Just nu känner jag bara att "drömmar kan verkligen bli sanna".... Har levt med mitt, enligt mig själv väldigt fula, tråkiga och extremt osexiga bukhäng i 6 år nu. Har hatat det lika länge. Men visst, det är väl egentligen inte förens jag blev av med min övervikt som jag vantrivts med det RIKTIGT mycket. Jag har haft det sedan efter graviditeten med Milo, men när jag hade en massa övervikt jag mådde dåligt över var det där mitt fokus var då sas. Och, pga att hela jag var rätt mycket större, så även om hänget var där så var det ju inte fullt lika synligt och markant. Men sedan jag blev av med all min övervikt för två år sedan har man ju verkligen sett hur mycket häng jag fått, både pga graviditeterna och pga viktminskningen. Har verkligen försökt träna bort det, men utan resultat.


Har velat försöka få en bukoperation länge nu, men dels har jag inte vetat hur jag skulle gå till väga och dels har jag hela tiden fått höra att dem är superstränga så chansen att jag skulle kunna få det är minimala. Och efter att ha hört det många gånger från olika håll har jag trott på det själv också, att det inte är mycket lönt att "ansöka" för att jag kommer ändå bara bli besviken. Så jag har försökt lära mig leva med mitt häng, men det är inte så lätt när man ser det varje gång man tar av sig kläderna och varje gång man har tröjor som sitter tight och slutar i midjan. Och för att inte tala om när man tränar och gör någon form av träning där man står på alla fyra (även andra.. *hrm* "aktiviteter" där man ibland står på alla fyra     ) ..  Då hänger magen (extra/lös skinnet) väldigt mycket.   Väldigt svårt att lära sig att leva med minst sagt.


Men för några veckor sedan gjorde en kollega en bukop, betald av landstinget, och ja.. Resten vet ni.



Efter första bedömningen hade jag inte mycket förhoppningar alls. Tänkte att "Nej varför skulle jag få en sådan operation betald? Sådan sorts tur har jag aldrig". På henne lät det ju som att chanserna att jag skulle få det godkänt var minimala. Precis som jag fått höra hela tiden av många andra. Men, trots detta är ju hoppet det sista som lämnar människan. Så även om det lät på henne som att chanserna är minimala, så valde jag att tacka ja till ett besök hos deras kirurg. Har jag ändå kommit så här långt kan jag lika bra gå hela vägen även om jag får betala 300 kr helt i onödan (dvs om jag skulle få ett nej), och, om där finns minsta lilla chans att få det godkänt så SJÄLVKLART vill jag ta den chansen. Hade jag tackat nej pga att chanserna enligt henne var minimala, hade det ju varit samma sak som att jag gav upp även om där fanns en, om än liten, chans.


Och, efter besöket hos kirurgen idag kan jag säga att jag är VÄLDIGT glad att jag tackade ja....
Det kändes nästan som att han hade bestämt sig för att godkänna mig redan innan han träffat mig, efter att ha läst min "journal" för att det gick förvånansvärt lätt. Han började prata om operation som om den redan var godkänd så fort vi kom in till honom nämligen. Han mätte aldrig aldrig ens mig, som jag trodde att han skulle göra. Han började med att lyssna på mitt hjärta o mina lungor, (som lät bra   ) sedan bad han mig lägga mig ner på britsen och spänna magmusklerna. Han kände på min mage och konstaterade att jag har bra magmuskler (en trevlig bekräftning på att träningen gett resultat mao   ), men att dem är något delade. Vilket är rätt vanligt efter graviditet och något jag själv misstänkt länge att jag har, men att jag enligt en SSK på vårdcentralen INTE hade... Dem var dock troligtvis inte så pass delade att det krävs någon operation för att få ihop dem.
Sedan tog han foto på mig, framifrån och från sidorna, både med mina armar hängandes fritt bakom ryggen, och när jag höll "ut hänget" så mycket jag kunde för att det, som han sa, skulle synas hur mycket löshud/häng jag har. Och det var det enda han gjorde.... Han sa att jag enligt mätningarna ligger precis på gränsen, men att han ändå ville godkänna mig. Kanske pga min historia med Milo? Vad vet jag. Dont know, dont care, JUST HAPPY!!!   


