Första veckan med Viktväktarna har snart gått. På onsdag är det en vecka sedan jag skrev in mig. Och precis som förra gången känns det redan som ett av dem bästa besluten jag tagit för mig själv.     

Jag vet att mycket, kanske tom. det mesta av det, är vätska, men enligt vår egen våg har jag redan gått ner 1,6 kg! Och jag känner mig riktigt glad och nöjd över detta! Lite mer än 1,5 kg på mindre än en vecka är enligt mig riktigt bra även om mycket av det är vätska! *klappar mig själv på axeln*      Så mycket har jag inte gått ner på så kort tid sedan sist jag var med i Viktväktarna. Nu hoppas jag bara att Viktväktarnas våg är minst lika snäll på onsdag..   

Och precis som förra gången jag var med förvånas jag över hur lätt det faktiskt är egentligen.. Jag har ännu så länge varken tyckt att det varit speciellt jobbigt eller svårt. Har man bara rätt redskap och framför allt MOTIVATION och VILJA, så är det inte så svårt. Inte enligt mig i alla fall.    Men jag har ju märkt att det krävs en bra blandning av dessa tre; redskap, motivation och vilja, för att det ska vara "lätt". Utan dessa tre är det faktiskt inte så himla lätt att gå ner i vikt som dem som inte har problem med vikten kanske tror. Jag har sedan jag gick upp mina 10 kg sedan jag gick i mål sist jag var med i Viktväktarna, haft viljan och redskapen för att kunna gå ner i vikt, men jag har varken haft motivationen eller orken för att använda viljan och redskapen på rätt sätt. Och därmed har jag heller inte gått ner i vikt. Visst jag har ju inte gått upp något nämnvärt i heller, åtminstone inte det sista halvåret, utan har legat och stadigt pendlat mellan 65-66 kg. Förutom förra veckan då, då jag tom. var uppe i 67 kg. Men det var mycket alkoholintaget hela veckan vi var i Sälen som var boven i dramat där, samt att mensen var på G. Att mensen var på G tror jag dock inte var en så stor bov i just det dramat då jag det sista året inte gått upp något nämnvärt i vikt vid mensen. I alla fall, jag har som sagt åtminstone inte gått upp något nämnvärt. Men detta är ju för att jag rör på mig så mycket som jag faktiskt gör. Jag rör ju väldigt mycket på mig på jobb varje dag, och jag tränar 2-3 gånger i veckan. Vissa veckor mer, andra mindre, men i snitt brukar det bli ca 3 ggr/v som jag "aktivt tränar". Hade jag inte tränat alls är jag inte så säker på att jag "stått stilla" på 65-66 kg även om jag inte äter lika mycket som jag gjorde för några år sedan. Så TRÄNING är också ett viktigt redskap för (bra) viktnedgång. 

Så nej, jag har inte gått upp något mer sedan jag hamnade på strax över 65 kg för lite mer än ett halvår sedan. Jag gick från ca 58 kg när jag gjorde min bukplastik för snart 2,5 år sedan, till ca 60 kg där jag låg fram tills jag gjorde min andra operation drygt ett år senare. Efter min andra operation gick jag tyvärr upp ytterliggare i vikt. Det är efter andra operationen jag efter några månader gick upp till 65 kg, och det är dessa kilon jag inte lyckats bli av med ännu. Jag vet att det kan ta lång tid, över ett år, efter en lite större operation innan all vätska försvinner från kroppen, så det är troligtvis detta i samband med att jag inte haft rätt motivation eller ork som gjort att jag inte lyckats gå ner i vikt. Men nu har jag äntligen både rätt ork, vilja och motivation!   

Jag har satt upp två delmål på vägen till målet på 55 kg. Första delmålet har jag enligt vår egen våg, nästan nåt redan. Det var att komma ner till 65 kg där jag legat det sista halvåret. Dvs det var att bli av med det/dem kilot jag la på mig när vi var i Sälen. Mitt andra lite större delmål är 60 kg och det sista och största målet är alltså 55 kg. Efter det börjar egentligen mitt allra största mål. Och det är att försöka hålla denna livsstilen jag har börjat på nu sedan jag gick med i Viktväktarna, och alltså inte gå tillbaka till den gamla livsstilen. Sedan vet jag att jag KOMMER göra en del "snedsteg" längs vägen, jag KOMMER komma in i svackor. Jag är ju trots allt bara människa, och jag kommer få fortsätta jobba på tänket resten av mitt liv. Men jag ska försöka hålla fokus på att ha en bättre livsstil, som jag har nu. Jag mår ju faktiskt bäst när jag ligger på under 60 kg och är aktiv. Det är detta JAG mår bra av. Helt klart värt att kämpa för!

