Just nu känner jag bara att "drömmar kan verkligen bli sanna".... Har levt med mitt, enligt mig själv väldigt fula, tråkiga och extremt osexiga bukhäng i 6 år nu. Har hatat det lika länge. Men visst, det är väl egentligen inte förens jag blev av med min övervikt som jag vantrivts med det RIKTIGT mycket. Jag har haft det sedan efter graviditeten med Milo, men när jag hade en massa övervikt jag mådde dåligt över var det där mitt fokus var då sas. Och, pga att hela jag var rätt mycket större, så även om hänget var där så var det ju inte fullt lika synligt och markant. Men sedan jag blev av med all min övervikt för två år sedan har man ju verkligen sett hur mycket häng jag fått, både pga graviditeterna och pga viktminskningen. Har verkligen försökt träna bort det, men utan resultat.


Har velat försöka få en bukoperation länge nu, men dels har jag inte vetat hur jag skulle gå till väga och dels har jag hela tiden fått höra att dem är superstränga så chansen att jag skulle kunna få det är minimala. Och efter att ha hört det många gånger från olika håll har jag trott på det själv också, att det inte är mycket lönt att "ansöka" för att jag kommer ändå bara bli besviken. Så jag har försökt lära mig leva med mitt häng, men det är inte så lätt när man ser det varje gång man tar av sig kläderna och varje gång man har tröjor som sitter tight och slutar i midjan. Och för att inte tala om när man tränar och gör någon form av träning där man står på alla fyra (även andra.. *hrm* "aktiviteter" där man ibland står på alla fyra     ) ..  Då hänger magen (extra/lös skinnet) väldigt mycket.   Väldigt svårt att lära sig att leva med minst sagt.


Men för några veckor sedan gjorde en kollega en bukop, betald av landstinget, och ja.. Resten vet ni.



Efter första bedömningen hade jag inte mycket förhoppningar alls. Tänkte att "Nej varför skulle jag få en sådan operation betald? Sådan sorts tur har jag aldrig". På henne lät det ju som att chanserna att jag skulle få det godkänt var minimala. Precis som jag fått höra hela tiden av många andra. Men, trots detta är ju hoppet det sista som lämnar människan. Så även om det lät på henne som att chanserna är minimala, så valde jag att tacka ja till ett besök hos deras kirurg. Har jag ändå kommit så här långt kan jag lika bra gå hela vägen även om jag får betala 300 kr helt i onödan (dvs om jag skulle få ett nej), och, om där finns minsta lilla chans att få det godkänt så SJÄLVKLART vill jag ta den chansen. Hade jag tackat nej pga att chanserna enligt henne var minimala, hade det ju varit samma sak som att jag gav upp även om där fanns en, om än liten, chans.


Och, efter besöket hos kirurgen idag kan jag säga att jag är VÄLDIGT glad att jag tackade ja....
Det kändes nästan som att han hade bestämt sig för att godkänna mig redan innan han träffat mig, efter att ha läst min "journal" för att det gick förvånansvärt lätt. Han började prata om operation som om den redan var godkänd så fort vi kom in till honom nämligen. Han mätte aldrig aldrig ens mig, som jag trodde att han skulle göra. Han började med att lyssna på mitt hjärta o mina lungor, (som lät bra   ) sedan bad han mig lägga mig ner på britsen och spänna magmusklerna. Han kände på min mage och konstaterade att jag har bra magmuskler (en trevlig bekräftning på att träningen gett resultat mao   ), men att dem är något delade. Vilket är rätt vanligt efter graviditet och något jag själv misstänkt länge att jag har, men att jag enligt en SSK på vårdcentralen INTE hade... Dem var dock troligtvis inte så pass delade att det krävs någon operation för att få ihop dem.
Sedan tog han foto på mig, framifrån och från sidorna, både med mina armar hängandes fritt bakom ryggen, och när jag höll "ut hänget" så mycket jag kunde för att det, som han sa, skulle synas hur mycket löshud/häng jag har. Och det var det enda han gjorde.... Han sa att jag enligt mätningarna ligger precis på gränsen, men att han ändå ville godkänna mig. Kanske pga min historia med Milo? Vad vet jag. Dont know, dont care, JUST HAPPY!!!   


