Mina ben o fötter, framför allt det högra, ville inte alls som jag planerat och ville...

Jag hade lagt upp en plan för hur jag skulle förbereda mig för Lidingöloppet. Förutom att fortsätta med den vanliga träningen (ATC och Box & kick) fram till den sista veckan hade jag tänkt göra en sk. "runstreak" (dvs springa varje dag under en period) från den 1-14 sept, och sedan springa ett kort pass och ett lite längre pass den 3:e veckan, och ett lite längre pass precis i början på sista veckan, sedan ta det lugnt fram till loppet. (ingen ATC eller Box & kick sista veckan)

Dem tre första dagarna gick det precis som planerat. Jag sprang 5 km dag 1 och 2, 4 km dag 3. Och de tre första dagarna kändes det jättebra. Inga känningar av värk någonstans och det kändes som att det flöt på bra. Men idag, dag 4 kändes det inte alls bra. Det kändes mest tungt och jobbigt och efter drygt 1 km började jag få känningar i höger fot samt i båda vaderna. Andra kilometern gick det fortfarande ok, tungt men ok, och fortfarande mest bara "känningar" i fot o ben. Men sedan började det kännas som mer än bara "känningar", det började göra ont. Och dem två sista kilometrarna fick jag mer jogga fram än springa, för att det kändes inte alls bra. Foten ömmade till riktigt ordentligt till och från och det värkte i vaderna. Lyckades ändå "kriga ihop" 4 km.
Jag sprang i förmiddags vid 10, och det känns fortfarande i både höger fot och båda vaderna. Även lite smått i höften.


Tidigare idag hade jag tänkt ge det ett försök imorgon också för att sedan avgöra om jag ska fortsätta "streaken" eller inte efter det. Men nu ikväll har jag bestämt mig för att inte chansa, jag bryter streaken nu. I o med att jag fortfarande, trots att det är några timmar sedan jag sprang nu, fortfarande har lite ont i fot o vader, känns det väldigt dumt att chansa och springa imorgon också. Jag vill inte riskera några skador nu. Jag måste vara hel både inför loppet och inför operationen. Jag måste vara i så bra form jag alls kan, både inför loppet och operationen. Loppet för att jag ska klara av att springa det så klart, och inför operationen både för att den öht ska bli av, och för att resultatet ska bli så bra som möjligt.


Med operationer följer ju alltid risker för komplikationer, så då är det ju upp till mig att göra allt jag kan i min makt för att förutsättningarna att det ska gå bra, ska vara så bra som möjligt. För att förutsättningarna ska vara så bra som möjligt inför operationen ska jag först och främst se till att varken bli skadad eller sjuk. Sedan har jag satt alkoholstopp hela september och oktober månad. Drack öl och vin förra helgen, men sedan dess har jag inte druckit en droppe alkohol och kommer inte göra det förens i november. Kommer troligtvis dricka ETT glas champagne på kvällen efter Lidingöloppet, men bortsett från det är det helt stopp. Och så kommer jag träna så mycket och bra jag kan för att vara så stark och frisk i kroppen som möjligt, men utan att bli skadad. Dvs jag ska absolut inte "överträna".

Alkoholstoppet och träningen gagnar ju även Lidingöloppet. Så allt jag gör denna månad kan man säga är för att både Lidingöloppet och operationen ska gå så bra som möjligt.

Men jag får erkänna att det hade varit rätt mycket godare med ett glas vin ist för cola nu så här en fredag kväll... hehe Tur att det är värt det till slut..   

Igår var det dags för "Spring för det lilla livet" i Landskrona. Ett välgörenhetslopp där (nästan) alla intäkterna går till forskning om för tidigt födda. Detta är 3:e året dem ordnar loppet, och andra året vi springer det. Man kan välja mellan att springa 5 km eller 10 km. Vi sprang 10 km (så klart   ) både detta och förra året. Det är ett väldigt trevligt och mysigt lopp och lagom stort.

