kursiv text För ett år sedan fick jag diagnosen epilepsi. Jag hade mått som vanligt under dagen bortsett från att jag fått kanske runt 5 st små ?anfall? eller ?förkänningar? under dagen. Men att det var just detta visste ju inte jag eftersom att jag aldrig känt så tidigare eller hade någon erfarenhet av epilepsi. Min bästa beskrivning på hur det kändes är att det plötsligt kändes väldigt varmt runt hela hjärtat och sedan spred det sig ner i magen som ett migränillamående. Satt i allt från 3-5 sek sedan försvann det lika plötsligt som det kom.

Men bortsett från dessa små ?anfall? mådde jag alltså som vanligt. Var iväg vid Saxtorps sjöarna med barnen så dem fick bada lite och innan dess innan Fredrik körde till jobb var jag på gymmet. Avslutade dock faktiskt gymbesöket rätt mycket tidigare än planerat pga dessa anfall som kom 1-2 ggr även när jag var där. Anfallen bekymrade självklart mig men trodde inte det var något farligt utan trodde det kanske låg någon infektion eller nåt i kroppen som spökade.

Detta är vad jag minns av den dagen och det tog ett par dagar efter epilepsianfallen innan dessa minnena kom tillbaka. Dem 2 första dagarna efter ep-anfallen minns jag i princip ingenting av mer än att jag vaknade på sjukhuset i Lund dagen efter. Vi var inne på 3 olika apotek i Lund med mig utan skor på fötterna eftersom att dem inte kommit med till sjukhuset, för att få tag på min epilepsi medicin som jag nu ska äta två gånger om dagen varje dag i minst 2 år, men detta har jag ännu idag inga som helst minnen av.

I alla fall så hade jag tydligen fått anfallen i köket någon gång på em. Måste ha slagit i diskbänken på något vis för jag hade ett blåmärke i pannan o ett på varje armbåge. Jag var helt okontaktbar och tuggade fradga.
Jag fick 3 st anfall med ca 20 min mellanrum. Ett hemma, ett i ambulansen och ett på sjukhuset.

Jag är enormt stolt och glad över att Milo behöll sitt lugn och direkt ringde till Fredrik som i sin tur ringde sina föräldrar som genast körde upp till oss och ringde ambulans. Fredrik kom hem precis när ambulansen körde iväg med mig. Jag fick sova över i Lund över natten o Fredrik var hos mig så mycket han kunde o fick. Så barnen fick sova över hos Fredriks bror och detta är jag för dem väldigt tacksam över.

Jag tycker fortfarande att det ibland är väldigt jobbigt att tänka på att mina barn fick se mig ligga krampandes på golvet okontaktbar med fradga i munnen. Tårarna lurar bakom ögonen ibland när jag pratar om det. ?

Dem 3 första månaderna fungerade medicinen bra och jag var vid gott mod och levde som vanligt. Mitt enda bekymmer var att jag hade lite minnessvårigheter (Fredrik blev lite trött o irriterad på att behöva upprepa samma sak flera gånger ?) och ibland tappade/hade svårt för att få fram ord.

I september, 3 månader efter ep-anfallen sprang jag först Helsingborg halvmaraton och fick personbästa i tid på distansen. Sedan i slutet av september Lidingöloppet, och trots att foten fick sig en törn redan efter 8-9 km som gjorde att jag fick gå i alla uppförsbackar för att det annars gjorde ont, fick jag personbästa med hela 20 min på distansen. Har aldrig tidigare gråtit av lycka när jag springer i mål efter ett lopp, gjorde det inte ens efter mitt första maraton 2016, men då gjorde jag det!

