Idag gick årets sista lopp av stapeln; Yddingeloppet 12 km.

Kände väl inte mig supertaggad inför loppet med tanke på att jag inte kände mig helt i form. I princip inte sprungit något alls sedan Lidingöloppet för drygt en månad sedan, och har fortfarande hosta och halstorrhet kvar sedan förkylningen jag hade för drygt 1,5 vecka sen. Men samtidigt såg jag så klart fram emot det ändå, precis som med alla lopp, och tyckte att det skulle bli roligt.

Det började inte helt bra. Pga strul med klockan hamnade mitt fokus o irritation på den dem första 100-200 metrarna. Och efter 1 km upptäckte jag att klockan inte startat trots att jag tryckt på startknappen, så då blev jag irriterad en stund igen eftersom att det innebar att jag "förlorat den första kilometern på klockan".  Om man varken är löpare eller prylgalen förstår man säkert inte hur en sådan sak kan få en ur fokus och irriterad..  hehe   

Kände även rätt fort att jag verkligen inte var i form. Blev trött fort och min puls låg på runt 170 i princip redan efter 1-2 km. Så det blev MYCKET promenader kan jag säga, och 12 km har nog aldrig känts så långa. Jag vet, 12 km ÄR långt, men dessa 12 km kändes RIKTIGT långa för mig idag. Tyvärr hade jag svårt att njuta av naturen för att jag var så fokuserad på att vara irriterad och ledsen på mig själv att jag inte orkade springa bättre än så här idag, och tankarna "jag får inte bli sjuk nu, jag får inte bli sjuk nu" snurrade runt i huvudet hela tiden. Hade helt enkelt alldeles för höga krav på mig själv idag, samtidigt som jag inte vågade ta i alldeles för mycket av rädsla för att bli sjuk igen nu så här nära operationen. Med facit i hand skulle jag helt enkelt ha hoppat över detta loppet idag. Det var ingen bra löpardag alls för mig. Vilket är synd, för att även om jag inte tog mig tid och fokus på att njuta av den, så var naturen helt fantastisk och banan var riktigt härlig. Backig, men härlig.

Tyvärr hände en annan väldigt tråkig sak under loppet. Efter runt 7-8 km var det en man i 50 års åldern som föll ihop bakom mig.    Troligtvis hjärtfel då han inte tog emot sig själv när han trillade, samt att han sluddrade. Riktigt obehagligt var det och jag ryser fortfarande när jag tänker på det.    Jag tror att han blev rädd och stressad när det kom en bil bakom oss med något stort som "skramlade" rätt högt på ett släp. Bilen stannade och ringde 112, och jag och tre andra löpare stannade hos honom. Jag sprang vidare efter en stund då jag kände att det heller inte är bra om alldeles för mycket folk står runt omkring honom, åtminstone två av dem andra löparna stannade kvar, och ambulans var ju tillkallad. Hoppas verkligen att ambulansen anlände i tid och att han mår bra igen.

Kom i mål på 1,33.10. Ett för mig långt och jobbigt lopp fick till slut ett roligt slut då Milo sprang med mig dem sista 30 metrarna och vi sprang hand i hand in under mål.   

Dem sista 5-6 km hade jag sällskap av en man i 40-45 års åldern som var i lika dålig form som jag var idag. Vi sporrade och hjälpte varandra igenom dem sista kilometrarna och det är jag väldigt tacksam över, det gjorde dem sista kilometrarna mycket lättare att ta sig igenom. Hade tänkt spurta i slutet för att komma i mål före honom, men då Milo kom och mötte mig och ville springa med mig kändes det mycket viktigare.      Och med tanke på hur mycket vi hade hjälpt varandra igenom dem sista kilometrarna kändes det trots allt helt ok att låta han komma före mig.   

Slutet gott allting gott. Nästa års Yddingelopp blir bättre!

