Att lära känna sitt nya jag, vad man orkar göra och inte orkar är inte så lätt. Särskilt inte när jag på något vis inte vill lära känna "mitt nya jag", för att detta är ju inte JAG, detta är inte denna Jag som jag vill vara. När jag lärde känna mitt "förra nya jag", efter att jag gått ner all min övervikt och börjat träna regelbundet och verkligen älskade (-ar) det var det annorlunda. För att då gick jag från att vara en person jag inte ville vara till att vara en person jag faktiskt ville vara. Jag gick från en osäker person med dåligt självförtroende som inte tränade mer än nödvändigt, som mao både var överviktig och otränad. Inget fel i att vara det så länge man själv trivs med det (vad andra tycker kan kvitta även om det inte alltid är så lätt att tänka o känna så), men jag trivdes inte med det. Visst jag var glad och mådde bra för det mesta trots detta, men jag hade alltid i bakhuvudet att jag ville något annat, och jag blev jämt ledsen när jag tittade mig själv i spegeln.

Jag har alltid tyckt att det ser så härligt ut när jag ser personer komma i snygga träningskläder springandes och ser glada och friska ut. En del såg fokuserade och ansträngda ut, en del fokuserade men glada ut. Men med den gemensamma faktorn att dem såg friska och glada ut, och att springa såg på något vis för mig befriande ut. Så att vara en löpare har alltid varit min dröm. Eller ja, väldigt länge iaf ;-) Men jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli en sådan. Pga mitt dåliga självförtroende och att trots att jag mådde dåligt över det med jämna mellanrum, inte hade ork eller motivation till att faktiskt ta tag i det. Det var väl egentligen först i vuxen ålder jag på riktigt började VILJA ta tag i det. Ändå skulle det dröja rätt många år innan jag hittade motivation och ork till att inte bara vilja ta tag i det, utan faktiskt göra det också. Handlar väl till stor del om en mognadsgrej antar jag.

När jag till slut både hittade motivation och ork till att faktiskt ta tag i det som gjorde mig ledsen varje gång jag tittade mig själv i spegeln, var det ett givet kort att förutom att ta tag i kosten även sakta men säkert börja med det som jag alltid tyckt sett så härligt ut och som jag alltid velat kunna göra, att börja löpträna. Jag ska inte ljuga. Det var APJOBBIGT i början, tror inte jag klarade av att springa mer än 100 m innan jag näst intill fick andningsnöd. Men att ge upp fanns aldrig på kartan. För att då hade jag ju äntligen hittat rätt ork och motivation och verkligen BESTÄMT mig! Så jag fortsatte att gå på Viktväktarmöten en gång i veckan och höll mig till "deras program", och jag fortsatte att ta på mig löparkläderna och ge mig ut minst 2-3 ggr/v. Och skam den som ger sig för att tack vare att jag inte gav upp trots att det var riktigt jobbigt den första tiden, gav det resultat! Att springa blev mindre och mindre jobbigt, och jag klarade av att springa längre och längre sträckor utan att promenera i mellan. Visst det gick inte så fort men det var inte det viktiga. Och tack vare att jag heller inte gav upp med kosten och tack vare att jag med hjälp av Viktväktarnas program blandat med att jag tränade regelbundet, såg jag resultat även på vågen varje vecka. Om inte detta ger en motivation till att fortsätta är där nog inget som ger det. På mindre än ett år hade jag gått från strax över 73 kg (är endast 157 lång) och 44/46 i kläder till att väga 55 kg och 34/36 i kläder. Och självförtroendet hade fått sig en ordentlig boost! Visst hade jag fortfarande en del hjärnspöken som försökte tala om för mig att jag inte ska tro att jag är något, som gjorde att mitt självförtroende fortfarande inte var på topp, dessa hjärnspöken har jag fortfarande inte blivet helt av med. Men jag mådde SÅ mycket bättre och jag kände mig äntligen så mycket mer som den Lina jag VILL/E vara!

Visst har både vikt och självförtroende gått upp o ner sedan dess. För ett par år sedan gick jag upp drygt 12 av dem dryga 17 kg jag hade lyckats gå ner ett par år tidigare, och mitt självförtroende fick sig en törn. Men jag kände ändå att jag fortfarande var den Lina jag ville vara. Jag gav aldrig upp och jag tränade fortfarande regelbundet. Jag var fortfarande det jag så många år drömt om; en löpare. Sedan jag tog tag i mitt liv har jag gjort sådant jag aldrig tidigare trodde att jag skulle klara av, och förmodligen inte hade klarat av i heller om jag inte tagit tag i mitt liv. Jag har sprungit Toughest två gånger, ett ganska tufft hinderbanelopp på ca 8 km, jag har sprungit 3 st halvmaraton (21 km. Skulle ha varit 4 st om jag inte skadat foten förra året), jag har sprungit 3 st Lidingölopp (30 km terränglopp) och jag har sprungit ett helt maraton (42 km). Och går allt som tänkt ska jag nästa år springa mitt första sk. "ultramaraton" på 45 km. "Bara" 3 km längre än ett maraton, men tro mig, efter 42 km är 3 km låååångt! Och där emellan har jag sprungit en hel del 5 och 10 km lopp. Så trots ganska stor viktuppgång (som jag för övrigt nu blivet av med 10 av dem 12 kg..) och trots ett då självförtroende som fått sig en törn, kunde jag ändå tänka på allt jag faktiskt klarat av att göra dem sista åren och som jag trots viktuppgången fortfarande klarade av att göra, och kunde därmed fortfarande känna mig som den Lina jag vill vara. 

Det är denna Lina jag vill vara, den Lina som trots lite hinder på vägen mellan varven aldrig ger upp och som numera faktiskt tycker om det jag ser i spegeln. Nåja, även nu har jag mina dagar då jag inte tycker om det jag ser i spegeln, men jag klarar av att se mer nyktert på det sas. Jag vill vara den Lina som känner sig glad, stark och frisk, som är målmedveten och aldrig ger upp. Som klarar av att springa ett maraton trots fyra månaders löpstopp pga skadad fot kort tid innan, som trots att framför allt den sista milen var sjuuuuuuukt lång och jobbig, aldrig ens tänkte tanken på att ge upp! Jag SKULLE banne mig ta mig i mål! Och det gjorde jag! Tack vare min målmedvetenhet och envishet! JAG GER F*N INTE UPP!!!!  Det är denna Lina jag vill vara! DETTA är JAG!!

