.. på väggen där..

Så länge jag kan minnas har jag velat gå ner i vikt för att jag inte tyckt om det jag sett i spegeln. Ja, och i många år BEHÖVDE jag gå ner i vikt också med mina ett tag närmare 79 kg till mina korta 157 cm..    Men även efter min bukplastik kände jag länge att jag ville gå ner i vikt för att jag fortfarande inte tyckte om det jag såg i spegeln. Jag tyckte klart bättre om det än innan operationen, men jag var fortfarande inte nöjd med hur magen såg ut. (dem första veckorna när jag använde gördeln ääälskade jag min nya mage. Men det var ju för att gördeln både hjälpte till att hålla vätskan borta och samtidigt gav mig en mycket bättre hållning - och därmed fick jag den platta o fina magen jag alltid önskat mig) Att jag gick upp i vikt i stället för ner, efter operationen gjorde ju inte saken bättre..   

Nu har det gått (snart) 17 månader sedan bukplastiken, och äntligen har magen så smått börjat få den formen jag vill ha. Om det är som jag "blir lurad av hjärnan" för att min byst ju numera är större än innan, eller om det faktiskt tar så lång tid efter en bukplastik innan magen får "sin rätta form", det vet jag inte. Kanske en blandning? Kanske har jag bara helt enkelt äntligen accepterat att min mage förmodligen aldrig blir så platt som jag vill att den ska vara?  Enligt vågen väger jag just nu runt 7 kg mer än jag gjorde efter bukplastiken och 5 kg mer än jag gjorde efter bröstoperationen (vägde runt 58 kg vid bukplastiken o 60 vid bröst). Tänker jag efter tror jag faktiskt att det är en blandning av allt ovan nämnda. Jag tycker nämligen fortfarande inte att magen ser ut alls som jag vill att den ska se ut, men jag bryr mig inte om det lika mycket längre. Jag tror att jag på något vis accepterat att jag förmodligen aldrig kommer bli helt nöjd, och går efter det. Och jag tycker faktiskt numera om det jag ser i spegeln större delen av tiden, och bryr mig inte lika mycket om siffrorna på vågen.

Jag erkänner att jag fortfarande vill och försöker gå ner i vikt, vill väga närmare 60 kg än jag gör nu. Men hur lång tid det tar spelar ingen roll. Det som är viktigast för mig just nu är att jag vill bli och känna mig lika stark och smidig igen som jag faktiskt gjorde när jag vägde mellan 57-60 kg. Men sedan kan det ju hända att jag kommer kunna bli lika stark och smidig igen som förut UTAN att gå ner dem där kilona. Och isf är det ju hur bra som helst! Därför är som sagt inte dem där siffrorna lika viktiga längre, och jag väger mig inte alls lika ofta som förut. Jag tycker om det jag ser i spegeln (för det mesta   ) - nu ska jag bara bli lika stark och smidig igen!

Har äntligen så smått börjat komma igång med mer regelbunden träning igen. Nu hoppas jag bara att jag ska kunna fortsätta "hålla detta uppe". Lyckas jag med detta är jag snart lika stark och smidig igen som förut!   

Kan tyvärr fortfarande inte springa pga foten, men sist jag var på gymmet tränade jag bla på en crosstrainer, och även om detta inte är riktigt samma sak som löpning så är det bra nära och ett bra sätt att hålla uppe konditionen.

I torsdags var jag (som sagt) på gymmet, där jag först stod på crosstrainern i ca 20 min och fick ihop 3 km, sedan avslutade jag med 40 min styrka på maskinerna. I lördags var jag ute och cyklade med maken, fick ihop 33 km på  1h43min. Helt ok tempo mao, särkilt med tanke på alla backar och bitvis starka vindar. Ikväll är ännu ett besök på gymmet planerat, där jag tänkt försöka stå på crosstrainern i 30 min, och sedan avsluta med ca 40 min styrketräning. Torsdag besök på gymmet igen, denna gången endast crosstrainer - i 60 min om jag orkar så länge.      Lördag ut och cykla ett par mil.

Känns verkligen SÅ skönt att äntligen efter alla dessa år ha börjat acceptera och gilla det jag ser i spegeln, och känns SÅ skönt att äntligen ha börjat få tillbaka energin och motivationen till att träna lite mer regelbundet igen. Beach 2017  - here I come!   