Just nu önskar jag att jag kunde ta paus från mig själv. Eller ja, från min hjärna rättare sagt. Har i hela mitt liv tänkt MYCKET om ALLT! Nojjar mig över saker som inte hänt ännu och som säkert inte kommer hända i heller. Får dåligt samvete och tänker på DET om jag råkat säga eller göra något jag i efterhand önskar att jag sagt eller gjort annorlunda. Och när folk säger åt mig att inte tänka så mycket blir jag bara iriterad för att är man o har alltid varit sån som person så är det minsann inte så lätt att "bara sluta tänka så mycket", och så slutar det med att jag bara tänker ännu mer, att jag tänker på varför jag tänker så mycket.

Just nu är det operationen som ger mig tusen tankar och funderingar. Önskar operationen kunde vara över snart. Har hosta o är torr i halsen (men inte ont) men pigg o frisk i övrigt och klarar av att träna som vanligt utan några problem så förkyld är jag inte (var för några veckor sedan), ändå kan jag inte låta bli att undra om detta är något som på något vis skulle kunna äventyra operationen? Är SÅ rädd för att bli förkyld igen nu så här nära operationen. Har tvingats skjuta fram operationen 5 v en gång redan pga mitt eget misstag, jag vet inte hur jag skulle reagera om jag skulle tvingas skjuta fram den IGEN, denna gången pga sjukdom. Känner inte mig förkyld ena dagen, nästa (som idag) känner jag mig mer osäker. Går och tänker och känner efter så mycket att jag nog gör mig själv sjuk om ni förstår hur jag menar. Och så går jag och tänker fram och tillbaka hela tiden hur jag ska göra med träningen nu fram till operationen. Är ju inte förkyld, men med tanke på hostan, vågar o bör jag träna så hårt som jag brukar? Att jag KAN det det vet jag. Tränade ett hårt o tufft Box & kick pass för knappt 1,5 v sen utan problem, och sprang en runda i 5,48 min/km tempo utan problem i torsdags, vilket är snabbt för att vara mig, visserligen bara på drygt 2 km, men ändå. Hade jag varit förkyld hade jag ju inte klarat av detta, eller hur? Ändå kan jag inte låta bli att känna mig "nojjig". GAH!! Tänk vad skönt det vore om jag kunde gå gjort operationen nu på tisd ist för nästa tisd så det hade varit "överstökat". Vet att så fort operationen är över kommer det nya saker jag kommer nojja mig över, men då är åtminstone en stor "sak" överstökad.

Suck, I need a break! 

Jag var mer nervös inför vad chefen skulle säga än inför operationen, för att jag väntade mig nästan det svaret jag fick.. Inte för att hon inte brukar vara samarbetsvillig eller tillmötesgående, för att det brukar hon vara, utan för att jag vet att vi har väldigt många sjukskrivna just nu.

Svaret blev alltså att hon gärna såg att jag väntade med operationen till den 3 november. Inte bara pga alla sjukskrivna utan för att det är höstlov för skolorna nästa vecka, och hon hade lovat en del av mina kollegor semester den veckan. Så nästa vecka har dem både många sjukskrivna OCH folk som har semester. Så hon behövde mig nästa vecka.
Ville verkligen, verkligen, verkligen bli opererad redan nästa vecka egentligen, men utan OK från chefen känns det inte riktigt bra eller rätt. Vill inte riskera att det blir några sura miner på jobb och vill definitivt inte riskera att hon om jag sagt att jag opererar mig nästa vecka trots att hon inte sagt ok, att bli varslad. Och vill ju även visa att jag ställer upp för organisationen så gott jag kan.

