Hade en jättebra känsla inför Lidingöloppet i år. Hade sedan 2016 när vi sprang det sist satt ett mål att nästa gång jag ska springa Lidingöloppet ska jag klara det på 4h. Sprang det på 4:04.20 år 2016. Ett mål jag senare kom att nerprioritera dels pga hur jag mått och vad jag varit med om sedan i somras pga epilepsin, och dels för att jag skulle vara ledsagare åt en vän som nästan är helt blind. Jag och vännen har ungefär samma tempo på asfalt, men Lidingö är rätt långt ifrån asfalt och är ett tufft lopp när man är seende... Så insåg ju att chansen att klara det på 4h nog inte var så stor detta år. Men det gjorde inte så mycket. Det viktigaste är ju ändå att ta sig i mål och att ha roligt under tiden. Och att hjälpa en väninna och att lyssna på kroppen är viktigare än tidsmål, samt att Lidinö lär jag springa fler gånger. 

Men säga vad man vill om epilepsin.. Kanske behövde jag en nästan bokstavlig omstart av hjärnan? För att sedan jag fick krampanfallen har jag blivet en både snabbare och starkare löpare. Så att jag skulle klara Lidingö på 4h om jag inte skulle vara ledsagare var jag nästan helt säker på. Men som sagt, det kommer fler Lidingö så det kändes helt ok, inget jag kände sorg över. 

Några veckor innan loppet meddelade min väninna att en annan vän hade erbjudigt sig att springa med henne som ledsagare hela loppet. Jag skulle mao inte vara ledsagare längre. Jag vill vara ärlig och säga att jag faktiskt först kände mig besviken och ledsen över hennes beslut då vi ändå pratat om detta ett ganska bra tag och peppat varandra inför loppet. Men jag kände inte mig ledsen och besviken så länge. Insåg ju att detta innebär att chansen att faktiskt klara Lidingö på 4h detta året plötsligt infann sig ändå, och vi kunde ju springa tillsammans och fortsätta peppa varandra ändå, men för min del utan några krav eller dåligt samvete om jag ville springa vidare på egen hand då jag visste att jag inte lämnade henne i sticket sas, hon hade ju en ledsagare som hjälpte henne hela vägen.

Den härliga känslan att det skulle gå bra som jag hade innan loppet, var dock inte lika stor timmarna innan loppet. Vänster fot bråkade lite som vanligt (brukar dock gå över så fort jag sprungit en liten bit och foten blivet varm), och magen bråkade med mig. Så var väldigt nervös över att både mage och fot skulle ställa till det för mig under loppet. Foten var jag egentligen inte så orolig över då den som sagt brukar sluta bråka så fort den blivet uppvärmd, men magen var jag rätt orolig över. Mindes tillbaka till Helsingborg maraton förra året då magen bråkade rätt mycket med mig. Jag klarade ju loppet ändå, men en del av glädjen förtogs ju tyvärr av att magen bråkade. 

Kl.13:20 ljöd startskottet och vi var iväg. Inga känningar i magen mer än en svag kissnödighet (ursäkta detaljen), men vänster fot bråkade fortfarande lite. Så den första 1-2 km eller hur långt det nu är till första nerförsbacken, sprang jag strax bakom mina vänner och hade ingen jättebra känsla för hur det skulle gå. Kände att trots att min ena väninna i princip är helt blind kommer dem alldeles strax springa ifrån mig. Vilket kändes ok. Vi hade kommit överens om att vi skulle starta tillsammans, men att om det kändes bra för mig skulle jag springa vidare på egen hand och tvärtom. Men det kändes ändå lite surt då jag hade haft en så bra känsla innan loppet. 

Men när första nerförsbacken kom bestämde jag mig för att "prova mina vingar". Se om jag var lika stark i nerförsbackarna som jag var 2016. Och det var jag! Jag nästan flög ner för backen och loppet var för min del därmed igång på riktigt! Foten hade slutat bråka, och från dess var det fullt fokus på min egen löpning och jag ska vara ärlig och säga att jag inte funderade så mycket på hur långt bakom mig mina vänner kom efter att jag rusat ner för backen. Jag visste ju att dem hade varandra och vi hade ju kommit överens om att kändes det bra för någon av oss så skulle vi springa vidare var för sig. 