Förra året sprang jag det på (ca) 1h 5 min. (typ 1.4,59) I år sprang jag det på 1h 1 min! BOOM!!!!    Loppet var visserligen pga byggställningar som gjorde att dem fått leda om banan något på ena stället, ca 200-250 m kortare detta året (banan var ca 10,5 km förra året och ca 10,3 km detta), men det är ändå en förbättring på drygt TRE MINUTER från förra året! Så även om jag inte kom under timmen på 10 km som jag hoppats på är jag jäkligt nöjd ändå. Förra året passerade jag 10 km på tror det var typ 1h 59 sek. I år passerade jag det på 1h 9 sekunder!!!! SÅ sjukt jäkla nära från att äntligen komma under 60 min på milen!! Kändes lite som att snubbla på målsnöret. *mummlar* Retade mig rätt rejält på det kan jag säga.


Men, när jag sedan insåg att jag trots allt ändå fått nytt PB på milen kände jag mig väldigt nöjd ändå. Och, när det sedan visade sig att jag dessutom fick en placering på prispallen kändes det ännu bättre.    Mitt livs första placering på ett lopp.    Kom in 3:a av damerna på 10 km! Sweet! Blev alldeles paff när hon läste upp mitt namn och startnummer. Utbrast "fan det är ju jag!" hahaha   
Det var visserligen inte så många tjejer på 10 km, men tror ändå att med mig själv var vi 6-7 st tjejer. Kanske tom.8, men 6-7 st vet jag att vi var iaf.  Men det spelar inte så stor roll för min del. Oavsett hur många vi var så fick jag ändå en placering, kom in som 3:e snabbast av dem tjejer som deltog, vilket jag aldrig lyckats med. Och det känns SÅ bra, känns som ett kvitto på min utveckling i löpningen. Hade vi bara varit 3 tjejer hade jag kanske inte varit lika nöjd, men nu var vi ändå åtminstone 6-7 st.   


Jag kände mig i riktigt bra form igår. På vägen dit kände jag inte mig speciellt laddad och hade inga större förhoppningar om att jag skulle klara av att springa så fort. Och när jag då såg åtminstone 2-3 tjejer som såg ut att kunna vara riktigt snabba blev ju inte självförtroendet bättre precis. Men när vi väl började springa kände jag mig både stark och snabb. Höll koll på pulsen och andningen hela tiden och detta hjälpte mig väldigt mycket. Hade det inte varit så förbaskat varmt på ett par sträckor under loppet tror jag att jag hade klarat av att hålla ett 5.50-5.55 min tempo på i stort sett hela banan och hade därmed klarat av att komma under timmen på milen. Men men. Nästa gång! Jag har börjat få upp självförtroendet och "pannbenet" igen nu efter semestern, så nästa gång! Nästa gång SKA jag komma under timmen på milen!!

Tänk att man kan längta så galet mycket efter en operation. 49 dagar kvar and counting..   

Är så innerligt trött på mitt fula häng och lösa skinn. Trött på att behöva "lyfta upp magen" varje gång jag sitter på toaletten för att det klibbar fast på låren, trött på att hänget "följer med upp" varje gång jag tar på mig trosor o byxor, trött på att behöva dra ner tröjan så fort hänget syns för att jag tycker det är så fult och oattraktivt, trött på att inte känna mig så "fit" som jag egentligen är efter all tid jag lagt ner på träningen. Sedan vet jag att även efter operationen kommer jag inte få ett snyggt sex-pack så länge jag inte skärper mig med kosten och äter ÄNNU bättre och så länge jag fortfarande dricker alkohol varje helg. Men, det är jag å andra sidan inte ute efter i heller. Jag vill inte vara en av dem som äter 100% fräscht och bra ALLTID, jag vill inte vara en av dem som inte kan dela på en flaska vin o dricka ett par öl på helgen för att det då "förstör träningen och inte ger bra resultat på kroppen". Jag vill leva det livet jag lever nu. Dvs äta bra men även tillåta mig "mindre bra mat" då och då, jag vill dela en flaska vin med min man på helgerna för att det är både gott och mysigt.