Lite så känner jag just nu; "man vet inte vad man har förens man förlorat det". Som dem flesta vet vid detta laget gjorde jag en operation i slutet av september förra året (fortfarande något av det bästa jag gjort för mig själv     ). Efter operationen tog det ett tag innan jag kom igång ordentligt med löpningen igen. Dem första veckorna varken kunde eller fick jag springa (eller träna öht), och när jag väl fick börja springa igen gick det trögt dem första veckorna. Kondition (och motivation känns det som..) är verkligen en färskvara! Men i januari var konditionen äntligen något så när som den var innan igen, och jag kände mig i bra form igen. Med en bra kondition, ny motivation, och ett maraton bokat, ökade jag mängden träning hela januari. Det kändes ju äntligen SÅ bra igen, och med ett maraton framför mig MÅSTE jag ju utöka träningen om jag inte vill behöva krypa i mål.. haha    Hela januari gick som på räls, och i slutet av januari sprang jag ett ganska tufft intervallpass. Tyckte dock att jag värmde upp bra. Sprang ca 3 km i ganska lugnt tempo innan jag påbörjade intervallerna. Iaf så efter det passet har jag haft ont i min högra fot. Det gör inte ont under träning (inte så att det stör eller påverkar träningen iaf - har känt av en SVAG värk korta stunder under träningen vid ett par tillfällen. Men det har bara varit typ "där värkte det till. Sen försvann det igen"), utan gör ont först efteråt. Har ont på ovansidan foten från en liten bit upp mot smalbenet och ner mot o i tårna. Har haft ont i foten i drygt 8 veckor nu. Har sedan jag fick ont i foten sprungit tre, i min värld, korta pass. Två på strax över 3 km och ett på strax över 2 km. Dem två första passen sprang jag ca 1 v efter att jag fick ont i foten, sedan hade jag total löpvila i ca 4v innan jag sedan tog 2 km passet.

Var hos en sjukgymnast första veckan i mars, och hon trodde att det bara var en överbelastning och gav mig lite "sträck övningar" och balans övningar. Har väl inte blivet mycket bättre sedan dess. Har visserligen inte gjort övningarna varje dag som jag kanske skulle göra egentligen, men anledningen till att jag inte gjort det varje dag är för att det har inte känts bra att göra övningarna de dagar jag haft ont i foten nästan hela dagen. Ja och sedan får jag väl erkänna att det även är för att jag är SÅ dålig på att göra någon form av hemmaträning..  hehe  Men jag har ändå gjort övningarna runt tre till fyra gånger i veckan.

Jag har väldigt dåligt tålamod, och med lite frustration efter att ha haft problem med foten så länge, och stress över kommande lopp på det, vill jag att övningarna från sjukgymnasten skulle göra foten frisk mycket fortare.. Så bara runt en vecka efter att jag varit hos sjukgymnasten ringde jag och bokade, efter tips från en av löpgrupperna jag är med i, tid till en kiropraktor. Ska dit i em. och jag hoppas verkligen att han ska kunna göra under för min fot! Foten har dock känts NÄSTAN helt bra nu dem 2-3 sista dagarna. Har haft ont, men inte alls i samma styrka som innan, och inte mycket alls i tårna eller vid smalbenet, utan i princip bara på själva ovansidan foten. Så självklart hoppas jag att detta betyder att foten äntligen är på väg att bli frisk, och att kiropraktorn inte ska behöva göra så mycket.

Nu är våren på väg och jag hoppas verkligen att jag ska kunna springa hela våren! Men jag ska verkligen börja lugnt och försiktigt så fort kiropraktorn säger att det är ok att börja springa igen. Har iofs redan fått ett OK från sjukgymnasten så länge jag inte springer några 5 km+ rundor, men det känns bättre att börja springa igen om jag får ett OK från kiropraktorn också. 2 km passet var knappt en vecka efter att jag hade varit hos sjukgymnasten, men har inte sprungit mer sedan dess för att jag har fortsatt haft rätt mycket problem med foten efter det passet.

Men nu har jag som sagt inte haft mycket ont alls i foten dem 2-3 sista dagarna, så hoppas hoppas!! Fot jäkel bli frisk nu!!!

Drygt 7 v till Vårruset, 8 till Lundaloppet och drygt 9 v till Göteborgsvarvet.. Fotjäkel, jag har inte tid att ha löpstopp mycket längre till..   

Sedan jag blev mobbad i skolan från 4:e klass fram till runt 8-9:an har jag brottats med ett väldigt dåligt självförtroende och i perioder stundtals någon form av "depression". Har även haft ett par pojkvänner under skoltiden som, framför allt den ena, fick mig att stundtals må väldigt dåligt psykiskt. Först när jag träffade Fredrik började jag sakta men säkert må bättre psykiskt. Men jag brottades fortfarande med mitt dåliga självförtroende, och det tog ett ytterligare några år innan jag mådde helt bra psykiskt. Har alltid varit lite småmullig, men när jag träffade Fredrik la jag på mig dem berömda "sambokilona" och detta ökade ju inte på mitt självförtroende precis. Och tyvärr skulle det dröja många år innan jag, trots att jag mådde dåligt över det, hittade rätt ork och motivation till att klara av att ta tag i vikten.

