevisa både för mig själv och min man att "HAH!! Jag KAN visst fullfölja denna sortens program!"   

Åkte på någon form av förkylning (hemsk hosta med påverkan på rösten, huvudvärk, väldigt trött, och hängig, men varken snorig, febrig och inte speciellt ont i halsen. Bara trött) för snart två veckor sedan och jag har känt sedan jag började träna igen efter det att jag nog egentligen fortfarande inte är helt 100 frisk även om jag inte känner mig speciellt hängig. Skulle med facit i hand förmodligen egentligen ha väntat ett par dagar till innan jag började springa igen. Är pigg (-ish. Är nog aldrig helt pigg   ), ingen hosta och ingen huvudvärk, men har lite småkänningar i halsen till och från och kroppen känns inte helt 100 pigg när jag tränar. Åtminstone inte för konditionsträning som löpning. Styrketräningen på gymmet idag gick och kändes bra och jag mådde bra efteråt. Så försöker "träna försiktigt" just nu och försöker lyssna på kroppen hur mycket den orkar med för dagen. Ska ha träningsvila fram till åtminstone lörd nu innan jag kör på med löpning igen för att se hur det känns. Känner jag fortfarande mig inte helt 100 pigg i kroppen då får det bli ytterligare vila. Vill helst utföra någon form av träning var annan-var tredje dag, men så länge kroppen inte är helt 100 frisk måste jag ta det lite lugnare och känna efter vad den klarar av och vad den inte klarar av. Nu blir det alltså tre hela dagars vila innan jag på 4:e dagen ska försöka mig på ett löppass för att se hur det känns. Känner jag fortfarande mig trött i halsen väntar jag dock ytterligare någon dag med löpträningen iom att det är det jag märker att min kropp inte är helt pigg för just nu. Planen är att åka till gymmet igen på måndag när jag är ledig, men beroende på hur det känns i kroppen kommer det inte bli så tungt pass givetvis. 

Just nu längtar jag till våren då man inte blir förkyld lika lätt och det är ljusare och varmare ute. Därmed lättare och roligare att träna..   

2019 är igång. Drygt två veckor har gått men det känns nästan som mer då vi hunnit med en hel del redan. Jobbade två dagar på det nya året innan det var dags för vår årliga skidsemester. Kom fram till att detta var 7:e året på raken som vi åkt på skidsemester. Och tycker det är lika roligt ännu.    6 av 7 år har vi varit i Sälen - Lindvallen. Har pratat någon gång då och då om vi inte ska prova en annan skidort något år och även andra som frågat oss samma sak, och visst hade det varit roligt. Men samtidigt har vi kommit fram till att Sälen har allt vi vill ha och vi trivs fortfarande väldigt bra där. Och varför ändra på något som är bra och som man trivs med? Visst finns det garanterat andra skidorter som är bättre, men det har vi ingen personlig vetskap om och så länge vi trivs så känner vi inte att vi behöver ta reda på det i heller. Inte ännu i alla fall. 

Veckan i Sälen var som vanligt riktigt härlig med massa skidåkning, after-skii, bad, god mat och massa umgänge bara vi fyra.     Milo är tyvärr fortfarande inte helt och hållet "frälst" i skidåkningen. Förra året fick vi intrycket av att han (äntligen) tyckte att det var riktigt roligt, men i år var det åter tillbaka till att han tycker att det är roligt att åka en liten stund, men sedan vill han hellre leka i snön. Men men, det är så det är. Han tycker ju det är roligt att åka på skidsemester ändå, och det är det viktigaste. Kanske blir han mer "frälst" om något år, kanske inte. Oavsett så blir han ju om inte annat äldre och kan klara sig själv allt mer och mer.