Det jag vill ha är en platt och fin mage där man kan ana snygga magmuskler, en mage utan häng och löshud. Och träna det gör jag inte för att få ett stort sexpack och stora armmuskler. Jag tränar för att jag tycker att det är skönt, roligt och behövligt. Jag tränar för att hålla mig i form, för att känna mig stark i kroppen. Jag tränar för att jag älskar god mat, vin och öl. Så länge jag tränar så mycket som jag gör nu; 3-4 ggr/v känner jag att jag KAN äta god (och inte alltid odelat bra) mat och dricka den där ölen och dela på den där flaskan vin, på helgerna, utan att det syns så mycket på vågen. Sedan ger detta liv som sagt inte mig något snyggt sex-pack precis, men ja.. Det är ändå inte "jag". För mig är det en större förlust att inte kunna njuta av en god flaska vin, att inte kunna äta en god o saftig pizza då och då, än att inte ha ett snyggt sex-pack. Sen vet jag även att det inte är säkert att jag kommer få en helt platt mage efter operationen i heller. Åtminstone inte om han inte syr ihop mina delade magmuskler. Men oavsett så kommer den åtminstone vara bra mycket mindre än den är nu, och jag kommer ha möjligheter att jobba med magen på ett helt annat sätt än jag kan nu.


Jag vet även att mycket sitter i huvudet också. Jag vet att jag har många inre demoner som jag brottas med varje dag. Jag vet att jag måste jobba med detta också. Och det gör jag. Varje dag. Men har man haft dåligt självförtroende i hela sitt liv finns det MYCKET att jobba på även om mitt självförtroende idag efter viktminskningen är BRA mycket bättre än det någonsin har varit. Har man blivet mobbad under rätt många år i skolan, när ens första "riktiga pojkvän" var otrogen, och när man under (sena) tonåren var tillsammans med en kille som fick en att känna sig som världens mest värdelösa person ena stunden och världens bästa nästa = väääldigt förvirrande o dåligt när man är en känslig tonåring.. Ja jag har många demoner att brottas med helt enkelt och jag har alltid haft väldigt svårt för att släppa saker o händelser. Och jag vet att en operation inte kan hjälpa mig med detta. Men efter operationen blir jag åtminstone av med en "yttre demon". En demon mindre för att sedan kunna jobba vidare med dem inre demonerna.


Efter godkännandet av bukoperationen har jag även insett vad som är viktigast om jag skulle behöva välja mellan en bukoperation eller bröstoperation. När jag trodde att jag inte hade någon chans till att få en betald bukop, dvs när jag trodde att jag var tvungen att välja eftersom att jag inte har råd till både och, så kände jag att jag isf skulle välja att göra en bröstop. Men nu inser jag att jag mår MYCKET sämre av buken än av mina små o innehållslösa bröst. Så skulle jag bli tvungen att välja nu, skulle jag definitivt välja att lägga ner pengarna på en bukop än på en bröstop.

Tur att jag slipper välja...   

Med mindre än 50 dagar kvar till Lidingöloppet är jag minst sagt nervös för hur det ska gå. Är nästan mer nervös inför Lidingöloppet än inför operationen.. Antar att det är för att på Lidingöloppet behöver jag prestera. Behöver inte prestera superbra, men dock. Ska klara av att springa 3 mil, mina ben och höfter ska hålla för 3 mil monotona rörelser. Har ju dessutom en "reptid" att jaga för att ens FÅ springa hela loppet. Har visserligen över 2h på mig att komma 16 km, och det är inga större problem egentligen, det vet jag ju om. Men det är ändå lite av ett stressmoment att veta att repet dras efter en viss tid. Att jag dem två sista dagarna har haft ont i fötterna och att jag haft ont i höger lår från och till sedan i onsdags, gör ju inte en mindre nervös inför loppet precis. Hade planerat 10 km löpning efter jobb idag, men efter ynka 3 km kände jag att jag varken orkade eller ville, hade motivation kvar, till att springa längre. Solen gassade och det var srekhett ute, och mitt lår gjorde ont. Och så ska jag springa 3 MIL om mindre än 50 dagar.. Nervös och orolig är bara förnamnet! Hade jag inte haft ont i låret hade nog pannbenet tagit mig åtminstone 2-3 km till trots stekande sol, men med stekande sol OCH ont i låret höll mitt pannben inte för längre än 3 km idag. Jag hoppas verkligen verkligen att jag inte ska ha några krämpor när det är dags för LL, och jag hoppas verkligen att solen är lite mildare. Den får gärna skina, men runt 18-20 gr är precis lagom. Varmare än så och det blir genast jobbigare lite fortare. Usch vad jag känner mig negativ idag! Inte alls laddad inför LL.   Tur att jag har mer än en månad på mig att bli av med mina krämpor och att "tagga till". *ler*

