Jag "tror" att jag behöver ha ett "mentalt mål" ist för ett "viktmål".. Jag skrev på Fb och Instagram igår att jag både vill ha kakan och äta kakan. Jag är trött på att behöva tänka på vad jag stoppar i mig. Jag vill kunna äta vad jag vill. Men samtidigt vill jag komma så nära 56 kg som möjligt innan semestern för att ha lite "spelrum" under semestern. Jag vill kunna släppa lite på "kontrollen", men samtidigt så varken vågar eller vill jag inte släppa kontrollen. Jag vill inte hamna tillbaka i samma gamla spår jag var i när jag var överviktig, och av samma anledning vågar jag inte släppa kontrollen.


Jag måste försöka strunta i den där förbaskade vågen. Så länge mina kläder fortfarande sitter bra, så länge jag inte plötsligt måste gå upp en eller två storlekar i kläder, så spelar det ju faktiskt egentligen ingen roll om det står 56 kg eller 58 kg på vågen. Eller hur?! Kunde jag bara få in det i min hjärna och acceptera det tänket hade det varit riktigt bra. Men det är lättare sagt än gjort. Jag VET ju att det är så jag BORDE tänka, att det är så jag måste tänka för att må HELT bra, för att inte vara så stressad jämt över detta med huruvida jag vill gå ner till 56 kg eller om jag vill slappna av lite mer och vara nöjd så länge jag håller mig under 58 kg. Jag VILL kunna tänka och verkligen känna så, att så länge jag är i bra form och så länge kläderna sitter som dem ska så spelar det ingen som helst roll vad det står på vågen. Och i perioder klarar jag faktiskt av att tänka så också. Tyvärr är dem perioderna dock oftast ganska korta, och rätt vad det är så har mitt fokus hamnat på den där förbaskade vågen igen, vad jag vill att det ska stå på den. Jag har aldrig varit så fokuserad på vad det står på den där förbaskade vågen som jag varit enda sedan jag började min viktresa. Och visst, när jag började viktresan var det BRA att jag höll koll på vågen för att då BEHÖVDE jag gå ner i vikt, behövde bli av med alla mina överskottskilon. Både för hälsans skull och för mitt psykiska mående. Men nu BEHÖVER jag faktiskt inte vara så fokuserad på vågen längre. Jag ÄR smal, jag ÄR vältränad. För tusan!! Jag kan SPRINGA -EN MIL- utan att stanna!! Jag har sprungit 2,1 mil!! Och jag ska snart springa TRE mil! Kan en överviktig otränad person göra detta? Nej. (jo om dem har en sjuh*vetes vilja kanske *skrattar & ler*) Kunde JAG göra detta för mindre än två år sedan? Nej. Trodde jag att jag någonsin skulle kunna göra detta? Nej. Men nu KAN jag!! För att jag har blivet av med alla mina överskottskilon. Jag är normalviktig. För att jag är vältränad. För att jag har ett jäkla pannben bara jag vill!


Jag vet att jag inte behöver gå ner mer i vikt egentligen. Fan, här om dagen kramade 3 åriga Mira mig om midjan, och det var minsann inte många cm kvar för att hon skulle kunna nå sina fingrar när hon kramade om mig.. Så jag ÄR ju verkligen smal, "liten". Jag behöver verkligen inte gå ner mer i vikt. Jag VET detta EGENTLIGEN. Ändå talar min hjärna om för mig att jag "vill" gå ner ytterligare något kilo för att komma ner till 56 kg. Jag vägde 56 kg förra sommaren och då kändes det riktigt bra. Men vad tusan.. Det gör det egentligen nu också. För det mesta. Jag tror att det är mycket pga all min lösa hud jag har på magen som gör att min mage ser ganska "plöfsig" ut trots att jag egentligen är både smal och vältränad. Att det är för att mina bröst är så små o platta att, trots att jag är smal SER brösten i mina ögon nästan mindre ut än min mage. Därför är jag SÅ innerligt glad för att jag fick bukoperationen godkänd, och att jag ska göra en bröstoperation i början på nästa år. Jag hoppas och är säker på att jag kommer tycka mycket bättre om min kropp efter att jag blivet av med all min överskottshud och efter att jag fått lite fylligare bröst. Jag är säker på att jag kommer KÄNNA mig lika vältränad som jag ÄR, när jag blivet av med all löshuden och inte längre ser lika "plöfsig" ut. Och vet ni vad, OM jag inte skulle känna så när jag opererat bort löshuden kan jag åtminstone känna att jag verkligen gjort ALLT för att kunna må bättre i mig själv, i min kropp.


Då har jag åtminstone blivet av med mitt bukhäng som både är fult och tråkigt, och som faktiskt är i vägen varje gång jag ska ta på mig ett par byxor och trosor. Varje gång jag tar på mig trosorna och byxorna efter att jag varit på toaletten (eller duschat) "följer skinnet/bukhänget med, dras upp", och det känns faktiskt ganska obehagligt.   Och varje gång jag är på toaletten måste jag "lyfta upp" magen för att hänget "klibbar fast" på låren när jag sätter mig på toaletten. Och detta känns också ganska obehagligt, och framför allt tråkigt eftersom att jag var tvungen att göra detta när jag var överviktig också. Känns tråkigt att behöva göra det FORTFARANDE, trots att jag blivet av med alla mina överskottskilon.   Så skulle jag nu inte känna mig helt nöjd med min mage efter operationen, så slipper jag åtminstone det obehagliga och fula hänget. Resten kan jag faktiskt jobba med, både genom mer styrketräning och genom att ta kontakt med vc för att komma och prata med någon om mitt mående. Och brösten.. Dem har jag svårt för att tro att jag inte skulle kunna bli nöjd över med tanke på att dem i dagens läge bara är två små innehållslösa påsar.
När jag gjort bukoperationen kommer det försvinna troligtvis minst 1 kg hud = även -1 kg på vågen. Ännu en orsak till att jag inte längre behöver bry mig så mycket om vad det står på vågen idag.


Nu är det snart en efterlängtad semester som står på schemat, och löparkläderna följer med. Något jag inte ens hade kunnat komma på tanken att packa ner för mindre än två år sedan.. Viktmålet måste UT och det mentala målet, att känna mig och vara stark i både kropp och psyke, måste IN! Efter allt mitt kämpade förtjänar jag att få må bra i min kropp! Måste jobba på detta!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har inte bloggat så mycket de senaste åren då jag mer eller mindre använder min Instagram/Fb som blogg med mina dagliga 1-4 inlägg (ibland fler, jag vet   ) med ibland bara en kort text och ibland ett helt inlägg. Men jag brukar försöka uppdatera...

           Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert! /Pippi Långstrump     Har sedan vi började springa lite längre distanser som halv och helmaror alltid sagt att det vore kul att klara av att springa ett ultramara...

Att världen är upp och ner just nu går inte att undgå någon. Att man varje morgon, särskilt jag som jobbar med äldre människor från 75 år och uppåt, måste ställa sig frågan "är jag tillräckligt frisk idag?" "Kan jag gå till jobb och kan jag skicka ba...

Som vanligt en mindre evighet sedan jag uppdaterade min blogg. Man kan säga att jag mer eller mindre använder Instagram (och Facebook) som en daglig blogg nu för tiden, då jag där ofta skriver ett långt/lite längre inlägg om dagen, hur dagen varit. D...

    För er som endast vill läsa själva "racerapporten" kan bläddra ner en bit till den mörkblåa texten     Vi lyckades båda få ledigt på torsdagen och kunde därmed åka upp till Dalarna redan på tidig torsdag morgon. Planen från början va...