Alla inlägg under september 2015

Av Lina - 29 september 2015 14:05

Fanfanfan!! Just nu är jag så sjukt jäkla besviken o ledsen på mig själv!   Inför operationen fick jag reda på, och på lapparna jag fått hem står det att man inte ska äta iboprofen två veckor innan op pga att detta innehåller blodförtunnande. Har jag haft en tanke på detta? Nej! Har jag utan att tänka mig för ätit ibumetin när jag haft huvudvärk, senast i helgen? Ja! Fanfanfan!! SÅ dumt jäkla misstag!!   Har inte haft en tanke på att Ibumetin innehåller blodförtunnande och att det därför inte är lämpligt att ta inför en operation. Nu vet jag.



Kommer in till Akademikliniken och blir inskriven. Får lapp med mitt namn o personnummer på armen, morgonrock, inneskor, stödstrumpor och "mitt eget" rum. Supertrevlig personal, superbra första intryck, känner mig trygg. Får reda på att jag är nästa på tur till operation. Ska alltså inte behöva vänta så länge. Skönt.
Sedan kommer narkosläkaren och ställer lite frågor, bl.a om jag tar någon annan medecin är Levaxin. Svarar sanningsenligt att det gör jag inte, mer än huvudvärkstabletter när jag har huvudvärk. Han undrar då vad jag tar och när jag senast tog det. Säger som det är att jag tog en ibumetin i helgen. Hade ju inte en tanke på att detta skulle vara ett hinder för operation, så när han då säger att man absolut inte ska ta sådana preparat inför operation för att dem innehåller blodförtunnande gick det rätt fort upp ett ljus, att "fan! Nej det ska man kanske inte?!"  Så han gick iväg för att prata med kirurgen om detta. Mitt hjärta slår i hundraåttio och jag förbannar mig själv som inte haft en tanke på detta. Dumma, dumma mig. Hur kan jag inte ha tänkt på detta?!


Han kommer tillbaka igen några minuter senare och meddelar att kirurgen inte vill operera mig pga detta. Tydligen sitter ibumetin, effekten av det, kvar i kroppen i en hel vecka efter att man senast tog det. Hade inte en aning om detta. Han upprepar att jag fått tydlig och bra information om detta, och jag känner mig om möjligt ännu mer dum. Kan inte försvara mig med mer än att jag glömt bort det, att jag inte haft en tanke på det. Då "tar han ett steg tillbaka" (efter att ha låtit trevlig men ändå märkbart irriterad) och säger att det är lätt hänt, att det är många som inte tänker på det. Säger att jag ska få en ny tid. Sedan kommer sköterskan som tog emot mig in och beklagar och säger att det ju är för min egen skull, för min egen säkerhet. Och det vet jag ju. Jag är absolut inte besviken och ledsen på dem. Det är jag som gjort ett dumt misstag, inte dem. Jag är glad ändå att detta uppkom och att dem ist för att chansa och operera mig ändå, valde att ta det säkra före det osäkra och boka om mig. Och det är jag glad för. För att även om jag varit inställd på och förberett mig på att bli opererad idag och verkligen ville ha det gjort idag, så vill självklart inte jag heller ta några onödiga risker. Det känns bara så himla onödigt och dumt att det pga detta blev framskjutet. Inte pga förkylningen eller annan sjukdom, utan för att jag inte tänkt efter när jag hafthuvudvärk.


Narkosläkaren sa innan han gick att det fick bli en ny tid om ca två veckor, men att dem är rätt fullbokade just nu. Så jag hoppades att jag skulle få en ny tid om ganska precis två veckor, men hade samtidigt inte så stora förhoppningar iom att dem sa att dem är rätt fullbokade just nu.