Har många tankar som snurrar runt i huvudet. Som vanligt. Önskar att jag bara kunde stänga av min hjärna ibland. Men har alltid varit en typisk "fisk"; drömmare. Drömmer mig bort och funderar. Mycket. En del säger "men tänk inte så mycket". Inte så lätt när det faktiskt är en del av min personlighet, sådan jag är och alltid varit.

Det som rör sig i huvudet nu är som nog ingen missat operationen, Lidingöloppet och det eviga tänket på vikten.
Vikten lyckades jag koppla bort rätt bra innan semestern, för att då var jag ändå ganska nöjd över min vikt egentligen även om jag inte vägde så "mycket" som jag egentligen skulle vilja, som jag vägde för runt ett år sedan. Men under semestern lyckades jag gå upp 4 kg. Oups? 2 kg mer än jag trodde att jag hade gått upp. Så nu ligger många av tankarna kring vikten igen. Vill ju bli av med alla semesterkilona, och när jag ändå är igång och aktivt försöker gå ner i vikt, känner jag att jag lika bra kan sikta på att gå ner ytterligare ett kilo för att komma närmare mitt dröm mål, där jag var för runt ett år sedan. Två veckor efter semestern har jag lyckats gå ner 2 av dem 4 kg jag gick upp under semestern. Säkert mycket vätska skulle jag tro för att vi drack ju en hel del ska erkännas. Så 3 kg till sedan är jag där jag vill vara viktmässigt. Så ni får alla stå ut med "lite" viktprat igen i några veckor nu.   


Lidingöloppet tar också upp en hel del av mina tankar. Knappt två månader kvar nu..  Hjälp!   Men, det känns bättre nu än för bara ett par veckor sedan. För ett par veckor sedan kände jag inte mig alls i löpform och hade nästan lite panik inför LL. Kändes som att jag tagit mig vatten över huvudet. Ja det känns det nästan som fortfarande, men det känns ändå lite bättre nu.. haha    Men sedan jag ändrade fokus från att vara fokuserad på att kunna springa både långt och (för mig) fort som jag kunde innan semestern, till att i stället hålla fokus på att hitta ett lagom tempo och att andas rätt, ett tempo jag kan hålla under en lite längre sträcka utan att få upp pulsen alldeles för mycket, och att tillåta mig själv att stanna upp o gå en bit när jag känner att pulsen börjar bli för hög, har jag fått tillbaka löparglädjen igen och även fått tillbaka "pannbenet" till att springa lite längre sträckor. Här om dagen hade jag planerat ett löppass på runt 5-6km, men när jag kom ut kändes det så bra att det i stället blev en runda på 13 km.    Det gick inte fort och jag gick upp för dem flesta backarna, men det kändes SÅ bra ändå, och viktigast av allt; jag kände mig väldigt nöjd och tillfreds med mig själv efteråt. Så Lidingöloppet; here I come!