Det blir ju operation riktigt snart oavsett, så på det viset känns det väl rätt ok trots allt. Men självklart kan jag inte låta bli att känna mig besviken. Blev SÅ glad när dem ringde från Akademikliniken och erbjöd mig att bli opererad en hel vecka tidigare än planerat. Vill ju få operationen gjort så fort som möjligt, har väntat tillräckligt länge redan känns det som, och det skulle passa väldigt bra på det viset också att det inte skulle kännas lika jobbigt som det nog kommer kännas nu, att gå på en 60 års fest den 7 nov. Skulle jag blivet opererad redan nu på tisd hade det ju varit 1,5 vecka efter operationen ist för som nu endast 4 dagar efter. Lär känna mig rätt mycket piggare och socialare 1,5 vecka efter operationen än jag lär göra endast 4 dagar efter operationen.. Nåja.. Det är inte lönt att gå o gräma mig över det, operationen blir inte tidigare för det. Och det kommer lösa sig med 60 års festen ändå. Vi har pratat om att ta med oss husvagnen dit, så att jag kan gå ut och vila och ta det lugnt om/när jag behöver det, och sedan gå tillbaka till festen igen.


Har en hyfsat lugn arbetsvecka nästa vecka, jobbar månd-onsd, ledig torsd-fred, jobbar lörd-sönd, och får sen ledigt (komp) på måndagen, dagen innan operation (som tack för att jag ställer upp o väntar med operationen till den 3:e), så det kommer gå fort till operationen ändå.   

Bara en stund efter att jag kommit hem från jobb idag ringde det från ett Malmö nummer till min mobil. Genast blev jag jätterädd! Tänkte "Malmö nummer? Nej säg inte att det är akademikliniken som ringer o behöver skjuta fram min operation igen av någon anledning!" Svarade med darrande händer och visst var det Akademikliniken som ringde... Och visst ville dem skjuta på min operation.... Men BAKÅT, ist för framåt!!    Dem hade fått en avbokning på tisd nästa vecka och frågade om jag var intresserad av att ta den tiden ist. Hjärtat bultade och tusen tankar for igenom huvudet. Oj! Ställa in sig på att det plötsligt är endast 5 dagar kvar till operation ist för 12??! Vad ska chefen säga?? Jag har fortfarande hosta kvar sen förkylningen, är jag fortfarande förkyld då så jag kanske ska vänta med operationen till den 3:e ändå?

Fick till slut fram att jag självklart var intresserad, vill ju ha den gjord så fort som möjligt men att jag var tvungen att prata med chefen först eftersom att det blir ändring på ganska kort tid. Hon ville helst ha svar innan kl.08:00 imorgon fredag.

Ringde till chefen  som naturligtvis redan hade hunnit gå för dagen, och skulle inte vara åter på jobb förens imorgon kl.08:00 Skit också... Jaha vad ska jag då göra?! Fattar ett snabbt beslut och ringer tillbaka till ak. Väljer att tacka ja, men frågar om vi kan ha kvar tiden den 3:e tills jag pratat med chefen, för säkerhets skull. Det var helt ok. Hon bokade in mig till operation på tisd, men väntar med att ta bort den 3:e nov tills jag hör av mig igen imorgon när jag pratat med chefen.

Nu hoppas jag bara inte att chefen ska sätta sig emot att jag blir opererad en vecka tidigare än planerat. Vet att vi har väldigt många sjuka på jobb just nu. Men tänker att vi säkerligen kommer ha minst lika många sjukskrivningar om 1,5 vecka när jag egentligen skulle ha blivet opererad. Håll alla tummar o tår att hon inte sätter sig emot det. Fatta att mitt hjärta kommer slå i 190 minst när chefen ringer imorgon.. Talade in ett meddelande på hennes telefonsvarare och sa som det var att jag blivet erbjuden att bli opererad redan på tisd, och att jag väldigt gärna ville ha den tiden, och bad henne ringa upp mig så fort hon hör meddelandet.

Uppdatering kommer imorgon!