Så kom det hittills största hindret i mitt liv. Från ingenstans fick jag tre stycken epileptiska anfall. När jag var ensam hemma med barnen. Fredrik var på jobb drygt 3 mil hemifrån. Själv minns jag ingenting. Jag minns inte om jag fick någon form av "förkänning" innan anfallet bröt ut (hade haft 5-6 " små anfall" under dagen, men att detta var epileptiska anfall hade jag inte en aning om då och vet ännu idag inte om det var små epileptiska anfall eller om det var något annat), jag minns inte att Milo min 9 åriga son hade hört konstiga ljud från köket och sedan hittat mig krampandes på golvet med saliv utanför munnen okontaktbar, jag minns inte att han ringde Fredrik, jag minns inte att mina svärföräldrar kom hit och ringde ambulansen, jag minns inte att ambulansmännen (kvinnorna?) undersökte mig, jag minns inte färden in till sjukhuset, jag minns inte att jag dagen efter stövlade in på tre olika apotek i Lund, utan skor på fötterna för att dem hade inte kommit med in till sjukhuset, för att försöka få tag på medicinen jag nu ska ta två gånger om dagen i minst tre år. Jag minns inget av allt detta men blotta tanken på allt detta får mig att börja gråta. Sitter nu och gråter medan jag skriver detta. :-(

Dem första veckorna var jag otroligt hjärntrött och hade svårt att fokusera. Och Fredrik visste nog till slut inte om han skulle skratta eller gråta då jag ställde samma frågor om och om igen. Själv mindes jag inte att jag redan hade ställt dem flera gånger, och när Fredrik sa att jag hade ställt frågan flera gånger redan visste jag själv inte heller om jag skulle skratta eller gråta. 

Fick inget läkarintyg om sjukskrivning från doktorn på neurologen, dem sa att jag själv fick känna efter när jag klarar av att börja jobba, och la till "nu är det tyvärr så här att när man fått sådana anfall som du fått får man inte lov att köra bil på minst ett år". Jätteroligt besked när man bor som vi bor. Eller inte.

Och efter ett par veckor kände jag ju mig bättre. Så jag började jobba som vanligt igen efter bara knappt två veckor. Och det gick bra. I perioder. I de perioder jag mådde bra körde jag på i 110 som vanligt och kände att detta är inga problem. Detta klarar jag, jag mår snart som vanligt igen. Men jag fick "dippar" mellan varven då jag kände mig trött i både kropp men framför allt hjärna, och kände mig helt under isen. Men dessa dippar var i början väldigt kortvariga. Högst tre dagar om jag inte minns fel. Där emellan körde jag som sagt på som vanligt. Kände mig pigg och glad för det mesta, och fortsatte löpträna som vanligt. Löptränade tom. mer iom att jag ju inte får köra bil var det nära till hands att springa till Fredriks jobb och åka hem med honom efter jobb, att springa till och från tåget osv. Och därmed blev jag även en snabbare löpare och mitt självförtroende fick sig en boost. Jag mådde bra.

Men så kom väggen till slut. Den stora väggen. För ca tre veckor sedan, eller var det fyra? - började jag känna mig otroligt trött i både kropp och huvud/hjärna, men framför allt i hjärnan, och jag kände mig ledsen, nedstämd, sorgsen. Grät massor, sov massor. Men jag kämpade vidare i 1-1,5 v till tills jag till slut insåg och med hjälp av vänner med egen erfarenhet av depression och utmattning, fick mig att inse att jag MÅSTE söka hjälp. NU. Detta är ett hinder jag inte klarar av att ta mig över på egen hand. Så jag kontaktade vårdcentralen och fick tid till en läkare som jag hoppades skulle kunna hjälpa mig att förstå varför jag mår som jag mår, och hjälpa mig att fatta beslutet sjukskriva mig helt, delvis, eller inte alls. Vet inte om hon var till så stor hjälp då jag själv där och då fick fatta beslutet om jag skulle bli sjukskriven eller inte, och jag fick fylla i ett par papper med frågor som sedan gav mig resultatet "lätt depression". Gick därifrån med 4 v sjukskrivning och en remiss skickad till en kurator, men fortfarande inte mycket klokare. 

Sedan dess har jag varit fortsatt väldigt trött, men har inte känt mig lika ledsen. Trött och ibland nedstämd ibland bara.. Tom? Känner inte så mycket, men inte direkt ledsen. Förutom när jag träffar folk och är "social och trevlig". Då blir jag så otroligt trött i hjärnan att jag blir ledsen och känner tårarna lura bakom ögonen. "Fråga mig inte hur jag mår för då börjar jag gråta trött". 

När jag går ensam hemma i lugn och ro mår jag oftast ganska bra och jag känner att "det är inga problem utan att jag kan börja jobba igen när dessa 4 v sjukskrivning är slut". Men så fort jag träffar folk känner jag inte mig fullt lika säker. Dem flesta dagar blir jag så otroligt hjärntrött och efter en stund ledsen, sorgsen, när jag träffar folk och är "trevlig och social" efter bara knappt 20 min och orkar sedan inte göra så mycket mer resten av den dagen om jag inte får ligga och vila och/eller sova i minst en halvtimme efteråt. Andra dagar går det bättre. Dem sista dagarna har jag börjat märka att jag tom. nästan får lite ångest när jag bestämt träff med någon. Inte för att jag inte vill träffa dem, utan för att jag vet hur jag kommer må efteråt. Tom. när jag skulle åka ner för att träffa mina föräldrar i fredags satt jag och nästan började gråta på tåget ner, för att jag var rädd o osäker på hur jag skulle klara av det, hur jag skulle må. Det gick bra, men jag blev fort trött och på vägen hem var jag otroligt trött och ledsen. Trots att jag träffat mina föräldrar som jag älskar av hela mitt hjärta och som jag VILL träffa. :-(

Har bestämt träff med en väninna jag känt i mer än halva mitt liv och som jag tyvärr träffar alldeles för sällan, på torsd. Ser fram emot det och vill träffa henne, men samtidigt känner jag lite ångest och osäkerhet. Ska träffa några kollegor från jobb och gå ut och äta och ha trevligt tillsammans, på fred. Samma känsla där. Ser fram emot det och tror jag behöver det, men känner ändå lite ångest och osäkerhet inför det. Hatar att må och känna mig så här. Tårarna sprutar just nu och jag skulle behöva en stor kram och någon som säger att det kommer bli bra. Men just nu är väggen stor. Jag vill inte må så här. :-(

- Kuratorn från vårdcentralen ringde nu precis. Hon hade fått en återbudstid imorgon. "Plötsligt händer det" känns det som. *ler med en smula förhoppningsfullhet* Med tanke på hur jag mått dem sista dagarna har jag även funderat på att faktiskt ta hjälp av antidepresiva läkemedel även om jag ville avvakta med detta för att se hur några veckors sjukskrivning och motion skulle hjälpa mig. Men just nu känner jag att jag nog behöver ytterligare en hjälp på vägen, med antidepressiva. Får se vad kuratorn säger om detta

Ett steg före det andra, ibland framåt, ibland bakåt. Just nu endast bakåt men förhoppningsvis ska kuratorn imorgon kunna hjälpa mig att ta åtminstone ett litet steg framåt igen

Att vara sjukskriven, med gott samvete, går det? 

Att vila och inte göra någonting en hel dag, med gott samvete, går det?

Att vara hemma pga depression och ändå vara glad o må bra vissa dagar, med gott samvete, kan man det?

Att ge sig ut och springa när man är sjukskriven, med gott samvete, kan man det?