Efter Lidingöloppet var det som att marken plötsligt rämnade under mig mer och mer för varje dag. Jag började plötsligt bli väldigt trött i huvudet o kroppen, sedan blev det värre. Inte bara trött i huvudet utan hjärntrött och det vet jag nu är 100 gånger jobbigare än att bara vara trött i huvudet. Och att vara trött i kroppen gick över till att känna mig trött i musklerna. Jag grät mycket och ofta, oftast utan anledning. Efter en hel dag på jobb var jag så löjligt trött att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. ?Fråga inte hur jag mår för då börjar jag störtgråta - trött?. Det enda jag fortfarande orkade göra o mådde bra av var att ge mig ut på löprundor. Fick många gånger höra ?ja du kan ju inte vara deprimerad i alla fall för då hade du inte orkat ge dig ut o springa?. Många hade helt enkelt behövt läsa på om depression....
Efter ett tag var det så ohållbart att jag var tvungen att sjukskriva mig. Var sjukskriven 100% i 3 v, sedan gick jag upp till 25%, 50% och till slut upp till min tjänst på 85%. Minns inte hur länge jag jobbade 25 o 50% innan jag sedan gick upp till 85, men det var nog inte mer än ett par vecka vardera och många tyckte jag skulle vara sjukskriven längre. Men när jag jobbade 50% hade jag börjat trappa ner på medicinen jag hade och börjat sätta in den jag har nu, och mådde ganska markant bättre redan efter första dossänkningen. Så jag kände att det fungerade bra.

Denna medicinen jag har nu mår jag mycket bättre av. Är fortfarande väldigt trött i huvudet (inte hjärntrött) i perioder och har lite vad som känns som hjärtklappningar till o från. Men annars mår jag bra. Tränar o lever som vanligt.

Epilepsidiagnos innebär även att man inte får lov att köra bil förens man varit anfallsfri i ett helt år. Och detta har känts riktigt tråkigt o jobbigt iom att vi bor som vi bor och när man är van vid att kunna sätta sig i bilen o köra vart man vill när man vill. Plötsligt var jag tvungen att anpassa mig efter hur tåget o bussen går när jag skulle iväg någonstans. Tåget o bussen går bara en gång i timmen. Detta har inneburit väldigt mycket väntande. Särskilt som att varken tåg eller buss alltid är så bra på det där med att passa tider.. Och på helgerna går bussen inte alls och tidigaste tåget går vid 07... Jättebra när man jobbar var annan helg, i Lund, och börjar jobba 07:00.. Sådan tur är så hade jag en kollega som bor i Billeberga inte så långt ifrån oss, som jobbade samma helg som jag som var en ängel och ställde upp och hämtade upp mig på morgnarna. Annars hade jag fått tvingas slänga upp Fredrik så att han fått köra mig till Lund o sedan direkt hem igen.. Att inte få köra bil har helt enkelt inneburit mycket planerande, väntande och att vara beroende av andra. Väldigt tröttsamt o frustrerande.
Men vet ni vad? IDAG HAR DET GÅTT ETT ÅR SEN JAG FICK SISTA ANFALLET OCH ??JAG FÅR KÖRA BIL IGEN!!!??
?Tyvärr? så kan jag ändå inte köra bil just nu då vi är iväg med husbilen och den får jag inte lov att köra då jag inte har körkortstillbehörighet på den. Men bara KÄNSLAN att jag ÄNTLIGEN får köra bil igen!!! Det ska firas ikväll när vi kommit fram till campingen i Italien!

Första veckan på nya jobbet är så gjord och ännu så länge känns det bra.    Mina nya kollegor kändes lite avvaktande och svåra att få kontakt med dem första dagarna, men det blir bättre och bättre. Hon jag gått bredvid trodde det berodde på att det kommit rätt mycket ny personal den sista tiden så folk vet inte vem som bara är vikarie och vem som blivet anställd, hur länge dem ska stanna osv.

Men det märks även att där är väldigt många olika sorters personligheter där. Vissa är väldigt högljudda, andra sitter i en hörna för sig själv, vissa verkar ha en väldigt tuff attityd, andra lite mildare attityd osv. Men, så är det väl iofs egentligen överallt. Bara det att man lägger märke till det på ett helt annat sätt när man kommer från en arbetsplats där man jobbat i över 9 år till en helt ny arbetsplats. 

Norrestad, som min arbetsplats heter har områdena Silvergården, Koppargården, Segergatan och Sandvången. Som jag förstått det tillhör även gruppen "landet" Norrestad och dem är ute vid Borstahusen bla.

