Igår var det dags för "Spring för det lilla livet" i Landskrona. Ett välgörenhetslopp där (nästan) alla intäkterna går till forskning om för tidigt födda. Detta är 3:e året dem ordnar loppet, och andra året vi springer det. Man kan välja mellan att springa 5 km eller 10 km. Vi sprang 10 km (så klart   ) både detta och förra året. Det är ett väldigt trevligt och mysigt lopp och lagom stort.

Förra året sprang jag det på (ca) 1h 5 min. (typ 1.4,59) I år sprang jag det på 1h 1 min! BOOM!!!!    Loppet var visserligen pga byggställningar som gjorde att dem fått leda om banan något på ena stället, ca 200-250 m kortare detta året (banan var ca 10,5 km förra året och ca 10,3 km detta), men det är ändå en förbättring på drygt TRE MINUTER från förra året! Så även om jag inte kom under timmen på 10 km som jag hoppats på är jag jäkligt nöjd ändå. Förra året passerade jag 10 km på tror det var typ 1h 59 sek. I år passerade jag det på 1h 9 sekunder!!!! SÅ sjukt jäkla nära från att äntligen komma under 60 min på milen!! Kändes lite som att snubbla på målsnöret. *mummlar* Retade mig rätt rejält på det kan jag säga.


Men, när jag sedan insåg att jag trots allt ändå fått nytt PB på milen kände jag mig väldigt nöjd ändå. Och, när det sedan visade sig att jag dessutom fick en placering på prispallen kändes det ännu bättre.    Mitt livs första placering på ett lopp.    Kom in 3:a av damerna på 10 km! Sweet! Blev alldeles paff när hon läste upp mitt namn och startnummer. Utbrast "fan det är ju jag!" hahaha   
Det var visserligen inte så många tjejer på 10 km, men tror ändå att med mig själv var vi 6-7 st tjejer. Kanske tom.8, men 6-7 st vet jag att vi var iaf.  Men det spelar inte så stor roll för min del. Oavsett hur många vi var så fick jag ändå en placering, kom in som 3:e snabbast av dem tjejer som deltog, vilket jag aldrig lyckats med. Och det känns SÅ bra, känns som ett kvitto på min utveckling i löpningen. Hade vi bara varit 3 tjejer hade jag kanske inte varit lika nöjd, men nu var vi ändå åtminstone 6-7 st.   


Jag kände mig i riktigt bra form igår. På vägen dit kände jag inte mig speciellt laddad och hade inga större förhoppningar om att jag skulle klara av att springa så fort. Och när jag då såg åtminstone 2-3 tjejer som såg ut att kunna vara riktigt snabba blev ju inte självförtroendet bättre precis. Men när vi väl började springa kände jag mig både stark och snabb. Höll koll på pulsen och andningen hela tiden och detta hjälpte mig väldigt mycket. Hade det inte varit så förbaskat varmt på ett par sträckor under loppet tror jag att jag hade klarat av att hålla ett 5.50-5.55 min tempo på i stort sett hela banan och hade därmed klarat av att komma under timmen på milen. Men men. Nästa gång! Jag har börjat få upp självförtroendet och "pannbenet" igen nu efter semestern, så nästa gång! Nästa gång SKA jag komma under timmen på milen!!

Tänk att man kan längta så galet mycket efter en operation. 49 dagar kvar and counting..   

Är så innerligt trött på mitt fula häng och lösa skinn. Trött på att behöva "lyfta upp magen" varje gång jag sitter på toaletten för att det klibbar fast på låren, trött på att hänget "följer med upp" varje gång jag tar på mig trosor o byxor, trött på att behöva dra ner tröjan så fort hänget syns för att jag tycker det är så fult och oattraktivt, trött på att inte känna mig så "fit" som jag egentligen är efter all tid jag lagt ner på träningen. Sedan vet jag att även efter operationen kommer jag inte få ett snyggt sex-pack så länge jag inte skärper mig med kosten och äter ÄNNU bättre och så länge jag fortfarande dricker alkohol varje helg. Men, det är jag å andra sidan inte ute efter i heller. Jag vill inte vara en av dem som äter 100% fräscht och bra ALLTID, jag vill inte vara en av dem som inte kan dela på en flaska vin o dricka ett par öl på helgen för att det då "förstör träningen och inte ger bra resultat på kroppen". Jag vill leva det livet jag lever nu. Dvs äta bra men även tillåta mig "mindre bra mat" då och då, jag vill dela en flaska vin med min man på helgerna för att det är både gott och mysigt.