2008 blev jag gravid med Milo, och tyvärr åkte jag på havandeskapsförgiftning under graviditeten, vilket sedan under förlossningen ledde till att det blev allt annat än en "drömförlossning". Jag fick ett kraftigt krampanfall en bit in i förlossningsarbetet och jag minns bara hälften av hans förlossning. Drabbades efter förlossningen av en förlossningsdepression och mådde väldigt dåligt Milos första år.

Ca 2 år efter att vi fått Milo mådde jag bättre och vi började försöka bli gravida med Mira. Tyvärr skulle det dröja nästan ett år innan vi lyckades. Några månader innan vi äntligen lyckades bli gravida med Mira tog jag ett av dem bästa besluten jag tagit för mig själv; jag gav Viktväktarna en chans. Har alltid varit "anti" mot att hålla på och räkna och väga mat. Men inget annat hade ju uppenbarligen fungerat för mig, och när försöken till att bli gravid drog ut på tiden, bestämde jag mig för att ge Viktväktarna en chans, för att jag förstod ju att min övervikt var en av anledningarna troligtvis, till att jag inte blev gravid. Han gå ner ca 7 kg innan vi äntligen blev gravida med Mira.

Miras förlossning slutade också med kejsarsnitt, men ett lite mer planerat snitt, och jag var vaken under hela tiden och fick höra hennes första skrik, och jag mådde bra efter förlossningen.

Mira föddes januari 2012, och drygt ett år senare var jag äntligen redo på alla plan att ta tag i Viktväktarna igen. Gick ner nästan 18 kg på mindre än ett år med hjälp av Viktväktarna och mitt nyfunna intresse löpning och styrketräning. Mådde efter viktminskningen mycket bättre, och mitt självförtroende fick sig en ordentlig boost. Men som dem flesta vet så efter en kraftig viktminskning sker oftast två saker; en del av skinnet hinner inte med och en del av skinnet GÅR helt enkelt inte att få bort varken med ökad viktminskning eller träning, och brösten blir oftast även dem mindre.

Försökte få bort hänget över buken jag fått pga skinnet efter viktminskningen med hjälp av träning och bra kost, men detta gick inte, och jag mådde väldigt dåligt över hänget och kände mig inte alls så smal o snygg som jag borde kunna känna mig efter nästan 18 kg viktminskning. Brösten mådde jag inte heller så bra av då dem ju också minskat från små till ännu mindre, under viktminskningen, och dessutom så gott som helt innehållslösa efter graviditeterna och amningen. Men buken var det jag mådde sämst av. 

Så 2015, 3 år efter senaste graviditeten och drygt 2 år efter "viktmålgången", skickade jag en egenremiss till Akademikliniken med förhoppningen att kunna få en bukplastik genom landstinget. Hade väl egentligen inga höga förhoppningar om att få igenom det då jag var väl medveten om att dem kräver ett visst antal cm och jämfört med många andra hade jag egentligen inte så mycket häng. Mycket i mina ögon, men ja.. Ni fattar. Men, jag hade tur! Jag låg precis på gränsen, men jag blev godkänd!! Wohoo!! Lycka!!! :-D

I november 2015 blev jag äntligen av med mitt fula och tråkiga häng över buken! Detta gav mitt självförtroende ännu en boost och äntligen började jag känna mig bekväm i kläder jag tidigare aldrig känt mig bekväm i, som klänningar och andra lite tightare kläder som jag alltid sneglat på i klädesbutikerna och önskat att jag kunnat klä i.

"Men säg den lycka som varar". Magen var platt och fin så länge jag fortfarande använde gördeln under större delen av dygnet då gördeln både hjälpte vätska att hålla sig borta och jag fick en bättre hållning. När jag slutat med gördeln dröjde det inte länge innan min hållning inte längre var lika rak och bra, och hade inget som större delen av dygnet höll vätska och annat som får magen att svullna upp borta. Så efter ett tag kom dem dumma hjärnspökena från förut tillbaka, och även om jag mådde bättre och tyckte att magen såg bättre ut än innan, mådde jag åter igen inte bra av hur magen såg ut. Tyckte fortfarande att jag hade alldeles för mycket put över magen och mina bröst var fortfarande nästan mindre eller lika "stora" som magen var. Åtminstone i mina egna ögon, och det var vad mina hjärnspöken sa åt mig. Vet inte hur det såg ut i andras ögon. Detta gjorde att jag åter igen kände mig tjockare än jag egentligen var, och jag la väldigt stort fokus åter igen på min vikt och dem dumma siffrorna på vågen.

