Sedan jag blev mobbad i skolan från 4:e klass fram till runt 8-9:an har jag brottats med ett väldigt dåligt självförtroende och i perioder stundtals någon form av "depression". Har även haft ett par pojkvänner under skoltiden som, framför allt den ena, fick mig att stundtals må väldigt dåligt psykiskt. Först när jag träffade Fredrik började jag sakta men säkert må bättre psykiskt. Men jag brottades fortfarande med mitt dåliga självförtroende, och det tog ett ytterligare några år innan jag mådde helt bra psykiskt. Har alltid varit lite småmullig, men när jag träffade Fredrik la jag på mig dem berömda "sambokilona" och detta ökade ju inte på mitt självförtroende precis. Och tyvärr skulle det dröja många år innan jag, trots att jag mådde dåligt över det, hittade rätt ork och motivation till att klara av att ta tag i vikten.

2008 blev jag gravid med Milo, och tyvärr åkte jag på havandeskapsförgiftning under graviditeten, vilket sedan under förlossningen ledde till att det blev allt annat än en "drömförlossning". Jag fick ett kraftigt krampanfall en bit in i förlossningsarbetet och jag minns bara hälften av hans förlossning. Drabbades efter förlossningen av en förlossningsdepression och mådde väldigt dåligt Milos första år.

Ca 2 år efter att vi fått Milo mådde jag bättre och vi började försöka bli gravida med Mira. Tyvärr skulle det dröja nästan ett år innan vi lyckades. Några månader innan vi äntligen lyckades bli gravida med Mira tog jag ett av dem bästa besluten jag tagit för mig själv; jag gav Viktväktarna en chans. Har alltid varit "anti" mot att hålla på och räkna och väga mat. Men inget annat hade ju uppenbarligen fungerat för mig, och när försöken till att bli gravid drog ut på tiden, bestämde jag mig för att ge Viktväktarna en chans, för att jag förstod ju att min övervikt var en av anledningarna troligtvis, till att jag inte blev gravid. Han gå ner ca 7 kg innan vi äntligen blev gravida med Mira.

Miras förlossning slutade också med kejsarsnitt, men ett lite mer planerat snitt, och jag var vaken under hela tiden och fick höra hennes första skrik, och jag mådde bra efter förlossningen.

Mira föddes januari 2012, och drygt ett år senare var jag äntligen redo på alla plan att ta tag i Viktväktarna igen. Gick ner nästan 18 kg på mindre än ett år med hjälp av Viktväktarna och mitt nyfunna intresse löpning och styrketräning. Mådde efter viktminskningen mycket bättre, och mitt självförtroende fick sig en ordentlig boost. Men som dem flesta vet så efter en kraftig viktminskning sker oftast två saker; en del av skinnet hinner inte med och en del av skinnet GÅR helt enkelt inte att få bort varken med ökad viktminskning eller träning, och brösten blir oftast även dem mindre.

Försökte få bort hänget över buken jag fått pga skinnet efter viktminskningen med hjälp av träning och bra kost, men detta gick inte, och jag mådde väldigt dåligt över hänget och kände mig inte alls så smal o snygg som jag borde kunna känna mig efter nästan 18 kg viktminskning. Brösten mådde jag inte heller så bra av då dem ju också minskat från små till ännu mindre, under viktminskningen, och dessutom så gott som helt innehållslösa efter graviditeterna och amningen. Men buken var det jag mådde sämst av. 

Så 2015, 3 år efter senaste graviditeten och drygt 2 år efter "viktmålgången", skickade jag en egenremiss till Akademikliniken med förhoppningen att kunna få en bukplastik genom landstinget. Hade väl egentligen inga höga förhoppningar om att få igenom det då jag var väl medveten om att dem kräver ett visst antal cm och jämfört med många andra hade jag egentligen inte så mycket häng. Mycket i mina ögon, men ja.. Ni fattar. Men, jag hade tur! Jag låg precis på gränsen, men jag blev godkänd!! Wohoo!! Lycka!!! :-D

I november 2015 blev jag äntligen av med mitt fula och tråkiga häng över buken! Detta gav mitt självförtroende ännu en boost och äntligen började jag känna mig bekväm i kläder jag tidigare aldrig känt mig bekväm i, som klänningar och andra lite tightare kläder som jag alltid sneglat på i klädesbutikerna och önskat att jag kunnat klä i.