Så han visade mig till deras koordinator och bad henne boka en tid till mig. Hade jag velat, hade jag kunnat få operationen redan nu den 1 juni, för att dem hade en ledig tid då. Visst var det lockande att tacka ja till den tiden, vill ju egentligen bli av med hänget så fort som möjligt nu när jag faktiskt fått det godkänt..    Men, dels så känner jag att jag inte riktigt har "råd" att ha träningsstopp i några veckor nu innan Lidingöloppet. Har ju trots allt aldrig sprungit så långt, och det ska vara ett rätt tufft lopp med många jobbiga backar. Och skulle jag operera mig nu, hade jag inte kunnat börja springa igen förens tidigast i slutet av juli/augusti troligtvis, och det hade blivet som att börja från ruta ett. Och då hade jag aldrig klarat av Lidingöloppet 1-1,5 månad senare. Varken mentalt eller fysiskt. Och dels så känner jag att jag vill inte vara nyopererad efter en sådan stor bukoperation som det ju ändå är, under sommaren. Ligga inne o ha ont och vara halvt handikappad några veckor mitt i sommaren när det är varmt ute och man vill bada och vara fullt rörlig? Naa... Dessutom ska vi ju åka till Italien den 20 juni, och sitta i bilen i en massa timmar knappt tre veckor efter operationen?  Naa... *ler* Så även om jag självklart vill ha operationen så fort som möjligt, är det bättre att vänta till hösten när vi har sprungit sista inbokade loppet för detta året (hade planerat springa Yddingeloppet i okt visserligen, men det får bli nästa år ist. För min del iaf. Fredrik kan ju springa ändå. Han är ju några medaljer efter mig trots allt... *flinar*   ), och när det ändå inte är så roligt väder att vara ute i. Dem hade inga scheman ute så långt framåt, så vi kunde inte boka in någon tid idag tyvärr. Synd, hade velat ha ett datum att kunna se fram emot redan nu..    Ska ringa i början av september och få en tid då.


Jag kan inte fatta att jag faktiskt fick det godkänt!! Det känns som att jag drömmer. Händer detta verkligen MIG??! En väninna skrev till mig "efter ditt hårda slit förtjänar du det". Och ja.. Det tycker faktiskt jag också...   
Bukoperation för att bli av med hänget jag vantrivs så fruktansvärt med, i år, bröstoperation för att få ett par bröst (ist för mina nuvarande hundvalpsöron till bröst..   ) i början på nästa år (febr/mars).. BEACH 2016, HERE I COME!!     

På onsdag är det dags för min andra o "slutgiltiga" bedömning på Akademikliniken. Och tankarna och känslorna är många och olika från dag till dag.


Ena dagen tänker o känner jag: "Jag kan lika bra ställa in mig på att jag får lära mig att leva med hänget för att jag lär inte få det godkänt ändå". Och även tankar som "är det verkligen värt minst 6 veckors träningsstopp och sedan säkert minst lika länge för att komma i samma form som jag är i idag, igen?? Mja????"

Nästa dag tänker o känner jag: "Jo men det känns som att jag nog kommer kunna få det godkänt", och tankar som "Är det verkligen värt minst 6 v träningsstopp och....? - JA, det är det faktiskt! Visst det blir rätt många veckors träningsstopp och det kommer ta några veckor innan jag är tillbaka i den formen jag är i nu. Men jag VILL ju verkligen bli av med hänget, och det händer ju bara en gång (under förutsättning att det inte sker några komplikationer givetvis), sedan är det gjort".


Dem negativa känslorna och tankarna är nog mest en "skyddsbarriär" jag satt upp för att inte bli besviken, för att visst vill jag få operationen. Väldigt mycket. Önska mig lycka till på onsd! 15:20 är det dags!