Igår kom vi hem från en helt underbar vecka i Sälen. Vi steg upp kl.03:30 förra söndagen för att komma upp till Sälen och ha så mycket tid som möjligt där även på söndagen. Tror att klockan var runt 14:00 när vi kom upp, så det tar några timmar, med frukost och lunchpaus att ta sig upp dit.    Tur att det är värt det.. haha   

Första dagen blev det bara Milo och Mira som fick prova på att åka några rundor. Kom inte ut till backarna förens strax innan 15:00 och de flesta backarna där vi var, eller rättare sagt dem som barnen, åtminstone första dagen, kunde åka själv, stängde redan kl.15:30 Milo kom ihåg hur man svängde och bromsade (ploga) direkt, men Mira var lite ringrostig så hon åkte bara upp i liften en eller ett par gånger, sedan var hon bara nere vid backens slut där vi hjälpte henne upp en bit och sedan fick hon öva på att ploga några gånger innan vi gick tillbaka till stugan.

På måndagen var det sedan dags för skidskola. Båda två gick kl.10:30 vilket var en perfekt tid. Då behövde vi inte känna att vi på vår semester behövde stiga upp innan 08:00 och sedan antingen stressa för att alla fyra skulle hinna äta frukost innan det var det var dags att ge sig av till skidskolan alt. att jag o Fredrik inte åt frukost förens vi lämnat dem på skolan. Skolan låg dessutom i år rätt mycket längre bort från stugan än den gjort dem andra åren när vi bott på Sälfjällstorget. Kunde stiga upp kl.08:30 och sedan äta frukost allihopa i lugn och ro innan det var dags att klä sig och ge sig av.   

Första dagen hade vi bara ett liftkort så medan barnen var på skidskolan åkte jag skidor medan Fredrik tog det lugnt och tittade på barnen när dem åkte skidor i skolan. Andra dagen skulle Fredrik också på skidskola, fast längdskidskola. Samma tid som barnen, så då fick jag gå dit med barnen själv. Jag passade då på att gå till cafét som ligger ett par backar längre bort från deras skola, där jag fikade och mös för mig själv. Dem andra dagarna när barnen var på skolan hade vi fixat ett till liftkort, så då kunde vi passa på att åka lite tillsammans medan dem var på skolan. Mycket uppskattat!    Ena dagen passade vi på att via liftar och transportsträckorna mellan backarna, att ta oss bort till Sälfjällstorget. Konstaterade rätt fort när vi kom dit att backarna där var rätt mycket tråkigare än där vi bodde nu, men att afterskin där var mycket mysigare. Saknade afterskin på Sälfjällstorget nu när vi bodde på Blå byn inte så långt ifrån Experium, men i övrigt trivdes vi bättre på Blå byn. Framför allt när vi till slut hade hittat dem flesta genvägarna till och från stugan och backarna.. haha    Dem första dagarna stönade och stånkade vi alla fyra rätt mycket när vi skulle ta oss till o från backarna.. Genvägen till skidskolan hittade vi inte förens dem var på skidskolan, sista dagen.. haha    Bättre sent än aldrig. Eller nåt. haha    Nu när vi hittat en del genvägar blir det förmodligen Blå byn även nästa år om det blir Sälen då med, vilket jag tror.

Eftersom att båda barnen nu blivet så duktiga på att åka skidor, och i o med att vi hade liftkort allihopa (utom Mira som inte behöver ännu), åkte vi väldigt mycket skidor tillsammans i år. Ja vi åkte mycket skidor över lag, mer än vi gjort dem andra åren mao. Så det har inte varit mycket stillasittande alls i år. Eftersom att vi åkte så mycket skidor och att Fredrik där i mellan var iväg och åkte längdskidor ett par-tre timmar varje dag, blev det inte tid mer än en dag, för mig att prova mina nya Icebugs och ut och springa. Kändes lite trist, men samtidigt så är det ju för skidåkningen vi åkte upp, och det fick jag en hel del av.      Visst, jag hade kunnat stiga upp innan dem någon dag och ge mig ut och springa då, men jag är definitivt ingen morgonlöpare, och ingen morgonmänniska öht...   

Ena dagen var vi på badet på Experium. Ett trevligt avbräck från allt skidåkande. 

