Jag är väldigt kluven just nu.. Alla säger till mig att jag är SÅ smal och fin nu, och jag KÄNNER mig smal och fin också nu. OM MAN BORTSER FRÅN DEN DÄR JÄKLA PUTMAGEN!!!!    Jag känner mig smal runt höfterna, midjan, över brösten och i ansiktet. Men den där förb*nnade putmagen har jag fortfarande stora komplex för.    Det är den där förb*nnade putmagen som gör att jag inte känner mig nöjd med min vikt ännu.

Sedan vill jag ju väldigt gärna komma ner till 57 kg. Jag har alltid velat kunna säga att "jag är 157 cm lång o väger 57 kg". Av den enkla och kanske lite "konstiga" anledningen att jag tycker att det "låter bra". *skrattar*     Men jag har aldrig tidigare ens varit i närheten av att ens nästan kunna säga det. Nu är jag för första gången någonsin jäkligt nära att kunna säga "jag är 157 cm och väger 57 kg". Därför känner jag att även om jag, bortsett från putmagen, ÄR smal nu, så vill jag ändå gå ner till 57 kg nu när jag är så sjukt nära att kunna säga dem orden. *ler* Märkligt resonemang kanske enligt en del, men sedan samtidigt så ÄR ju 57 kg till 157 cm faktiskt inte att vara FÖR smal.

Men sedan är jag väl medveten om att till min kroppsbyggnad KAN 57 kg mycket väl vara för lite "även om det inte borde vara" det, om någon förstår hur jag menar. Och som sagt, bortsett från putmagen ÄR jag nöjd nu. Får jag bara bort den... Så därför är jag kluven. Ska jag fortsätta sikta på att gå ner till 57 kg för att jag alltid velat väga så "mycket", eller ska jag ist jobba på att få bort putmagen och jobba på att bli nöjd över min nuvarande vikt?

Idag har jag varit på möhippa för min gamla granne Camilla som ska gifta sig i sommar.

Hade denna klädsel på kvällen o kan säga att jag känt mig ganska smal o fin. Hade jag bara inte haft den där förb*nnade putmagen (som sådan tur är åtminstone inte syns framifrån), hade jag känt mig RIKTIGT smal o fin. Men, den SKA bort! Drömmen är att ha fått bort den, eller åtminstone att den ska vara bra mycket mindre, tills hon ska gifta sig den 3 aug.

Idag har jag ätit o druckit så mycket jag velat, men imorgon (idag, söndag) är en annan dag o allvaret är igång igen!

Blä just nu känns det som att min vikt står stilla. Just det som jag var rädd skulle hända nu när jag är så nära målet.    Vägde mig i morse, och enligt vår våg har jag inte gått ner mer än ett halvt kilo på två veckor.    Känner visserligen mig svullen idag, så har nog en del vätska i kroppen idag. Så jag var lite kluven i morse om jag skulle ställa mig på vågen eller inte, just för att jag kände/er mig svullen idag. Men gjorde det ändå. Skulle jag inte gjort.     Visserligen hamnade den inte på plus och det är väl egentligen det viktigaste. Men som sagt, -0,5 kg på två veckor.. Verkligen inte mycket att skryta om.   

Vill verkligen ha nåt mitt mål till nästa gång jag ska väga mig på viktväktarna den 20 juli, men just nu känns det näst intill omöjligt.    Får ställa mig på vågen igen en dag då jag inte känner mig svullen, så får jag kanske roligare resultat än jag fick idag. *ler*

Skulle vilja börja träna på gym, för att det är ju egentligen bara själva putmagen jag inte är alls nöjd med. Jag känner mig väldigt smal och fin runt midjan, över brösten och i ansiktet, så hade det inte varit för den där förbaskade putmagen hade jag varit jättenöjd med min "vikt och figur" nu. Försöker göra "plankan" varje dag för att den ska få magen rätt mycket plattare vad jag sett och hört. Men på gymmet kan man ju göra så många fler sorters bålövningar så att magen "blir trimmad" på ett helt annat sätt. Där är dessutom kunnig personal som kan visa en vad för sorts styrkeövningar man ska koncentrera sig på om man vill ha plattare mage, och som dessutom kan se till så att man gör dessa övningarna på rätt sätt. Jo.. Efter semestern får det absolut bli ett gymkort!!

Efter att ha somnat sent igår, upp tidigt idag och sedan varit ute stort sett hela dagen idag, kom jag fram till att jag faktiskt skulle strunta i träningen idag. Och genast kom den där ångesten fram. Så då bestämde jag att jag åtminstone skulle göra 3 x 40 sek plankan så att jag ändå gjort NÅGOT idag..