Drömmen om större bröst har jag haft så länge jag kan minnas, men så länge där var innehåll i dem tyckte jag ändå att dem var helt ok och tanken på operation kom först efter graviditeterna och viktminskningen då dem då både förlorat storlek och innehåll. Minns inte riktigt när jag började lägga undan pengar till en operation, men det var nog strax efter graviditeten med Mira. Har väl inte varit jätteöppen med min önskan om och planer på större bröst, det är ju inte precis något man (inte jag iaf) pratar högt och tydligt om med vem som helst, men samtidigt har jag inte hållit det direkt hemligt i heller. Det är ju inget jag skäms över, och oavsett om jag skulle ha sagt något om det eller inte, så är det ju inte precis ett ingrepp man kan hålla hemligt, då det syns rätt tydligt om man går från nästan platt till att plötsligt ha en tydlig "hylla".. haha   

I slutet av september blev operationen gjord, och jag kan inte vara annat än nöjd! Äntligen ser tom. jag själv att brösten än större än magen precis som dem, enligt mig, ska vara och som jag vill ha det, och nu är där äntligen lite innehåll i dem igen som innan graviditeterna.       Och självförtroendet har åter igen fått sin en boost.

Sedan operationen har mitt fokus på magen och vikten sakta men säkert minskat. Hjärnspökena har fortfarande varit där och önskan och fokuset har fortfarande legat på att försöka gå ner dem där oönskade kilona jag tyvärr lyckats lägga på mig det senaste 1,5-2 åren. Men sakta men säkert har fokuset minskat och där med även hjärnspökena. Och dem senaste veckorna har jag äntligen börjat se det jag antar att många andra sett för längesen; det är inget fel på hur min mage ser ut. Visst har jag fortfarande lite put, men jag stör mig inte lika mycket på det längre. Jag har så smått börjat acceptera min magform och nu när jag för första gången i mitt liv faktiskt har något man kan kalla "hylla" (hahaha), är inte magputet lika tydligt längre. Min mage och mina bröst ser äntligen propertionella ut ihop sas.

Nu hoppas jag bara av hela mitt hjärta att hjärnspökena ska fortsätta att försvinna helt, och att jag ska klara av att vara lite snällare mot mig själv, acceptera min kropp bättre. Kunna fokusera på min familj och träning ist för på hur jag ser ut. Rädslan att falla tillbaka i gamla spår och bli överviktig igen finns fortfarande där, men på sätt o vis är detta bra, då det hjälper mig att hålla fokus på att vara kvar i det spåret jag är nu med bra kost (för det mesta     ) och bra motion. Nu har jag verkligen gjort vad jag kan för att jag ska kunna vara nöjd med och acceptera min kropp. Jag har gått från överviktig till normalviktig, jag har blivet av med "bukhänget" sen viktminskningen o graviditeterna, jag har fått tillbaka innehåll i brösten sen gravidteterna o amningen, samt att drömmen om lite större bröst gått i uppfyllelse, och jag tränar regelbundet. Kommer hjärnspökena tillbaka igen... Ja då är det bara att fortsätta jobba på det psykiska, för på det fysiska är det inte längre något som helst fel, inte ens i mina egna ögon.   

En månad sedan jag uppdaterade bloggen sist och det har även snart gått en hel månad på det nya året. Inte klokt vad tiden går fort!   

Har fått för mig att jag inte bara ska ha 600 km 2017 som löpmål, utan hela 1000 km.. Vet inte riktigt vad jag tänkte där, men det är ju kul med utmaningar... haha      För att lyckas med detta har jag räknat ut att jag måste springa ca 18 km varje vecka. Det är typ två 4 km pass och ett 10 km pass. Det BORDE gå, bara jag brukar allvar och planerar bra. Men sedan är jag väl medveten om att någon vecka kommer jag inte klara av att komma upp i 18 km, pga sjukdom eller som i sommar pga campingsemester i Italien (om det är lika varmt som sist vi var där kommer det vara minst 26 gr och att springa i den värmen är INTE lätt, och knappt ens roligt i heller). Men förhoppningsvis kommer jag kunna jämna ut det under övriga året genom att springa mer än 18 km vissa veckor. Ännu så länge har jag börjat bra iaf. Årets första vecka fick jag ihop 23,91 km (räknar med söndagen v.52 eftersom att det var årets första dag; 1/1. Och även om jag inte skulle räkna med söndagen v.52 hade jag ändå kommit upp i 16,75 km första veckan, och det är ju rätt bra det med), andra veckan fick jag ihop 23,25 km, och vecka 3 (denna veckan) har jag ännu så länge hunnit med 14 km, och har planerat en runda på ca 6 km imorgon = vecka 3 blir 20 km. Så redan nu innan första månaden ens är slut är jag uppe i lite mer än 67 km med morgondagens planerade 6 km.   