En annan dag, i fredags, åkte vi bandvagn upp till en restaurang som hette Snöbollen, (eller om det var Snögubben?) där vi åt en supergod fondue och Milo o Mira åt en "buffé" som bestod av spagetti med köttfärssås och pannkakor med sylt och grädde. Gick där ifrån mer än mätta och belåtna. Man åkte sedan bandvagn ner igen. Båda barnen tyckte det var riktigt spännande. Ja det tyckte vi med även om man inte kunde se ut och det skumpade rätt rejält.. hehe   

Med som vanligt blandade känslor åkte vi hem igår. Kom därifrån strax efter 09:00 och kom hem strax efter 19:00. Har haft en helt underbar vecka och hade gärna stannat ett par dagar till, men samtidigt är en vecka rätt lagom och vi tyckte alla att det var skönt att komma hem igen.

Redan första dagen i Sälen bestämde jag mig, efter en liten push från Fredrik, att så fort vi kom hem från Sälen skulle jag skriva in mig på Viktväktarna igen. Jag konstanterade nämligen innan vi åkte upp, när vi höll på att packa, att termobyxorna jag kunde ha förra året, inte längre passade. Dem satt tight redan förra året ska erkännas, men nu gick det inte alls. Inte med underställ under iaf, och det är ju tvunget att ha där uppe... Och när vi kom upp och jag skulle ta på mig skidjackan konstaterade jag att även den satt tightare än förra året.. Jag kunde ha den men den var gränsfall till att vara lite för liten. Fredrik älskar mig för den jag är, men han vet att jag inte trivs i vikten jag har nu. Så han frågade om jag inte funderat på att gå med i Viktväktarna igen eftersom att det är rätt uppenbart att jag inte klarar av att gå ner i vikt på egen hand. Och visst har jag funderat på det, men jag har varit envis och tjurskallig. Har velat klara av att gå ner i vikt på egen hand, och i perioder har jag varit på väg att ge upp helt och hållet att försöka gå ner i vikt, även om jag egentligen fortfarande velat bli av med dem där 10 kilona jag lagt på mig dem två sista åren.

Men nu kände jag att jag måste sluta vara så envis och tjurskallig och inse att jag klarar inte av det på egen hand, och Viktväktarna har ju fungerat för mig förut. Så vill jag bli av med dem där 10 kg är det bara att "svälja stoltheten" och ta hjälp av Viktväktarna igen..

Så idag skrev jag in mig och på onsdag ska jag på första mötet. Väger i nuläget ca 66-67 kg, och mitt mål är att gå ner till 55-56 kg. NU KÖR VI!! 

Min kollega påminde mig om att det var längesen jag bloggade, så jag tänkte att jag väl får försöka knåpa ihop ett sista blogginlägg innan året är slut.   

Och visst var det ett tag sedan jag bloggade. Har inte uppdaterat bloggen sedan jag sprang Helsingborg maraton för tre månader sedan. Tänk att det redan gått tre månader sedan jag sprang mitt första maraton! Är tro det eller ej inte anmäld till nästa maraton ännu..    Brukar efter ett lopp med ny distans säga att "halvmaror är fullt tillräckligt hädanefter". Men sedan brukar det inte dröja många veckor innan jag anmält mig till ett nytt lopp på en distans längre än 21 km..    Så självklart kommer jag springa åtminstone ett maraton till..      Men det blir inte förens 2019. Hade gärna sprungit redan nästa år, men jag ska springa Lidingöloppet nästa år, och Hbg maraton är 1/9 och Lidingöloppet är 3 v senare. Och det är lite väl tight att springa två så långa lopp så nära varandra för min del. Visst finns ju visserligen andra maraton under övriga året, men jag tycker att Hbg maraton ligger perfekt i tid så att man hinner träna upp sig ordentligt. Skulle vilja springa Köpenhamns maraton, men det är redan i maj och av "diverse anledningar" hinner jag inte träna upp mig till ett nytt maraton redan till maj månad nästa år.

