Jag har inte bloggat så mycket de senaste åren då jag mer eller mindre använder min Instagram/Fb som blogg med mina dagliga 1-4 inlägg (ibland fler, jag vet   ) med ibland bara en kort text och ibland ett helt inlägg. Men jag brukar försöka uppdatera bloggen åtminstone en gång om året, och det brukar vara strax efter nyår. 

Nytt år igen ja. 2020 kan man ju som alla vet sammanfatta med ett ord "konstigt". Eller "annorlunda, ledsamt, katastrof" osv. Ja många ord och nog inte många positiva. Så mycket som tvingades ställa in eller ställa om. Saker man planerat, tränat inför och sett fram emot. Alla nya restriktioner. Inte få träffa och krama dem man vill. 

Men det hände självklart inte bara en massa negativt förra året. Jag fick tillbaka mitt jobb på Hemvården väster i Lund igen. Jag valde ju att säga upp mig runt mitten av 2019 för att det blev ändringar i organisationen som jag kände inte gagnade mig och sökte därför annat jobb. Även om jag alltid trivs väldigt bra på min arbetsplats i Lund så har önskan om jobb närmare hemmet ändå alltid funnits där mellan varven. Så när då dessa ändringar skedde slog jag slag i saken och sökte och fick, jobb i Landskrona. Tyvärr kände jag rätt fort att jag inte trivdes där och inte mådde så bra där. Så när jag efter runt 9 månader fick höra från en gammal arbetskamrat i Lund att dem sökte personal på det området jag vid omorganisationen blev av med sas, kontaktade jag genast den för mig nya chefen och sa som det var att jag jobbat där tidigare sedan 2010, och nu gärna ville komma tillbaka. Fick komma på en arbetsintervju ganska snabbt efter samtalet och blev genast erbjuden en 100% dagtidstjänst där. Tack vare att jag jobbat i Landskrona i mindre än ett år hade jag bara en månads uppsägningstid. Började i Lund igen i maj månad. Och jag kände direkt "nu är jag hemma igen!"    Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, och trivs man inte så spelar det ingen roll hur nära man har till jobb. Jag har hellre en körsträcka på 35 min till ett jobb jag trivs och mår bra på, än att ha 15 min till ett jobb jag inte trivs och mår bra på. 

Förra året tog vi husbilen på ett riktigt Sverigeäventyr och körde enda upp till Abisko och hem igen. Och vad vackert Sverige är!    Vet inte vilken del av Sverige jag tyckte var vackrast, men vi fick se många vackra vattenfall och vackra skogar. Och för att inte tala om Ishotellet i Jukkasjärvi! Där hade jag gärna provat på att sova en natt någon gång! Och att få se vilda renar komma gåendes på vägarna var verkligen en upplevelse för sig! Barnen var nog inte fullt lika imponerade och roade av hela resan som vi då det var en hel del körande och sittande i husbilen. Men dem var duktiga och varken bråkade eller klagade speciellt mycket.    Och alla vattenfall vi såg var dem lika imponerade över som vi, och vi var ju på en del campingplatser som dem trivdes på. Favoriten, som vi alla kan tänka oss att åka till igen, var helt klart Pite havsbad. 

Vad mer hände förra året som var positivt? För Fredriks del så var det bl.a att han klarade sin andra Svensk klassiker. Och denna var minst sagt annorlunda då det endast var Vasaloppet han kunde göra på plats. De andra loppen fick han göra sk. "virtuellt", dvs på hemmaplan. Han genomförde även, ensam, virtuellt, Vasaloppstrippeln 90 km. Skidorna fick han ju då som sagt gjort på plats i Mora, men cyklingen och löpningen fick han göra ensam på hemmaplan. Cyklingen passade han på att göra medan jag och två vänner genomförde UltraVasan45 km på hemmaplan. Jag och två vänner sprang, på en av årets varmaste dagar, från Landskrona till Malmö. Lätt något av det jobbigaste jag gjort, pga värmen! Jag är glad och tacksam över att vi hade en helt underbar support och följebil som mötte upp oss vart 5:e km så att vi kunde fylla på våra vätskeflaskor och äta. Är även glad över att vi sprang förbi några stränder med utomhusduschar så att man kunde duscha av sig i kallt vatten. Svinjobbigt och det tog typ två timmar längre än det gjorde när jag sprang det på plats i Mora 2019, men jag gjorde det! Jag tog mig i mål tack vare två stöttande löparvänner och vår ovärdeliga följebil!   

Och Fredrik klarade att cykla 90 km! Sedan skulle han ju då springa 90 km! Ensam, på hemmaplan! Helt klart det jag är mest imponerad över! Han sprang från Saxtorp till Höganäs! Jag var hans följebil och mötte upp honom på olika platser han själv valt ut och skrivet ut adresser till. Det var allt från 10-20 km mellan "depåerna". Han var inte speciellt tuff efter 5-6 mil men han klarade det!! Så sjukt imponerad!

Även om det inte blev av några lopp på plats i år fick jag sprungit en hel del virtuellt. Jag sprang Vårruset (5 km), Göteborgsvarvet (21 km), Båstad halvmaraton, UltraVasan 45 km och Lidingöloppet 30 km. Detta året hoppas jag verkligen att åtminstone något av loppen jag anmält mig till kan bli av på plats. 