Till sist men verkligen inte sist sett ur hur mycket det snurrar runt i huvudet om det; operationen. Just nu har jag fått konstiga tankar som "tänk om dem ändrar sig när jag kommer dit o ställer in operationen för att dem inte längre tycker att jag är kvaliciferad för operationen". Tänker att "hela september har jag ju bestämt mig för att vara helt alkoholfri, och tänk om hänget förändras av det så pass mycket att jag inte längre har tillräckligt mycket häng för att få operationen godkänd?" Självklart hade det varit bra om jag inte hade behövt en operation, för att en operation är ju trots allt följd av risker, risker för komplikationer. Och det är självklart ganska läskiga tankar. Men med tanke på att varken skinn eller bukhäng har dragit in sig något alls något nämnvärt mycket under dessa två år jag varit viktstabil och tränat regelbundet, har jag ju insett för längesen att om jag ska bli av med det krävs operation. Så jag tror väl inte egentligen att 4 v utan alkohol skulle kunna ändra hänget så mycket om ens alls egentligen, men man vet ju aldrig så klart. Och operationen vill jag ha för att bli av med hänget helt o hållet och även det lösa skinnet jag har mitt på magen. Det är ju trots allt detta jag mår dåligt av. Och när jag ser alla fina resultat, både på mina två väninnor jag känner som gjort det och på "efter bilder" på internet, så längtar och vill jag ju inte ha operationen mindre precis. Jag vill också ha en mage utan häng, en mage jag trivs med o mår bra med, en mage som ser ut så som den borde kunna se ut efter att ha blivet av med alla överskottskilon och efter över 1,5 år av regelbunden träning, både styrka o kondition. Två månader kvar till operation.. Måtte dessa månader gå FORT!

Igår fick jag hem information om operationen. Där stod bl.a att man skulle vara väldigt återhållsam med alkohol 2-3 veckor innan och efter operationen. På ett vis känns detta väldigt tråkigt och jobbigt ska erkännas. Både jag o min man älskar både öl och vin och det finns inget godare och mysigare än att ta en kall öl under tiden man lagar maten på lördagen, och sedan dela på en flaska vin på kvällen. Vi dricker alltså inte alkohol för att bli berusade, blir aldrig mer än precis salongsberusade när vi dricker. Vi dricker det för att vi tycker att det är gott och för att det är mysigt och trevligt att dela på en flaska vin eller två på helgen (fred-lörd) helt enkelt.


Men samtidigt så känns det rätt bra också att ha en bra anledning till att ha en vit månad. Både för hälsans, viktens och träningens skull. Har ju satt som mål att gå ner 5 kg innan operationen (gärna innan Lidingöloppet tom.), så hela september månad kommer jag inte dricka alkohol alls. Det enda undantag jag eventuellt kommer göra är att jag kommer ta ETT glas champagne tillsammans med Fredrik på kvällen när vi sprungit Lidingöloppet, för att fira att vi sprungit (och överlevt   ) vårt första Lidingölopp. Så med alkohol stopp, bra kost och bra träning bör kilona rasa av mig i september månad.   

Detta innebär även att jag känner att jag inte behöver vara superstrikt med kost och alkoholintag nu under augusti månad. Kommer självklart fortsätta sköta kosten, och vi har bestämt att vi bara ska dricka alkohol på lördagarna ett tag framöver (ist för fred och lörd som vi gjort innan), och detta kommer jag hålla fast vid så klart. Men jag behöver åtminstone inte känna att jag måste vara superstrikt. Och det känns också rätt skönt.   


Jag kommer fortsätta med alkoholstoppet till två veckor efter operationen, sedan kommer jag börja dricka igen, men som nu; endast på lördagar. Tredje och fjärde veckan efter operationen kommer jag dock inte dricka mer än max 2 glas vin. Detta känns som ett bra upplägg för en bra läkning av operationsärret. Sedan får jag ju se hur det känns 4 v efter operationen. Det kan hända att jag tycker det känns så bra att jag kommer fortsätta att inte dricka mer än max två glas vin på helgerna. Jag dricker ju trots allt inte alkohol bara för att det ska så vara så att säga.


