(klicka på bilderna för större bild)

Efter att ha laddat och sett fram emot Lidingöloppet med skräckblandad förtjusning i ett helt år var dagen D äntligen här, igår lördagen den 26 sept. Jag var nervös inför det av flera anledningar. Förutom det ganska självklara att loppet skulle vara hela 3 mil långt och att jag aldrig sprungit så långt förut, var jag även nervös för att jag hade varit förkyld bara några dagar innan, och var fortfarande lite grand smårosslig i halsen när det var dags. Så jag var nervös för om jag skulle klara det för att jag precis innan varit förkyld och inte tränat på 9 dagar, men var även nervös för att förkylningen jag precis blivet av med skulle blossa upp igen efter loppet och därmed hindra operationen. Jag känner mig lite mer "hostig" idag, men i övrigt känner jag mig "pigg" (nåja.. Så pigg man kan känna sig dagen efter att man sprungit ett krävande 3 mils lopp..) och inte speciellt förkyld. Så tror hostan till största del hänger ihop med gårdagens stora ansträngning. Och så länge det håller sig till denna nivå klassar inte jag det som att jag är förkyld och är därför inte så orolig för operationen av den anledningen.

Men, nu var det inte operationen detta inlägget skulle handla om.   



Kl.13:50 gick starten av för oss som var i grupp 9. Med tusen fjärilar i magen stod vi redo när startskottet gick. Precis innan startskottet gick var jag så taggad att, om jag inte tänkt efter, förmodligen hade kunnat hänga på i dem andras tempo ist för att hitta mitt eget tempo direkt. Och, det gjorde jag också till en början, men sådan tur är så "fann jag mig" rätt fort och sänkte då farten rätt bra och sa till mig själv "fokus Lina! Kör DITT race nu". Och det fungerade! Efter att jag "funnit mig själv" hittade jag ett för distansen lagom tempo för mig. Och den första 1,5 milen kändes det jättebra. Där var en hel del backar den första 1,5 milen också, men dem var inte lika farliga som dem som kom sen var.. Och, jag gjorde som jag planerat innan loppet; så fort det kom en backe "stannade" jag upp och gick upp för backen.


Efter ca 1,5 mil blev det bara jobbigare och jobbigare. Förutom att jag själv ganska självklart blev tröttare och tröttare för varje kilometer blev backarna större/högre/längre och där med väldigt mycket jobbigare också. Efter kanske runt 17-18 km fick jag allt mer och mer ont i ljumskar och lår. Började få ont redan efter runt 15 km, men då var det inte så farligt. Efter runt 25 km kom den "berömda" Abborrbacken. Den var lång o jobbig, men den var ändå inte SÅ farlig som man föreställt sig efter allt man hört om den. Jag trodde att den skulle vara värre helt enkelt. Karinbacken som kom efter runt 28 km var där emot väldigt jobbig, mycket jobbigare än Abborrbacken helt klart!


Dem två första milen kändes det, trots att jag hade ont överallt, ändå fortfarande rätt bra. Men den sista milen var riktigt jobbig, det var helt klart den sista milen dem jobbigaste backarna var. Däribland då Abborrbacken och Karinbacken som är dem två mest (ö)kända backarna. Dem sista 5-6 km kändes sjukt långa. Jag var egentligen inte jättetrött, jag hade verkligen hittat ett bra tempo så jag hade absolut inte tagit ut mig för mycket på något vis, vilket var mitt mål. Men jag hade jätteont i varenda led i hela kroppen, och jag kände bara "nej nu vill jag inte längre". När jag äntligen kom i mål, på 4.34,49var det första jag sa till Fredrik "varför utsätter man sig för detta??!"  Den sista milen tänkte jag "efter detta loppet tänker jag hålla mig till 1 mils lopp, det är mer lagom för mig". Så här tänkte jag den sista milen när vi sprang Göteborgs maraton/halvmaraton förra året också...


När vi var tillbaka på hotellet några timmar senare började vi redan prata om när vi ska springa Lidingöloppet nästa gång...    Så här långa lopp är sjukt jobbiga. Men även väldigt trevliga och beroendeframkallande..    Hela känslan är på något vis beroendeframkallande. Känslan av att ha klarat av ett krävande lopp, känslan av att ha "vunnit över sig själv". Det känns stort att kunna säga att "jag har sprungit 3 mil!"   


Kortfattat är jag väldigt nöjd över min prestation. Jag hade som mål att hitta MITT tempo direkt, att gå upp för alla backarna, att inte ta ut mig helt och hållet, och att kunna spurta in i mål med ett leende på läpparna. Samtliga mål uppnådde jag, och därför är jag jäkligt nöjd och stolt över mig själv!