Är ännu så länge dessutom anmäld till

Vårruset 5 km

Göteborgsvarvet 21 km

Helsingborg maraton 42 km.

Och jag kommer (om inget kommer i vägen) anmäla mig till

Lundaloppet 10 km

Skrylleloppet 10 km

Spring för det lilla livet 10 km.

Så bara på årets ännu så länge (fler kommer säkert tillkomma   ) planerade lopp får jag ihop 98 km, och planen är även att kunna springa "Tomtelöpningen" som vi tyvärr missade förra året pga sjukdom. Och det brukar vara på ca 18 km. Så visst finns chansen att jag ska kunna komma upp i 1000 km innan årets slut.     

I år fick jag tom. ihop över 10 km när vi var iväg på vår skidsemester, vilket jag inte lyckats med tidigare. Så är riktigt nöjd.    Var i Branäs för första gången, och som det ser ut nu inte sista gången. Backarna där var perfekta för hela familjen så tror att båda barnen komma bli riktigt duktiga på att åka skidor om vi åker till Branäs igen. Dem gjorde båda två väldigt stora framsteg bara denna veckan vi var där. Men vi är ändå lite kluvna hur vi ska göra nästa år. Själva backarna var bättre i Branäs, men after-skiin och övrigt runt omkring är bättre i Sälen. Men troligtvis, för barnens skull blir det Branäs nästa år också.

Mina övriga mål 2017 är att bli lika stark, smidig och snabb som jag var innan bukplastiken för 14 månader sedan. Väger tyvärr ca 5 kg mer än jag vill väga, så detta är också mitt mål i år, att bli av med oönskade kilon. Men jag har lovat mig själv att jag ska försöka vara lite snällare mot mig själv och fokusera mer på träningen (och familjen, men det är en självklarhet för mig) än på siffrorna på vågen. Så ska försöka att inte väga mig mer än en gång i månaden, i stället för 1 gång i veckan, och ska även mäta mig mellan varven, för att ibland händer det mer runt midjan än på vågen.

2017 kommer bli ett bra år. Det har jag bestämt.     

Med 8,2 mil kvar på mitt "års kilometers mål" och endast 13 dagar kvar på detta året är det bara att inse att jag inte kommer nå mitt mål detta år i heller. Har tyvärr varken ork eller tid att springa strax över 4 mil på en vecka. Men ska försöka få till åtminstone 2 mil till innan årets slut iaf.

Innebär två missade "års kilometer mål" på raken att jag kommer sätta ett lägre mål 2017? Givetvis inte..    Någon gång SKA jag klara av att springa 600 km på ett år, och dem brukar ju säga "3:e gången gillt".. Och, hade det inte varit för 6 v träningsstopp förra året och 4 v träningsstopp detta året, är jag ganska säker på att jag hade nåt mitt mål både förra året och detta året. Men 2017 har jag inte några planerade operationer (och förhoppningsvis inga oplanerade i heller   ) mao inget träningsstopp. Har dessutom en maratondebut inbokad i sept nästa år, så jag MÅSTE få till fler km i veckan nästa år, än jag fått till nu dem senaste 2 åren..

Har varit jättedålig på att få till ett långpass i veckan dem två senaste åren fastän jag hela tiden haft som mål att springa ett långpass i veckan (långpass = minst en mil eller minst 65 min löpning). Detta SKA det bli ändring på 2017! Jag VILL ju kunna springa både snabbare och längre (framför allt snabbare), men då måste jag också vara beredd på att lägga ner mer tid på löpträningen än jag gjort nu dem två senaste åren (framför allt detta senaste året). Så mitt mål 2017, förutom att klara av mitt första maraton och att springa 600 km på ett år, är att jag SKA springa ett långpass i veckan.

Har tidigare alltid sprungit utan musik eller någon ljudbok i öronen, både på dem korta och dem lite längre passen. Har inte känt att jag behövt det och har tyckt om att höra naturen runt omkring, mina egna löpsteg o min andning. Det gör jag fortfarande, men på dem två sista långpassen jag sprungit ensam har jag faktiskt lyssnat på en bok, och har kommit fram till att det ÄR faktiskt både lite lättare och trevligare, att lyssna på en bra bok eller bra musik, när jag springer långpass ensam. Så detta ska jag ta som vana from. nu, att lyssna på en bok eller på musik på mina långpass. Förhoppningsvis ska det kännas lättare att springa långpass ensam då. Kanske är det lättare att "gå in i sig själv" och där med "glömma bort" när det är jobbigt o tungt under passet, om man fokuserar på en bra bok eller musik. Det kan ju inte gå sämre, iaf.   

Det var längesen jag kände sådan stor motivation för löpning som jag känner just nu, så 2017 SKA jag nå samtliga löp mål jag satt!   