Att försöka leva som vanligt, när man är sjukskriven, med gott samvete, kan man det?

Det är f*n en konst att vara sjukskriven för att bli frisk, har jag kommit underfund med, och då har jag officiellt inte ens varit sjukskriven ännu då jag är ledig enligt schema igår och idag och går på min sjukskrivning först imorgon.

Jag har blivet ordinerad mycket vila av doktorn men har sååå svårt att vila en hel dag med gott samvete när jag vet att huset behöver städas, kläder behöver tvättas, diskmaskinen behöver tömmas/fyllas, katternas lådor behöver rensas, kläder till barnen behöver tas fram, hunden behöver rastas, kvällsmaten behöver förberedas o lagas osv osv. Jag vet, "Fredrik kan göra allt det där så att du kan vila och bli frisk". Men hur kan jag låta honom göra allt detta helt själv med gott samvete? Det kan jag inte! Det vill jag inte! Han är trött efter en hel arbetsdag och efter att ha varit uppe tidigt o både lämnat och hämtat barnen på skolan. Visst, innan jag blev sjuk och innan jag fick körförbud gjorde jag allt detta utan större problem. Men jag gjorde inte allt själv (även om det vissa dagar kändes som det.. ;-) ) 

Jag har blivet ordinerad att om jag orkar och kan, försöka vara ute i naturen och röra på mig och göra det jag mår bra av helst en stund varje dag då motion är bra för både kropp och hjärna. Löpning har alltid varit min terapi, jag mår alltid bra efter ett löppass. Vissa dagar kan det vara jobbigt under löpturen då orken inte alltid är den samma av olika anledningar som dålig sömn, dåligt matintag, dagsformen helt enkelt. Men efteråt mår jag ALLTID bättre mentalt oavsett hur jag mådde innan. Men hur kan man ge sig ut och SPRINGA med gott samvete när man är sjukskriven? Visst, jag behöver inte skriva öppet om det, men samtidigt tror jag dem flesta vet att jag springer för att må bra, för att jag mår bra av det, så egentligen vet jag ju att det inte spelar någon roll om jag skriver öppet om det eller inte. Skillnad på att springa när man är sjukskriven pga tex. magsjuka eller ryggont etc och att vara sjukskriven pga depression. Att springa när man är magsjuk eller har ont i ryggen - ingen bra idé, att springa pga depression - mycket bra idé. Beroende på vad för sorts depression man lider av iofs, men ändå. Så jag vet ju detta. Ändå känns det på något vis fel att ge mig ut och springa när jag är sjukskriven. Även om jag blivet ordinerad det av läkaren.

Att må bra och vara glad när jag är sjukskriven pga depression kan jag vara det med gott samvete och utan att känna att "undrar vad folk tänker när jag mår bra och är glad? Jag är ju hemma pga depression, då kan jag väl inte må bra och vara glad?" Eller? Helt onödiga och dumma tankar jag vet ju det egentligen. Jag vet ju att även om man är deprimerad har man dagar då man mår precis som vanligt och är glad och på gott humör. (beroende på vilken sorts depression man har åter igen) Och det tror jag att dem flesta vet. Man är ju inte mindre deprimerad för att man har bra dagar. Ändå kan jag inte låta bli att tänka dessa tankar "undrar vad folk tänker när jag är glad?" 

Att försöka leva som vanligt när man är sjukskriven, dvs bla träffa kompisar, kan man göra detta med gott samvete och utan att folk tänker "varför är hon sjukskriven hon lever ju precis som vanligt?" Jag ska erkänna att innan jag fick egen erfarenhet av att vara sjukskriven pga depression, kunde jag ibland tänka så om folk som är sjukskrivna. Nu vet jag bättre och har slutat dömma folk, men om jag själv tänkte så innan, vem säger då att inte andra tänker så om mig nu när jag försöker leva som vanligt?

För att bli frisk från en depression behöver man vila mycket men ändå försöka ta sig ut i naturen och röra på sig och motionera, man måste ta vara på dagarna när man mår bra och är glad och försöka få dessa dagar så ofta som möjligt, man måste försöka träffa vänner för att vad vore livet utan vänner, utan en axel att ibland gråta ut hos och ibland skratta så man viker sig dubbelt med? Utan stödet från mina vänner och familj hade jag förmodligen mått ännu sämre så därför måste jag försöka göra vad jag kan för att behålla mina vänner o familj, träffa dem då och då. Även om jag är sjukskriven.

Men att göra allt detta, för att bli frisk, med gott samvete är verkligen inte lätt. Att vara sjukskriven är en konst. Jag vet detta nu och hoppas att fler vet och inser det.

En fot före den andra. Ibland framåt, ibland bakåt, men alltid med siktet framåt för att en dag må bra igen.

Att bromsa i tid när man inte mår bra. Hur vet man när man ska göra det när ens mentala mående går upp och ner värre än en bergodalbana?

Mitt psykiska mående har gått upp o ner sedan jag fick krampanfallen och diagnosen epilepsi, och jag har valt att försöka vara så öppen med det som jag kan för att jag tror det är bättre än att hålla det för sig själv. De dagarna jag mår bra, vilket tack o lov ännu så länge ändå är dem flesta dagarna, kan jag prata om mitt mående utan att börja gråta. För det mesta i alla fall.. Men de dagar jag mår dåligt kvittar det om jag pratar om det eller inte. Jag gråter ändå. :-( Trots detta känner jag att det är bättre att försöka prata öppet om det även om tårarna kommer, än att hålla det för sig själv. Och kanske kan man hjälpa andra som också mår dåligt genom att prata öppet om det?

Har typiska tecken på depression så som trött i huvudet, ledsen och sorgsen, svaghetskänslor i armar och axlar, har tom. börjat få ont i axlarna nu den sista veckan-fjorton dagarna, och det känns som att hjärtat är trött och slår i otakt. Men dessa symptom kommer inte varje dag och när dem kommer sitter dem oftast inte i hela dagarna utan det går upp o ner. Kan vakna och känna mig trött o ledsen och med ovan nämnda symptom (ibland samtliga ibland bara trött o ledsen), för att känna mig lite gladare fram mot dagen, för att känna mig trött o ledsen igen fram mot em/kvällen. Igår mådde jag dock dåligt i princip non-stop från morgon till kväll. :-( Men då "bara" trött och ledsen, sorgsen. Dock hela dagen. :-(

Det som gör mig förvirrad och undrar om det är en depression jag åkt på eller inte är att ovan nämnda symptom inte kommer varje dag utan det går som sagt upp o ner värre än en bergodalbana. Är deprimerad/har symptom på depression 1-2 ggr/v, ibland oftare ibland mer sällan. Sådan tur är inte "oftare så ofta" utan för det mesta "bara" 1-2 ggr/v eller mer sällan. Där i mellan mår jag precis som vanligt och jag klarar av att sköta arbete, träning och kost som vanligt utan problem. Detta går inte riktigt ihop i mitt huvud när jag tänker på depression?