"Men säg den lycka som varar". Magen var platt och fin så länge jag fortfarande använde gördeln under större delen av dygnet då gördeln både hjälpte vätska att hålla sig borta och jag fick en bättre hållning. När jag slutat med gördeln dröjde det inte länge innan min hållning inte längre var lika rak och bra, och hade inget som större delen av dygnet höll vätska och annat som får magen att svullna upp borta. Så efter ett tag kom dem dumma hjärnspökena från förut tillbaka, och även om jag mådde bättre och tyckte att magen såg bättre ut än innan, mådde jag åter igen inte bra av hur magen såg ut. Tyckte fortfarande att jag hade alldeles för mycket put över magen och mina bröst var fortfarande nästan mindre eller lika "stora" som magen var. Åtminstone i mina egna ögon, och det var vad mina hjärnspöken sa åt mig. Vet inte hur det såg ut i andras ögon. Detta gjorde att jag åter igen kände mig tjockare än jag egentligen var, och jag la väldigt stort fokus åter igen på min vikt och dem dumma siffrorna på vågen.

Drömmen om större bröst har jag haft så länge jag kan minnas, men så länge där var innehåll i dem tyckte jag ändå att dem var helt ok och tanken på operation kom först efter graviditeterna och viktminskningen då dem då både förlorat storlek och innehåll. Minns inte riktigt när jag började lägga undan pengar till en operation, men det var nog strax efter graviditeten med Mira. Har väl inte varit jätteöppen med min önskan om och planer på större bröst, det är ju inte precis något man (inte jag iaf) pratar högt och tydligt om med vem som helst, men samtidigt har jag inte hållit det direkt hemligt i heller. Det är ju inget jag skäms över, och oavsett om jag skulle ha sagt något om det eller inte, så är det ju inte precis ett ingrepp man kan hålla hemligt, då det syns rätt tydligt om man går från nästan platt till att plötsligt ha en tydlig "hylla".. haha   

I slutet av september blev operationen gjord, och jag kan inte vara annat än nöjd! Äntligen ser tom. jag själv att brösten än större än magen precis som dem, enligt mig, ska vara och som jag vill ha det, och nu är där äntligen lite innehåll i dem igen som innan graviditeterna.       Och självförtroendet har åter igen fått sin en boost.

Sedan operationen har mitt fokus på magen och vikten sakta men säkert minskat. Hjärnspökena har fortfarande varit där och önskan och fokuset har fortfarande legat på att försöka gå ner dem där oönskade kilona jag tyvärr lyckats lägga på mig det senaste 1,5-2 åren. Men sakta men säkert har fokuset minskat och där med även hjärnspökena. Och dem senaste veckorna har jag äntligen börjat se det jag antar att många andra sett för längesen; det är inget fel på hur min mage ser ut. Visst har jag fortfarande lite put, men jag stör mig inte lika mycket på det längre. Jag har så smått börjat acceptera min magform och nu när jag för första gången i mitt liv faktiskt har något man kan kalla "hylla" (hahaha), är inte magputet lika tydligt längre. Min mage och mina bröst ser äntligen propertionella ut ihop sas.

Nu hoppas jag bara av hela mitt hjärta att hjärnspökena ska fortsätta att försvinna helt, och att jag ska klara av att vara lite snällare mot mig själv, acceptera min kropp bättre. Kunna fokusera på min familj och träning ist för på hur jag ser ut. Rädslan att falla tillbaka i gamla spår och bli överviktig igen finns fortfarande där, men på sätt o vis är detta bra, då det hjälper mig att hålla fokus på att vara kvar i det spåret jag är nu med bra kost (för det mesta     ) och bra motion. Nu har jag verkligen gjort vad jag kan för att jag ska kunna vara nöjd med och acceptera min kropp. Jag har gått från överviktig till normalviktig, jag har blivet av med "bukhänget" sen viktminskningen o graviditeterna, jag har fått tillbaka innehåll i brösten sen gravidteterna o amningen, samt att drömmen om lite större bröst gått i uppfyllelse, och jag tränar regelbundet. Kommer hjärnspökena tillbaka igen... Ja då är det bara att fortsätta jobba på det psykiska, för på det fysiska är det inte längre något som helst fel, inte ens i mina egna ögon.