I över en månad nu har jag, enligt mig själv, misskött kosten väldigt mycket. Har varit väldigt missnöjd med detta nästan lika länge (dem sista 2-3 veckorna åtminstone) , men har ändå inte riktigt hittat ork och motivation till att ta tag i det och skärpa till mig. Har haft som "ursäkt" att så länge jag tränar så mycket som jag gör (ca 3-4 ggr/v) och så länge jag har lopp framför mig, är det helt ok att äta (och dricka) i princip hur o vad jag vill. Och visst, så länge det inte visar sig för mycket på vågen och så länge jag själv är nöjd är det ok.


Men dem sista 2-3 veckorna har jag känt mig allt annat är nöjd och vågen har legat på strax över 58 kg ett par gånger minst den sista 1-1,5 månaden. Och det är något jag sagt hela tiden också, att så länge jag håller mig UNDER eller PÅ 58 kg känner jag mig nöjd, men att så fort vågen börjar visa ÖVER 58 kg MÅSTE jag skärpa mig. Och ja, den sista 1-1,5 månaden har vågen som sagt visat över 58 kg. Har visserligen inte vägt mig så många gånger den sista 1-1,5 månaden, men dem gånger jag gjort det har den visat över 58 kg ett par gånger. Jag vet att vågen bara visar ett par siffror och att det är hur man ser ut i kroppen och känner sig som räknas. Men jag har inte känt mig riktigt nöjd med min kropp den sista tiden heller tyvärr. Även om jag rent "muskelmässigt" känt mig stark och nöjd, har jag känt mig "plöfsig" den sista tiden. Enligt ANDRA ser jag säkert inte plöfsig ut, men det är ju hur JAG känner mig som räknas, eller hur?


Ändå har jag inte hittat ork och motivation till att skärpa till mig. Men from. imorgon måndag tänker jag utmana mig själv. From. imorgon och fram till semestern om 6 veckor (under semestern vet jag att det inte är mycket lönt att ha en sådan här utmaning, och jag vill heller inte ha det under semestern. Under semestern vill jag kunna njuta fullt ut) tänker jag införa totalt godis-, kak-, och alkoholförbud alla dagar utom lördagar. Lördagar kommer jag ha som "unnardag" då jag får äta och dricka precis vad jag vill. Tänker givetvis inte vräka i mig bara för att det är lördag, men ändå unna mig ett o annat. Men under lite kontrollerade former helt enkelt. Jag klarade det under tiden jag var med i Viktväktarna, så då vore det väl tusan om jag inte skulle klara det i 6 veckor?


NU KÖR VI!!

(klicka på bilderna för större format)


I lördags var det dags för årets, och mitt andra, Toughest i Malmö. Första gången för Fredrik. Var precis som förra året taggad sedan länge! Skulle bli SÅ kul! Och det var det också! Kul och adrenalinet flödade, men TUFFT! Mycket tuffare detta året än förra kom vi fram till allihopa (vi som sprang det förra året också). Ett par av hinderna kändes rent av livsfarliga, bokstavligen, faktiskt.. Dem andra hindrena var tuffa men absolut inte livsfarliga. Men där var två hinder (som kom direkt efter varandra dessutom) som faktiskt hade kunnat leda till riktigt allvarliga skador om det velat sig illa.


Det första skulle man gå över stora och mellanstora ojämna stenar som bitvis var rätt hala, som låg precis intill havet med böljande vågor. Flera meter långt var det dessutom, kändes som att det aldrig skulle ta slut. Hade man trampat snett och/eller halkat där så hade det kunnat gå rätt illa.. Sedan när man äntligen tagit sig förbi dessa stenar skulle man klättra upp för en stor ramp med hjälp av ett rep, och väl där uppe skulle man hoppa rakt ner i det böljande och kalla vattnet och simma en bit ut och sedan mot nya stora, ojämna och hala stenar som man skulle försöka ta sig upp på från ett djupt o böljande vatten.. (här kunde man inte ta några straffrundor av någon anledning)  Där fick jag bokstavligen panik och nästan lite dödsångest.. Var inte beredd på att det skulle vara så djupt så när jag hoppade ner kom jag (vad som kändes iaf) flera meter (ett par, iaf) ner under vattnet. Fick ett par kallsupar och när jag kom upp till ytan igen hade jag riktig panik och ångest. Sådan tur är var där en volontär i kanot en bit ut i vattnet, så jag simmade så fort jag kunde, men det kändes som att det gick i slowmotion, ut till kanoten och hade bara "ut till båten, ut till båten, ut till båten", i tankarna. Väl framme vid kanoten bokstavligen klamrade jag mig fast vid båten. Kanotisten tittade väldigt oroligt på mig flera gånger och såg nog paniken och ångesten i mina ögon, så han var snäll och rodde in mot kanten/stenarna med mig klamrandes fast på båten.