Därför är det svårt att veta när jag ska bromsa? Nu direkt eller ska jag avvakta ett tag till eftersom att jag ännu så länge inte har så många dagar i månaden när jag mår så här dåligt? Problemet är att när jag mår dåligt mår jag oftast riktigt dåligt. :-( Det är det som är det jobbiga.

Har funderat ett par gånger på att sjukskriva mig några procent, men samtidigt är jag rädd för att gå hemma ensam för mycket/länge för att det är oftast då jag känner mig som mest ledsen och sorgsen. När jag går ensam hemma och har gott om tid att tänka och fundera. Försöker sysselsätta mig när jag går ensam hemma och så länge jag klarar av det är det inga problem. Men vissa dagar orkar jag inte och har ingen motivation utan vill bara sitta i soffan och ta det lugnt. Och jag känner att jag behöver det mellan varven, men det är oockså då alla hjärnspöken börjar spöka. Så himla svårt att hitta en balansgång! 

Känner även att jag inte kan sjukskriva mig med gott samvete så länge jag ändå mår bra dem flesta dagarna i månaden, så länge jag fortfarande kan sköta både jobb, kost och träning. Men när ska man bromsa då? Kommer jag komma till en punkt då jag plötsligt mår dåligt alla dagar i veckan och det då är för sent att bromsa?  Jag vill inte bromsa för tidigt för att jag mår bra av rutiner och att göra något - arbeta. Men jag vill inte bromsa för sent i heller för att jag vet hur svårt det är att ta sig upp till kanten igen när man sjunkit för långt ner. 

Försöker prata om mitt mående med min man men det är inte så lätt för honom att förstå då han själv aldrig mått på detta vis, och det är heller inte lätt för mig då jag många gånger inte ens vet varför jag känner mig ledsen och sorgsen. "Jag känner mig ledsen för allt och inget" brukar jag ibland svara honom, men det är ju inget bra svar egentligen. Hur ska han veta vad han ska säga och hur han ska hjälpa mig när jag ger honom ett sådant svar? Det vet inte jag själv i heller för att jag vet inte alltid varför jag mår som jag mår. Och det är sååå frustrerande.

Jag har alltid varit bättre på att uttrycka mina känslor i text än i ord det är lite detta inlägget är för. Jag vill berätta för min man o mina vänner och familj hur jag mår, men jag vet inte hur jag ska berätta det i ord när jag knappt själv vet hur jag mår. Men i text går det bättre. 

Bromsa? När? 

Hade en jättebra känsla inför Lidingöloppet i år. Hade sedan 2016 när vi sprang det sist satt ett mål att nästa gång jag ska springa Lidingöloppet ska jag klara det på 4h. Sprang det på 4:04.20 år 2016. Ett mål jag senare kom att nerprioritera dels pga hur jag mått och vad jag varit med om sedan i somras pga epilepsin, och dels för att jag skulle vara ledsagare åt en vän som nästan är helt blind. Jag och vännen har ungefär samma tempo på asfalt, men Lidingö är rätt långt ifrån asfalt och är ett tufft lopp när man är seende... Så insåg ju att chansen att klara det på 4h nog inte var så stor detta år. Men det gjorde inte så mycket. Det viktigaste är ju ändå att ta sig i mål och att ha roligt under tiden. Och att hjälpa en väninna och att lyssna på kroppen är viktigare än tidsmål, samt att Lidinö lär jag springa fler gånger. 

Men säga vad man vill om epilepsin.. Kanske behövde jag en nästan bokstavlig omstart av hjärnan? För att sedan jag fick krampanfallen har jag blivet en både snabbare och starkare löpare. Så att jag skulle klara Lidingö på 4h om jag inte skulle vara ledsagare var jag nästan helt säker på. Men som sagt, det kommer fler Lidingö så det kändes helt ok, inget jag kände sorg över. 

Några veckor innan loppet meddelade min väninna att en annan vän hade erbjudigt sig att springa med henne som ledsagare hela loppet. Jag skulle mao inte vara ledsagare längre. Jag vill vara ärlig och säga att jag faktiskt först kände mig besviken och ledsen över hennes beslut då vi ändå pratat om detta ett ganska bra tag och peppat varandra inför loppet. Men jag kände inte mig ledsen och besviken så länge. Insåg ju att detta innebär att chansen att faktiskt klara Lidingö på 4h detta året plötsligt infann sig ändå, och vi kunde ju springa tillsammans och fortsätta peppa varandra ändå, men för min del utan några krav eller dåligt samvete om jag ville springa vidare på egen hand då jag visste att jag inte lämnade henne i sticket sas, hon hade ju en ledsagare som hjälpte henne hela vägen.

Den härliga känslan att det skulle gå bra som jag hade innan loppet, var dock inte lika stor timmarna innan loppet. Vänster fot bråkade lite som vanligt (brukar dock gå över så fort jag sprungit en liten bit och foten blivet varm), och magen bråkade med mig. Så var väldigt nervös över att både mage och fot skulle ställa till det för mig under loppet. Foten var jag egentligen inte så orolig över då den som sagt brukar sluta bråka så fort den blivet uppvärmd, men magen var jag rätt orolig över. Mindes tillbaka till Helsingborg maraton förra året då magen bråkade rätt mycket med mig. Jag klarade ju loppet ändå, men en del av glädjen förtogs ju tyvärr av att magen bråkade. 

Kl.13:20 ljöd startskottet och vi var iväg. Inga känningar i magen mer än en svag kissnödighet (ursäkta detaljen), men vänster fot bråkade fortfarande lite. Så den första 1-2 km eller hur långt det nu är till första nerförsbacken, sprang jag strax bakom mina vänner och hade ingen jättebra känsla för hur det skulle gå. Kände att trots att min ena väninna i princip är helt blind kommer dem alldeles strax springa ifrån mig. Vilket kändes ok. Vi hade kommit överens om att vi skulle starta tillsammans, men att om det kändes bra för mig skulle jag springa vidare på egen hand och tvärtom. Men det kändes ändå lite surt då jag hade haft en så bra känsla innan loppet. 

Men när första nerförsbacken kom bestämde jag mig för att "prova mina vingar". Se om jag var lika stark i nerförsbackarna som jag var 2016. Och det var jag! Jag nästan flög ner för backen och loppet var för min del därmed igång på riktigt! Foten hade slutat bråka, och från dess var det fullt fokus på min egen löpning och jag ska vara ärlig och säga att jag inte funderade så mycket på hur långt bakom mig mina vänner kom efter att jag rusat ner för backen. Jag visste ju att dem hade varandra och vi hade ju kommit överens om att kändes det bra för någon av oss så skulle vi springa vidare var för sig. 

Dem första 8 km kände jag mig och var stark och snabb. Jag kunde hålla ett jämt o hyfsat snabbt tempo på raksträckorna och även i uppförsbackarna (även om jag där sänkte tempot rätt bra för att spara energi), och jag klarade av att "släppa loss" och springa som en orädd 3 åring i nerförsbackarna. 