Efter att jag hade sprungit min första halvmara (21 km) förra året kände jag och sa jag till Fredrik att "så här långa lopp är nog inget för mig, jag ska nog hålla mig till lopp runt milen". Efter Lidingöloppet i år kände jag likadant. Jag känner mao så här efter varje sådant här långt lopp. Så jag har kommit fram till att det nog är rätt normalt att känna så direkt efter ett så långt lopp. Och det är inte så märkligt egentligen. Jag började träna regelbundet först för runt 2,5 år sedan, började med löpning för inte mer än runt 1,5 år sen, och jag springer (tyvärr) varken så många gånger i veckan eller så långt, som jag egentligen skulle behöva göra för att klara av så här långa lopp bättre. Och, sedan tror jag nog att dem flesta är ordentligt möra o har ont i hela kroppen oavsett hur van löpare man är, och när man har så ont är det inte konstigt att känna "aldrig mer". Det är ungefär som att föda barn. Under förlossningen tänker man aldrig mer. Efteråt, när man är färdig och när man smält alltihop, börjar man redan så smått planera nästa.. (NEJ, vi planerar inte fler barn! DEN biten är vi klara med   )


Dagen efter att vi sprungit vår första halvmara och när jag hade fått tänka igenom hela loppet, alla upplevelser, både innan, under och efter loppet, började jag sakta men säkert ändra tankar och känslor. Helt plötsligt var det inte längre "aldrig mer", helt plötsligt var det "jo man kanske skulle ändå..." "Jag är allt bra sugen.." "Jo, jag vill, när blir nästa?" Denna gången, efter Lidingöloppet, tog det inte lika lång tid att börja tänka om.. Denna gången han vi inte ens komma tillbaka till hotellet innan jag började bli sugen på ett nytt långt o utmanande lopp. Och så fort anmälningen till Lidingöloppet 2016 öppnade, mindre än en vecka efter årets LL, var både jag och Fredrik anmälda.   
Göteborgsvarvet (halvmara, 21 km) är vi redan anmälda till, så i skrivande stund ska jag springa två långa och krävande lopp nästa år.


Som alla (som läser min blogg och känner mig IRL och på FB) vet ska jag göra en bukplastik om två veckor och fixa till brösten i jan/febr någon gång. Detta innebär minst 2 mån träningsstopp efter bukoperationen och förmodligen minst 1 mån stopp efter bröstop. Så jag är väl medveten om att jag kommer förlora några månaders värdefull träningstid.. Men jag känner att det är värt det. Framför allt bukplastiken då det är "den hängande buken" jag vantrivs mest med och som jag vantrivts längst med. Brösten hade jag kunnat tänka mig att skjuta upp några månader om det skulle behövas. Men samtidigt har jag ju längtat efter och velat göra den operationen länge också, och om jag ska skjuta fram den pga ett lopp så kan jag lika gärna strunta i den helt och hållet, för att jag kommer till 99% vilja springa en massa långa och krävande lopp 2017 också..


Och, jag har ju inga tidsmål på dem långa och krävande loppen. Det viktigaste för mig är att ta mig runt och att jag ska tycka att det är roligt. Och jag känner mig själv och min träningsform så pass bra att jag vet att det inte är lönt att ha FÖR stora mål. Ok, med Lidingöloppet har jag nu efter att ha sprungit det en gång och därmed fått en målgångstid. Har nu som mål att klara det på UNDER 4h 34 min. Men, med tanke på att jag kommer förlora några månaders träning efter operationerna har jag inga tidsmål mer än just att komma i mål snabbare än detta året, om det så bara är 1 min snabbare. Tänkte först slå på stort och försöka slå tiden rejält, ha som mål att komma i mål på under 4h 20 min, dvs minst 15 min snabbare än detta året. Och hade det inte varit för operationerna hade jag bestämt mig för detta mål också. Och även om det är bra att ha stora mål är det viktigt att det är REALISTISKA mål. Så därför kommer det viktigaste med Lidingöloppet 2016 vara att komma under detta årets tid, men det behöver inte vara med flera minuter. Efter bukplastiken och bröstop ska jag dock inte göra fler operationer (inga planerade iaf), så SEN kommer jag ställa större mål än jag har nästa år.   