Minns knappt hur det gick till, men på något vis lyckades jag klamra mig loss från båten o upp på dem hala stenarna där jag blev sittandes skakandes, på huk ett tag. Om jag inte fått hjälp upp och vidare framåt av Fredrik och en främmande snäll o hjälpsam kille hade jag nog suttit kvar där ett tag till.   


Väl uppe på riktig mark igen lyckades jag skaka av mig chocken och ångesten rätt fort, och sprang sedan vidare. Pulsen var skyhög ett tag till, men sedan satte adrenalinet in igen och det kändes bra igen.


Tror att jag sprang runt 5 straffrundor men är väldigt nöjd ändå. Klarade ändå dem flesta hinderna och jag kände mig mycket starkare och mer vältränad detta året än jag var och kände mig förra året. Jag gick ist för att springa mellan hinderna mycket mer förra året. Detta året hade jag ork nog till att klara av att springa/jogga mellan i stort sett alla hinder. Det var först dem 2 sista kilometrarna som jag varvade promenad med joggning mellan hinderna. Och jag behövde mycket mer hjälp med att ta mig över/upp på dem höga hinderna (som var typ upp till axelhöjd på mig) förra året. Detta året behövde jag i princip ingen hjälp alls vid i princip något hinder öht (förutom det där jag fick panik o ångest), utan klarade av att hoppa upp o kravla mig över, på egen hand. Så kände mig väldigt stark och nöjd i år.


Kom i mål på 2h19 min. Verkligen ingen kanontid, men vi hade å andra sidan heller inget tidsmål. Vi skulle bara ha så roligt det gick och försöka klara så många hinder vi kunde. Ta oss i mål helskinnade helt enkelt. Och det gjorde vi, bortsett från ett o annat blåmärke på benen..     


Kommer jag springa Toughest fler gånger trots paniken och dödsångesten på det ena hindret? JAJEMEN!!      Har planerat att springa Göteborgs varvet nästa år, men det blir ev. Toughest också ändå...   


Där emot kommer jag nog inte springa Vår ruset nästa år. Är Toughest lika tufft nästa år som detta, så känner jag att det är lite för kort återhämtningstid mellan Toughest och Vår ruset. Toughest är nämligen på lördagen och Vår ruset på måndagen. Förra året var det iofs inga störra problem att springa Toughest på lördagen och Vår ruset på måndagen, men förra året var Toughest inte lika tufft som det var i år.
Jag är anmäld till Vår ruset i år (idag), men pga kräksjuk dotter får jag tyvärr ställa in det.    Känns jättetrist att behöva ställa in ett lopp man sett fram emot (som med alla lopp) och betalt till, men samtidigt känner jag i ärlighetens namn inte mig alls i form för att springa ikväll, så det är nog lika så bra egentligen..


Nu laddar jag för Lundaloppet på 10 km nästa helg (9/5) och hoppas och håller alla tummar o tår för att vi alla är pigga och friska tills dess!

Så var vad man kan kalla första delen, av buk bedömningen över. Hade lyckats intala mig själv att det inte skulle gå vägen och att det kändes rätt ok (inte bra så klart, men OK), men ändå var jag SJUKT nervös timmarna innan och under bedömningen.