Jag har i alla fall kommit på VARFÖR jag egentligen får ångest så fort jag bestämt mig för/inte orkar träna. Det har inget alls med att göra vad och hur mycket jag ätit under dagen. Eller jo, LITEN roll spelar det klart, men det är inte den största anledningen.  Det är för att jag SÅ många gånger förut har varit jätteduktig på att träna under en period, sedan har jag av olika anledningar tagit en kort paus från träningen, och denna korta paus (allt från 1 till 4 v lång paus) har lett till att jag kommit av mig med träningen HELT under rätt många månaders tid. Det jag känner ångest inför varje gång jag bestämmer mig för eller inte orkar träna är att jag ska komma av mig med träningen igen som jag gjort så många gånger förut. Och det vill jag VERKLIGEN INTE denna gången! Inte nu när jag är så sjukt nära målet! Inte nu när jag verkligen känner att jag är igång på allvar.

Dem andra gångerna har jag också känt att jag "varit igång på allvar", ändå har det räckt med en ganska kort paus så har jag kommit av mig helt. Därför får jag ångest så fort jag tar en paus på 1-2 dagar från träningen, för att jag vet hur himla lätt 1-2 dagar kan bli 1-2 veckor innan man vet ordet av, och efter dem där 1-2 veckorna kommer man på allt fler o fler ursäkter till att inte träna, och vips är man uppe i en "paus" på 3-4 veckor, och efter det är man helt borta från det. Och jag VILL VERKLIGEN INTE det denna gången!! DÄRFÖR får jag ångest.   

Idag känner jag mig trött, mensig och allmänt blä, så jag har bestämt mig för att inte träna något idag. Hade Fredrik varit hemma hade jag förmodligen trotsat mitt mående och tagit en pw så fort vi fått barnen i säng, men han kommer inte hem förens sent ikväll, så det lär inte bli någon pw. Men lite "plankan" tänker jag göra iaf!   

Jag tränar i princip varje dag, ändå får jag faktiskt ÅNGEST de få dagar jag inte tränar. Och med träning menar jag träning så att jag blir SVETTIG. Blir jag inte svettig känns det inte som att jag tränat ordentligt. Framför allt nu när jag är så nära målet, och framför allt de dagar jag ätigt något jag vet inte är så nyttigt, känner jag ångest när jag inte tränar. Som idag har jag ätit en Risifrutti och kycklingvingar med skinn. Inte så hälsosam mat kanske. Visst till frukost åt jag lättfil och All-bran och bara ett halvt glas jucie, och till lunch åt jag skinksallad. Så hälften av mitt matintag har ju faktiskt varit bra. Men det är den andra hälften som gör att jag känner ångest över att jag inte orkar träna idag.    Prata om att det stiget mig till huvudet.. *ler smått* På både gott och ont, antar jag.


Tittar mig i spegeln och känner mig sjukt stolt och nöjd över mig själv (så länge jag ger tusan i att titta mig själv i profil iaf..), och detta får mig sjukt sporrad att fortsätta mot drömmålet. Och dit vill jag ju NU!

"Varför äter du då sådant du sedan får ångest över?" är där säkert många som undrar. Jag får inte ångest över det jag äter, man MÅSTE få unna sig något extra gott då och då även om man försöker och vill gå ner i vikt. Det jag får ångest över är när jag inte tränar något alls när jag unnat mig mycket gott under en hel period sas. Som nu när det varit midsommar har jag unnat mig en hel del gott, och så nu idag också. Och det känner jag ingen ångest över. Så länge jag tränar. Äsch vad jag snurrar till det! Säkert ingen annan än jag själv som hänger med. haha   

Aja.. Jag får tänka att jag ju faktiskt jobbat hela dagen idag vilket innebär en hel del spring i trappor och annan bra vardagsmotion. Och jag ska göra plankan iaf. Så jag behöver väl bara känna halvångest egentligen idag   

Äntligen har jag så smått faktiskt själv börjat se hur mycket jag gått ner i vikt även när jag tittar mig i spegeln! Så länge jag ger f*n i att titta mig själv i spegeln i profil.. Så ja jag är inte "där" riktigt än, men börjar närma mig    

Står jag rakt fram och tittar mig i spegeln ser jag själv hur SMAL jag blivet, både i ansiktet, över bröstet och midjan. Detta fick mig senast igår att ta fram måttbandet och mäta mig om midjan och höfterna. Sedan 15 februari har jag minskat hela 12,5 cm om midjan och nästan lika mycket om höfterna.    Det är riktigt mycket faktiskt!!   

Men frågan är, kommer man någonsin att känna sig smal när man tittar sig själv i profil? Den där putmagen, kommer den någonsin att försvinna helt?

Jag får helt enkelt försöka sluta titta mig själv i profil när jag tittar mig själv i spegeln. För att när jag bara tittar på mig själv framifrån känner jag mig riktigt smal, fin och nöjd. Men så fort jag vänder mig om o tittar på mig i profil.. Då känner jag inte mig alls lika smal, fin o nöjd.   