La in om sjukskrivning på jobb igår, så nu är det nedräkning som gäller..    Ser fram emot själva operationen med skräckblandad förtjusning skulle man väl kunna säga. *ler* Men det jag framför allt ser fram emot väldigt mycket och gläds över oerhört mycket, är just att ha fått det gjort. Att äntligen bli av med en av sakerna som fått mig att må väldigt dåligt dem sista åren. Ett av mina största komplex.



Kan bli väldigt less och iriterad över kommentarer som "men du har ju inte så mycket häng? Hur kunde du få operationen godkänd?" Vet att dessa meningar sägs i all välmening. Men för MIG är hänget väldigt stort. Jag VET att där är dem som har MYCKET större häng. Men vad hjälper det mig? För MIG är MITT häng stort, fult och väldigt oattraktivt. JAG mår dåligt av detta. Det är därför jag valt att genomföra denna operation, för MIN skull, för att JAG mår dåligt över det, för att JAG känner mig väldigt oattraktiv i många situationer. Jag gör inte det för någon annans skull. Jag behöver och vill inte höra att jag inte har så mycket häng och att jag inte behöver göra någon operation. För att i MINA ögon ÄR det stort o fult. JAG känner så, så därför är det väldigt ledsamt att jämt få höra att jag visst inte har så mycket häng. Även om jag vet att det sägs i välmening. Så. Var bara tvungen att få det ur mig.. Over and out   

Trevlig helg!

Idag fick jag äntligen samtalet jag väntat på och längtat efter enda sedan jag fick det positiva beskedet att jag får bukoperationen. Den 29 september är jag bokad till operation!!!   


Det är rätt roligt.. Senast igår kväll satt jag o pratade med en väninna som också nyligen fått bukop godkänd och som också går o väntar på att få en tid, om operationen, hur mycket vi båda längtar och att vi hoppas på att få ett datum snart så man har något lite mer "konkret" att längta till sas. Dvs ett datum o dag. Och jag satt och tänkte att "tänk vad kul det vore om hon ringer imorgon på vår bröllopsdag!" Trodde ju inte att hon skulle göra det, trodde inte ens att jag skulle få höra något denna veckan. När jag pratade med koordinatorn förra veckan sa hon att hon skulle börja gå igenom alla som blivet godkända och börja boka in operationer, denna veckan. Så jag tänkte att det tar säkert minst en vecka för henne att boka in alla. Så tidigast nästa vecka väntade jag mig att jag skulle kunna få besked. Men, jag HOPPADES ju så klart på att få besked denna veckan, och tyckte som sagt att det hade varit riktigt roligt om jag skulle få beskedet idag, på min o Fredriks bröllopsdag (9 år som gifta.. LOVE YOU FREDRIK   ).   


Satt i bilen på väg ner till mina föräldrar när telefonen ringer. Har handsfree i bilen, och när det ringer ser man numret på radiodisplayen. 040- ***** Hm.. Numret är inte inlagt i mobilen o det är ett Malmö nummer? Oh my God!! Undrar?? Svarar med hjärtat tungt dunkandes i bröstet. "Hej Lina detta är S*** från Akademikliniken.." IIIH!! Hjärtat dunkade ännu snabbare och mitt leende spred sig från öra till öra.   

Och den 29 september är det alltså dags.    Hon skulle skicka hem tid och information till mig, trodde det skulle komma redan denna veckan.
Med tanke på Lidingöloppet och hur ont jag lär ha i varenda led i kroppen efter det hade väl kanske onsdagen varit lite mer optimal för operationen, men jag är bara glad o överlycklig över att jag fick tid så tidigt o fort så jag tackade och tog emot med glädje. *ler* Förhoppningsvis har den allra värsta träningsvärken lagt sig till tisdagen. *ler* Kommer knappt ihåg hur många dagar efteråt som jag hade ont efter halvmaratonet vi sprang förra året, men tror inte att jag hade ont i mer än 2-3 dagar. Vill minnas att första och andra dagen var värst, och att jag tredje dagen fortfarande hade ont men var mer rörlig än dem två första dagarna iaf. *ler* Så det ska nog gå bra. Och, nu när jag vet att jag ska opereras bara några dagar efter loppet kommer jag lyssna på kroppens signaler extra mycket under loppet.