Men efter ca 8 km gjorde det plötsligt väldigt ont i höger fot på insidan upp mot ankeln. Efter det gjorde det ont så fort det blev minsta lilla uppförslutning vilket tvingade mig att gå i samtliga uppförsbackar i princip alla dem sista kilometrarna innan mål. Efter ytterligare ett par-3 km började även vänster fot bråka. Så typ dem 2 sista milen bråkade BÅDA fötterna med mig, den ena mer än den andra.. Men jag klarade fortfarande av att hålla mig springandes på raksträckorna under större delen av resterande km och jag kunde fortfarande springa med hyfsat bra tempo i nerförsbackarna, men i rätt mycket långsammare tempo så klart.

Men tanken att slänga in handduken och avsluta loppet infann sig trots detta aldrig i mitt huvud. Målmedveten och envis som jag är när jag springer lopp.. Dumt? Kanske. 

Dem två sista milen var mao som ni kan förstå därför rätt kämpiga, men jag var fokuserad och målmedveten. Jag lyssnade på kroppen och gick en bit så fort det gjorde allt för ont, och jag sprang när jag kände att det kändes bra och i det tempo jag kände att jag klarade av. Stannade och åt och drack på alla stationer och stretchade fötter o lår.

När det var runt 5-5,5 km kvar tittade jag på klockan och insåg att jag hade 45 min på mig att klara mitt mål på 4h. Vad tror ni händer då? Jo tävlingsdjävulen kom fram och jag fick en ny adrenalin och energi-kick och jag kände mig piggare och klarade av att öka tempot något trots trilskande fötter. Jag insåg ju att "fan, jag kan kanske tom. klara av att ta mig i mål på UNDER 4h!!!" DEN känslan ni!! 

När jag sedan kom in på raksträckan fick jag ytterligare en adrenalin- och energi-kick och klarade av att SPURTA i mål. Med glädjetårar lurandes bakom ögonen och med ett stort leende på läpparna korsade jag mållinjen på 3.50:47 och fick den högst välförtjänade medaljen! Så fort jag fick medaljen om halsen sprutade tårarna och jag ringde min mamma som först blev alldeles förskräckt stackaren men snabbt förstod att jag grät äkta glädjetårar.. :-D Det blev dock ett väldigt snabbt samtal då Fredrik kom i mål mindre än 3 min efter mig. Sprang mot honom och kastade mig runt halsen och skrek GRATTIS GRATTIS GRATTIS älskling!!! Han hade med medaljen om halsen därmed klarat av En Svensk Klassiker och hade dessutom även han klarat tidsbästa på Lidingöloppet med goda marginaler!

Resten av kvällen haltade vi som två 90 åringar (mest jag dock) med ett stort leende på läpparna och känslan "FY FAAAAN VAD VI ÄR BRAAAA!!!" :-D

Nästa utmaning? Ultravasan 45 år 2019.. :-p

För bilder på helgen gå in på mitt Instagramkonto Linalovesrunning

Tre veckors semester börjar lida mot sitt slut. På måndag börjar allvaret igen. Som vanligt med blandade känslor. Har haft en underbar semester och hade inte haft något emot en vecka till, men samtidigt ska det bli skönt och behövligt att komma in i lite mer normala rutiner igen. Tror min kropp och min hjärna behöver det.. 

Dem senaste dagarna har jag känt mig väldigt trött i huvudet och jag har märkt att jag blivet sämre i handlederna den sista veckan. Sedan krampanfallen och sedan jag börjat med epilepsimedicinen har jag märkt att jag känner mig svagare och blir lätt trött i handlederna. Och nu dem 3-4 sista dagarna när jag känt mig tröttare i huvudet har jag märkt att jag i samband med detta även blivet sämre i handlederna. Trött och skakig. Tänkte försöka få tag på neurologen på månd angående detta. Tänkte då även passa på att fråga när jag skulle komma och göra det där sömn-EEG't. 

Att jag känt mig trött och blivet sämre i handlederna den sista veckan tror jag har en del med livsstilen vi haft nu under dessa tre veckors semester att göra. Jag har varit duktig och fortsatt träna regelbundet, har sprungit var annan-var tredje dag under hela semestern. Och detta har fungerat väldigt bra. Jag har känt mig stark och snabb i kroppen och ganska pigg även i "knoppen". När jag är ute och springer och 1-2 timmar efter löppasset är i princip enda gången jag känner mig som mig själv, som jag känner mig pigg och stark. Jag mår bra av det helt enkelt. Därför blev jag lite ledsen när jag för en vecka sedan fick kommentaren "jag är säker på att det är all din träning som gjort att du fått epilepsi". Skulle det som får mig att må bra och känna mig stark vara det som gjort mig "sjuk"? Vet dock att det inte är så. Både läkare och svenska epilepsiförbundet säger att tvärtom är träning BRA när man har epilespi. Det hjälper till att motverka epilepsin. Så jag vet ju att det inte är löpningen som gett mig epilespi. Hög stress kan ge epilepsi, men jag är mer stressad när jag inte får träna än när jag tränar. Löpningen är det som får mig att bli av med all stress och dumma tankar. Löpningen är min terapi. Så nästa gång du funderar på att säga något negativt om min löpning. Även om du menar väl. Och tro inte annat, jag är glad och tacksam över att du/ni bryr er om mig, jag vill inte att ni ska sluta med det. Men tänk gärna efter en gång till och ta reda på fakta innan du öppnar munnen. Tack <3 

Jag själv tror att det som gett mig epilepsi är det ganska hårda slaget jag fick mot huvudet när jag pga magsjuka svimmade och slog i huvudet i vårt hårda golv, för några månader sedan.

Kom lite på villospår där märkte jag, men kände att jag behövde få det ur mig.

Livsstilen under semestern. Träningen är nog det enda som varit en sund livsföring under dessa veckorna. Kosten har INTE varit sund och jag vill knappt veta vad vågen visar just nu.. haha :-p Framför allt den 1,5 veckan vi var iväg med husbilen var kosten INTE bra.. Det åts chips, ostbågar, choklad, bullar med Nutella och brieost i princip varje dag. Och utöver detta blev det även en hel del öl och vin. Inget jag ångrar då jag känner att när vi är iväg med husbilen är enda gången jag släpper all kontroll över kosten och äter och dricker vad o hur mycket jag vill. När vi har semester på hemmaplan släpper jag också kontrollen rätt mycket, men inte helt och hållet som jag gör när vi är iväg med husbilen. Och detta är ett aktivt val jag gjort. Så därför är det inget jag ångrar, jag står mitt kast efteråt sas. Men det gör ju inte att denna livsstil är bra eller hälsosam. Det vet jag att den inte är. 