Hade ett tag fått för mig att jag skulle försöka mig på UltraVasan 45 nästa år.. Men ja, dels vet jag inte om jag är redo för den distansen innan jag sprungit åtminstone ett maraton till i mellan för att få åtminstone lite mer vana av den sortens distanser (ett maraton är 42 km), och dels är det bara två veckor innan jag ska springa Helsingborg maratons första halvmara. Hade jag varit tränad för det hade det annars varit rätt häftigt att springa Ultravasan 18/8, maraton 1/9 och Lidingöloppet 29/9.      Men ja, man får veta sina begränsningar..    Och 21 km den 1/9 och 30 km tre veckor senare är fullt tillräckligt för denna kropp..    Men 2019 blir det revanch på Helsingborgs maraton, och vem vet, 2020 blir det kanske UltraVasan 45. Eller om jag slår i huvudet riktigt ordentligt kanske jag får för mig att springa UltraVasan 90, 2020.. Men då ska jag ha slagit i huvudet RIKTIGT ordentligt! haha   

Jag hade satt som mål detta år att jag skulle ha sprungit totalt 100 mil. Ett väldigt stort mål för mig som jag förmodligen inte hade så stor chans att klara av egentligen, men jag tyckte det var en rolig utmaning och hade verkligen tänkt lägga stort fokus på löpningen detta året för att försöka att klara av att nå målet. Men redan första veckan i februari åkte jag som ni kanske minns på en fotskada som satte en för mig gigantiskt stor käpp i hjulet för den utmaningen. Nästan 4 mån löpstopp gjorde att chanserna att nå målet gick från små till obefintlig. Men efter massa pepp från de två löpgrupperna jag är med i på Fb (Lonesome runners och Springande tjejer) lät jag målet vara kvar ändå. Åkte på en förkylning för 1,5 vecka sedan som gjort att jag inte kunnat springa sedan jag sprang Tomteloppet i Malmö (18 km) 3:e Advent, men imorgon ska jag försöka mig på en löptur igen. Har fortfarande en rätt hemsk hosta, men hosta kan man ju ha i flera veckor, och hostan är värst på morgonen och på kvällen när jag lagt mig i sängen. Mitt på dagen är den inte så farlig. Och, jag har inte ont i halsen och känner mig annars pigg. 500 km kommer jag tyvärr inte ens upp i, men med löpturen imorgon hoppas jag på att komma upp i åtminstone 465 km innan året är slut. Och med tanke på skadan och det långa löpstoppet i början på året känner jag ändå mig väldigt nöjd med att ha sprungit strax över 46 mil och att ha genomfört mitt första maraton.   

Ska börja 2018 med en löptur, och 2018 sätter jag ett rätt mycket lägre mål än 2017 för att ha en chans att faktiskt klara det. Blir 3:e gången gillt isf..     Hade först inte tänkt sätta ett km mål öht nästa år, men "who am I kidding, right?"      Så klart jag kommer sätta ett km mål även nästa år, men nästa år håller jag mig till 500 km. Klarar jag mer är det bara en stor bonus.     

Har du orkat läsa enda hit ska jag nu prata om annat än min älskade löpning.. hehe   

Som dem flesta vet var vi tvugna att ta bort vår älskade katt Mozart i somras pga sjukdom. En stor sorg och ett mycket mycket svårt beslut, för oss alla.    Det var längesen jag gråtigt så mycket som jag gjorde dem första veckorna efteråt. Sedan blev det så klart lättare, men sorgen och saknaden var fortfarande där. Och är fortfarande men på ett annat sätt. 

I början på okt hämtade vi hem vår nya familjemedlem Eddie som vi tingade redan i aug tror jag det var. Det var en väntan på över 2 mån iaf. En väldigt lååång väntan då huset kändes väldigt tomt utan en katt och vi alla så klart såg fram emot att få ha en kattunge i huset.   Men han var väl värd väntan! Eddie tog väldigt fort en väldigt stor plats i mitt hjärta, ja i allas våra hjärtan så klart.    Förutom att han är otroligt söt och vacker, har han en underbar personlighet. En väldigt snäll och tillgiven katt som älskar att både busa och pussas.    Har tyvärr inga bilder på honom i denna datorn, men han har ett eget Instagram konto för den som vill följa honom. Eddiethemainecoon heter han där.   

Om 1,5 v bär det av till Sälen för skidsemester. Ska försöka komma ihåg att blogga om det. Någon gång...     

