Nu kan man verkligen säga att det närmar sig med stormsteg! Idag är det endast 17 dagar kvar till mitt livs hittills största utmaning; #Lidingöloppet. Om jag är redo för det? Förmodligen inte... Dels är det svårt att veta exakt hur man ska träna inför en sträcka och ett lopp man aldrig sprungit förut. Och dels så har jag svårt att hitta motivationen till att ge mig ut på långpass ensam. 1-1,5 mil kan jag hitta motivation till att ta mig ut på på egen hand men längre sträckor än så tycker jag är tråkigt att springa ensam. Och vi kan ju inte ordna barnvakt hur som helst bara för att vi vill ut och springa ett par mil tillsammans. Och även om vi kunnat, vilket vi kanske egentligen hade kunnat utan större problem, så har Fredrik dem sista veckorna haft otur och känt sig krasslig i halsen till och från väldigt ofta. Och har man halsont ska man absolut inte ge sig ut och springa några längre sträckor. Man ska inte ge sig ut och springa öht när man har ont i halsen, men definitivt inga långrundor. Det är ett "big NO NO".

Jag påbörjade en sk. "runstreak" förra veckan, som jag hade tänkt hålla på med i 2 veckor. Men efter endast 4 dagar sa min kropp ifrån att "detta gillade den INTE". Om det inte varit för Lidingöloppet och den kommande operationen, hade jag förmodligen testat att springa ett par dagar till efter det att kroppen talade om att den inte tyckte om att springa så många dagar på raken, men med ett stort lopp och en stor operation framför mig inom kort har jag inte råd att riskera några skador. Så jag avbröt streaken och vilade i några dagar. Igår gav jag mig ut på första rundan efter att jag brutit streaken. Hade lite känningar i baksida höger lår redan efter ett par kilometer, och efter ytterligare ett par kilometer började det kännas så smått i ena vaden också. Men "smärtan" ökade inte i densititet, utan den höll sig till "små känningar". Skrapade ihop 7 km, och planen med rundan var att försöka hitta det tempo jag tror jag skulle kunna klara av att hålla på Lidingöloppet. Har tänkt försöka hålla ett 7-7.30 minuters (per km) tempo på Lidingöloppet. Höll detta tempo när jag sprang med en väninna i Skrylle för ett par veckor sedan, och så länge jag höll det tempot kändes det riktigt bra, då kändes det som att jag hade kunnat springa en mil till utan problem. Lyckades igår hålla ett tempo på mellan 6.50-7.15 min. Det är svårare än man tror att springa långsamt. Att göra det tillsammans med någon som också springer långsamt är inga problem. Men att springa långsamt när man är ute ensam.. Riktigt svårt faktiskt! Jag fick tänka till och sakta in flera gånger igår för att inte komma upp i det tempo jag vanligtvis håller på rundorna strax under och runt milen (runt 6.15-6.30) hehe    Hade behövt träna mer på att springa långsamt, för att jag kände igår när jag var ute och sprang att det tempo jag höll då hade jag klarat av att hålla i runt 1,5 mil utan problem, men nog inte mycket längre än så. 3 mil i det tempot skulle jag nog inte klara av. Inte utan att gå mycket i mellan iaf. Och mina planer eller förhoppningar är, att jag ska klara av att springa hela rundan UTOM i uppförsbackarna. Tror ju inte jag kommer klara av det, men jag vill åtminstone kunna hålla mig springandes så mycket o långt som bara möjligt utan promenadvila. Och för att klara av det i tre mil i både upp och nedförsbackar måste jag springa långsammare än jag gjorde igår. Måste försöka lära mig att hålla mig strax ÖVER 7 min tempo ist för strax UNDER. Och det är INTE  lätt kan jag säga.. Svårare än att springa fort, faktiskt..    Ska försöka få till en runda i helgen också, och ska då fortsätta på att träna på att springa långsamt.


Om 20 dagar är det så äntligen dags att bli av med mitt fula och tråkiga bukhäng! Jag kan väl inte direkt påstå att jag längtar efter själva operationen i sig, heller inte dem 2-3 första veckorna efteråt, men jag längtar efter att få det gjort. Jag längtar efter att bli av med mitt bukhäng som jag vantrivts med så länge, jag längtar efter att äntligen ha en bra chans att få den mage jag drömt om att ha så länge jag kan minnas. Dvs platt och med synliga muskler. Inget stort 6-pack som jag skrivet förut, men jag vill kunna SE att där faktiskt är lite muskler. Inte som nu när jag bara kan känna att där är muskler men inte kunna se dem. Att få helt platt mage vet jag att jag troligtvis inte kommer få efter operationen i heller, åtminstone inte om dem inte syr ihop mina delade magmuskler som, som jag förstått det är åtminstone en av anledningarna till min putmage. Men den kommer åtminstone vara rätt mycket plattare, mindre framför allt, än den är nu. Jag längtar efter att äntligen få den mage jag kämpat så länge och ganska hårt, för att få. Både med viktminskningen och med all min träning. Men framför allt längtar jag efter att bli av med det fula och tråkiga hänget jag har över buken efter/sen graviditeterna. Putmagen kan jag lära mig leva med, då den känns mer "naturlig" på något vis. Men hänget är bara fult, tråkigt och äckligt i mina ögon.    Om 20 dagar är den ÄNTLIGEN borta!!! Och ingen är gladare och kan längta efter det mer än jag!! Den dagen jag fick beskedet att dem godkände mig till operation föll det en STOR sten från mitt hjärta!