Redan dagen innan började min mage krångla. Gissar att den slog bakut efter all vitlök, ingefära o KanJang jag stoppat i mig denna veckan för att inte åka på makens förkylningsvirus. Så var lite orolig för magen när jag ställde mig på startlinjen igår. Var nog mer orolig för magen än själva loppet. Med facit i hand skulle jag ha tagit Imodium eller vad det nu heter innan loppet men det hade jag inte haft en tanke på dumt nog. Starten gick o jag och min nya kompis Åsa ställde oss vid 5:00 ballongerna. Magen började som jag var rädd för att bråka redan efter några km och sedan bråkade den mer eller mindre hela loppet trots toalettbesök vid Fredriksdal. (Äntligen en toalett!! Mycket dåligt med toaletter längs banan o jag ville inte göra nr2 i skogen ?) Trots att magen bråkade flöt det på bra dem första 15-16 km. Jag höll ett hyfsat jämt 6.35-7.00 tempo o jag o Åsa kunde prata ganska obehindrat. Men efter runt 16-17 km började jag bli trött o Åsa kom allt länge bort o jag orkade inte försöka komma i kapp. Så resten av loppet sprang jag själv. Efter runt 17-18 km började jag få ont i både ben o fötter o jag fick fokusera på mina olika "mål"; 21 km - en halvmara, 30 km Lidingöloppet o efter 30 började den riktiga maran o jag kunde glädjas över pb i distans för varje m jag tog. Fram till runt 30 km höll jag, trots att det inte kändes så för att jag hade så ont, nog ett ganska bra tempo för då hade jag en beräknad måltid på ca 4:50h. Den sista milen var en ren plåga mer eller mindre. Hade SÅ ont o hade inte mycket energi kvar trots att jag druckit o ätit på varje station. Redan vid 20-25 km hade jag förmodligen stiget av om det inte vore för mitt pannben, mitt jävlar anamma. Jag SKA f*n ta mig i mål blev mitt mantra efter runt 20 km. Den sista milen hade jag sällskap av o ett ovärderligt pepp av funktionärer på cykel. Vet inte vad dem hette men stort TACK! ?? Låg sist fram tills det var ca 4 km kvar. Då fick jag syn på en till som hade det lika kämpigt som jag o mitt nya mål var att komma i kapp honom så att jag åtminstone inte kom in i mål allra sist. Lyckades komma i fatt honom o försökte peppa honom innan jag sedan kämpade vidare mot slutmålet, det stora målet. När jag kom in på målrakan varken såg eller hörde jag någonting. Jag hade sååå ont men hade full fokus på att ta mig i mål. Aldrig har några hundra meter känts sååå långa! Men jag klarade det!! Jag tog mig i mål där jag blev mött av min älskade man som hängde medaljen över mitt huvud. Trött, ont men såå lycklig över att äntligen vara i mål! Jag gjorde det!! Trots att kroppen skrek åt mig att stiga av redan efter runt 20 km tog jag mig runt dem 42195 m o kan härmed titulera mig som MARATONLÖPARE!!