Redan dagen innan började min mage krångla. Gissar att den slog bakut efter all vitlök, ingefära o KanJang jag stoppat i mig denna veckan för att inte åka på makens förkylningsvirus. Så var lite orolig för magen när jag ställde mig på startlinjen igår. Var nog mer orolig för magen än själva loppet. Med facit i hand skulle jag ha tagit Imodium eller vad det nu heter innan loppet men det hade jag inte haft en tanke på dumt nog. Starten gick o jag och min nya kompis Åsa ställde oss vid 5:00 ballongerna. Magen började som jag var rädd för att bråka redan efter några km och sedan bråkade den mer eller mindre hela loppet trots toalettbesök vid Fredriksdal. (Äntligen en toalett!! Mycket dåligt med toaletter längs banan o jag ville inte göra nr2 i skogen ?) Trots att magen bråkade flöt det på bra dem första 15-16 km. Jag höll ett hyfsat jämt 6.35-7.00 tempo o jag o Åsa kunde prata ganska obehindrat. Men efter runt 16-17 km började jag bli trött o Åsa kom allt länge bort o jag orkade inte försöka komma i kapp. Så resten av loppet sprang jag själv. Efter runt 17-18 km började jag få ont i både ben o fötter o jag fick fokusera på mina olika "mål"; 21 km - en halvmara, 30 km Lidingöloppet o efter 30 började den riktiga maran o jag kunde glädjas över pb i distans för varje m jag tog. Fram till runt 30 km höll jag, trots att det inte kändes så för att jag hade så ont, nog ett ganska bra tempo för då hade jag en beräknad måltid på ca 4:50h. Den sista milen var en ren plåga mer eller mindre. Hade SÅ ont o hade inte mycket energi kvar trots att jag druckit o ätit på varje station. Redan vid 20-25 km hade jag förmodligen stiget av om det inte vore för mitt pannben, mitt jävlar anamma. Jag SKA f*n ta mig i mål blev mitt mantra efter runt 20 km. Den sista milen hade jag sällskap av o ett ovärderligt pepp av funktionärer på cykel. Vet inte vad dem hette men stort TACK! ?? Låg sist fram tills det var ca 4 km kvar. Då fick jag syn på en till som hade det lika kämpigt som jag o mitt nya mål var att komma i kapp honom så att jag åtminstone inte kom in i mål allra sist. Lyckades komma i fatt honom o försökte peppa honom innan jag sedan kämpade vidare mot slutmålet, det stora målet. När jag kom in på målrakan varken såg eller hörde jag någonting. Jag hade sååå ont men hade full fokus på att ta mig i mål. Aldrig har några hundra meter känts sååå långa! Men jag klarade det!! Jag tog mig i mål där jag blev mött av min älskade man som hängde medaljen över mitt huvud. Trött, ont men såå lycklig över att äntligen vara i mål! Jag gjorde det!! Trots att kroppen skrek åt mig att stiga av redan efter runt 20 km tog jag mig runt dem 42195 m o kan härmed titulera mig som MARATONLÖPARE!!

Sedan jag uppdaterade bloggen sist har jag börjat komma igång med löpningen rätt bra igen. Jag känner att foten fortfarande inte är helt 110%, men jag tror nästan att jag nog kommer få leva med att foten inte känns 110%. Jag kan iaf springa utan smärta nu, men foten känns inte lika stark som förut. Men detta ska jag väl visserligen kunna jobba upp igen. Det viktigaste är att jag inte längre har ont.


Konditionen är ännu inte riktigt vad den varit och jag märker att jag hade behövt träna mer bålstyrka och benstyrka. Har sprungit strax över 11 km som längst sedan foten blev "frisk" igen. Är lite stressad över detta då Helsingborg maraton börjar närma sig med stormsteg och jag hade behövt komma upp i minst 20 km innan dess känner jag. Men samtidigt vågar jag inte skynda för fort av rädsla för fler skador/att foten blir dålig igen. Så även om maran närmar sig med stormsteg måste jag hålla mig i kragen och skynda långsamt och hoppas att mitt "pannben" och adrenalinet man får av sina medlöpare och publiken ska kunna ta mig enda in i mål den 2/9. :-)


Cyklingen håller jag fortfarande på med vid sidan om löpningen och det har kommit att bli ett lika stort intresse som löpningen. :-) Fördelen med cyklingen är att man kommer längre och därmed upplever mer under sina rundor. Och så går det rätt mycket fortare vilket ju så klart är roligt. ;-p Tror att jag efter att ha provat tre olika sorters sadlar äntligen har hittat en som jag o snippan ska kunna komma överens med.. haha ;-p Selle Italia Diva heter den. Är lite sugen på att joina Fredrik på Vätternrundan nästa år, men det får nog vänta till 2019. Tror jag.. ;-p


