Har inte bloggat sen jag sprang Lidingöloppet, och det är typ så längesen jag sprang sist också.. Och det börjar kännas ordentligt i "löparnerven" nu kan jag säga..    Anledningen till att jag inte bloggat sedan dess och att jag inte sprungit sedan dess kan man säga är en o samma. Jag gjorde en operation för ca 4,5 vecka sedan, och pga den har jag haft 4 v "träningsförbud", och detta har även gjort att jag inte känt att jag haft någon motivation till eller haft något att skriva om, då jag mest gjort ingenting under de 4 veckor jag var hemma sjukskriven (började jobba igår). Har valt att "hålla infon om operationen jag gjort på en ganska låg nivå" sas. Det är ingen direkt hemlighet, men heller inget jag pratar öppet om med vem som helst. Detta för att jag vet att där är en del som har många åsikter o inte alltid så positiva, och jag orkar inte hålla på o försvara mitt val. Jag kan iaf säga så mycket att det är något av det bästa jag valt att göra för mig själv och ångrar inte mig en enda sekund.

Mitt 4 veckor långa "träningsförbud" är nu äntligen till enda, men nu har jag så klart åkt på en förkylning..    Har varit frisk under hela tiden jag var hemma sjukskriven, men nu när jag äntligen kan börja träna igen blir jag alltså förkyld. Så himla typiskt! Visst, jag är inte så förkyld att jag inte skulle klara av att träna egentligen, har varken feber eller ont i halsen. Men jag känner att jag hellre tar det säkra före det osäkra och väntar tills jag känner mig lite piggare. Känner även att det på något vis känns bäst att vänta tills det gått 6 v sen operationen, även om dem sa att det är ok att börja redan efter 4. Funderar dock på att försöka komma iväg till gymmet en dag denna veckan o en dag nästa vecka, och köra lätt styrketräning för ben, bål, o rygg så att jag på så sätt börjar "sakta men säkert".

Mitt mål nu är att löpträna oftare än jag gjorde innan operationen. Har hela tiden, även då, VELAT löpträna oftare än 1-2 gånger i veckan, men av någon anledning hade jag inte riktigt ork eller motivation till att ge mig ut så ofta som jag egentligen både velat och behövt för att utvecklas som löpare så mycket som jag vill. Detta ska jag försöka ändra på nu så fort jag kan börja löpträna på lite mer allvar igen. Kanske lite dumt att sätta ett sådant mål nu när det nästan är vinter, men som dem säger så finns det inget dåligt väder, bara dåliga kläder..   Och att hela tiden skjuta fram saker gör ju inte att man kommer någon vart heller..   

För ett tag sedan "bestämde jag mig" mer eller mindre för att nästan helt sluta med långdistans lopp och i stället hålla mig till 5-10 km lopp, då jag tycker att det är roligare att kunna springa fort än att springa långt och långsamt. På sätt och vis är jag fortfarande inne på detta spåret, men sluta helt och hållet med långdistans lopp vill jag ändå inte. Gillar det mesta med långdistans lopp lika mycket som med kortare. Det enda jag inte gillar med långdistans lopp är träningen inför dem.. Tycker det är tråkigt och har svårt för att hitta motivation till att springa längre än 10-15 km "hemma på egen hand" sas. Och för att klara av att springa halvmaror och maror måste man springa mer än 15 km rätt mycket oftare än jag brukar göra.. Visst, jag har klarat av både 21 km och 30 km på den träningen jag gjort hittills, så det är inte det.. Men jag vill ju kunna bli bättre på dessa distanserna än jag är nu, dvs få bättre tider och få mindre ont av att springa dem. Och då måste jag springa över 15 km mycket oftare än jag gjort hittills. Och det är detta jag haft svårt för att hitta motivation till hittills, och därför tycker jag det är så jobbigt med långdistanslopp. Träningen inför dem. Hade velat ha en löparkompis som är på ungefär samma nivå som jag, som hade kunnat tänka sig att springa 20-30 km typ var annan - var tredje vecka eller något. Får väl försöka "fiska" lite i dem två löpklubbarna jag hänger i..   

Jag har enda sedan jag började med löpning för ca 3 - 3,5 år sedan sagt att jag skulle vilja klara av att springa ett marathon (42 km) någon gång i mitt liv. Fram tills för kanske runt 1,5 - 2 år sedan har det inte varit mer än just "tankar om att kunna springa det någon gång". Och sedan dess och fram till i början på detta året har tankarna börjat bli lite mer än bara tankar. Hade först planerat att springa mitt första maraton förra året, men så "kom bukplastiken i vägen" och gjorde att jag inte kände mig (eller VAR, pga det långa träningsstoppet o att det är en så stor operation) redo för det. Sedan började jag planera att i stället springa det i år. Men sedan efter Göteborgsvarvet i maj kände jag att jag nog inte riktigt var redo för det i år i heller. Började då känna att jag nog inte är redo för ett marathon ännu på ett par-tre år. Och efter att jag såg hur ont Fredrik hade o hur jobbigt han tyckte att det var, när han gjorde sin maradebut nu i början på september, började jag känna att "nja, att springa ett marathon är väl inte så viktigt egentligen, men visst, innan jag fyller 40 skulle jag vilja ha sprungit ett marathon"..

Efter knappt en vecka började Fredrik prata om att han nog trots allt (trots att han fick så ont o tyckte att det var så jobbigt) var sugen på att springa Helsingborgs marathon nästa år igen.. När han började prata om det tyckte jag mest att han var galen och kände fortfarande inte mig speciellt sugen på det. Men på något vis tror jag att han "sådde ett frö" i mig när han pratade om att springa det igen nästa år, och dem sista 2-3 veckorna har jag blivet allt mer o mer sugen på att springa Helsingborgs marathon nästa år.. Och nu dem sista 1-2 veckorna har folk i mina löpargrupper börjat lägga upp att dem anmält sig till Hbg marathon nästa år, och då har jag blivet ännu mer sugen.. Och idag insåg jag att i september nästa år har jag varit viktstabil i nästan 4,2 år, och vad bättre sätt att fira detta vore inte att då springa 4,2 mil, dvs göra min maradebut?