Den 3 november fick jag ny tid. En hel månad ska jag alltså behöva ladda om nu.    Nu har jag bara drygt två månader på mig att komma i tillräckligt bra form för att kunna åka skidor sista veckan i januari, ist för tre. Lite stressigt faktiskt.    Men, det får bli som det blir. Bara jag kan åka skidor litegrand iaf. Måste försöka fokusera på det positiva ist nu, jag mår inte bättre och blir inte gladare av att gräva ner mig och tänka på det negativa.


Jaha så vad är nu det positiva med att det blev framskjutet en hel månad?
* Jag hinner återhämta mig helt från Lidingöloppet och samla krafter o bygga upp musklerna igen.
* Jag hinner återhämta mig till 100% från förkylningen. Känner ju i ärlighetens namn inte mig helt 100% frisk från förkylningen ännu även om jag känner mig tillräckligt frisk för både träning och operation. Men nu har jag en månad på mig att kunna känna mig i form helt till 100%. (nu har jag iofs även en hel månad på mig att riskera att åka på en ny förkylning.. Båda barnen hostar rätt mycket just nu..... Men nu skulle vi fokusera på det POSITIVA Lina!!)
* Jag kan nu springa Yddingeloppet den 25 okt tillsammans med maken
*  Kommer inte ha mens när jag ska opereras, som jag har nu   
* Jag kan vänja mig vid mina nya glasögon direkt ist för att som nu använda dem gamla fram till efter op   


Ja.. Det är det positiva jag kan komma på just nu.. Så, nu slutar jag förebrå mig själv och tar nya tag! Operationen är ju inte inställd. Den är bara framskjuten. Den kommer bli av (ännu en positiv sak!   )

Av Lina - 28 september 2015 17:40

Imorgon är det äntligen dags att lägga sig under kniven.. Och hur hemskt låter inte det då, när man uttrycker det så? haha..   Det är äntligen operationsdags imorgon, låter lite bättre.   



Känns sjukt overkligt! Kan inte riktigt fatta att det är dags IMORGON! Inte nästa vecka, inte om några dagar, IMORGON! Det ska bli skönt att äntligen ha det gjort så jag slipper gå o vara nervös. *ler* Just nu går jag och känner efter hela tiden så att jag inte är sjuk, iom att jag var förkyld för bara drygt en vecka sedan. Så jag har i flera dagar nu känt efter så mycket att jag nästan gått och blivet inbillningssjuk. haha    Men jag vet att jag inte är sjuk för att jag har inte ont i halsen, jag kan ta djupa andetag utan problem, jag hostar inte mer än jag brukar göra (har haft kronisk hosta i flera år. Har kollat upp det så vet att det inte är någon sjukdom) och jag känner mig pigg i kroppen. Nåja, så pigg man kan vara två dagar efter att man sprungit ett jobbigt 3 mils lopp.. haha    (och efter att ha sovit som en kratta i natt)



Jag ska vara fastande 6 h innan op, så jag får inte äta någon frukost imorgon. Så mina planer är att försöka orka sitta uppe lite längre ikväll så att jag klarar av att sova till runt 09:00 imorgon, sedan direkt in i duschen och ta en lång varm dusch och skrubba mig ordentligt med "specialtvålet" (som jag ska tvätta mig med även ikväll innan läggdags). Sedan kommer Fredrik hem och hämtar mig vid 10 och kör mig in till kliniken.



Kl.11:00 skrivs jag in. Håll tummarna och tänk på mig extra mycket imorgon!

Av Lina - 27 september 2015 21:07

      

(klicka på bilderna för större bild)