Från det ena till det andra så har vi precis börjat jobba igen efter 4 v härlig semester. Spenderade ca 2,5 v på resande fot varav ca 2 av dem var i Italien. Detta underbara land! <3 Älskar naturen, klimatet o maten där! Dock så får jag nog erkänna att dem 3-4 sista dagarna var lite VÄL varmt med 40 gr i solen. :-p Det blev bad varje dag till barnens stora förtjusning, lite sightseeing och besök på vingårdar. Pga värmen blev det inte så mycket löpning, plus att jag var förkyld nästan hela den första veckan. Men ett par pass fick jag till i alla fall. :-) Tog igen det när vi kom hem. Om det går som planerat blir det ett besök till Italien igen om två år. :-) <3


När vi kommit hem från Italien var vi mest hemma o mös o hade det bra. Var i Köpenhamn en hel dag ena dagen med mina föräldrar o faster med man där vi träffade min danska kusin som jag aldrig träffat tidigare. Hade en mycket trevlig dag :-).


Tyvärr kom vi hem till något som inte var alls lika roligt. :'-( Mozart vår katt låg på mattan vid fönstret där uppe, och där brukar han aldrig ligga. Reagerade väldigt dåligt när jag gick fram till honom och när jag lyfte upp honom kände jag att något var fel. Han spann men hans spinn lät konstigt och inte riktigt friskt och han verkade väldigt trött. Hade inte ätit o kanske inte ens druckit på 2-3 dagar men hade ändå varit pigg. Det har hänt förut att han inte ätit på ett par dagar så jag hade ju märkt det men trodde att han bara varit inne i en sådan period eftersom att han ändå var som vanligt i övrigt. Men nu var han inte alls sig själv och vi var båda helt säkra på att han kanske inte skulle överleva natten. Jag grät mig till sömns den natten. :'-(


Mozart har trots att han ätit magrat väldigt mycket den sista tiden och enligt Fredrik hade han hittat blod i lådan vid något tillfälle o det hade även hans mamma gjort när dem passade djuren första dagarna när vi var i Italien. Något jag inte visste om. Kan inte minnas att Fredrik sagt något om det iaf. Så förmodligen har njurarna slutat fungera?
När vi kom hem från Köpenhamn o hittade honom så dålig gick han ner för trapporna efter att jag legat o myst med honom och la sig vid sin låda och sedan låg han där utan att röra sig hela natten o hela morgonen tills Fredrik kom ner o tog honom till soffan o la honom där. Och där blev han o rörde knappt på sig och orkade inte riktigt gå. Efter detta känns det som att allt gick väldigt fort när vi tog beslutet att ta bort honom. Detta var 3:e gången han varit så här dålig men denna gången var han sämre. Detta i samband med att han trots allt var hela 15 år gjorde att vi tog beslutet. Det svåraste och jobbigaste beslutet vi någonsin tvingats fatta och jag har haft ångest över beslutet många gånger sedan dess. Gjorde vi rätt eller inte? Saknaden är enorm även om den nu är lättare.


Även om Mozart på många sätt är oersättlig så tog vi bara ett par dagar efter hans bortgång beslutet att skaffa en ny katt. Huset är tomt utan en katt. I söndags var vi och tittade på och valde ut en liten kattunge som ska få namnet Eddie. <3
Jag har enda sedan jag träffade en helt bedårande röd Maine coon hos en brukare/vårdtagare sagt att om vi någon gång ska ha fler katter (vilket jag alltid velat) vill jag ha en röd Maine coon. <3 I oktober kommer Eddie hem till oss, en röd Maine coon. <3 <3 Längtan är stor!

Som dem flesta vet har jag haft problem med min fot sedan februari månad. Det har varit riktigt jobbiga o frustrerande veckor eftersom att som dem flesta vet är löpning mitt största intresse. Har svurit o tom. gråtit en skvätt många gånger över min fot under denna tiden.


Men inget ont som inte för något gott med sig brukar dem ju säga. För några månader sedan skaffade Fredrik sig en ny cykel, en sk. "racer" eftersom att han ska genomföra en Svensk klassiker nästa år. Efter att ha pratat riktigt varmt om denna cykel och efter att min fotskada fortsatte bråka blev jag också mer o mer sugen på att skaffa en racer. Visst hybriden jag hade (har) var (är) också jättebra, men enligt Fredrik så är racern MYCKET bättre o ger en HELT annan känsla att cykla på. Han var frälst helt enkelt. Haha :-) Så till slut var ju jag också tvungen att skaffa en racer. Jag kan ju inte vara sämre än Fredrik liksom.. ;-p