Det jag vill ha är en platt och fin mage där man kan ana snygga magmuskler, en mage utan häng och löshud. Och träna det gör jag inte för att få ett stort sexpack och stora armmuskler. Jag tränar för att jag tycker att det är skönt, roligt och behövligt. Jag tränar för att hålla mig i form, för att känna mig stark i kroppen. Jag tränar för att jag älskar god mat, vin och öl. Så länge jag tränar så mycket som jag gör nu; 3-4 ggr/v känner jag att jag KAN äta god (och inte alltid odelat bra) mat och dricka den där ölen och dela på den där flaskan vin, på helgerna, utan att det syns så mycket på vågen. Sedan ger detta liv som sagt inte mig något snyggt sex-pack precis, men ja.. Det är ändå inte "jag". För mig är det en större förlust att inte kunna njuta av en god flaska vin, att inte kunna äta en god o saftig pizza då och då, än att inte ha ett snyggt sex-pack. Sen vet jag även att det inte är säkert att jag kommer få en helt platt mage efter operationen i heller. Åtminstone inte om han inte syr ihop mina delade magmuskler. Men oavsett så kommer den åtminstone vara bra mycket mindre än den är nu, och jag kommer ha möjligheter att jobba med magen på ett helt annat sätt än jag kan nu.


Jag vet även att mycket sitter i huvudet också. Jag vet att jag har många inre demoner som jag brottas med varje dag. Jag vet att jag måste jobba med detta också. Och det gör jag. Varje dag. Men har man haft dåligt självförtroende i hela sitt liv finns det MYCKET att jobba på även om mitt självförtroende idag efter viktminskningen är BRA mycket bättre än det någonsin har varit. Har man blivet mobbad under rätt många år i skolan, när ens första "riktiga pojkvän" var otrogen, och när man under (sena) tonåren var tillsammans med en kille som fick en att känna sig som världens mest värdelösa person ena stunden och världens bästa nästa = väääldigt förvirrande o dåligt när man är en känslig tonåring.. Ja jag har många demoner att brottas med helt enkelt och jag har alltid haft väldigt svårt för att släppa saker o händelser. Och jag vet att en operation inte kan hjälpa mig med detta. Men efter operationen blir jag åtminstone av med en "yttre demon". En demon mindre för att sedan kunna jobba vidare med dem inre demonerna.


Efter godkännandet av bukoperationen har jag även insett vad som är viktigast om jag skulle behöva välja mellan en bukoperation eller bröstoperation. När jag trodde att jag inte hade någon chans till att få en betald bukop, dvs när jag trodde att jag var tvungen att välja eftersom att jag inte har råd till både och, så kände jag att jag isf skulle välja att göra en bröstop. Men nu inser jag att jag mår MYCKET sämre av buken än av mina små o innehållslösa bröst. Så skulle jag bli tvungen att välja nu, skulle jag definitivt välja att lägga ner pengarna på en bukop än på en bröstop.

Tur att jag slipper välja...   

Med mindre än 50 dagar kvar till Lidingöloppet är jag minst sagt nervös för hur det ska gå. Är nästan mer nervös inför Lidingöloppet än inför operationen.. Antar att det är för att på Lidingöloppet behöver jag prestera. Behöver inte prestera superbra, men dock. Ska klara av att springa 3 mil, mina ben och höfter ska hålla för 3 mil monotona rörelser. Har ju dessutom en "reptid" att jaga för att ens FÅ springa hela loppet. Har visserligen över 2h på mig att komma 16 km, och det är inga större problem egentligen, det vet jag ju om. Men det är ändå lite av ett stressmoment att veta att repet dras efter en viss tid. Att jag dem två sista dagarna har haft ont i fötterna och att jag haft ont i höger lår från och till sedan i onsdags, gör ju inte en mindre nervös inför loppet precis. Hade planerat 10 km löpning efter jobb idag, men efter ynka 3 km kände jag att jag varken orkade eller ville, hade motivation kvar, till att springa längre. Solen gassade och det var srekhett ute, och mitt lår gjorde ont. Och så ska jag springa 3 MIL om mindre än 50 dagar.. Nervös och orolig är bara förnamnet! Hade jag inte haft ont i låret hade nog pannbenet tagit mig åtminstone 2-3 km till trots stekande sol, men med stekande sol OCH ont i låret höll mitt pannben inte för längre än 3 km idag. Jag hoppas verkligen verkligen att jag inte ska ha några krämpor när det är dags för LL, och jag hoppas verkligen att solen är lite mildare. Den får gärna skina, men runt 18-20 gr är precis lagom. Varmare än så och det blir genast jobbigare lite fortare. Usch vad jag känner mig negativ idag! Inte alls laddad inför LL.   Tur att jag har mer än en månad på mig att bli av med mina krämpor och att "tagga till". *ler*