Oups.. Jag har visst "råkat" anmäla mig till Helsingborg marathon september 2017.. På min brors födelsedag blir det.. Grattis till honom? hehe   

Har enda sedan jag började springa för runt 3 år sedan sagt att jag någon gång vill springa ett marathon. Men jag har hittills inte känt mig redo för distansen, och hur mycket jag verkligen velat det, har gått väldigt mycket upp o ner. Vet fortfarande inte om jag är redo, men kommer man någonsin känna sig redo att springa 4,2 mil?! 42.195 m för att vara exakt.. Förmodligen inte...   

Men jag tänker som så att jag blir ju inte yngre, så det blir inte lättare med tiden.. Så vill jag springa ett marathon kanske jag inte ska dra ut på det för länge. Visst där är dem som varit över 50 när dem sprang sitt första marathon, men jag är inte dem.. Och sedan tänker jag även att jag har ju klarat av två halvmaror (21km) och sprungit Lidingöloppet 30 km två gånger.. Och många säger att om man klarar av Lidingöloppet klarar man av ett marathon också.. Så jag vet ju egentligen att jag har det i mig.. Visst jag springer inte dessa distanser fort, jag klarar inte av att springa hela distansen utan promenadpauser, och mina leder är inte så bra vän med mig efter runt 18-20 km, men det är ju faktiskt helt ok. Jag klarar ju av det, jag har tagit mig i mål varje gång. Jag vet att jag KAN om jag VILL. Även om det inte kommer gå så fort o även om jag lär ha ont i varenda led.. hehe   

Pga operationen jag gjorde den 29/9 hade jag egentligen tänkt vänta med att anmäla mig till efter Göteborgsvarvet i Maj. Men jag har samtidigt inte kunnat släppa tanken på marathon nu dem senaste 1-2 månaderna, jag har varit SÅ sugen på det! Så sugen o motiverad som jag känt mig på ett marathon som jag gjort nu den senaste 1-2 månaderna har jag aldrig känt mig tidigare. Det måste väl ändå betyda att jag är redo för det rent psykiskt iaf? (jag inbillar mig det iaf.. haha   )  Och dem fysiska förutsättningarna vet jag ju att jag har, även om jag kanske inte har det JUST NU pga att jag inte sprungit så mycket eller tränat så mycket öht, sedan Lidingöloppet den 24/9. Men jag vet att jag snart är där igen nu när jag börjat komma igång med träningen igen. Och jag har ju nästan ett år på mig att träna upp mig...     Så igår när jag hade en lucka mellan brukarna skickade jag ett sms till Fredrik vad han tyckte (tankarna på marathon finns alltså i mitt huvud även när jag är på jobb..   ), om jag skulle vänta med att anmäla mig till efter Varvet, eller om jag skulle göra det nu.. Han frågade "ska du springa det?" Ja jag VILL ju men.. "Ja men dåså. Anmäl dig" skrev han tillbaka. Sagt o gjort.. Men satan vad hjärtat bultade hårt när jag fyllde i mina uppgifter.. haha      Det är utan tvekan mitt livs hittills största tränings utmaning.. Men nu är det gjort.. Jag är anmäld..... Helsingborg marathon kommer alltså bli mitt livs första marathon.. Om det kommer bli mitt första och sista marathon återstår att se.........

Idag börjar vägen till mitt första marathon.. Med vila efter en arbetsdag.. haha    Är lite småförkyld, men så vidare den inte blir värre än den är nu, ska jag ut och springa en runda imorgon när Fredrik är iväg på simskolan med barnen. Planen är att from. nu springa var annan -var tredje dag och att springa ett långpass  på 1-1,5 mil en gång i veckan. Planen är även att försöka få till ett långpass på 2-2,5 mil minst 3 gånger innan marathonet. Wish me luck!

Har ätit strikt LCHF sen 1 nov. (förutom i fredags då vi var bortbjudna o dem bjöd på en pastagratäng..) Viktmässigt går det inte så fort. Inte gått ner mer än typ 0,3 kg ännu så länge.. Så på det viset är det inte så motiverande att fortsätta.. Men till fördelarna hör, förutom att det är gott med goda såser, stuvningar, bacon, ost osv, att jag har blivet mindre gasig i magen och känner mig något mindre svullen om magen. Och, jag går ju faktiskt NERÅT, om än sakta. Har dem sista månaderna antingen stått stilla i vikt eller gått upp. Nu händer det något åt rätt håll iaf, även om det ännu så länge som sagt går väldigt sakta.    Och sedan vet jag ju om att det är lite svårare och går lite långsammare när man som jag redan är normalviktig och bara har några få kilon man vill bli av med. Dessutom är jag inte säker på att kroppen egentligen håller med mig om att väga runt 56-57 kg som jag själv vill, och detta gör ju inte det lättare..   