Så att jag är så trött och känner mig "småtjock" (även om jag vet att jag inte är det, men jag KÄNNER mig så) nu är inte så konstigt. Så jag vet ju anledningen. Epilepsi och ganska stark medicin i samband med en väldigt osund livsstil är ingen bra kombination. Jag vet detta. Men jag har ändå valt att släppa kontrollen helt under semestern. Det är ett val jag gör varje semester. För att jag känner att jag behöver och vill kunna göra detta då jag faktiskt fokuserar på och är ganska duktig på att ha en bra och sund livsstil övriga veckor och månader på året. Jag beundrar och är glad för deras skull som både vill och klarar av att leva en sund livsstil hela året även under semestern. Det är ju ett val dem gjort får jag anta, och beundrar dem att dem klarar av det, för att många av dem (men kanske inte alla, det förstår jag) har ju den där drömkroppen jag gärna skulle vilja ha. En kropp med snygga muskler och fin hy. Jag drömmer om en riktigt snygg kropp med snygga muskler och fin hy och allt det där. Men samtidigt har jag också insett att jag har varken den orken eller motivationen till att lägga ner all den tiden som krävs, för att få den där drömkroppen. Jag är inte villig att avstå allt det man behöver avstå för att få den absoluta drömkroppen. Och, det är bara att inse, jag blir inte yngre i heller. Jag börjar sakta men säkert närma mig 40 års strecket.. hehe :-p Så nej, jag nöjer mig med att känna mig stark och fin under MINA omständigheter och det liv JAG väljer att leva.

På måndag börjar jag jobba igen och då börjar jag även jobba med kosten igen!

Tänkte berätta om min epilepsi men vet knappt hur jag ska börja, för hur ska man kunna berätta om något man knappt har några minnen av och som man egentligen inte vet så mycket om? För att det skrivs väldigt lite om epilepsi tycker jag. Vad vet du om epilepsi? Jag vet nästan ingenting känner jag. Men jag ska göra ett försök. Jag får försöka berätta det jag minns helt enkelt och det jag fått berättat för mig.


Imorgon är det precis tre veckor sedan. Under dagen hade jag inte känt av något jag skulle koppla till epilepsi eller huvudet öht. Åtminstone inte just då. Jag hade fått rätt många ?attacker?, som jag förstått efteråt förmodligen har varit små epileptiska attacker. Men dessa kändes över hjärtat. Kände plötsligt en värme runt hela hjärtat som sedan spred sig ner i magen som någon blandning av yrsel o illamående. Ungefär som man ibland kan känna när man är ?så trött att man mår illa? och/eller när man har väldigt ont i huvudet. Dessa attacker satt i kanske runt 3-5 sek för att sedan försvinna o jag mådde som vanligt igen. Tror jag fick säkert 6-7 sådana attacker under dagen.


Var iväg vid Saxtorpssjöarna på em. med barnen där dem badade och lekte. Fredrik jobbade kväll. Fick ett par sådana känningar även när vi var där. Men sådan tur är inte i bilen när vi körde dit o hem.


När jag fick krampanfallen har jag inget minne av öht. Inte när på em. det hände, eller om vi hade hunnit äta kvällsmat? Minns heller inte att/om jag fick några känningar öht precis innan? Minns inte att barnen hittade mig i köket eller att Milo ringde till Fredrik. Minns inte att mina svärföräldrar (och tydligen min svågers bror har jag för mig någon berättat?) kom hit och att dem låste in hunden o ringde ambulans. Minns inte att ambulansen var här eller att dem pratade om att köra mig till Helsingborg men sedan ändrade sig till Lund eftersom att jag blev sämre. Tydligen fick jag tre anfall inom en timme o var okontaktbar.


Mitt närmaste minne är när jag låg på sjukhuset (vet inte ens vad avdelningen hette?) och klagade på ont i ryggen och att jag var törstig men att jag inte fick dricka något. Minns att Fredrik var där när jag vaknade men minns inte vad han sa till mig eller jag till honom.


Dem gjorde både MR och EEG men om dem gjordes samma dag eller dagen efter och vilka fler undersökningar dem gjorde minns jag inte. Inga tumörer i hjärnan men vad som orsakat epilepsin verkade dem heller inte veta som jag förstått det?


Fick åka hem dagen efter med diagnosen Fokal epilepsi, medicin jag ska ta två gånger om dagen i minst 3 år och ett års körförbud om jag inte får fler krampanfall.


Jag måste ge en STOR eloge till barnen och framför allt MILO, som tydligen höll sig lugna hela tiden, och att Milo var så sansad o förståndig att han ringde Fredrik direkt. Dem kunde lika gärna ha fått panik av att se sin mamma ligga på golvet i köket o krampa o tugga fradga/saliv och inte svara på tilltal. Det hade nog jag fått. :-(

Milo verkade inte ha fått några ?men? av händelsen dem första dagarna, heller inte Mira. Mira verkar fortfarande inte berörd men Milo var väldigt ledsen nog runt 4 kvällar på raken, runt 4-5 dagar efter anfallet, o pratade mycket om att han var rädd för att sluta andas. :?-(


Vi har pratat MYCKET med båda två om vad som hände och vad dem ska göra om det skulle hända igen. Har kramats mycket.



Framförallt dem 3-4 första dagarna levde jag lite som i en dimma. Kände mig som en levande zombie och gjorde inte mycket mer än att ligga i soffan, gå på toa, äta o sova. Efter 1,5 v började jag sakta men säkert bli lite piggare men var fortfarande långt ifrån mig själv, men tog då ändå mitt första försiktiga löppass. Kort o långsamt men det kändes bra! 13 dagar efter anfallet sprang jag min första mil sedan anfallet. Långsamt men det gick o kändes också bra! Hurra!! :-D


14 dagar efter anfallet började jag jobba igen. Är glad att jag började med en mjukstart; jobbade tre dagar och har nu varit ledig i tre dagar. Det har gått bra att jobba men kände mig riktigt trött på lunchrasten och sedan på kvällen. Är tacksam över att jag bara jobbar denna o nästa vecka också innan 3 v semester.


Tränar som vanligt, nästan tom. ännu mer nu än innan. Fördelen med att jag inte får köra bil för att ta mig till olika ställen är ju att jag nu har en extra anledning att springa och cykla. Inget ont som inte för något gott med sig. ;-) Men givetvis lyssnar jag på kroppens signaler, dricker mkt o vilar mkt mellan varven ;-*

Att ha mål är bra. Åtminstone är det det som hjälper mig att fortsätta framåt och inte stå stilla och stampa i samma gamla spår. Ibland är målen lätta, ibland får man kämpa för dem. Ibland lyckas man nå dem, ibland tvingas man ge upp dem. Precis som livet. Vad har du för mål? 

(kommer inte endast handla om min vikt, jag lovar   )

I januari tog jag ett av dem bästa besluten för min del, och det var på sätt och vis att ge upp ett mål. Jag hade förut målet att bli av med dem 10+ kilona jag lyckats lägga på mig dem 2 sista åren, på egen hand. Jag var länge envis och sa att jag KAN ju detta! Men av någon anledning så lyckades jag ändå inte. Det var nog en blandning av motivationsbrist och att jag inte orkade helt ut. För att även om man vill och vet att man kan, så utan motivation och ork kommer man inte så långt. 

