Jag har startat en träningsblogg ett par-tre gånger tidigare, men jag har inte haft den rätta viljan och motivationen till att klara av att gå ner i vikt tidigare, så det har slutat med att jag skrivet ett par inlägg, men sedan har jag tappat motivationen till att försöka gå ner i vikt, och har därmed även lagt ner bloggen. Men nu ÄNTLIGEN har jag hittat den rätta viljan och motivationen.

Många tror säkert att "det räcker väl med att vilja så klarar man det". Men nej, så enkelt är det faktiskt inte. Tro mig, jag har velat gå ner i vikt i MÅNGA år. Tror inte där är någon som kan säga att dem trivs med att vara överviktig. Så skulle det räcka att VILJA gå ner i vikt hade nog ingen varit överviktig. Och ja.. Så är det ju inte..

Man kan egentligen säga att jag hittade den rätta viljan och motivationen redan några månader innan jag blev gravid med Mira. Och det var många saker som gjorde att jag då äntligen hittade den rätta viljan o motivationen. Dels och framför allt var jag något fruktansvärt trött och less på att bli ledsen varje gång jag tittade mig själv i spegeln. Jag kunde tom. börja gråta ibland när jag tittade mug själv i spegeln för att jag HATADE verkligen det jag såg. Och till slut stod det verkligen mig enda upp i halsen att bli så fruktansvärt ledsen varje gång jag tittade mig själv i spegeln. Till slut kände jag att NEJ minsann nu MÅSTE det bli ändringar på detta! Jag ORKAR och VILL inte bli så här ledsen varje gång jag tittar mig i spegeln längre. En annan anledning till att jag hittade viljan just då var även för att vi hade försökt bli gravida i rätt många månader utan resultat. Med Milo tog det ganska precis 1 år att bli gravida, och det började gå mot samma håll även denna gång. Och överallt får man ju höra att övervikten påverkar chanserna till att bli gravid negativt.

Jag ska erkänna att jag har varit väldigt anti mot Viktväktarna i alla år, trots att jag hört att där är många som klarat av att gå ner i vikt med hjälp av dem. Har känt att "hålla på och väga och räkna allt man äter?! Nej tack det orkar och vill jag verkligen inte hålla på med, det är inget för mig". Men efter att ha provat det mesta utan större resultat, tänkte jag att "jaja, jag kan ju prova ett tag, kanske är det inte så jobbigt som det verkar".

Så ca tre månader innan jag till slut blev gravid med Mira gick jag på mitt första Viktväktarmöte. Och jag upptäckte rätt fort att det faktiskt inte var så jobbigt och svårt som jag alltid trott. Tack vare deras hemsida och en bra app till mobilen, är det väldigt enkelt. Och, jag är inte så "nitisk" att jag väger o mäter allt jag äter. Gjorde det dem första veckorna, men sedan efter det gjorde och gör jag bara det någon gång ibland när jag känner att jag vill ha riktig koll på exakt hur mycket jag ska lägga upp på tallriken. Jag känner att så länge vågen fortfarande visar minus behöver jag inte väga och mäta allt jag äter, då har jag rätt bra koll ändå.

Innan jag blev gravid med Mira han jag gå ner ca 7 kg.

Efter graviditeten tog det ganska precis ett år innan jag hittade tillbaka till den rätta viljan och motivationen igen. Men i slutet av januari/början på februari i år hittade jag äntligen tillbaka och den 5 februari gick jag på mitt första Viktväktarmöte för i år. Min inskrivningsvikt låg då på 73,2 kg. "Ironiskt" nog exakt samma inskrivningsvikt jag hade när jag gick med första gången då strax innan jag blev gravid med Mira. *ler* 73,2 kg till mina 157 cm är som nog alla förstår alldeles för mycket!