Jag är på Sandvången. Ett ganska stort och lite smårörigt, men vackert villaområde kan man säga.    Har gått bredvid 5 dagar och det är först nu idag jag börjat känna att jag nog ska kunna lära mig hitta där..    Har jag bara koll på vart Hälsingborgsvägen, Ringvägen och Midhemsvägen är någonstans, dem stora vägarna som går runt området och som är dem olika adresserna till brukarna, så vet jag åt vilket håll jag ska cykla åtminstone. Men det lär nog ta ett tag innan jag hittar dem olika husen. Lär snurra rundor en hel del dem första dagarna på egen hand.. haha     Sådan tur är har dem en bra gps i mobilen så lär få andvända den en del i början misstänker jag. 

Pga sjukdomar och att dem haft mycket att göra har jag tyvärr inte fått mitt schema ännu. Vi skulle ha tittat på det denna veckan då det blivet ett missförstånd med vilken helg jag och förra enhetschefen kommit överens om att jag skulle jobba, så därför skulle vi göra om lite i mitt schema fram tills dess att dem ska göra nya scheman inom kort. Men har fått schema för hur jag ska jobba nästa vecka iaf, och sedan skulle vi ses i början på nästa vecka så jag kan få mitt schema. Nästa vecka jobbar jag iaf bara dagtid vilken jag tycker är skönt. Bad ju om att få så lite kvällsturer som möjligt. En mindre positiv sak med schemat som jag fick reda på igår av en kollega är att dem visst har delade turer. Trodde inte det fanns kvar längre men där hade jag visst fel. Men kollegan jag fick reda på det av sa att dem flesta har det, men inte alla, och han hade bara en delad tur på 4 v. Så jag hoppas och håller tummarna för att jag är en av dem som slipper delad tur eller att jag åtminstone bara får en på 4 v som han.   

Deras mobilsystem är rätt annorlunda än det dem har i Lund. I Lund har dem bara en app där man både har sitt "schema" över vilka brukare man ska gå till under dagen och vad man ska göra hos dem, samt att man kan öppna o låsa deras dörr, och skriva dokumentation. Vill man skriva en bevakning måste man dock göra detta på en dator. På det viset är det systemet dem använder bättre. (att man bara behöver en app)

I Landskrona har man två olika appar. En där schemat med brukarna o vad man ska göra där ligger, samt att man kan skriva både dokumentation, bevakning (eller "stafettpinne" som dem kallar det) och meddelande till varandra. Men sedan för att öppna och låsa deras dörr måste man stänga ner den appen och öppna en annan och för att komma in i den appen måste man skriva in en personlig kod som inte är helt jättelätt att lära sig, varje gång. Och i Lund hade brukarna en pärm hos sig där man skulle skriva sin signatur på allt man gjort hos dem, detta gör man i mobilen här i Landskrona. Så det blir lite mer "pillande med mobilen" i Landskrona, men å andra sidan lite mindre pappersarbete och det är ju aldrig negativt. Både för miljöns skull och att man varje månad slipper ta in och ut en massa nya SOL-papper som dem kallas. Både positivt och negativt mellan de olika systemen i Lund o Landskrona helt enkelt. Men nog ändå mest positivt i Landskrona när man väl lärt sig det. 

Något som också är väldigt positivt här i Landskrona är att vi slipper åka ut på larm!    I Lund hade man sitt eget schema att följa, men utöver detta fick man vara beredd på att "tränga in" fler besök om någon larmat för att dem tex. trillat eller vad dem nu larmat för. Här i Landskrona har dem en larmgrupp som tar alla larmen. Riktigt skönt!   

Ja kortfattat kan man väl säga att precis som allt annat har min nya arbetsplats både positiva och negativa aspekter, men det mesta känns positivt och jag tror jag kommer att trivas riktigt bra!

Nästa vecka börjar allvaret kan man säga. Då ska jag börja jobba själv efter mitt eget schema. Nervöst och skönt på samma gång kan man säga. Nervöst då jag ännu inte hittar på området så bra, men skönt att kunna jobba i min egen takt och på mitt eget sätt. Det har fungerat jättebra att gå bredvid också och dem jag gått bredvid har varit jättesnälla och trevliga och gett mig mkt beröm att jag tar egna initiativ och att det märks att jag inte är "grön", men det är ändå alltid skönast att jobba själv på sitt eget vis och i sin egen takt. Trodde aldrig att jag skulle känna så här då jag ju dem första åren i mitt yrke som undersköterska jobbade inne på boenden, men sedan jag började jobba i hemtjänsten för drygt 9,5 år sedan vill jag inte tillbaka till boenden igen..