Det är inte detta inlägget ska handla om, men måste börja med att "kräka av mig lite". Orkar du inte läsa när jag kräker av mig, scrolla ner till lite positivare läsning   

Förr var jag för.. Rädd? Osäker? För att tala om när någon sa något som gjorde mig ledsen eller irriterad. I stället för att tala om för personen att det h*n sa gjorde mig ledsen eller irriterad/arg så höll jag det för mig själv och gick och retade mig på och var ledsen över det ibland i flera dagar. Mao i stället för att få det ur mig gick jag och mådde dåligt över det i flera dagar för att jag inte riktigt kunde släppa det. Jag får väl erkänna att jag ibland fortfarande kan gå o reta mig i flera dagar trots att jag sagt ifrån, men det är för att jag efteråt alltid kommer på vad jag kunde sagt OCKSÅ och hur jag skulle ha sagt det ISTÄLLET. haha.. Ja och pga hur personen reagerade... Men det känns i alla fall bra att ha fått det mesta ur mig istället för att hålla allt inom mig, och jag går inte längre och är ledsen.   

Men det är inte detta jag behöver kräka av mig om. Det är att sedan jag börjat tala om för personen i fråga när h*n sagt något som gjort mig ledsen eller irriterad, så blir jag varje gång påmind om en av anledningarna till att jag förr hellre höll det för mig själv. Säger jag ifrån och berättar att och varför jag blev ledsen och/eller irriterad får jag höra att jag är känslig, att jag överreagerar och att jag överanalyserar. VARFÖR kan personen som sagt något som gjorde mig ledsen eller irriterad inte bara säga förlåt det var inte meningen att göra dig ledsen, och sedan försöka säga det på ett annat sätt? Varför ska jag behöva höra att jag är känslig, att jag överreagerar och överanalyserar bara för att jag kanske reagerar och blir ledsen över saker som just "du" inte blir ledsen eller irriterad över? Alla tänker, känner och reagerar olika, man ska inte behöva höra att man är "dum" bara för det. För det är lite så jag känner mig när jag varje gång jag blir ledsen eller irriterad över något o säger ifrån om detta och får höra att jag är känslig och överreagerar. Jag känner mig dum och börjar ifrågasätta mig själv. Varför jag reagerar så? ÄR jag överkänslig? Varför är jag det? Och så får jag "ofta" höra "varför bryr du dig?" Ja det vet jag väl inte alla gånger. Ibland vet man inte varför man reagerar som man gör, man är väl inte överkänslig o "dum" för det? Du kanske blir ledsen eller irriterad över något jag bara rycker på axlarna åt?

Visst, jag är inte "guds lilla ängel som reagerar på jättebra sätt" om någon talar om för mig att jag sagt något som gjort personen ledsen, men jag försöker åtminstone undvika personangrepp som jag tycker det är att kalla någon för överkänslig och att man överanalyserar så fort man blivet ledsen eller irriterad över något som "du" kanske inte blir.

Senast jag blev ovän med en "vän" (som numera inte längre finns i mitt liv) fick jag tom. höra att jag "ska sluta jaga bekräftelse hela tiden och börja leva o vara positiv", efter att jag talat om att det h*n sagt störde mig och inte var något jag ville höra just då, och ville veta vad meningen med att tala om detta var. Happ? Som sagt. Ibland undrar jag om det inte är bättre att hålla det man irriterar sig på eller blir ledsen över för sig själv.   

Så. Färdigkräkt.   

Ny månad som sagt. Och "nya utmaningar" kan man verkligen säga att denna månad medför sig. Om 15 dagar ska jag "ultradebutera".. För er som inte är så intresserade eller kunniga inom löparvärlden så finns det som ni vet olika distanser man kan springa. Så klart. 5 och 10 km kallas oftast inte mer än just 5 km och 10 km. Kanske möjligtvis "halvmil" och "mil". Men detta fattar ju alla även om man inte löptränar.    Men det är inte alla "icke löptränande" som vet vad ett halvmaraton, maraton och ultramaraton är/hur långt. Ett halvmaraton är 21 km, maraton är då som dem flesta nog kan räkna ut, det dubbla; 42 km, och ett ultramaraton är allt som är längre än 42 km.

hehe har fått frågan några gånger vad sifforna 42195, som är den exakta distansen i meter, står för som jag har tatuerat in på mitt underben är.    Tatuerade in dem siffrorna efter att jag gjort mitt första och hittils enda maraton 2016. 

Om 15 dagar ska jag alltså "ultradebutera". Jag ska springa mer än 42 km. Visserligen "bara" 3 km mer, 45 km, men tro mig, för mig som "vardagsmotionär" och som är alldeles för dålig på att få till regelbundna långpass på över 12 km är dessa 3 km efter att ha sprunit 42, lååånga. Och i blandat underlag som sand, sten, skogsväg och asfalt, som jag förstått att underlaget ska vara där, dessutom. Mjölksyra hej! Ont överallt hej!      