Nu är jag nere på 60,4 kg. Jag har mao gått ner 12,8 kg sedan den 5 februari!! Nästan 13 kg på (ca) 4 månader är minsann bra jobbat om jag får lov att säga det själv. *ler*    Jag var nere på 59,5 kg för ca en vecka sedan, men 5 dagar i Mölle med husvagnen resulterade i +0,9 kg på gårdagens vägning.    Blev lite besviken på att det blev så "mycket" plus faktiskt. Hade förväntat mig att jag skulle få ett litet plus igår då jag inte ätigt eller druckit speciellt hälsosamt under de 5 dagarna vi var iväg, men jag trodde inte det skulle bli så mycket, då jag rört på mig ganska mycket och bra när vi var där. Ena dagen joggade jag nästan 2 km utan paus, och en dag intervall tränade jag en runda på nästan 6 km. Så visst, jag var "bara" ute o tränade 2 gånger på 5 dagar, men jag var inte precis stillasittande dem andra dagarna i heller då Mira är inne i en väldigt aktiv period så man får jaga henne väldigt mycket. Och sedan satt vi ju inte precis inne i förtältet och hökade om dagarna. Så jag hade förväntat mig kanske runt 0,5 kg plus. Så när vågen visade 0,9 kg plus, dvs nästan ett helt kilo blev jag faktiskt ganska förvånad även om jag som sagt hade förväntat mig att få ett plus.

Men, detta får INTE mig att ge upp! För ett par år sedan hade det kanske fått mig att ge upp, men nu får det endast mig att lägga i en ny växel och skärpa till mig igen! Särskilt nu när jag är så här sjukt nära slutmålet! Jag har satt 58 kg som slutmål, men egentligen vill jag ner till 57 kg. Även om jag egentligen vill ner till 57 kg känner jag mig väldigt nöjd med att ha 58 kg som slutmål. Detta innebär att jag har 58 kg som slutmål, men att jag ändå siktar på att gå ner ytterligare 1 kg när jag nåt mitt mål. Känns bra att ha lite att spela på sas.

Jag kan knappt fatta att jag på mindre än ett halvår gått från strl 44/46 till 38/40. Kan tom. ha strl 36 i vissa plagg. 36 sitter fortfarande väldigt tight, men jag KAN ha det. Dvs jag får upp strl 36 över höfterna och jag kan knäppa dem, men dem sitter lite för tight för att det ska kännas skönt och bekvämt. Men bara det faktum att jag KAN få på mig och knäppa ett par byxor i strl 36.. Det kunde jag bara DRÖMMA om för några månader sedan. För några månader sedan fick jag inte upp ett par byxor i strl 40 över höfterna ens.. Strl 42 kunde jag få upp över höfterna, men att knäppa dem var inte att tänka på.. Men nu kan jag alltså både få upp över höfterna OCH knäppa ett par byxor i strl 36!!! Som sagt, dem sitter för tight fortfarande, men jag kan få upp dem över höfterna OCH knäppa dem!!!  Har fortfarande inte riktigt fattat det. haha   

Men själva synen på kläderna har ändrats redan. Nu när jag går upp till garderoben och tar fram ett par byxor i strl 44/46 eller en tröja i strl XL, som jag hade förut, känner jag när jag tittar på dem att "oj vad STORA dem är!! Dem kan jag verkligen inte ha på mig". Tidigare var det att man tittade på ett par byxor i strl 40 eller en tröja i strl M, att "oj! dem får jag aldrig på mig, dem är alldeles för små!" Nu kan jag tom. titta på ett par byxor i strl 42 och tänka att "nae, dem är nog lite för stora.." Känns väldigt konstigt och VÄLDIGT  bra!   

När jag nåt mitt slutmål kommer egentligen den svåraste resan; att inte bli för bekväm och falla tillbaka i gamla vanor och gå upp i vikt igen, dvs att behålla målvikten. Men det SKA jag klara!! Jag vill verkligen inte komma upp i strl 44/46 ock känna mig så fruktansvärt ledsen igen varje gång jag tittar mig i spegeln. DETTA är mitt nya liv och jag vill inte tillbaka till mitt gamla!