Tänk att jag redan har varit hemma i tre veckor. Med blandade känslor är det dags att börja jobba igen nästa vecka. Jag trodde att jag skulle bli grymt uttråkad och börja klättra på väggarna efter typ två veckor högst. Men det har faktiskt inte varit så farligt att gå hemma dessa veckorna, det har faktiskt varit väldigt skönt. Vissa dagar har känts långa och långtråkiga så klart, men över lag har det faktiskt varit skönt och behövligt. Skönt att inte behöva ställa väckarklockan och kunna sova så länge jag vill, skönt att kunna ta dagen som den kommer, kunna ta det lugnt och ligga i soffan med gott samvete, skönt att ha full kontroll på tv'n hela dagen.. hehe   

Men, nu börjar jag så smått tröttna på att gå hemma, tröttna på att det inte händer något på hela dagen, tröttna på att varva soffhäng med "småpulande" här hemma. Har inte riktigt vågat ta mig för allt för stora och jobbiga "aktiviteter". Har ju trots allt gjort en ganska stor operation för mindre än en månad sedan, och jag vet att man lättare samlar på sig vätska i buken efter denna operationen om man anstränger sig för mycket för fort. Och, varenda helg hela november månad har vi varit iväg på "kalas" då jag suttit upp en hel kväll, vilket är jobbigt och tar mycket på magmusklerna. Så därför har jag inte riktigt vågat göra alldeles för mycket mitt i veckorna, tänkt att jag behövt vila och ta det lugnt så mycket jag bara kan eftersom att jag sedan haft en hel del att göra och vara iväg på på helgerna. Och, det behöver jag ju också. Kroppen behöver vila och återhämta sig efter operationen, därav sjukskrivningen. Men samtidigt behöver jag röra på mig också. Vilket jag gjort en hel del varje helg under sjukskrivningen. Så jag får nog säga att jag varvat vila med aktiviteter bra. Och ännu så länge har jag inte haft några komplikationer efter operationen. Tror att det är tack vare en blandning av bra läkekött och vila och lagom mycket aktiviteter/rörelser.   

Men, sedan vet jag att jag inte är ute ur farozonen ännu sas. Vet att där är många som börjat samla på sig vätska och få sår på snittet först 3-5 veckor efter operationen. Det betyder inte att det kommer hända mig, men man vet inte. Så därför ropar jag inte "hej" riktigt ännu. Är bara glad att det flytigt på så pass komplikationsfritt som det gjort hittills, och hoppas på att jag inte kommer vara en av dem som börjar samla på sig vätska och få en massa sår på snittet några veckor efter op när man börjat slappna av. För att minska riskerna för detta kommer jag fortsätta vara bästa vän med soffan på veckodagarna även denna sista vecka, för att sedan när jag börjar jobba igen blir det inte mycket vila.

Jag har konstigt nog inte haft så stor träningsabstinens i heller. Men det är väl kanske inte så konstigt egentligen. Den första 1-1,5 veckan hade jag väldigt ont i magmusklerna och var trött, och kunde inte gå helt rakt i ryggen vilket också bidrog till att jag var trött och hade ont i kroppen. Det var först efter runt 1,5 vecka som jag kunde gå helt rak med ryggen och som jag började känna mig mer och mer rörlig. Och det är först nu dem senaste 4-5 dagarna som jag i princip inte haft ont i magmusklerna öht. Den värsta smärtan försvann efter runt 1-1,5 veckor, men jag har haft rätt bra ont i magmusklerna när jag vaknat på morgonen samt när jag promenerat mycket, fram tills för 4-5 dagar sedan. Men nu dem sista dagarna har jag faktiskt inte ens haft ont i magmusklerna när jag vaknat på morgonen, och känner bara mig lite småöm när jag promenerat o suttit upp mycket. Öm, inte ont, mao. Har haft väldigt ont i ryggen när jag vaknat på morgonen varje dag också, men sedan jag började ta en promenad varje morgon har det släppt. Började ta en promenad innan frukost i måndags, och har alltså tagit en promenad varje dag i tre dagar nu, och sedan dess har jag inte heller haft ont i ryggen när jag vaknat. Lite öm, men inte ont. Så att kroppen börjat säga ifrån att jag behöver röra på mig lite mer är tveklöst. Och med detta kommer nog träningsabstinensen snart krypandes rätt ordentligt misstänker jag.. hehe   