Dem första 8 km kände jag mig och var stark och snabb. Jag kunde hålla ett jämt o hyfsat snabbt tempo på raksträckorna och även i uppförsbackarna (även om jag där sänkte tempot rätt bra för att spara energi), och jag klarade av att "släppa loss" och springa som en orädd 3 åring i nerförsbackarna. 

Men efter ca 8 km gjorde det plötsligt väldigt ont i höger fot på insidan upp mot ankeln. Efter det gjorde det ont så fort det blev minsta lilla uppförslutning vilket tvingade mig att gå i samtliga uppförsbackar i princip alla dem sista kilometrarna innan mål. Efter ytterligare ett par-3 km började även vänster fot bråka. Så typ dem 2 sista milen bråkade BÅDA fötterna med mig, den ena mer än den andra.. Men jag klarade fortfarande av att hålla mig springandes på raksträckorna under större delen av resterande km och jag kunde fortfarande springa med hyfsat bra tempo i nerförsbackarna, men i rätt mycket långsammare tempo så klart.

Men tanken att slänga in handduken och avsluta loppet infann sig trots detta aldrig i mitt huvud. Målmedveten och envis som jag är när jag springer lopp.. Dumt? Kanske. 

Dem två sista milen var mao som ni kan förstå därför rätt kämpiga, men jag var fokuserad och målmedveten. Jag lyssnade på kroppen och gick en bit så fort det gjorde allt för ont, och jag sprang när jag kände att det kändes bra och i det tempo jag kände att jag klarade av. Stannade och åt och drack på alla stationer och stretchade fötter o lår.

När det var runt 5-5,5 km kvar tittade jag på klockan och insåg att jag hade 45 min på mig att klara mitt mål på 4h. Vad tror ni händer då? Jo tävlingsdjävulen kom fram och jag fick en ny adrenalin och energi-kick och jag kände mig piggare och klarade av att öka tempot något trots trilskande fötter. Jag insåg ju att "fan, jag kan kanske tom. klara av att ta mig i mål på UNDER 4h!!!" DEN känslan ni!! 

När jag sedan kom in på raksträckan fick jag ytterligare en adrenalin- och energi-kick och klarade av att SPURTA i mål. Med glädjetårar lurandes bakom ögonen och med ett stort leende på läpparna korsade jag mållinjen på 3.50:47 och fick den högst välförtjänade medaljen! Så fort jag fick medaljen om halsen sprutade tårarna och jag ringde min mamma som först blev alldeles förskräckt stackaren men snabbt förstod att jag grät äkta glädjetårar.. :-D Det blev dock ett väldigt snabbt samtal då Fredrik kom i mål mindre än 3 min efter mig. Sprang mot honom och kastade mig runt halsen och skrek GRATTIS GRATTIS GRATTIS älskling!!! Han hade med medaljen om halsen därmed klarat av En Svensk Klassiker och hade dessutom även han klarat tidsbästa på Lidingöloppet med goda marginaler!

Resten av kvällen haltade vi som två 90 åringar (mest jag dock) med ett stort leende på läpparna och känslan "FY FAAAAN VAD VI ÄR BRAAAA!!!" :-D

Nästa utmaning? Ultravasan 45 år 2019.. :-p

För bilder på helgen gå in på mitt Instagramkonto Linalovesrunning

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har inte bloggat så mycket de senaste åren då jag mer eller mindre använder min Instagram/Fb som blogg med mina dagliga 1-4 inlägg (ibland fler, jag vet   ) med ibland bara en kort text och ibland ett helt inlägg. Men jag brukar försöka uppdatera...

           Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert! /Pippi Långstrump     Har sedan vi började springa lite längre distanser som halv och helmaror alltid sagt att det vore kul att klara av att springa ett ultramara...

Att världen är upp och ner just nu går inte att undgå någon. Att man varje morgon, särskilt jag som jobbar med äldre människor från 75 år och uppåt, måste ställa sig frågan "är jag tillräckligt frisk idag?" "Kan jag gå till jobb och kan jag skicka ba...

Som vanligt en mindre evighet sedan jag uppdaterade min blogg. Man kan säga att jag mer eller mindre använder Instagram (och Facebook) som en daglig blogg nu för tiden, då jag där ofta skriver ett långt/lite längre inlägg om dagen, hur dagen varit. D...

    För er som endast vill läsa själva "racerapporten" kan bläddra ner en bit till den mörkblåa texten     Vi lyckades båda få ledigt på torsdagen och kunde därmed åka upp till Dalarna redan på tidig torsdag morgon. Planen från början va...