Mitt största mål detta år är att klara av att genomföra UltraVasan 90 km. Jag lär dock, som det känns nu iaf, endast ge mig på det om det sker på plats uppe i Mora. Fredrik känner samma sak. Jag tränar efter ett träningsprogram för att förhoppningsvis kunna klara av det. Förutom detta håller jag fortfarande på med min runstreak. Kan knappt fatta att jag sprungit VARJE DAG i snart 450 dagar! Helt sjukt egentligen    Detta träningsupplägget passar mig enormt bra. Dels får jag göra det jag älskar varje dag, och dels mår jag bra av det. Det är skönt att slippa pressen man ibland har på sig själv att "idag måste jag, för att.." Jag behöver inte springa fort, jag behöver inte springa långt. För att jag springer varje dag. Sedan försöker jag springa långpass på minst 8 km åtminstone en gång i veckan ändå för att vänja kroppen vid att springa längre sträckor då jag älskar utmaningen det innebär att sträva efter att bli en ultralöpare. Något jag aldrig ens hade kommit på tanken eller ens hört talas om innan jag började med löpningen och fann alla dess positiva effekter. Och på detta programmet så blir det fler och längre pass efterhand som veckorna går just för att det är tänkt att jag i slutet av augusti ska klara av att springa 9 mil.

Jag trivs även med runstreak av den anledningen att den hjälper mig att faktiskt just komma ut och springa regelbundet. Man kanske inte tror det, men latmasken inom mig är riktigt stark! Eller åtminstone var den det innan jag började med runstreak. Innan jag började med runstreak så även om jag även då älskade att springa så hände det alldeles för ofta att jag bara sprang 1-2 ggr/v för att ursäkterna var många. Det är dåligt väder, jag är trött, jag har lite ont i huvudet, jag har lite ont där osv. Nu har jag inga ursäkter! Jag vill ju inte behöva bryta streaken bara för att jag är trött, bara för att det är tråkigt väder osv. Fördelen med streaken är ju att jag behöver faktiskt bara springa 1,6 km och jag behöver inte ens springa fort. Och jag kan varva med promenad om jag känner att jag behöver det. Inga krav mer än att det ska vara 1,6 km och att det ska vara någon form av "löpsteg". Och för mig som nu väldigt van löpare är 1,6 knappt ens uppvärmning med risk för att låta "kaxig". Jag ska inte säga att det varit lätt alla gånger och jag har gett mig ut även dagar då många sagt åt mig att jag inte ska göra det för att det enligt dem inte är bra. Tex. när jag varit förlkyld eller när jag, som jag har i perioder, problem med höftböjaren. Men jag är av den åsikten att frisk luft och lätt löpning faktiskt påskyndar läkningen. Där är faktiskt många forskare som säger att löpning är bästa medicinen. Orkar inte sitta och leta upp en massa länkar nu, men Runners world har haft många artiklar om det och läkaren Anders E Hansen har skrivet en hel bok om det. Men självklart så anpassar jag löpningen efter hur jag mår, och jag springer ALDRIG med feber eller halsont för att det vet jag kan vara rent av livsfarligt. Så även om det självklart kommer kännas sjukt frustrerande, tråkigt och bittert att behöva bryta streaken och sedan börja om från början nu när jag kommit så här långt på min streak, kommer jag SJÄLVKLART bryta streaken om jag får feber eller ont i halsen. Men så länge jag varken har feber, halsont, maginfluensa eller en skada någonstans som blir sämre av att jag springer oavsett hur långsamt jag springer, så fortsätter jag på min streak. För att jag mår bra av att springa varje dag. Är jag förkyld eller har ont någonstans så anpassar jag helt enkelt löpningen. Jag sänker både tempo och distans rejält och jag ser till att vila mycket både innan och efter.

Sådan tur är så sedan jag började med runstreak är det inte ofta jag är så sjuk att jag är sängliggandes. Har inte varit så sjuk att jag varit sängliggandes alls i princip, sedan jag började med runstreak. Det var dem 2-3 första dagarna av min första, eller om det var 2:a, av på kort tid 4, sjukskrivning (pga att vi inte får jobba så fort vi har minsta lilla symptom nu pga covid) som jag var väldigt trött och spenderade större delen av dagarna i soffan, men jag hade varken huvudvärk, feber eller halsont. Jag var bara väldigt trött och var lite småsnuvig. Nu denna 4;e och senaste sjukskrivning har jag inte haft några förkylningssymptom, utan har haft ont i magen och varit väldigt trött. Efter negativt covidtest har jag kommit fram till att min magont troligtvis beror på min IBS. Och har man ont i magen blir man ju trött också. Detta blandat med att jag känt mig tröttare än vanligt enda sedan vi började använda både visir och munskydd på jobb.

Det ska bli så skönt sedan att slippa använda både visir och munskydd! Jag blir så trött i huvudet av det, och oavsett hur jag sätter på munskyddet immar glasögonen igen vilket gör att jag inte kan använda dem inne hos brukarna, och även detta blir jag trött i huvudet av. I början av februari ska vi få första vaccinationssprutan mot Covid på jobb, och för mig har valet varit självklart. Även om jag självklart inte vill behöva leva med några biverkningar så att välja mellan att eventuellt få någon biverkning och att riskera att smitta andra i min omgivning, riskera att dö och att leva efter en massa restriktioner.. Ja valet är inte svårt för mig som sagt. För mig är det självklart att vaccinera mig! 

Jag ser fram emot den dagen när alla restriktioner kan hävas, när man kan träffa vem man vill, krama vem man vill, inte behöva vara rädd för att man kanske har covid så fort man har minsta symptom. Inte behöva sjukanmäla sig från jobb så fort man har minsta lilla symptom och egentligen hade klarat av att jobba. Jag ser fram emot att leva som vanligt igen! Tänk hur mycket man kommer uppskatta vardagliga saker igen!