Och jag kan inte mer än hålla med honom! Vilken skillnad det är på en hybrid cykel och en racer! Jag har minst sagt blivet frälst i denna cykel jag också! <3 Enda bekymret jag har är att jag efter bara en mil får ont i "snippan". Har skaffat cykelbyxor med lite tjockare padding och visst blev det lite bättre av detta men fortfarande inte så skönt efter 1-1,5 mil. Provat tilta sadeln något men ingen större skillnad. Något lite bättre kanske. Så imorgon efter jobb ska jag in till en cykelaffär i Lund som sägs ska vara riktigt duktiga på cyklar för att be dem om hjälp. Vill ju kunna cykla riktigt långa rundor utan att bli störd av att det redan efter 1-1,5 mil börjar göra ont framtill. Vet att det finns en sadel som det är ett hål framtill, kanske kan en sådan hjälpa mig? Jag hoppas det.


Denna helgen har varit en riktig cykelhelg. I fredags cyklade jag ensam, blev en härlig runda på 22 km. Igår cyklade jag tillsammans med Fredrik. Fördelen med att cykla med honom är att jag verkligen får jobba på kondisen för att hinna med honom i hans tempo.. Han väntar in mig mellan varven, men för det mesta är han typ 300-400 m framför mig.. Mycket trevligt sällskap.. haha ;-)


Största fördelen med att cykla med honom är att han känner till trakterna häromkring mycket bättre än mig, så när jag cyklar med honom får jag uppleva nya platser nästan varje gång. Och ni som cyklar, ni borde verkligen ta er hit och cykla. Byarna och samhällena häromkring är verkligen vackra och man får träna att cykla i backe rätt ordentligt.. ;-) Igår cyklade vi först mot en by/samhälle som heter Brödåkra, Axelvold, mot Svalöv och sedan hemåt. En runda som landade på 30 km. Denna runda kommer jag cykla fler gånger! Både vacker, rolig och utmanande på samma gång. Jag har börjat försöka stå upp o trampa i backarna ist för att växla ner. Detta är både jobbigt och bra för konditionen. Lite läskigt dem första gångerna innan jag lärde mig att jag måste jobba mer med armarna när jag cyklar ståendes.

Löpningen då, hur går det med den? Jodå det går sakta men säkert framåt. :-) Har knappt haft ont i den alls dem 2-3 sista veckorna. Fick ett litet bakslag förra veckan då det när jag var ute och gick med en brukare i rullstol smärtade till rätt ordentligt i foten, och efter det hade jag ont i foten igen i 1,5 dag. Igår provade jag springa igen efter det lilla bakslaget och det gick rätt bra. Fick lite småont efter 2 km, så då fick jag promenera en bit, men sedan kunde jag springa utan smärta igen. :-) Märker att foten fortfarande är ganska svag och konditionen behöver jobbas på.
Men det är absolut på rätt håll äntligen! Försöker utöka både distans och tempo sakta för att inte riskera (fler) bakslag. Just nu är jag långt ifrån redo för mitt första maraton, men med massa envishet, vilja o "smart träning" ska jag nog vara redo till september!

Helgen som var var det årets stora löparfest Göteborgsvarvet. Jag var anmäld sedan länge o hade sett fram emot revange (hur det nu stavas ;-p) från förra året. I början på februari åkte jag som nog alla vet vid detta laget på en skada i foten som bråkat sedan dess. Hoppades enda in i det sista att foten skulle hinna bli tillräckligt frisk för att jag skulle kunna klara av att springa. Bestämde mig bara några dagar innan till 100% att det var dumt att chansa. Men hoppet levde ändå kvar enda fram till samma dag. Eller egentligen inte, men jag ska erkänna att jag var väldigt nära att strunta i att lyssna på hjärnan o förståndet o springa ändå.. Och jag hade säkert klarat av att springa i lördags. Men jag insåg att det inte skulle bli någon vidare revange. Foten är ju trots allt fortfarande inte helt 100 även om den är MYCKET bättre o nästan helt frisk, och även om jag cyklat en del sedan jag fick problem med foten o tränat en del på gym, så är styrkan där o konditionen är helt ok, men konditionen är långt ifrån så bra att jag hade klarat av att springa ett halvmaraton på åtminstone hyfsad tid. Det hade blivet MYCKET promenerande både pga foten och konditionen.