Kom hem i torsdags. Fredrik hade tagit semester på fredagen också och det hade väl egentligen jag också velat. Men kände att jag ville och behövde spara mina semesterdagar, så jag jobbade och barnen gick i skolan. Har sedan varit ledig i helgen så det blev en bra mjukstart. Som blev lite VÄL bra visade det sig... Redan dem tre sista dagarna i Sälen hade jag en riktigt hemsk hosta varje morgon. Mådde bra i övrigt dock, lite tröttare än dem andra dagarna kanske, men inte speciellt hängig. I lördags vaknade jag upp med knappt någon röst alls. Kraxade som en kråka som hade nallat lite för mycket av whiskeyn och kände mig ganska trött och hängig. SÅ typiskt då vi skulle ha kalas för barnen på kvällen.. Jag funderade på om vi skulle ställa in kalaset, men då hade barnen blivet väldigt ledsna och besvikna, och vi hade ju handlat hem en massa mat och godis. Hade det varit magsjuka hade vi självklart ställt in kalaset utan att fundera då man ju inte vill smitta sina gäster med magsjuka och heller inte orkar med det. Men en förkylning är ju inte lika farlig och går runt överallt just nu oavsett vart man befinner sig. Och, vi behövde ju inte kramas..    Så vi körde på. 

Kalaset gick bra, barnen var glada och nöjda och gästerna hade trevligt. Jag hade också trevligt men var väldigt trött och orkade inte prata så mycket för att ja.. Jag knappt KUNDE prata..   

I söndags kraxade jag fortfarande som en kråka, hade huvudvärk, var trött och kände mig allmänt hängig. Så jag valde att ringa jobb och sjukanmäla mig. Sedan i måndags har jag legat i soffan och tyckt synd om mig själv hela dagarna. Har inte varit så värst snörvlig och har heller inte haft feber, men jag har varit väldigt trött och hängig, haft huvudvärk, haft värsta sexiga (not) rösten, och hostat en massa. Igår var första dagen jag NÄSTAN hade tillbaka min röst helt och idag pratar jag normalt igen. Får "hosta rent halsen" då och då bara. Hade huvudvärk ett par timmar i morse från det att jag vaknade, men sedan släppte det. Kände mig trött och småhängig hela förmiddagen, men piggnade till efter lunch. Kan inte påstå att jag är pigg ännu, men känner inte mig speciellt hängig. Är ledig enligt schema imorgon, men kommer vara åter på jobb på fredag för att jobba fred-månd. 

Så årets första vecka började bra, andra inte fullt lika bra helt enkelt. 

En vecka i Sälen medför inte endast positiva saker dock. Åtminstone inte om man som vi, väljer att släppa på allt vad bra kosthållning heter den veckan.    Hade man ätit hälsosamt och bara dricker alkohol på helgen precis som man gör när man är hemma hade man varit i riktigt bra form efter en vecka i Sälen med tanke på hur mycket vi rör på oss när vi är där och hur mycket musklerna får arbeta. Och visst, ena sidan av mig skulle vilja göra detta, just för den goda träningens skull och för muskelstyrkans skull. Men för mig (oss) handlar inte skidsemester om att fokusera på träning och bli starkare. För oss handlar det om semester från vardag och rutiner, om att dricka en god öl på after-skiin bara för att det är så jäkla gott, ta en riktigt iskall Jägermeister efter en hel dag i backarna, och bara ha det bra utan krav och fokus på kosthållningen helt enkelt. 

Har ingen aning om vad jag väger då jag inte vägt mig på flera veckor. Tror det var över en månad sedan jag vägde mig sist. Heja mig!! Har varit alldeles för fokuserad på siffrorna på vågen alldeles för länge. Men jag känner i kroppen och ser det i spegeln att veckan i Sälen satt sina spår på "figuren".      Har trots att jag inte haft så mycket ork, försökt laga och äta bra och hälsosam kost hela veckan. Jag tog ett foto på mig själv i fredags för att på det viset kunna se mer konkret om det hänt något med "figuren" sedan vi kom hem från Sälen eller inte, och tänkte ta ett nytt på fredag för att se om det blivet någon skillnad sedan vi kom hem trots förkylning och nästan noll rörelse på hela denna veckan. Det KÄNNS i kroppen som att jag om inte annat blivet av med en del vätska och jag tycker mig se det i spegeln också. Så för att se om känslan stämmer utan att ställa sig på vågen, är det bra att göra en "före/efter bild" där man kan SE om det hänt något eller inte. Sedan kan det så klart hända att jag gått ner i vikt även om det kanske inte syns i spegeln ännu iom att jag legat i soffan hela veckan. Återstår att se på fredag helt enkelt. Håll koll på mitt Instagramkonto om ni är intresserade (eller bara nyfikna   ); Linalovesrunning