Efter att ha laddat och sett fram emot Lidingöloppet med skräckblandad förtjusning i ett helt år var dagen D äntligen här, igår lördagen den 26 sept. Jag var nervös inför det av flera anledningar. Förutom det ganska självklara att loppet skulle vara hela 3 mil långt och att jag aldrig sprungit så långt förut, var jag även nervös för att jag hade varit förkyld bara några dagar innan, och var fortfarande lite grand smårosslig i halsen när det var dags. Så jag var nervös för om jag skulle klara det för att jag precis innan varit förkyld och inte tränat på 9 dagar, men var även nervös för att förkylningen jag precis blivet av med skulle blossa upp igen efter loppet och därmed hindra operationen. Jag känner mig lite mer "hostig" idag, men i övrigt känner jag mig "pigg" (nåja.. Så pigg man kan känna sig dagen efter att man sprungit ett krävande 3 mils lopp..) och inte speciellt förkyld. Så tror hostan till största del hänger ihop med gårdagens stora ansträngning. Och så länge det håller sig till denna nivå klassar inte jag det som att jag är förkyld och är därför inte så orolig för operationen av den anledningen.

Men, nu var det inte operationen detta inlägget skulle handla om.   



Kl.13:50 gick starten av för oss som var i grupp 9. Med tusen fjärilar i magen stod vi redo när startskottet gick. Precis innan startskottet gick var jag så taggad att, om jag inte tänkt efter, förmodligen hade kunnat hänga på i dem andras tempo ist för att hitta mitt eget tempo direkt. Och, det gjorde jag också till en början, men sådan tur är så "fann jag mig" rätt fort och sänkte då farten rätt bra och sa till mig själv "fokus Lina! Kör DITT race nu". Och det fungerade! Efter att jag "funnit mig själv" hittade jag ett för distansen lagom tempo för mig. Och den första 1,5 milen kändes det jättebra. Där var en hel del backar den första 1,5 milen också, men dem var inte lika farliga som dem som kom sen var.. Och, jag gjorde som jag planerat innan loppet; så fort det kom en backe "stannade" jag upp och gick upp för backen.


Efter ca 1,5 mil blev det bara jobbigare och jobbigare. Förutom att jag själv ganska självklart blev tröttare och tröttare för varje kilometer blev backarna större/högre/längre och där med väldigt mycket jobbigare också. Efter kanske runt 17-18 km fick jag allt mer och mer ont i ljumskar och lår. Började få ont redan efter runt 15 km, men då var det inte så farligt. Efter runt 25 km kom den "berömda" Abborrbacken. Den var lång o jobbig, men den var ändå inte SÅ farlig som man föreställt sig efter allt man hört om den. Jag trodde att den skulle vara värre helt enkelt. Karinbacken som kom efter runt 28 km var där emot väldigt jobbig, mycket jobbigare än Abborrbacken helt klart!


Dem två första milen kändes det, trots att jag hade ont överallt, ändå fortfarande rätt bra. Men den sista milen var riktigt jobbig, det var helt klart den sista milen dem jobbigaste backarna var. Däribland då Abborrbacken och Karinbacken som är dem två mest (ö)kända backarna. Dem sista 5-6 km kändes sjukt långa. Jag var egentligen inte jättetrött, jag hade verkligen hittat ett bra tempo så jag hade absolut inte tagit ut mig för mycket på något vis, vilket var mitt mål. Men jag hade jätteont i varenda led i hela kroppen, och jag kände bara "nej nu vill jag inte längre". När jag äntligen kom i mål, på 4.34,49var det första jag sa till Fredrik "varför utsätter man sig för detta??!"  Den sista milen tänkte jag "efter detta loppet tänker jag hålla mig till 1 mils lopp, det är mer lagom för mig". Så här tänkte jag den sista milen när vi sprang Göteborgs maraton/halvmaraton förra året också...


När vi var tillbaka på hotellet några timmar senare började vi redan prata om när vi ska springa Lidingöloppet nästa gång...    Så här långa lopp är sjukt jobbiga. Men även väldigt trevliga och beroendeframkallande..    Hela känslan är på något vis beroendeframkallande. Känslan av att ha klarat av ett krävande lopp, känslan av att ha "vunnit över sig själv". Det känns stort att kunna säga att "jag har sprungit 3 mil!"   