Tidigare ikväll kom jag att tänka på att jag sprang min första halvmara förra året, och mitt första 3 mils lopp detta året. Började då tänka att "då måste jag ju nästan springa ett marathon nästa år, om jag ska hålla mig på detta spåret..."  Hade egentligen inte tänkt ge mig på ett marathon förens 2017 pga mina operationer, men när jag då började tänka i dessa banorna.... Ja då blev jag allt bra sugen på att springa ett marathon nästa år ändå.. Fredrik är redan anmäld till Helsingborgs marathon nästa år, och jag ljuger om jag säger att jag inte är sugen på det jag med.. Jag var sugen på det redan när Fredrik anmälde sig, men tänkte då ändå att "nej, det får vänta till 2017". Pga operationerna.
Men nu ikväll när jag kom att tänka på att jag ju faktiskt slagit personbästa i/på distans två år på raken, vore det ju bra synd om jag inte skulle kunna fixa det tre år på raken.. Att slå distans personbästa  tre år på raken låter mycket bättre och roligare än att "bara" göra det två år på raken... Eller hur?      Och, jag är ju känd för att vara lite galen... Så nu har jag börjat fundera på att hänga med Fredrik på Helsingborgs marathon nästa år trots allt.. Det behöver ju inte gå fort, eller hur?    Har inte bestämt mig till 100% ännu, men när jag väl har börjat fundera på sådana här saker brukar det inte ta så lång tid innan jag är anmäld...   
Who am I kidding? Klart att jag redan har bestämt mig!      MEN! Jag kommer inte anmäla mig förens efter båda mina operationer och jag vet hur jag mår efter dem och hur bra och fort jag återhämtar mig och kommer igång med träningen. Men återhämtar jag mig bra och kommer jag igång bra med träningen relativt fort (kommer givetvis lyssna på kroppen och kommer inte stressa fram formen), kommer det absolut bli ett marathon också nästa år. Utöver halvmarathonet och Lidingöloppet 3 mil mao. Och minst ett par trail lopp..   Jag vet, jag är inte riktigt klok!   

Jag har nog "aldrig" varit så glad som jag är nu, över att tiden går fort. När operationen blev framskjuten en hel månad kände jag mig väldigt frustrerad. Hade ju förberett mig på och ställt in mig på operationen, hade längtat något enormt mycket efter att få den gjord, så när den då (pga min egen dumhet) tvingades skjutas fram tappade jag all motivation till att hålla mig HELT alkoholfri en hel månad innan operation som jag hade bestämt för mig själv, och hållit fram till den 29 sept när operationen var planerad. (ok, drack ETT glas vin efter att vi sprungit Lidingöloppet men bortsett från det hade jag hållit mig helt från alkohol i en hel månad)


Kanske dumt men jag kan inte hjälpa det.. Det var som att luften gick ur mig när jag fick veta att operationen inte blev av som planerat. Även om det var pga mitt eget misstag. MEN! Jag har ändå skött mig och gjort som det står på informationsbladen jag fått hem angående alkoholintag innan operationen. Från det att operationen blev framskjuten och fram till förra helgen (dvs i två veckor) har jag druckit alkohol, men i väldigt måttliga mängder på helgerna. Har inte druckit ens hälften så mycket som vi annars gör på helgerna. Har inte druckit mer än 1,5 glas vin och en likör på hela helgen. Men sedan i fredags förra veckan har jag inte rört en droppe (nåja, tog en klunk av Fredriks vin igår, men det räknas ju knappt..  ) och kommer heller inte göra det fram till operationen. På informationsbladet står det att man kan dricka måttliga mängder fram till två veckor innan op. Tror tom. man kunde dricka enda fram till op så länge man dricker i måttliga mängder som jag tolkat det, men det tänker jag alltså inte göra. From. i lördags förra helgen har det alltså varit o kommer fortsätta vara totalt alkoholstopp!   