Så han visade mig till deras koordinator och bad henne boka en tid till mig. Hade jag velat, hade jag kunnat få operationen redan nu den 1 juni, för att dem hade en ledig tid då. Visst var det lockande att tacka ja till den tiden, vill ju egentligen bli av med hänget så fort som möjligt nu när jag faktiskt fått det godkänt..    Men, dels så känner jag att jag inte riktigt har "råd" att ha träningsstopp i några veckor nu innan Lidingöloppet. Har ju trots allt aldrig sprungit så långt, och det ska vara ett rätt tufft lopp med många jobbiga backar. Och skulle jag operera mig nu, hade jag inte kunnat börja springa igen förens tidigast i slutet av juli/augusti troligtvis, och det hade blivet som att börja från ruta ett. Och då hade jag aldrig klarat av Lidingöloppet 1-1,5 månad senare. Varken mentalt eller fysiskt. Och dels så känner jag att jag vill inte vara nyopererad efter en sådan stor bukoperation som det ju ändå är, under sommaren. Ligga inne o ha ont och vara halvt handikappad några veckor mitt i sommaren när det är varmt ute och man vill bada och vara fullt rörlig? Naa... Dessutom ska vi ju åka till Italien den 20 juni, och sitta i bilen i en massa timmar knappt tre veckor efter operationen?  Naa... *ler* Så även om jag självklart vill ha operationen så fort som möjligt, är det bättre att vänta till hösten när vi har sprungit sista inbokade loppet för detta året (hade planerat springa Yddingeloppet i okt visserligen, men det får bli nästa år ist. För min del iaf. Fredrik kan ju springa ändå. Han är ju några medaljer efter mig trots allt... *flinar*   ), och när det ändå inte är så roligt väder att vara ute i. Dem hade inga scheman ute så långt framåt, så vi kunde inte boka in någon tid idag tyvärr. Synd, hade velat ha ett datum att kunna se fram emot redan nu..    Ska ringa i början av september och få en tid då.


Jag kan inte fatta att jag faktiskt fick det godkänt!! Det känns som att jag drömmer. Händer detta verkligen MIG??! En väninna skrev till mig "efter ditt hårda slit förtjänar du det". Och ja.. Det tycker faktiskt jag också...   
Bukoperation för att bli av med hänget jag vantrivs så fruktansvärt med, i år, bröstoperation för att få ett par bröst (ist för mina nuvarande hundvalpsöron till bröst..   ) i början på nästa år (febr/mars).. BEACH 2016, HERE I COME!!     

 

Mamma

20 maj 2015 22:36

Blev så glad när du ringde hjärtat mitt
och berättade att du blev godkänd!!!
...kände dina glädjevibbar genom luren haha.
Detta har du ju längtat så efter...
men efter mätning samtidigt varit inställd
på ett Nej. Så det där doppet i poolen o
lite skumpa var du värd.
GRATTIS <3 <3 3<

Lina

21 maj 2015 16:21

Tack mamma :-D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har inte bloggat så mycket de senaste åren då jag mer eller mindre använder min Instagram/Fb som blogg med mina dagliga 1-4 inlägg (ibland fler, jag vet   ) med ibland bara en kort text och ibland ett helt inlägg. Men jag brukar försöka uppdatera...

           Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert! /Pippi Långstrump     Har sedan vi började springa lite längre distanser som halv och helmaror alltid sagt att det vore kul att klara av att springa ett ultramara...

Att världen är upp och ner just nu går inte att undgå någon. Att man varje morgon, särskilt jag som jobbar med äldre människor från 75 år och uppåt, måste ställa sig frågan "är jag tillräckligt frisk idag?" "Kan jag gå till jobb och kan jag skicka ba...

Som vanligt en mindre evighet sedan jag uppdaterade min blogg. Man kan säga att jag mer eller mindre använder Instagram (och Facebook) som en daglig blogg nu för tiden, då jag där ofta skriver ett långt/lite längre inlägg om dagen, hur dagen varit. D...

    För er som endast vill läsa själva "racerapporten" kan bläddra ner en bit till den mörkblåa texten     Vi lyckades båda få ledigt på torsdagen och kunde därmed åka upp till Dalarna redan på tidig torsdag morgon. Planen från början va...