Sköterskan jag var hos, en medelålders kvinna som hette Therese var väldigt proffsig och trevlig och ingav en trygghet och förtroende. Mätningen gick väl.. Så där.. För att bli godkänd till betald operation ska man enligt region Skåne ha ett häng på minst 3 cm. Hennes första mätning visade endast 2-2,5 cm på ett par av ställena, men hon fortsatte mäta på olika sätt och försökte verkligen få fram dessa 3 cm. Till slut lyckades hon mäta så att det visade ganska precis eller strax under 3 cm. Under naveln kunde hon dock inte mäta, men min mage var dagen till ära svullen = hård, så inte så konstigt att hon inte kunde "dra ut" så mycket skinn därifrån idag. Och, sedan vet jag att jag inte har så mycket löst skinn vid naveln. Allt eller det mesta sitter ju precis vid buken sas.


Så hon var ärlig och sa att jag ligger precis i gränslandet, att om jag har tur så KAN kirurgen godkänna det, men jag skulle inte ha för stora förhoppningar sa hon. Besöket hos kirurgen, som alltså ska göra den andra och slutgiltiga mätningen, kostar 300 kr, så jag fick själv bestämma om jag tycker det är värt dem 300 kr när jag ligger precis i gränslandet och har rätt stor risk att få ett nej. Visst, 300 kr (plus dem 200 kr jag betalade idag) är mycket pengar för ett nej. Men samtidigt känner jag att har jag ändå "gått så här långt" sas, så kan jag lika bra gå hela vägen och få ett absolut och slutgiltigt besked. Och, tänk hur mycket jag skulle ångra mig om jag skulle tacka nej till den bedömningen och det skulle visa sig att jag skulle bli godkänd av kirurgen. Visst, hade jag inte gått dit hade jag ju inte vetat, men det är ju just det också.. Jag vill ju inte ge upp direkt vid första försöket sas, och jag vill ju VETA en gång för alla sas. Och, även om chansen kanske inte är så stor, så FINNS det ju faktiskt en liten chans att han godkänner mig, och den chansen vill jag ju inte missa. Så ja, det är värt det känner jag. Förhoppningsvis är jag kanske dessutom lite mindre svullen på nästa besök, och då hänger det ju lite mer. *ler*


Fick tid till kirurgen, samma kirurg som opererade min kollega visade det sig (och som enligt henne är väldigt snäll och duktig *ler*), den 20 maj. Dem hade en tid till mig redan på onsd nästa vecka, men då jobbar jag. Det gör jag visserligen den 20:onde också, men tiden dem hade nästa vecka var på fm, så då skulle jag isf ha fått ta ledigt i princip hela dagen från jobb. Den 20:onde behöver jag "bara" kompa runt en timme för att hinna dit, och det brukar inte vara några problem. Så den 20 maj får ni hålla tummarna extra extra hårt.   


PS. Hon kollade även mitt blodtryck, blodvärde och räknade ut mitt BMI, och jag var FULLT godkänd på alla tre     

Imorgon är det så dags för min buk bedömning. Nu hoppas jag verkligen inte att dem strulat till det igen..    Jag har dem sista dagarna varit så fokuserad på Toughest som jag ska springa på lörd att jag glömt bort att vara nervös inför morgondagen.. Inte helt fel kan jag säga. hehe    Känner konstigt nog fortfarande inte mig speciellt nervös. Kommer väl imorgon på vägen dit. *ler* Tror att anledningen till att jag inte känner mig lika nervös över besöket denna gången som jag var inför när jag skulle ha varit där första gången, är för att jag konstigt nog lyckats intala mig att jag säkert inte kommer få det godkänt och att även om det absolut inte är det svar jag vill ha, så känns det rätt lugnt om det skulle bli så. Inte för att jag lärt mig acceptera hänget, tycker fortfarande att det är väldigt fult och tråkigt och vill verkligen bli av med det, utan för att jag ju vet att jag åtminstone kommer göra bröstoperationen oavsett vad jag får för svar på buk bedömingen imorgon. Och jag hoppas och tror att hänget inte kommer kännas fullt lika synligt när jag fått lite större och fylligare bröst. Som det är nu är magen nästan större än brösten.. Åtminstone när jag ätit. *ler* Är väldigt plattbröstad mao. *ler smått*    Och detta gör ju att ögonen (mina) lätt hamnar på det fula och tråkiga hänget.  Har man lite större och fylligare bröst är det ju där blickarna hamnar i stället.. hehe    Och då pratar jag inte bara om andras blickar, utan även mina egna..     