SÅÅÅ glad just nu!!

Måndag och första arbetsdagen efter semestern. Ställde mig på vågen i morse och trodde att den skulle visa runt 60-61 kg. Vägde ca 58 kg innan semestern, och det kändes inte som att jag gått upp SÅ fasligt mycket trots mycket ohälsosamt i både mat och dryckesväg under hela semestern.

62 kg!! Oups? *ler smått* +4 kg mao. Not good. Not good at all. 1 kg mer än jag trodde och 2 kg över gränsen jag sagt att jag inte ska "spränga" igen. Dvs 60 kg gränsen. Men jag blev faktiskt inte ledsen. Suckade lite och bestämde mig sedan för att nu KÖR vi!! Satte ett mål; semesterkilona plus 1 kg till SKA bort innan bukoperationen! Nu vet jag ju ännu inte exakt när jag kommer få operationen, men jag vet iaf att jag har minst 2 hela månader på mig. -5 kg på två månader är absolut inte omöjligt. Jag gick ju ner i snitt 0,5-1 kg i veckan nästan varje vecka när jag var med i Viktväktarna. Så jag vet ju att jag KAN bara jag VILL och har rätt motivation.


VILL vill jag, motivation har jag känner jag. Känner mig mer motiverad än jag gjort på flera månader nu. Nu hoppas jag bara att motivationen ska hålla i sig. Den har "trytigt" efter ett par dagar bara förut det sista året nämligen..   Men Fredrik har sagt att han också vill ner några kilon till, så jag har ju honom med mig på viktresan denna gången, och det är alltid lättare att äta (och dricka) rätt när man är två i hushållet om det. Och när jag var med i Viktväktarna hade inte Fredrik riktigt påbörjat sin viktresa ännu (började i slutet av min resa om jag inte minns fel), och jag klarade det ändå galant! Så nu när jag har honom med mig "från början" vore det väl tusan om jag inte skulle klara av att gå ner 2,5 kg i MÅNADEN??


Min motivation när jag gick med i Viktväktarna var att jag var trött på att bli ledsen varje gång jag tittade mig i spegeln. Min motivation denna gången kommer vara att jag vet att det kommer bli lättare att springa när jag väger lite mindre och att min dröm sedan jag vägde 55,5 kg för ca 1-1,5 år sedan varit att komma dit igen, och lyckas jag gå ner till att väga 57 kg innan operationen, så förhoppningsvis kommer dem skära bort så pass mycket under operationen att jag tack vare operationen når den drömmen innan detta året är slut.


När jag ställde mig på vågen i morse och såg att jag gått upp 4 kg tänkte jag att det säkert är en av anledningarna till att jag blir trött fortare när jag är ute och springer nu, än innan semestern. 4 kg är ju trots allt 4 kg mer jag går och asar på nu än innan semestern. Så även om det nog inte bara är därför jag blir trött fortare nu, så är det ju helt klart en bidragande faktor. Och med tanke på hur frustrerad jag känt mig när jag varit ute och sprungit nu dem 3-4 sista gångerna så vore väl det om något en bra motivationsfaktor till att gå ner dem där kilona? Har ju Lidingöloppet som motivationsfaktor också. Har ju trots allt aldrig sprungit 3 mil i hela mitt liv, och som sagt så är det lättare att springa ju mindre man väger. Så väger jag 57 kg till Lidingöloppet kommer jag klara av loppet bra mycket bättre än om jag väger 62 kg som jag gör nu. Så bättre kost och fortsatt bra träning så SKA jag både klara av att komma ner till 57 kg till LL samt hinna bygga upp musklerna bättre som ju också blivet lite sämre under semestern. För att klara av att springa långt och länge behöver man både ha bra muskler i både ben och buk, och om man dessutom väger lite mindre så plussar det bra i kanten!


Så, nu KÖR vi!!