Kortfattat är jag väldigt nöjd över min prestation. Jag hade som mål att hitta MITT tempo direkt, att gå upp för alla backarna, att inte ta ut mig helt och hållet, och att kunna spurta in i mål med ett leende på läpparna. Samtliga mål uppnådde jag, och därför är jag jäkligt nöjd och stolt över mig själv!     

Av Lina - 23 september 2015 21:05

  



OMG! Endast tre dagar kvar till Lidingöloppet!! Med tanke på hur lite jag sprungit dem sista 2-3 veckorna pga en blandning av förkylningssymtom (och senare förkylning) och allmän brist på ork och motivation kan jag väl inte direkt påstå att jag känner mig helt redo. Men jag ser ändå fram emot det. Med skräckblandad förtjusning. *skrattar* Vet inte vad jag ser fram emot mest; att springa loppet eller att det ska vara över... hahaha    Att veta att jag ska springa tre hela mil.. Ska bli spännande och kämpigt på samma gång.. Hur ska det gå? Kommer jag öht kunna röra mig efteråt? Det är inte utan att man är nervös. Har ju trots allt inte sprungit så långt förut. Det längsta jag sprungit är 2,1 mil, och det var ett helt år sedan.. Och tre mil är sjukt långt! Och jag har nyligen varit förkyld och "lider" fortfarande lite grand av sviterna från den i form av rosslig hals (mest på morgonen. Obs! Har inte ont!), så frågan är hur min kondis påverkas av detta?


Pga att jag nyligen varit förkyld o hur nära det är till operationen har jag fått sänka mina krav rätt mycket inför lördagen. Mitt mål tidigare var att göra allt jag kan för att i princip bara stanna och gå en bit vid vätskestationerna, samt upp för backarna, annars springa resten av sträckan och inte stanna för att gå, om jag så ska springa i riktig snigelfart. Då jag inte vill riskera att förkylningen som jag precis blivet av med (om man bortser från att halsen är lite rosslig fortfarande) ska få en ny vändning och komma tillbaka så att jag tvingas skjuta fram operationen, så kommer jag förmodligen gå rätt mycket mer än jag planerat från början. Jag kommer ha stenhård koll på pulsen och km tiden med hjälp av klockan, så att det inte skenar iväg, och så fort pulsen börjar skena iväg för mycket så kommer jag promenera tills pulsen är lägre och mer jämn. Mitt mål är att inte vara helt slut när jag kommer i mål. Jag lär vara bra trött oavsett o jag lär ha ont i varenda led efter att ha sprungit/joggat/gått tre hela mil, men jag ska inte vara andfådd och utmattad. Mitt fokus kommer helt enkelt ligga på att ta det lugnt och inte bli utmattad, ist för som tänkt från början, att gå så lite som möjligt.


Operationen betyder verkligen jättemycket för mig och jag vill absolut inte skjuta fram den om jag inte måste, så därför är det viktigare att ha fokus på att inte bli utmattad än att få en hyfsad målgångs tid. Att få en hyfsad målgångstid kan jag fokusera på på nästa Lidingölopp. För att självklart kommer vi båda två säkerligen vilja springa detta lopp fler gånger. Vi kommer troligtvis inte vara så sugna på det direkt efter loppet. Kanske inte dagen efter i heller. Men efter några dagar när smärtan i kroppen efter loppet släppt och vi har fått smälta hela upplevelsen, är jag helt säker på att det blir minst ett Lidingölopp till! Och DÅ ska jag fokusera på att springa så mycket som möjligt och att försöka få till en hyfsad målgångstid.     