Det kändes som en hel evighet när jag fick reda på att jag skulle få vänta en hel månad på operationen, men nu är det redan bara 17 dagar kvar! Tiden har verkligen sprungit iväg och jag är säker på att den sista tiden kommer fortsätta springa iväg. Jag är fortfarande inte helt 100% fri från min förkylning jag åkte på knappt en vecka efter Lidingöloppet, har fortfarande problem med hosta och lite småkänningar i halsen. Men sådan tur är har jag ju ca 2,5 v på mig att bli helt frisk. Ska ta det lugnt med träningen fram till operationen och inte träna mer än ett par gånger i veckan ist för vanliga 3-4 ggr/v.   

Varför är det så svårt att våga släppa kontrollen? Jag är trött på dessa inre demoner jag konstant slåss med. Ena dagen vågar jag faktiskt släppa kontrollen. Jag klarar av att tänka och känna att det viktigaste är att jag tycker om det jag ser i spegeln, och att kläderna sitter bra. Klarar av att vara mer avslappnad när det kommer till maten, tänka och veta att så länge jag tränar och rör på mig så mycket som jag ju faktiskt gör är det helt ok att äta lite godis mitt i veckan om jag känner för det, så är det ok att ta en gofika ett par gånger i veckan om jag skulle känna för det. Tänker o känner att så länge jag håller mig på runt 60 kg är jag nöjd, för att även när vågen står på 60 kg så bortsett från hänget över buken och putmagen, som jag ju egentligen inte ser så värst mycket när jag har kläderna på, och magen putar mest bara ett par timmar efter att jag ätit, och som jag dessutom snart blir av med, så ser jag själv det alla andra ser; att jag är precis lagom smal! Jag behöver inte gå ner mer i vikt! Och de veckor då jag sk. "syndat" ovanligt mycket med kosten, har det egentligen skett så mycket på vågen? Nej inte egentligen. Oftast inte ens 1kg + på vågen dessa veckor, oftast inte mer än + 0,5-0,8 kg. Hekton som jag oftast är av med redan veckan efter. Tack vare att jag har ett så pass rörligt jobb som jag har, och tack vare att jag tränar 3-4 ggr/v varje vecka (utom de veckor jag är sjuk, givetvis) händer det inte så mycket på vågen även de veckor jag sk. "syndar" ovanligt mycket. Visst, det blir inga direkta minus att prata om på vågen i heller, men vad gör egentligen det så länge jag ändå håller mig på runt 60 kg som ju faktiskt är rätt lagom till mina 157 cm, och så länge kläderna i garderoben sitter som dem ska, dvs att jag inte behöver gå upp i klädstorlek? Jag mår som bäst o känner mig gladast och mest avslappnad de perioder jag klarar av att tänka och känna så. Jag hoppas att dessa perioder ska komma oftare när jag blir av med det jag vantrivs med och hatar allra mest med min kropp; bukhänget. Men självklart förstår jag att jag kommer få fortsätta att jobba med att se det alla andra ser, även när jag blivet av med "mitt häng", för att jag vet att mycket sitter i huvudet. Inte allt, för att det går inte att komma ifrån att jag faktiskt HAR ett tråkigt o ganska fult häng över buken. Men mycket av det, sitter i huvudet. Jag vet det. Jag är väl medveten om det. Mycket väl medveten om det. Men det betyder inte att det är lätt att arbeta bort det. Men jag arbetar på det. Och de perioder då jag klarar av att släppa kontrollen och vara lite mer avslappnad, kommer faktiskt allt oftare.   


Men, tyvärr är dem kvar. Perioderna då jag KONSTANT tänker på vad o hur mycket stoppar i mig, då jag är fokuserad på och vill nå den där siffran på vågen jag låg på för runt 1,5 år sedan, men som jag sedan dess tyvärr inte lyckats nå igen. För runt 1,5 år sedan stod vågen på ca 55 kg, och jag gillade verkligen vad jag såg i spegeln då! Jag kände att det var min trivselvikt till 100%! Visst, det var ju fortfarande det där med hänget över buken så klart, men bortsett från det älskade jag verkligen det jag såg i spegeln o på foton! När jag ser foton på mig själv från när vågen stod på runt 55 kg blir jag glad och tänker att jag har varit där en gång och jag SKA dit igen! Jag tror det är detta som gör att jag har svårt för att släppa kontrollen. För att även om jag för det mesta trivs med och tycker om det jag ser i spegeln nu också, trots att jag väger 5 kg mer än då, så går det inte att komma ifrån känslan att jag gillade det jag såg i spegeln då snäppet mer än jag gör nu. Men, jag vet också att jag hade mycket att jobba på med den mentala bilden även då.