När jag tittade på magen igår upptäckte jag att jag har börjat få snygga konturer på magen nu. Kan inte riktigt fatta att bara efter tre veckor är min mage riktigt fin!!      Så när jag upptäckte detta började jag längta efter att få börja träna då jag insåg att magen är jättefin nu efter operationen, utan att jag tränat. Tänk då när jag kan börja träna.. Magen jag alltid drömt om att kunna få men inte vågat och kunnat tro att jag någonsin skulle kunna få, att det alltid skulle vara just en dröm. Som magen ser ut nu, känns det som att det snart är mer än bara en dröm.. Jag kan faktiskt börja göra mer än bara hoppas på och drömma om att få en platt mage med snygga magmuskler. Drömmen kan faktiskt gå i uppfyllelse nu! Det jag kämpat för så länge och haft som mål, är inom räckhåll! Utan operationen tror jag inte att jag hade kunnat uppnå detta mål. Inte till fullo iaf. Så därför ångrar jag inte för fem öre att jag slutade lyssna på alla som sa att det inte var mycket lönt att jag kollade upp om jag kunde få operationen godkänd av landstinget. Jag är väldigt glad att jag slutade lyssna på dessa "röster". Hade jag inte gjort det hade jag ju fortfarande varit missnöjd med min mage. Jag hade fortsatt kämpa för att komma så nära mitt mål jag kunnat, men jag tror inte att jag hade nåt hela vägen. Åtminstone inte utan att börja leva väldigt strikt och slutat med allt vad alkohol och socker heter, äta mindre och träna ännu mer. Och vilket liv hade det blivet? Inget jag ville ha.

Jag vill kunna äta och dricka gott utan att vikten skenar iväg. Och det har jag klarat av hittills. Dock så har ju inte hänget försvunnit och det är detta jag vantrivts med. Vikthetsen, jakten på min "drömvikt" hade heller inte försvunnit trots att jag var smal. Och det tror jag inte att den hade gjort i heller så länge jag vantrivts med magen så mycket som jag gjorde innan op. För första gången på jag vet inte hur många år, bryr jag inte mig om vikten nu när jag äntligen blivet av med hänget och putmagen. Självklart innebär inte det att jag kommer sluta bry mig om vikten helt, men jag tänker på vikten på ett annat sätt. Jag tänker att så länge jag håller en jämnvikt och jag gillar det jag ser i spegeln, så länge kläderna sitter snyggt och bra, så länge jag varken har något tråkigt "put" mitt på magen och en "bulle" över "fifin" är jag nöjd, så spelar det ingen roll om vågen säger att jag väger 57 kg eller 60 kg. Denna känsla är SÅ skön o befriande! Och jag hoppas att jag får behålla denna känslan nu, så att det inte börjar spöka i hjärnan igen.

Längtar efter att få börja träna och känna mig stark och i form igen. Men så länge jag har gördeln/korsetten känner jag inte mig så värst motiverad och pigg på det. Men, det ska jag ju inte heller. Har träningsstopp i minst tre veckor till. Ska använda korsetten i 5 veckor till..    Dock bara knappt en vecka till dygnet runt. På tisdag är det 4 veckor sen operationen och efter det slipper jag den på nätterna iaf. Och det ska bli SÅ skönt! Skönt och läskigt på samma gång.. Mina planer med träningen är att jag ska börja ta korta och långsamma löp/joggingrundor ett par gånger i veckan direkt efter nyår, och försöka ta mig till gymmet och träna styrka på maskinerna en gång i veckan. Ordentlig träning där jag tar ut mig helt, som tex. Box & kick och ATC tänker jag börja med först tre månader efter op, dvs början på februari. Tänker att det är bäst för kroppen att börja långsamt och jobba upp formen sakta men säkert. Ett steg i taget är alltid bästa sättet!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har inte bloggat så mycket de senaste åren då jag mer eller mindre använder min Instagram/Fb som blogg med mina dagliga 1-4 inlägg (ibland fler, jag vet   ) med ibland bara en kort text och ibland ett helt inlägg. Men jag brukar försöka uppdatera...

           Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert! /Pippi Långstrump     Har sedan vi började springa lite längre distanser som halv och helmaror alltid sagt att det vore kul att klara av att springa ett ultramara...

Att världen är upp och ner just nu går inte att undgå någon. Att man varje morgon, särskilt jag som jobbar med äldre människor från 75 år och uppåt, måste ställa sig frågan "är jag tillräckligt frisk idag?" "Kan jag gå till jobb och kan jag skicka ba...

Som vanligt en mindre evighet sedan jag uppdaterade min blogg. Man kan säga att jag mer eller mindre använder Instagram (och Facebook) som en daglig blogg nu för tiden, då jag där ofta skriver ett långt/lite längre inlägg om dagen, hur dagen varit. D...

    För er som endast vill läsa själva "racerapporten" kan bläddra ner en bit till den mörkblåa texten     Vi lyckades båda få ledigt på torsdagen och kunde därmed åka upp till Dalarna redan på tidig torsdag morgon. Planen från början va...