Av Lina - 21 september 2015 16:25

   


I morse var jag på vårdcentralen och tog om blodproverna som inte var riktigt bra när jag tog dem första gången för två veckor sedan. Var riktigt nervös när jag åkte dit, inte för att jag trodde att jag skulle få några svar där och då, men var ändå nervös för att proverna inte skulle bli bra denna gången i heller, och, jag hatar verkligen att ta blodprover. Inte hjälpte det i heller när jag kommer in och sköterskan som ska ta proverna på mig ser riktigt sur och allvarlig ut. Inte den sortens sköterska man vill möta när man ska ta blodprover.    Och inte heller gjorde det saken bättre när hon inte lyckades få något blod vid första "sticket" utan var, efter att ha "grävt rundor" i armen en stund, fick göra om det, i den andra armen ist. Till slut lyckades hon iaf, och kryssade i rutan "akut svar".


Trodde att jag skulle få kallelsen hemskickad via posten, så jag förväntade inte mig att få veta något förens allra tidigast imorgon. Trodde inte jag skulle få något svar förens på onsd eller torsd. Så när jag kollade e-mailen nu för en stund sedan hade jag verkligen inte förväntat mig att det skulle komma något från Akademikliniken.. Överraskad och VÄLDIGT glad såg jag att det kommit ett mail med "ämnet" Kallelse akademikliniken 29 sept. Öppnade mailet med skakiga händer och läser att jag är välkommen den 29 sept kl.11:00!    Nu är 11:00 inte tiden för operation, utan endast tiden för inskrivning. Exakt när jag blir opererad får jag inte veta förens jag är på plats. Operationen kommer ta ca 2h.


SÅÅÅ glad över att ha fått grönt ljus för operationen!!    Nu gäller det VERKLIGEN att vila så mycket jag bara kan och ladda med massa vitaminer så att jag hinner bli av med förkylningen helt tills dess! Och på Lidingöloppet på lörd ska jag verkligen fokusera på att ta det LUGNT så att jag inte tar ut mig helt och hållet. Så gott det nu går när man ska springa 3 mil vill säga.. hehe    Men jag ska verkligen fokusera på pulsen och km tiden med hjälp av klockan, se till så att jag håller ett tempo på ÖVER 7 min/km, gå när pulsen är alldeles för hög, och gå upp för alla backar. Sedan efter loppet blir det horisontalt läge i soffan så mycket det bara går enda fram till op dagen!


HAPPY HAPPY HAPPY!!

Bilden ovan; bilderna tagna idag, 8 dagar före op. Midjemått över naveln; ca 87 cm

Av Lina - 19 september 2015 15:47

Man är alltid nojjig över att man ska bli förkyld precis lagom till ett lopp man anmält sig till och laddat inför. Framför allt så här på höstkanten när det går mycket förkylningar. Men ännu så länge har jag klarat mig. Tills nu, vill säga...



Jag har känt mig lite halvförkyld, känt det som att en förkylning ligger och lurar utan att bryta ut, i ett par-tre veckor. Har tränat på som vanligt ändå eftersom att mitt allmäntillstånd inte varit påverkat mer än att jag känt mig lite trött och haft huvudvärk till o från (dvs har känt mig pigg i kroppen o haft bra flås), men försökt ta det något lugnare.

I torsdags kände jag mig lite mer än bara halvförkyld hela förmiddagen på jobb och en bit in på em. Så jag gick hela tiden och var i valet och kvalet om jag skulle åka iväg på Box & kick på kvällen. Ville ju SÅ gärna då det skulle bli mitt sista Box & kick pass på minst en månad, förmodligen tom. två månader. Senare på em och på kvällen kände jag mig pigg och i ganska bra form så jag trodde inte att det skulle vara någon fara och åkte därför iväg på mitt Box & kick pass. Och det gick jättebra, kände inte mig ovanligt andfådd under passet och jag kunde ta i lika mycket som jag brukar, och jag mådde bra efteråt.