Mitt första delmål är att helt enkelt komma under 60 kg. Vågen hamnade på 60,8 kg förra veckan. Denna veckan är tant röd på besök så väntar inte mig några monstersiffror denna veckan i heller precis. Men man vet aldrig. Trots att jag varit hemma o vabbat sedan igår har jag ändå rört på mig rätt mycket denna veckan. Var på Ge-Kås Ullared i måndags, vilket innebär en hel del promenerandes hela dagen. Inte så snabbt precis, men dock så var jag i rörelse hela dagen. Och igår var jag på gymmet och gjorde ett rätt tufft ben, mage o armpass som sedan avslutades med 2,5 km på löpbandet i 6,11 min/km tempo. Idag har jag tänkt ta en "pw" så fort Fredrik kommer hem. Hur långt vet jag inte. Känner mest att jag behöver komma ut o röra på mig efter att ha suttit inomhus hela dagen. Så fokuset kommer inte ligga så mycket varken på tempo eller distans, utan mest att komma ut o röra på mig o få upp pulsen åtminstone lite.

Imorgon tänkte jag ta mitt första löppass utomhus sedan operationen. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Men mest förtjusning så klart.   Sprang 2 km på löpbandet förra veckan. Kändes bra o gjorde inte ont, men det spände o kändes lite konstigt. Igår sprang jag 2,5 km och denna gången kändes det bättre. Klarade av att springa lite snabbare och det spände inget o kändes inte konstigt. Men man springer ju på olika sätt när man springer på löpband o när man springer ute. Dessutom så när jag springer på gymmet har jag inga löpskor, utan vanliga lätta "gym/fitness skor" eller vad dem kallas. Så på det viset borde det kännas bättre imorgon när jag ska springa utomhus eftersom att jag ju då kommer springa i löpskor. Ska äntligen prova springa i mina nya Saucony Kinvara som jag köpte på Lidingöloppet.    

Jag har fortfarande som mål att göra maradebut nästa år. Jag vet inte varför, men jag har aldrig känt mig så sugen och motiverad som nu, att springa en mara. Och då har jag ändå inte "sprungit ett ordentlig löppass" sedan Lidingöloppet och vet inte hur långt jag klarar av att springa i nuläget.. Och har innan varit inne på att i princip inte springa några sådana långa lopp mer öht.. Ändå känner jag mig grymt sugen och motiverad att springa ett riktigt marathon nästa år.. Hoppas bara att suget o motivationen håller i sig även nu när jag så smått ska börja löpträna igen efter uppehållet.. hehe   

För att klara av det så måste jag ju försöka, som jag skrev i förra inlägget, springa långpass på över 15 km rätt mycket oftare än jag gjort tidigare.. Har inte lyssnat på ljudböcker eller musik öht så mycket när jag varit ute o sprungit förut, men tänkte testa detta. Kanske blir det lättare att springa långpass på 15-20 km då? Hade tom. behövt komma upp i åtminstone 30-35 km åtminstone ett par gånger innan den tänkta maran i september nästa år.. Men tror att om jag bara får ihop runt 20-25 km mer än bara 1-2 gånger innan september, kommer jag nog klara 42 km med hjälp av träningen o massa vilja!

Let's DO this! Let's GO!!

Jag KAN! Jag VILL jag SKA!

Har inte bloggat sen jag sprang Lidingöloppet, och det är typ så längesen jag sprang sist också.. Och det börjar kännas ordentligt i "löparnerven" nu kan jag säga..    Anledningen till att jag inte bloggat sedan dess och att jag inte sprungit sedan dess kan man säga är en o samma. Jag gjorde en operation för ca 4,5 vecka sedan, och pga den har jag haft 4 v "träningsförbud", och detta har även gjort att jag inte känt att jag haft någon motivation till eller haft något att skriva om, då jag mest gjort ingenting under de 4 veckor jag var hemma sjukskriven (började jobba igår). Har valt att "hålla infon om operationen jag gjort på en ganska låg nivå" sas. Det är ingen direkt hemlighet, men heller inget jag pratar öppet om med vem som helst. Detta för att jag vet att där är en del som har många åsikter o inte alltid så positiva, och jag orkar inte hålla på o försvara mitt val. Jag kan iaf säga så mycket att det är något av det bästa jag valt att göra för mig själv och ångrar inte mig en enda sekund.