När jag upptäckte att ingen av dem två skidbyxorna jag hade satt bra; det ena lite större paret gick på men det var minsann precis och dem satt inte bekvämt    Och det andra lite mindre paret passade, så klart, inte alls. Sist vi var på skidsemester var det större paret LITE för stora och det mindre satt iofs rätt tight redan då, det var som sagt drygt 2 år sedan jag la på mig mina 10+ kg, men jag kunde ha dem iaf. Så när jag i januari i år insåg att detta året passade inget av paren mig, så var det minsann dags att säga stopp och ge upp målet att klara av att bli av med kilona på egen hand. Uppenbarligen fungerade ju inte det för mig. 

Sa då att så fort vi kommer hem från skidsemestern skriver jag in mig på Viktväktarna igen. Där sätter även viljan och huruvida man bestämt sig eller inte in. Hade jag inte verkligen velat och bestämt mig för att bli av med kilona hade jag mycket lätt kunnat skjuta på det även efter skidsemestern. Tänkt att nej men nu är vi ju inte på semester längre så nu är det lättare att skärpa till sig, jag försöker på egen hand ett tag till. Och sedan hade jag förmodligen fortsatt i samma spår även om jag innerst inne verkligen ville bli av med kilona, för att jag har ju, uppenbarligen svårt för att klara det på egen hand. Och det är inget att skämmas över att be om hjälp, tycker jag. 

Skrev in mig på Viktväktarna den 17/1 med målet att nå min drömvikt som jag var nere på ett tag när jag var med i Viktväktarna sist; 55 kg. För den som tycker att det låter väldigt lite kan jag påminna om att jag bara är 157 cm lång..   

Dem första 8-9 kilona gick väldigt lätt att bli av med och min motivation var skyhög.    Men sedan började det gå lite segare, nu när jag bara hade 2-3 kg kvar. Jag började slappna av lite för mycket och motivationen var av någon anledning inte lika stor. Detta har resulterat i att jag dem 3-4 sista veckorna i stället för att fortsätta stadigt neråt i vikt, har pendlat mellan +/- 0,2-0,4 kg. Plus ett par/några hg ena veckan, minus nästa. Men denna veckan har jag äntligen lyckats vända! Egentligen vet jag knappt hur det gått till, men denna veckan fick jag äntligen ett bra minus; -0,8 kg och det bästa resultatet på 3-4 veckor! Kosten tycker jag inte att jag ändrat på sedan jag började "stå stilla", men när jag tänker efter är det träningen som gett mig denna veckans resultat, det jag ändrat på. Jag har ändrat min träningsmängd och intensitet, och det är nog detta som gav mig nästan ett kilo minus denna veckan. Så, nu kör vi!! 1,4 kg kvar till slutmålet! Mitt mål var att komma i mål med vikten innan semestern. Ett tag såg det inte ut som att jag skulle lyckas, men med denna veckans resultat har jag nu fått ny motivation! Mindre än en månad kvar till "första semestern", det kan och ska gå!!

För att komma över till mina andra mål detta år kan jag berätta om mitt andra mål jag satte när jag gick med i Viktväktarna. Sist jag var med i Viktväktarna satte jag som mål att jag skulle springa både till och från vägningen åtminstone en gång. Jag sprang in en gång, men jag orkade inte springa hem så då fick Fredrik hämta mig.   

Även denna omgång satte jag som mål att jag åtminstone en gång skulle springa både dit och hem. Denna gång satte jag även som mål att jag skulle cykla dit och hem åtminstone en gång. Har cyklat dit och hem tre gånger. Sprungit? Ingen gång ännu så länge..    Men! Barnpassning är "bokad" och jag är bättre tränad nu än jag var förra omgången jag var med i Viktväktarna. Nästa vecka är det dags! Då packar jag löpryggsäcken och SKA uppnå målet att springa både dit och hem! Jag väger mig kl.15:30, Fredrik är inte hemma förens 16:30. Så "no way out"! (att svärmor säkert kan hämta mig om det skulle behövas bryr vi inte oss om, för att det ska hon inte!) Lämnar barnen hos svärmor vid 13:30 och har målet att springa långsamt för att förhoppningsvis kunna hålla mig springandes så mycket som möjligt både dit och hem. Vägen dit har rätt många och jobbiga backar så jag är väl medveten om att jag förmodligen inte kommer orka hålla mig springandes hela vägen. Men springer jag långsamt och har en bra bok i öronen hoppas jag kunna hålla mig springandes mer än halva sträckan åtminstone på vägen dit. Även hem förhoppningsvis, men på vägen hem har jag ju redan sprungit strax över 15 km, så räknar med att det kommer bli kämpigare och mer gångpauser på vägen hem. Men, vägen och tiden är inte det viktiga i detta fallet, utan MÅLET. Att ta mig både dit och hem till fots, springandes/joggandes så mycket som möjligt. Totalt strax över 31 km. Ett helt Lidingölopp plus lite till.   

Mitt sista (i skrivandes stund) mål för i år är att klara av att springa Lidingöloppet på 4h. Sist jag sprang Lidingöloppet, 2016 sprang jag det på 4.04,20 Ska alltså klara av att springa det 4 min och 20 sek snabbare i år. Kan gå. Ska gå. Vill. För att nå detta mål har jag som mål att bli bättre på både långpass, backpass och intervallpass. Alla dessa tre sorters pass är viktigt och bra att få till om man ska klara av Lidingöloppet på så bra tid som möjligt. Med järnvilja går det så klart utan dessa pass också, bara man håller igång den vanliga löpningen. Jag klarade det 2016 på alldeles för få av ovan nämna pass. Men, i år vill jag känna mig starkare under och kunna njuta ordentligt av loppet och minska riskerna för skador. Med löpuppehållet på över 3 mån pga skada förra året, är det där att förebygga skador extra viktigt nu. Jag hoppas att jag ska klara av att få till mer regelbundna pass av ovan nämnda detta år, och detta år är även min man mer träningsmotiverad än förut, så med hans hjälp hoppas jag kunna klara av regelbundenheten mycket bättre i år och därmed klara av att nå mitt mål 4,00.00 på Lidingöloppet!

Är man någonsin nöjd med sig själv och är det bra att vara nöjd med sig själv? Jag skulle nog på sätt och vis vilja svara "både ja och nej" på båda frågorna. Åtminstone på frågan om det är bra att vara nöjd med sig själv. (läs nu gärna hela inlägget innan du rycker på ögonbrynen och tycker att jag är dum i huvudet   )

Jag tror inte att där är någon, eller åtminstone inte så många, som är helt nöjd med sig själv. Där är nog alltid något man inte är nöjd med. Om det så bara är en liten detalj. Men en liten detalj kan ju vara liten för betraktarens öga, men stor för personen själv. Och även om man försöker göra något åt det man är missnöjd med, tex att gå ner i vikt om det är vikten man inte är nöjd med, så när man väl "kommit i mål" är där nästan alltid något annat man plötsligt inte är nöjd med. Människan eller dem flesta människor iaf, är sådan tråkigt nog. Jag är själv sådan, det har jag inga problem med att erkänna.