Jag vet att många/en del promenerade hela Varvet och det är bra det med så klart och imponerande även detta, att promenera så långt. Men JAG åker inte till Göteborg för att GÅ ett lopp. Promenera kan jag göra hemma helt gratis ;-) Nu hoppas jag inte att jag trampar någon på tårna när jag skriver så här. Detta är ju vad JAG personligen känner för MIN DEL. Så det hade helt enkelt inte blivet ett roligt eller bra lopp för min del. Och denna vetskap hjälpte också till att lyssna på förståndet och avstå Varvet i år.


Jag hoppas och siktar i stället på att jag ska kunna genomföra mitt första helmaraton i september. Foten är äntligen nästan helt frisk nu, men fortfarande inte helt 100. Så jag tar det fortfarande väldigt lugnt när jag är ute o springer. Springer bara 1-2 gånger i veckan just nu och springer bara runt 2-3 km. Och jag springer ännu inte hela rundor, utan jag springer (snarare joggar, går inte så fort) runt 300 m, promenerar sedan en stund, joggar 200-400 m, promenerar, joggar 100 m osv. Varierar hur långt jag springer åt gången helt enkelt o lyssnar på kroppen/foten. Dem två sista gångerna jag varit ute o sprungit har det känts nästan helt bra i foten under hela rundan (känt av foten till o från men inte ont i dess bemärkelse), och inte gjort ont alls efteråt. Jag hade lite ont till o från i några dagar efter Lundaloppet 5 km, men på löprundorna efter det har det känts bra som sagt. Så foten är utan tvekan på god bättringsväg. :-D Men, det är fortsatt fotstyrka och luuuugna korta rundor ett tag till. Jag hoppas att foten ska vara helt 100 innan sommaren är slut. :-)

Jag ska aldrig mer ta löpningen o mina fötter för givet, jag ska aldrig mer klaga när löprundan inte gått så bra som jag velat (*hosthost* nåja...). Det är först nu när jag inte kunnat springa på flera veckor pga skadad fot jag förstått hur mycket löpningen betyder för mig. När jag hade löpförbud pga operationerna var det inte så farligt. Visst saknade jag löpningen men jag kände aldrig någon frustration eller hopplöshet. För att då visste jag ju att jag skulle kunna börja springa igen om 4-6 v. Men nu är frustrationen stor o vissa dagar hopplösheten likaså. Fick kommentaren "du har ju inte haft problem så länge" för ett par veckor sedan. Att säga det till en frustrerad löpare kändes nästan som ett slag i magen. Nästan tre månader ÄR länge för en frustrerad löpare. EN månad är länge för en frustrerad löpare!! Jag vet att man kan ha fotproblem länge, att 6-12 månader inte är ovanligt om man har otur. Men det betyder ju inte att 3 månader är kort tid för mig. Hade sett fram emot att springa Göteborgsvarvet, men som det ser ut just nu kan jag bara glömma det.. :,-( Hoppas jag ska kunna springa mitt första maraton i sept, men så länge jag inte ens kan springa känns även detta väldigt avlägset just nu. :,-(


Har fått lite rehabövningar jag ska göra helst två gånger om dagen varje dag, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att få det till en vana. Är så sjukt jäkla dålig på att träna hemma om det inte är något jag tycker är riktigt roligt. Och rehabövningar är bra o viktigt men så tråkigt! Hur ska jag göra för att tänka om o göra det varje dag som jag behöver? Vet ju varför jag måste göra dem varje dag ändå är det så svårt! Förstår inte varför? Är duktig 3-4 dagar efter besöken hos sjukgymnasten men sedan av någon anledning rinner det ut i sanden o jag gör bara dem ett par-tre gånger i veckan. Så jäkla dumt jag vet!!


Jag har åtminstone blivet duktigare på att ta mig till gymmet o träna styrka sedan foten blev dålig. Och detta är ju också bra så jag håller mig stark vilken är bra både för löpningen o för mitt jobb. Och jag tycker det är jättekul! Hade lätt kunnat tänka mig att ha ett eget gym här hemma ;-p Skulle där emot behöva bli duktigare på att träna kondition också så att den också uppehålls under tiden jag inte kan springa. Cykling är ett bra sätt att uppehålla konditionen o påfrestar inte fötterna så mycket. Köpte en racer för en vecka sedan men har ännu så länge bara använt den två gånger; en gång på trainern o en gång ute. Borde försöka använda den 2-3, helst 3, gånger varje vecka så jag inte förlorar så mycket kondition. Ska jag ha en chans att klara springa 4,2 mil i sept måste jag se till att ha bra kondition även nu när jag inte kan springa. Och det ÄR ju roligt att cykla också. Utomhus iaf...