Har gått från strl 44/46 till 38 (40), så jag VET ju att jag gått ner väldigt mycket i vikt, och jag vet att jag ÄR smal. Ska bara FATTA det också.. JAG är SMAL! Minns inte när jag sist kunde säga det. Låg/mellanstadiet kanske? Känns jättekonstigt bara att SÄGA dem orden om mig själv. Har i så många år nu beskrivet mig själv som mullig och tjock. Och ja, det har jag ju faktiskt varit också. Har pendlat mellan mullig och tjock i över tio år nu.    Enligt BMI har jag tom. legat precis på gränsen till "fettma" dem sista åren.    Nu kanske man inte ska rätta sig så mycket efter BMI, men det säger ändå en del. Så att nu kunna säga att jag är SMAL, tom. kunna säga att jag enligt BMI ligger på Idealvikt (idealvikt är enligt BMI mellan 19-25, jag ligger nu på ca 23,9. När jag nåt mitt drömmål på 57 kg kommer jag ligga på 23,1).. Ja, det kommer ta ett tag att fatta det. *ler*

Idag rensade jag båda mina garderober. Kändes väldigt skönt att för en gångs skull kunna rensa ut kläder som är för STORA, ist för som det har varit vid tidigare garderobs rensningar då jag fått rensa ut kläder som varit för små. Jag vågar dock inte göra mig av med dem förens jag lyckats hålla min nya vikt i åtminstone ett halvår. Så jag lägger bara undan dem just nu. Kan ju vara bra på sätt o vis att kunna ta fram dem gamla kläderna om jag vill; dem påminner ju mig om hur jag inte vill se ut. *ler* Kom precis på att jag har ett par byxor undanlagda för att jag inte kunnat ha dem på mig för att dem varit för små. Kanske dags att byta plats på dem :-D

Igår var det midsommarafton och den spenderades i gott sällskap med god mat och dryck. Igår la jag Viktväktarna på hyllan, men idag har jag "plockat ner den igen". *ler*

Det blev ingen träning alls igår, men i förrigår tog jag en powerwalk på en hel mil.    Så lång pw har jag nog aldrig tagit. Det var många år sedan sist iaf. *ler* Klarade det på 1,5 h. Helt ok.   Men jag sträckte nog "rumpmusklerna" och vadmusklerna på pw'en, för att jag har haft ont i skinkorna och vaderna sedan dess. haha    Tog i rätt mycket när jag var ute och gick, för att jag ville verkligen powerwalka ordentligt hela rundan, ville att det skulle kännas att jag tog i. Och det gjorde det ju. Även efteråt mao. *ler smått*

Idag blir det nog varken pw eller joggning med tanke på hur det känns i skinkorna. KANSKE en "halvpowerwalk" för att få rumpmusklerna att slappna av igen sas. *ler* Får se hur det känns ikväll, när vi får barnen i säng osv. Lite magstyrkeövningar tänkte jag få till iaf.

Jag är rädd att det ska bli som många säger att det brukar bli när man bara har 2-3 kg kvar till slutmålet, att man ska stanna upp och nästan inte gå ner någonting alls på flera veckor.   Jag ska ju tyvärr inte väga mig på Viktväktarna på 5 v nu, och jag VILL VERKLIGEN ha nåt mitt mål tills dess. Enligt senaste vägningen på Vv är det ca 2,4 kg. Vilket innebär att för att jag ska nå mitt slutmål på 5 v måste jag gå ner 0,5 kg i veckan. Och det är egentligen absolut inget omöjligt mål. Och sist jag inte vägde mig på 4 v, hade jag gått ner strax över 3 kg på 4 v. Så man kan ju tycka att om jag lyckades gå ner strax över TRE kilo på FYRA veckor, BORDE jag inte ha några problem att gå ner 2,5 kg på FEM veckor. Eller hur? Men som sagt.. Man hör ju många säga att när man bara har 2-3 kg kvar är det som om kroppen stannar av. Låter konstigt egentligen, för att kroppen vet väl inte vad jag har för viktmål? haha    Till min längd hade jag tom. kunnat gå ner några kilon till, jag hade till min längd tom kunnat ha som mål att väga 50-55 kg.  Men mitt mål är 58 kg (57 kg är drömmålvikten), och det är ju en siffra som till min längd är rätt "måttlig" skulle man väl kunna säga, inte extrem på något sätt o vis. Vad jag vill ha sagt med detta är att jag HOPPAS att det är så att eftersom att min målvikt till min längd inte är extrem på något vis, att kroppen inte ska stanna upp nu. Att den kanske hade stannat upp om jag vägde 52 kg till mina 157 cm, och jag ville ner till 50 kg. Är det någon som hänger med hur jag tänker och vad jag pratar om? haha   

Aja, vi får se vad vågen visar om fem veckor helt enkelt. Jag siktar på att gå ner 2,5 kg, men blir helnöjd även om jag "bara" skulle ha gått ner 1,5 kg tills dess