Men är det fel att aldrig vara nöjd med sig själv egentligen? Jag skulle nog som sagt på sätt och vis svara både ja och nej på det. Självklart är det BRA om man är nöjd med sig själv. Man ska ju sträva efter att vara nöjd med sig själv tycker jag. Men det jag menar med att jag svarar både ja och nej, är att jag tycker det är bra att ha mål med/för sig själv, att ha något att sträva efter, ha något man vill bli bättre på. Självklart kan man vara nöjd med sig själv och ändå ha något att sträva efter, något man inte är nöjd med på/med sig själv som man kan och vill bli bättre på. Men är det något man inte är nöjd med är det, för mig i alla fall, lättare att sätta upp mål. "Jag är inte nöjd med detta, men jag SKA f*n bli bättre på det!!"  Skulle jag sätta mig ner och konstantera att "nu är jag helt nöjd med mig själv", då hade jag nog haft svårare för att motivera mig själv att tex. bli starkare, att bli snabbare, att nå den vikten JAG känner mig bekväm med osv. Hade jag satt mig ner och konstanterat att nu är jag nöjd med mig själv, tror jag att jag hade haft väldigt lätt för att slappna av FÖR mycket och hamnat tillbaka till där jag var för några år sedan. Överviktig, ledsen, bekväm/lat. Och dit vill inte jag igen. Jag säger inte att övervikt = olycklig för alla. Men för MIG var det så. Kanske inte "olycklig olycklig", men jag mådde inte bra. När JAG var överviktig var jag trött, ledsen och omotiverad till att träna mer än nödvändigt. Sedan jag tog tag i min övervikt har jag blivet både piggare, gladare och friskare. Inte nöjd, men glad. 

Sedan är det ju det där med att även om man når sitt mål, som för mig i detta fallet var att bli av med all sin övervikt, är där alltid något man inte är nöjd med i stället. Men vad gör man då? Sätter man sig ner och surar och gräver ner sig själv eller fortsätter man sträva efter nya mål, att göra något åt det man denna gången inte är nöjd med? Själv känner jag att jag kommit alldeles för långt på min resa för att gräva ner mig och ge upp. Efter viktminskningen hade jag plötsligt "en massa" lös hud över buken, och mina bröst som alltid varit små var plötsligt både ännu mindre och dessutom tomma. I andras ögon hade jag säkert inte mycket häng alls över buken och mina bröst var säkert i andras ögon fortfarande fina. Men det var ju i DERAS ögon "små detaljer", något man kan leva med. Och visst kan man leva med det. Visst kan man välja att lära sig leva med det och "det syns ju inte när man har kläder på sig". Men FÖR MIG var det inte "små detaljer", detta var något jag faktiskt gick och mådde dåligt och var ledsen över. Så jag gjorde något åt det. Ett val säkert vissa rycker på ögonbrynen åt och inte förstår varför jag gjorde detta valet, för att det hade ju aldrig dem kunnat tänka sig att göra. Det hade inte varit värt det i deras ögon. Detta gjorde jag för MIN skull, för MIN självkänsla. Buken hade jag turen att få betald av landstinget, men brösten betalde jag från egen ficka. Och jag ångrar inte mig en sekund. Tyvärr blev jag dock aldrig nöjd med formen på brösten, så för ca 3,5 vecka sedan gjorde jag ett lyft för att förhoppningsvis få en snyggare form. Ännu så länge läker det fint och jag känner mig ännu så länge nu nöjd. Visst, kanske har jag inte dem absoluta drömbrösten, men man får ju faktiskt räkna in att jag fött o ammat barn, och jag är inte 20 längre.    

Man ska visserligen "aldrig säga aldrig", men nu blir det i alla fall (förhoppningsvis) inte fler operationer. En operation innebär ju trots allt både risker och en chock för kroppen, och dem är ju inte billiga. Nu har jag ju blivet av med det jag mådde dåligt över; den lösa huden och små och tomma bröst. Även om jag kanske inte är helt 100 nöjd med resultaten, så inser och vet jag ju om att dels så ser det oavsett MYCKET bättre ut nu än förut, och dels är jag inte 20 längre. Jag kan inte förvänta mig ett helt perfekt resultat. Så jag är nöjd med denna biten. Tillräckligt nöjd för att gå vidare med nästa mål i alla fall. 

Dessa operationer har ju tyvärr inneburit några veckors träningsuppehåll. Och jösses vad man tappar fort när man inte tränar alls på några veckor!      Nu har jag gjort tre operationer på relativt kort tid, vilket innebär att när jag väl börjat komma igång bra med träningen och när jag väl börjat komma tillbaka till "ursprungsformen" igen, har jag gjort en ny operation och därmed hamnat back med träningen igen.. haha    Så nu känner jag att "nu får det räcka med operationer och träningsuppehåll av den anledningen. Nu vill jag fokusera på träningen och att komma i form igen". Jag saknar känslan att känna mig snabb, stark och smidig. Dessa operationer har ju gjort att jag hamnat väldigt back med detta. Innan första operationen, dvs bukplastiken, minns jag att jag skrev saker som "idag sprang jag en lugn och skön 7 km runda - i 5,50/6,10 min/km tempo". Sedan bukplastiken har jag INTE klarat av att hålla det tempot så många km - och kalla det för ett lugnt och skönt tempo, kan jag säga.. haha    Har varit ganska nära dit ett par gånger, men så har jag gjort en ny operation och halkat efter rejält igen.    

Sedan första operationen har jag dessutom gått upp en hel del i vikt igen. Sedan jag gjorde bukplastiken för snart tre år sedan har jag tyvärr gått upp ca 10 av dem 18 kg jag gick ner med Viktväktarna ett par år tidigare.    Var länge envis och tjurskallig och kände och ville bli av med dem där kilona själv utan hjälp från Viktväktarna. Men efter många om och men insåg jag att jag inte klarade av det själv. Så den 17/1, när vi kommit hem från vår skidsemester, skrev jag in mig på Viktväktarna igen, och sedan dess har jag gått ner totalt 8,4 kg. Är nu nere på den vikten jag hade som mål när jag gick med i Viktväktarna förra gången, men denna gång har jag satt ett annat mål eftersom att efter att jag gått i mål förra gången gick jag ner ytterligare några kilon och hamnade till slut där jag aldrig trodde jag skulle klara av att komma, men egentligen ville komma. Så nu vet jag ju att det inte är ett oöverkomligt mål, nu vet jag att jag kan nå dit igen om jag vill. Och det vill och ska jag! Målet är 55 kg och jag väger nu ca 58 kg. När jag kommit i mål börjar sedan den svåraste utmaningen när det gäller vikten. Att gå ner i vikt har faktiskt inte, nu med rätt redskap och vilja, varit en så svår utmaning. Den svåraste utmaningen är att sedan BEHÅLLA vikten. "Challenge accepted!"