Nu så här i efterhand inser jag ju att jag skulle ha hoppat över det där passet trots allt.. När jag vaknade igår morse kände jag mig förkyld i hela kroppen och tung i bröstet, och detta fortsatte hela dagen. Trött, huvudvärk till och från, frusen till o från, tung i bröstet. Tog mig trots detta igenom arbetspasset då jag ändå kände mig hyfsat pigg. Tillräckligt pigg för att klara av att genomföra mitt arbetspass iaf. Men när jag på kvällen fortfarande kände mig frusen och förkyld i hela kroppen valde jag att ringa och sjukanmäla mig på jobb. Skulle annars ha jobbat både idag och imorgon. Hade jag inte haft Lidingöloppet och operationen framför mig om inte mer än drygt en vecka hade jag förmodligen slängt i mig en Alvedon eller två och kört och jobbat ändå. Men med två viktiga dagar framför mig då jag definitivt inte får lov att vara förkyld, och med en make som jobbar kväll hela nästa vecka (mao. jag har fullt ansvar för att ta hand om båda barnen helt själv hela veckan = vila när då??), kände jag att jag tog rätt beslut att sjukanmäla mig så jag kan vila upp mig så gott jag bara kan nu medan Fredrik också är hemma och därmed kan ta största ansvaret för barnen så att jag kan kurera mig.


Och med tanke på hur jag känt mig idag är jag ännu mer säker på att jag tog rätt beslut att sjukanmäla mig. Jag har inte varit speciellt snuvig, och jag har inte ont i halsen, men jag har varit väldigt frusen, trött och hängig hela dagen, och det har känts som att huvudvärken ligger och lurar konstant. Känner mig mao sjuk och förkyld i hela kroppen även om jag inte är speciellt snuvig eller har ont i halsen. Så störtförkyld är jag väl inte, men jag är definitivt inte frisk i heller. Har legat på soffan med fleecejacka på mig och en filt o småfruset och varit fruktansvärt trött hela dagen. Kommer vara hemma från jobb imorgon också, och på månd är jag ledig enligt schema. Hoppas på att kunna vara åter på jobb på tisd, men just nu känner jag att min hälsa är superviktig och jag måste verkligen vila och kurera mig innan loppet och operationen så mycket jag bara kan. Båda dessa dagar är VÄLDIGT viktiga för mig, var o en på sitt sätt, jag vill verkligen INTE behöva hoppa av/skjuta fram något av det. Så därför MÅSTE jag verkligen tänka på mig själv nu och se till att bli riktigt frisk innan jag återgår till jobb. (men detta innebär så klart inte att jag kommer stanna hemma från jobb "bara för att". Mår jag bra så kommer jag återgå till jobb, givetvis)


Har som sagt legat i soffan hela dagen idag, och jag har kurerat mig med te gjort på färsk apelsin, citron och ingefära, och ikväll ska jag ta ett varmt bad. Planerar att spendera morgondagen på samma sätt. Har köpt något som heter "coldzyme" på apoteket som många säger har hjälpt dem att korta ner sina förkylningar. Detta ska man enligt förpackningen ta en gång var annan timme max 6 gånger om dagen tror jag det var. Men jag tar det lite lugnt med det fram tills på månd då jag ska till vårdcentralen och ta om blodproverna som inte var riktigt bra, så tar det bara på morgonen fram tills dess, och Alvedon o annan form av smärtlindring undviker jag helt fram tills dess (så vidare jag inte åker på en grym huvudvärk). Vet inte hur mycket eller om något av dessa preparat skulle kunna påverka blodproverna på något vis, men jag vill inte chansa. Så jag kurerar mig genom massa vila och "hälsoteet" ist fram tills dess. 


Jag är inte längre speciellt nervös inför blodproverna, efter att ha pratat med en väninna som är distriktsjuksköterska och en väninna som är läkare, som har lugnat mig väldigt mycket. Bl.a så sa min "läkar väninna" att hon aldrig har varit med om att dessa blodprover varit onormala hos någon ung och frisk person som inte går på någon form av läkemedel (därav att jag undviker bla Alvedon fram tills på månd), så att hon trodde att det var någon som gjort något fel på vägen. Så just nu är jag mer orolig för att jag inte ska hinna bli frisk från förkylningen innan operationen än vad jag är för att något skulle vara fel med blodproverna, dvs mitt blod. Håll ändå gärna tummarna för mig på månd när jag ska ta om blodproverna.    Och håll tummarna superhårt att jag ska vara av med min förkylning riktigt snart!