Minns när jag sprang Helsingborg maraton 2016. Dem första 17-18 km kändes det bra, men sedan började krämporna komma. Men jag kunde ändå springa på och hålla hyfsat bra tempo fram till 30 km. Den distansen hade jag ju sprungit ett par gånger förut (Lidingöloppet), så det hade jag i kroppen sas. Men allt över 30 km var ju "personbästa i distans" kan man säga för mig. Så långt hade jag aldrig sprungit förut. Dessutom hade jag haft en fotskada lite tidigare på året som gjort att jag tvingats ha total löpvila i nästan fyra (!) månader. Mao. inte kunnat träna ens hälften så mycket som jag hade behövt för att klara av att den distansen. Så den sista milen var minst sagt JOBBIG. En mil kändes som två och jag hade ont överallt. Men känslan när jag sedan kom i mål. Obeskrivbar. Varför utsätter jag mig då för detta igen? Tja.. Jag är nog lite "dum i huvudet" ändå.. hahaha    Och så finns det inte mycket som slår känslan av att utmana sig själv och att klara av det, att ta sig över målsnöret och få den där välförtjänta medaljen om halsen.   

Inför Ultravasan har jag tyvärr heller inte klarat mig undan skador. Känns nästan som att min kropp blir så chockad när jag anmäler mig till lopp som är längre än 21-30 km, att den säger "stopp din galning!"    Denna gången är det höften och ländryggen som har spökat för mig sedan jag sprang Göteborgsvarvet i maj. Men sådan tur är har den/dem inte bråkat så mycket att jag behövt ha löpvila. Har gått till en sjukgymnast på Idrottsskadekliniken i Landskrona, och första gången jag gick dit förberedde jag mig på att få höra orden "du bör ha löpvila nu så länge du har ont i höften". Men det sa hon inte! Hurra!      Hon sa dock att så länge jag har ont bör jag inte springa längre än runt 5 km. Gick väl sådär med att lyssna på det rådet ska jag erkänna..    Men jag erkände åtminstone sedan när jag träffade henne igen att jag sprungit milen och lite längre. Förväntade mig lite "bannor" av henne men hon log bara och frågade hur det gick och kändes. Behöver jag säga att jag gillar henne starkt?    

Sedan jag gått dit och fått lite övningar att göra har det blivet mycket bättre. Trots att jag inte varit så duktig på att göra övningarna regelbundet som jag väl egentligen borde. Det där med hemmaträning har jag sååå svårt för att få till en bra rutin på av någon anledning. Men jag har gjort dem 2-3 ggr/v de veckor höften bråkat som mest iaf, och jag måste säga att det hjälpt. Höften är fortfarande inte helt bra, men ländryggen har jag inte känt av på över en vecka nu.      Och höften känner jag inte av alls under tiden jag springer, och, beroende på hur långt jag sprungit, heller inte efter att jag sprungit. Enda gången höften känns nu när när jag suttit eller legat ner ett tag. Då känns den av när jag reser mig upp och sedan ett par/några minuter när jag går. Men sedan släpper det. Enda gången jag känner av den efter att jag sprungit är när jag sprungit mer än en mil. Så den är helt klart MYCKET bättre även om den tyvärr fortfarande inte är helt frisk. 

Så inför ultran är jag glad att jag trots skada åtminstone inte behövt ha löpvila. Jag har inte fått till så många "riktigt långa långpass" som jag egentligen hade behövt, både för att jag är dålig rent allmänt på att få till det, och dels för att jag inte riktigt vågat pga höften. Men, jag SKA klara det! Det finns inget annat på kartan! Jag tänker minsann inte åka enda upp till Dalarna för att åka därifrån utan medalj och finishertröja!   

Mitt mål, förutom att ta mig i mål, är att jag ska försöka ha roligt hela vägen. Prata med medlöpare, dunka medlöpare i ryggen och ropa "kom igen nu vi klarar detta!" Även om jag själv haltar och är aptrött.    Gå i uppförsbackarna och de jobbigaste partierna för att spara energi, och ta mig tid att stanna och äta och dricka på varje vätske och matstation. Jag kommer fråga mig själv flera gånger varför jag gör detta, jag kommer få ont, men jag ska bannemig ha ROLIGT också och jag SKA i mål!

 

Elin

2 augusti 2019 12:33

Såklart vi ska i mål!

Lina

2 augusti 2019 13:18

Ajemen!!! ????

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har inte bloggat så mycket de senaste åren då jag mer eller mindre använder min Instagram/Fb som blogg med mina dagliga 1-4 inlägg (ibland fler, jag vet   ) med ibland bara en kort text och ibland ett helt inlägg. Men jag brukar försöka uppdatera...

           Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert! /Pippi Långstrump     Har sedan vi började springa lite längre distanser som halv och helmaror alltid sagt att det vore kul att klara av att springa ett ultramara...

Att världen är upp och ner just nu går inte att undgå någon. Att man varje morgon, särskilt jag som jobbar med äldre människor från 75 år och uppåt, måste ställa sig frågan "är jag tillräckligt frisk idag?" "Kan jag gå till jobb och kan jag skicka ba...

Som vanligt en mindre evighet sedan jag uppdaterade min blogg. Man kan säga att jag mer eller mindre använder Instagram (och Facebook) som en daglig blogg nu för tiden, då jag där ofta skriver ett långt/lite längre inlägg om dagen, hur dagen varit. D...

    För er som endast vill läsa själva "racerapporten" kan bläddra ner en bit till den mörkblåa texten     Vi lyckades båda få ledigt på torsdagen och kunde därmed åka upp till Dalarna redan på tidig torsdag morgon. Planen från början va...