Det är ju absolut inte fel att vara medveten om vad man stoppar i sig, och det är absolut inte fel att ha ett mål att kämpa mot. Men det perfekta vore om man kunde ha en mer avslappnad attityd ALLTID, inte bara ibland. Dvs tänka på vad man stoppar i sig, och ha ett mål, men ändå kunna unna sig en gofika mitt i veckan, utan att det där dåliga samvetet börjar komma krypandes. Hade det kunnat vara så här alltid hade det varit perfekt! För att även om dem avslappnade perioderna faktiskt kommer allt oftare, så har jag fortfarande mycket att jobba med.


Nu har jag inte kunnat träna på 1,5 vecka av olika orsaker, främst pga förkylning, och då kommer ju tyvärr många gånger de sämre tankarna och känslorna krypandes, eftersom att jag inte rört på mig och tränat så mycket som jag brukar göra, på 1,5 v. Men, jag jobbar på det! Varje dag.

Har sagt det förut och jag säger det igen. Vi är GALNA! Mindre än en vecka efter att vi sprang #Lidingöloppet och (för mig) bara en dag efter att träningsvärken sen loppet äntligen släppt, är vi nu anmälda till Lidingöloppet 2016!     

Det är något speciellt med denna sortens lopp.. Det är äckligt jobbigt och man har verkligen ont Ö V E R A L L T efter ett sådant lopp. Tänk er själv tre mil i en jäkla massa backar! Och som om det skulle göra saken bättre så i slutet när det bara är några få kilometer kvar och man är så trött att man nästan spyr o har ont överallt, så kommer dem två svåraste och jobbigaste backarna som avslutning.. Och när man (jag) äntligen kommer i mål känner man att "varför i hela fridens namn ustätter man sig för det här frivilligt?!"


Men samtidigt är känslan när man kommer i mål obeskrivbar! Känslan av att ha klarat av det! Känslan av att ha vunnit över sig själv genom att fortsätta fastän varenda kroppsdel skriker "jag viiiiill inte mer!!" Känslan av att säga till sig själv i detta läget att "jo Lina du KAN och du SKA!!" Och verkligen göra det också! Den känslan slår känslan av att ha gett upp tusenfallt! Det är en utmaning och man klarar av den bara man vill!
Sedan är det allt runt omkring. Känslan, atmosfären. Publiken o funktionärer som hejar på en och skriker att man är grym! Alla medlöpare. Man hittar någon att ta rygg på och har som mål att springa om dem någon gång under loppet. Och när man klarar det; energin man får av det! Alla heja "dunk" man får i ryggen av sina medlöpare, dem glada minerna man får när man själv dunkar någon i ryggen o ropar "kom igen nu, du klarar det!" 
Det är verkligen sjukt jäkla jobbigt att springa denna sortens lopp, men det är SÅ värt det! För att samtidigt är det otroligt roligt och även en boost för självförtroendet, att man klarar mer än man tror! Och för det mesta är naturen runt omkring på denna sortens lopp väldigt vacker!   

Så nu laddar vi för Lidingöloppet 2016. Men innan dess; Göteborgsvarvet, 21 km asfalt..     

Inför mina två utmaningar nästa år (GV och LL) känner jag att jag MÅSTE träna mer backlöpning, och jag måste få fler mil i benen. Mitt mål kommer vara att försöka klara av Göteborgsvarvet på under 2h15min och att klara av Lidingöloppet på under 4h20min.


NU KÖR VI!!!!! 2016 you´re welcome!