Av Lina - 15 september 2015 19:04

Dem ringde från Akademikliniken idag och meddelade att två av dem fyra blodprover jag lämnade förra veckan visst låg lite över normalt värde så att jag måste ta om dem igen. Detta gjorde mig nervös av två anledningar; dels så hatar jag verkligen att ta blodprover så att ta om ett par som jag redan gjort en gång känns INTE roligt.    Men framför allt så blev jag nervös för att genast blev jag så klart rädd att detta skulle innebära att operationen kan vara i fara.    Hon försökte lugna mig med att dem inte låg så mycket över normalt värde (och att dem andra såg bra ut) och att hon inte trodde att det skulle vara någon fara för operationen, att den inte skulle bli av. "Men det är ett beslut kirurgen kommer ta". Hon sa "jag tror inte du behöver oroa dig, du får ta om blodproverna bara, ta det lugnt o var inte orolig". Jojo, lätt för henne att säga. Jag har sett fram emot operationen, att bli av med allt mitt häng och överskottshud så länge nu, så klart som fasen att jag blir nervös när dem meddelar att två av proverna inte var riktigt bra och måste tas om. Skulle jag få beskedet nu bara två veckor innan planerad operation att den inte blir av.. Det skulle kännas som ett slag rakt i ansiktet och jag hade blivet så ledsen och besviken att det inte går att beskriva i ord.   


Hon hade skickat remissen till "omtagningen" av proverna idag, och jag skulle åka in och ta om dem på månd. Så nu vill jag bara att det ska bli måndag snart så att jag kan få tagit om proverna, och sen vill jag bara få veta om dem blev bättre denna gången. Nu vill jag verkligen få tiden (klockslag) till operationen riktigt snart, för att får jag tiden hemskickad är det samma sak som att operationen blir av.
Snälla håll alla tummar och tår att min operation inte är i fara!

Av Lina - 9 september 2015 18:26

Nu kan man verkligen säga att det närmar sig med stormsteg! Idag är det endast 17 dagar kvar till mitt livs hittills största utmaning; #Lidingöloppet. Om jag är redo för det? Förmodligen inte... Dels är det svårt att veta exakt hur man ska träna inför en sträcka och ett lopp man aldrig sprungit förut. Och dels så har jag svårt att hitta motivationen till att ge mig ut på långpass ensam. 1-1,5 mil kan jag hitta motivation till att ta mig ut på på egen hand men längre sträckor än så tycker jag är tråkigt att springa ensam. Och vi kan ju inte ordna barnvakt hur som helst bara för att vi vill ut och springa ett par mil tillsammans. Och även om vi kunnat, vilket vi kanske egentligen hade kunnat utan större problem, så har Fredrik dem sista veckorna haft otur och känt sig krasslig i halsen till och från väldigt ofta. Och har man halsont ska man absolut inte ge sig ut och springa några längre sträckor. Man ska inte ge sig ut och springa öht när man har ont i halsen, men definitivt inga långrundor. Det är ett "big NO NO".