Drömmen hade ju varit att både bli av med hänget över buken och lite större och fylligare bröst, och jag vet att drömmar kan bli sanna... Men jag vågar inte riktigt hoppas och tro på det i detta fallet, så därför känns det bra att jag lyckats övertala mig att jag inte kommer få buk operationen och att det känns ok.
Nu hoppas jag bara att min intalning håller hela vägen... Dvs även om jag får beskedet imorgon att det inte blir godkänt... Önska mig lycka till imorgon!

Nu är det endast 8 dagar kvar till Toughest. Precis som förra året ser jag fram emot det med skräckblandad förtjusning. Och efter att ha kikat på årets hinder så.. Ja.. Det kommer bli tufft. Men sjukt roligt!!!   


Nu hoppas jag bara att vi håller oss friska. Vi har någon konstig "kräksjuka" här hemma nu. För ett par veckor sedan kräkte Milo en gång. En riktig sådan där kaskadspya.    Efter det mådde han som vanligt och åt som vanligt. En vecka senare var det dags igen; Milo igen, samma sak igen; kräkte ordentligt en gång och sedan inget mer och mådde som vanligt.. Knappt en vecka efter Milos senaste mystiska kräksjuka ringer dem från dagis igår, när jag precis kommit in till Lund, dvs en halvtimme efter att jag lämnat dem på dagis, båda två till synes pigga och friska, och säger att jag kan vända tillbaka igen för att nu var det Miras tur att kräka.. Och det var samma sak med henne; kräkte en gång igår, och har mått som vanligt och ätit som vanligt efter det. Jättekonstigt! Så nu håller jag bara alla tummar och tår att det inte blir samma sak med Mira, att hon är frisk i en vecka och sedan kräker igen. Det skulle nämligen isf innebära att hon skulle kräka igen lagom till att det är dags för Toughest.. Och kan inte tänka mig att svärmor (eller någon annan) känner för att passa barnen om någon av dem precis har kräkt.. *ler smått* Och så klart så hoppas jag VERKLIGEN att vi får hålla oss friska! För att har vi tur lyckas vi övertala någon att passa barnen även OM någon av dem har kräkt, men skulle någon av oss själva kräka.. Ja då kan vi ju inte delta.. Att springa Toughest sjuka eller halvsjuka.. Ingen bra idé.   


Jag är alltid nojjig över att jag ska bli sjuk precis lagom tills jag ska springa ett lopp jag anmält mig till, inte bara för att det blir pengar rakt ut i sjön (har man tur kan man dock få tillbaka delar av startavgiften), utan för att jag ser ju fram emot varenda lopp supermycket, så att då behöva avstå från ett pga sjukdom.. INTE så roligt.    Då kan ni tänka er hur nojjig jag är NU, när vi faktiskt HAR någon mystisk kräksjuka i familjen.. Bytte iaf båda barnens sängkläder igår och ska byta våra idag. Snälla sjukdomar; håll er borta nu!!

Jag har hela tiden känt mig som en snigel i löpspåret, dvs en långsam löpare. Och visst, allt är ju relativt, jämfört med en del ÄR jag en långsam löpare. Framför allt om man jämför med dem flesta i min löpargrupp Lonesome runners. Men den sista tiden har jag börjat inse att jag faktiskt inte längre är någon snigel jämfört med en hel del i min löpargrupp... Jag har faktiskt så smått kunnat börja kalla mig för, inte den snabbaste precis, långt ifrån, men en av dem lite snabbare, i gruppen     


Jag är helt enkelt en snabb snigel   


Idag skulle jag tex springa en sk återhämtnings runda på runt 6,5-7 km i ett lagom tempo på runt 7 min/km. Men när jag kom ut, årspremiär för korta byxor o linne, kändes det så bra o vädret var så underbart att den där återhämtnings rundan blev det inte så mycket med... Rundan landade på 8,37 km med en snitthastighet på 6.13 min/km.. Oups?