Mitt 4 veckor långa "träningsförbud" är nu äntligen till enda, men nu har jag så klart åkt på en förkylning..    Har varit frisk under hela tiden jag var hemma sjukskriven, men nu när jag äntligen kan börja träna igen blir jag alltså förkyld. Så himla typiskt! Visst, jag är inte så förkyld att jag inte skulle klara av att träna egentligen, har varken feber eller ont i halsen. Men jag känner att jag hellre tar det säkra före det osäkra och väntar tills jag känner mig lite piggare. Känner även att det på något vis känns bäst att vänta tills det gått 6 v sen operationen, även om dem sa att det är ok att börja redan efter 4. Funderar dock på att försöka komma iväg till gymmet en dag denna veckan o en dag nästa vecka, och köra lätt styrketräning för ben, bål, o rygg så att jag på så sätt börjar "sakta men säkert".

Mitt mål nu är att löpträna oftare än jag gjorde innan operationen. Har hela tiden, även då, VELAT löpträna oftare än 1-2 gånger i veckan, men av någon anledning hade jag inte riktigt ork eller motivation till att ge mig ut så ofta som jag egentligen både velat och behövt för att utvecklas som löpare så mycket som jag vill. Detta ska jag försöka ändra på nu så fort jag kan börja löpträna på lite mer allvar igen. Kanske lite dumt att sätta ett sådant mål nu när det nästan är vinter, men som dem säger så finns det inget dåligt väder, bara dåliga kläder..   Och att hela tiden skjuta fram saker gör ju inte att man kommer någon vart heller..   

För ett tag sedan "bestämde jag mig" mer eller mindre för att nästan helt sluta med långdistans lopp och i stället hålla mig till 5-10 km lopp, då jag tycker att det är roligare att kunna springa fort än att springa långt och långsamt. På sätt och vis är jag fortfarande inne på detta spåret, men sluta helt och hållet med långdistans lopp vill jag ändå inte. Gillar det mesta med långdistans lopp lika mycket som med kortare. Det enda jag inte gillar med långdistans lopp är träningen inför dem.. Tycker det är tråkigt och har svårt för att hitta motivation till att springa längre än 10-15 km "hemma på egen hand" sas. Och för att klara av att springa halvmaror och maror måste man springa mer än 15 km rätt mycket oftare än jag brukar göra.. Visst, jag har klarat av både 21 km och 30 km på den träningen jag gjort hittills, så det är inte det.. Men jag vill ju kunna bli bättre på dessa distanserna än jag är nu, dvs få bättre tider och få mindre ont av att springa dem. Och då måste jag springa över 15 km mycket oftare än jag gjort hittills. Och det är detta jag haft svårt för att hitta motivation till hittills, och därför tycker jag det är så jobbigt med långdistanslopp. Träningen inför dem. Hade velat ha en löparkompis som är på ungefär samma nivå som jag, som hade kunnat tänka sig att springa 20-30 km typ var annan - var tredje vecka eller något. Får väl försöka "fiska" lite i dem två löpklubbarna jag hänger i..   

Jag har enda sedan jag började med löpning för ca 3 - 3,5 år sedan sagt att jag skulle vilja klara av att springa ett marathon (42 km) någon gång i mitt liv. Fram tills för kanske runt 1,5 - 2 år sedan har det inte varit mer än just "tankar om att kunna springa det någon gång". Och sedan dess och fram till i början på detta året har tankarna börjat bli lite mer än bara tankar. Hade först planerat att springa mitt första maraton förra året, men så "kom bukplastiken i vägen" och gjorde att jag inte kände mig (eller VAR, pga det långa träningsstoppet o att det är en så stor operation) redo för det. Sedan började jag planera att i stället springa det i år. Men sedan efter Göteborgsvarvet i maj kände jag att jag nog inte riktigt var redo för det i år i heller. Började då känna att jag nog inte är redo för ett marathon ännu på ett par-tre år. Och efter att jag såg hur ont Fredrik hade o hur jobbigt han tyckte att det var, när han gjorde sin maradebut nu i början på september, började jag känna att "nja, att springa ett marathon är väl inte så viktigt egentligen, men visst, innan jag fyller 40 skulle jag vilja ha sprungit ett marathon"..

Efter knappt en vecka började Fredrik prata om att han nog trots allt (trots att han fick så ont o tyckte att det var så jobbigt) var sugen på att springa Helsingborgs marathon nästa år igen.. När han började prata om det tyckte jag mest att han var galen och kände fortfarande inte mig speciellt sugen på det. Men på något vis tror jag att han "sådde ett frö" i mig när han pratade om att springa det igen nästa år, och dem sista 2-3 veckorna har jag blivet allt mer o mer sugen på att springa Helsingborgs marathon nästa år.. Och nu dem sista 1-2 veckorna har folk i mina löpargrupper börjat lägga upp att dem anmält sig till Hbg marathon nästa år, och då har jag blivet ännu mer sugen.. Och idag insåg jag att i september nästa år har jag varit viktstabil i nästan 4,2 år, och vad bättre sätt att fira detta vore inte att då springa 4,2 mil, dvs göra min maradebut?