Jag påbörjade en sk. "runstreak" förra veckan, som jag hade tänkt hålla på med i 2 veckor. Men efter endast 4 dagar sa min kropp ifrån att "detta gillade den INTE". Om det inte varit för Lidingöloppet och den kommande operationen, hade jag förmodligen testat att springa ett par dagar till efter det att kroppen talade om att den inte tyckte om att springa så många dagar på raken, men med ett stort lopp och en stor operation framför mig inom kort har jag inte råd att riskera några skador. Så jag avbröt streaken och vilade i några dagar. Igår gav jag mig ut på första rundan efter att jag brutit streaken. Hade lite känningar i baksida höger lår redan efter ett par kilometer, och efter ytterligare ett par kilometer började det kännas så smått i ena vaden också. Men "smärtan" ökade inte i densititet, utan den höll sig till "små känningar". Skrapade ihop 7 km, och planen med rundan var att försöka hitta det tempo jag tror jag skulle kunna klara av att hålla på Lidingöloppet. Har tänkt försöka hålla ett 7-7.30 minuters (per km) tempo på Lidingöloppet. Höll detta tempo när jag sprang med en väninna i Skrylle för ett par veckor sedan, och så länge jag höll det tempot kändes det riktigt bra, då kändes det som att jag hade kunnat springa en mil till utan problem. Lyckades igår hålla ett tempo på mellan 6.50-7.15 min. Det är svårare än man tror att springa långsamt. Att göra det tillsammans med någon som också springer långsamt är inga problem. Men att springa långsamt när man är ute ensam.. Riktigt svårt faktiskt! Jag fick tänka till och sakta in flera gånger igår för att inte komma upp i det tempo jag vanligtvis håller på rundorna strax under och runt milen (runt 6.15-6.30) hehe    Hade behövt träna mer på att springa långsamt, för att jag kände igår när jag var ute och sprang att det tempo jag höll då hade jag klarat av att hålla i runt 1,5 mil utan problem, men nog inte mycket längre än så. 3 mil i det tempot skulle jag nog inte klara av. Inte utan att gå mycket i mellan iaf. Och mina planer eller förhoppningar är, att jag ska klara av att springa hela rundan UTOM i uppförsbackarna. Tror ju inte jag kommer klara av det, men jag vill åtminstone kunna hålla mig springandes så mycket o långt som bara möjligt utan promenadvila. Och för att klara av det i tre mil i både upp och nedförsbackar måste jag springa långsammare än jag gjorde igår. Måste försöka lära mig att hålla mig strax ÖVER 7 min tempo ist för strax UNDER. Och det är INTE  lätt kan jag säga.. Svårare än att springa fort, faktiskt..    Ska försöka få till en runda i helgen också, och ska då fortsätta på att träna på att springa långsamt.


Om 20 dagar är det så äntligen dags att bli av med mitt fula och tråkiga bukhäng! Jag kan väl inte direkt påstå att jag längtar efter själva operationen i sig, heller inte dem 2-3 första veckorna efteråt, men jag längtar efter att få det gjort. Jag längtar efter att bli av med mitt bukhäng som jag vantrivts med så länge, jag längtar efter att äntligen ha en bra chans att få den mage jag drömt om att ha så länge jag kan minnas. Dvs platt och med synliga muskler. Inget stort 6-pack som jag skrivet förut, men jag vill kunna SE att där faktiskt är lite muskler. Inte som nu när jag bara kan känna att där är muskler men inte kunna se dem. Att få helt platt mage vet jag att jag troligtvis inte kommer få efter operationen i heller, åtminstone inte om dem inte syr ihop mina delade magmuskler som, som jag förstått det är åtminstone en av anledningarna till min putmage. Men den kommer åtminstone vara rätt mycket plattare, mindre framför allt, än den är nu. Jag längtar efter att äntligen få den mage jag kämpat så länge och ganska hårt, för att få. Både med viktminskningen och med all min träning. Men framför allt längtar jag efter att bli av med det fula och tråkiga hänget jag har över buken efter/sen graviditeterna. Putmagen kan jag lära mig leva med, då den känns mer "naturlig" på något vis. Men hänget är bara fult, tråkigt och äckligt i mina ögon.    Om 20 dagar är den ÄNTLIGEN borta!!! Och ingen är gladare och kan längta efter det mer än jag!! Den dagen jag fick beskedet att dem godkände mig till operation föll det en STOR sten från mitt hjärta!     

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< September 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards