(klicka på bilderna för större bild)

I lördags var det äntligen dags för Österlen spring trail igen. Eller Österlen ekotrail som det hette förra året. Hade längtat efter loppet enda sedan vi sprang det första gången förra året..      Förra året skulle banan vara 12 km+. Tror den var runt 13,5 km dock.    I år hade dem "gjort om" banan, tydligen var det någon markägare som inte varit helt glad förra året, och banan skulle i stället vara 10 km+. Den var dock endast 9,67 km...      Lite retligt att den inte var riktigt 10 km. Visserligen hade jag inte planer på att få "PB på milen", men man har blivet lite "kilometer störd" sen man började med löpning.. Visar klockan att jag sprungit tex. 9,96 km när jag närmar mig hemmet, springer jag några meter till för att komma upp i jämna 10 km. Så därför kändes det lite retligt att banan inte kom upp i 10 km..  hehe    

Hur som haver.. Vi lämnade barnen hos Fredriks föräldrar strax efter 08:30, och var sedan framme strax innan 10:00. Hämtade ut startbevisen/nummerlapparna och letade sedan upp våra klubbmedlemar (Lonesome runners). Vädret var inte så roligt till en början. Det var kallt, grått och småregnigt. Men precis lagom till starten gick kl.11:20 kikade solen fram och det blev riktigt vackert väder.   

Jag måste vara ärlig och säga att jag blev besviken på banan. Jag visste ju att dem gjort om banan, men att dem gjort om den så här mycket visste och trodde jag inte. Förra året var det i princip bara dem 3-4 första km som var vanlig skogsväg, och efter det var det riktig terräng. Jobbigt men otroligt vackert och roligt att springa. I år var det först ett par-tre km (ca) skogsväg och grusväg, sedan blev det en lååång sträcka (kändes det som iaf. Var säkert ett par km lång) över en äng med ojämt gräsunderlag o en jäkla massa backar man skulle springa upp o ner för. Det var i princip bara en knapp kilometer i början och ett par km, i slutet som gick genom skogar. Och visst var naturen vacker och banan var ganska jobbig precis som förra året. Men banan vi sprang genom förra året var MYCKET vackrare och jobbigare (rätt mycket jobbigare, men också rätt mycket roligare). Hade förväntat mig att det skulle vara samma sorts bana även i år även om jag visste att dem ändrat den, så ni kan säkert förstå varför jag kände mig besviken.   

Då Fredrik har problem med sitt knä och därför inte kan springa så fort som han brukar, och måste ta det försiktigt, så hade vi för en gångs skull sällskap hela rundan. I vanliga fall brukar vi hålla ihop de första 1-2 km, sedan orkar jag inte hålla hans tempo längre, och vi brukar skiljas åt och ses i mål.

Så detta var en trevlig omväxling kan man säga. *ler* En BRA omväxling för min del. Jag behöver någon som pushar på mig när jag springer denna sortens lopp som är lite mer krävande. Springer jag ensam utan någon som pushar på mig ger jag upp för tröttheten MYCKET lättare. Mao. hade jag inte haft sällskap av Fredrik i lördags hade jag promenerat rätt mycket mer än jag gjorde nu. Men tack vare att Fredrik pushade på mig mellan varven klarade jag av att komma över tröskeln och fortsätta springa trots att mitt huvud försökte tala om för mig att jag inte orkade mer. Jag VET ju att om man fortsätter springa trots att huvudet skriker åt en att stanna, om man i stället för tänka på att man är trött o snart inte orkar mer, lägger fokuset på att andas rätt och att sänka farten tills man fått ner pulsen något, så KOMMER orken att komma tillbaka igen och man kan fortsätta i princip hur långt som helst. Jag VET om detta även när jag springer ensam, men jag har helt enkelt inte lika bra "pannben" som man kallar det, när jag springer ensam. Tyvärr. Så jag hoppas att Fredrik kan tänka sig att göra mig sällskap lite oftare så han kan hjälpa mig att träna upp pannbenet.. (vet dock att jag behöver träna det ensam också   )

Vi kommer ändå springa detta loppet nästa år också trots allt, för att även om banan inte var alls så rolig o vacker som jag förväntat mig efter förra året, så VAR det ett trevligt och roligt lopp även i år.     

Vi funderar dock på att ge oss på 21 km sträckan nästa år...    Dels för att testa våra gränser och utmana oss själva lite, men framför allt för att få uppleva den där terrängen och naturen som vi kände oss lite grand snuvade på i år. 21 km i tuff terrräng är dock ingen liten utmaning.... Men, vi (jag) kommer ju då inte ha några krav på oss själva att slå några tider eller att vi måste springa hela tiden. Lär vi inte KUNNA om det bara är det, med tanke på terrängen och antalet löpare. *ler* Ger vi oss på 21:an så kommer fokus ligga på att försöka njuta av naturen och att helt enkelt klara av det, att ta oss runt.   

Ser fram emot Österlen spring trail 2017 oavsett om vi beslutar oss för att ta 10:an igen eller om vi ger oss på 21:an.   

Äntligen har det börjat kännas riktigt bra igen när jag tränar. Sen operationen har det känts bra, men av naturliga själ inte lika bra som innan operationen. Har inte riktigt vågat "gå hela vägen ut", har "fegat" så fort det börjat göra lite ont i magen, och jag har inte vågat träna magen för mycket. Men nu har det gått fem månader sen operationen (inte klokt vad fort tiden går!), och jag har märkt att dels gör det inte lika ont längre när jag tränar magen, och dels har jag märkt att den lilla smärta jag känner vid träningen, går fort över igen. Så det är absolut ingen farlig smärta. Hade smärtan hållit i sig en bra stund efter träningen, hade jag nog tagit ett steg tillbaka och tagit det lite lugnt.

I torsdags på Boxen fegade jag lite och gjorde inte dem tuffaste magövningarna, men jag gjorde ändå alla magövningarna (fast den lättare varianten på dem tuffaste), så jag kände att magen fick jobbat en hel del under passet. Och visst spände det lite och gjorde lite småont, och konditionen är definitivt fortfarande inte lika bra som innan operationen ännu, men jag känner att den blir bättre för varje vecka, och jag känner mig starkare i hela kroppen för varje vecka.

I söndags gjorde jag min andra mil sen operationen, och det kändes riktigt bra! Kändes tom. som att jag hade ork att springa ett par kilometer till i söndags. Hade nog fått sakta ner något lite om jag skulle springa längre än vi gjorde (sprang tillsammans med maken, sprang 10,5 km på både asfalt och lätt trail på 1h 12 min), men jag hade absolut klarat av det utan problem! Och det kändes bra i magen under hela rundan o även efteråt.   

Igår började jag 30 dagars utmaningen här ovan. Har inte vågat göra situps sen operationen. Har gjort crunches ett tag, och det går bra, för att då går man ju inte hela vägen upp i sittande ställning = inte lika stor ansträngning för magen. Men situps har jag som sagt inte riktigt vågat mig på. Men, igår gjorde jag dem 15 situps man skulle göra i gårdagens utmaning, och det gick faktiskt riktigt bra! Trodde knappt att jag ens skulle klara av att komma upp i sittande ställning utan att anstränga mig efter att inte ha gjort det på så länge. Men det gick hur lätt o bra som helst.    Visst, nu "fuskade" jag lite o hade kilat fast fötterna under soffan. Annars hade det nog inte gått lika lätt. Men ändå!    Jag klarade av det! Och även om det gjorde lite ont (hade lite träningsvärk i magen sen Boxen), så klarade jag av alla 15 situps utan problem! Efter dem fyra övningarna avslutade jag med 2 min jägarvila (3:e bilden ovan). Märkte skillnad på hur det kändes att stå i jägarvila igår, och när jag gjorde den sist för ett par-tre veckor sedan. När jag gjorde den sist var det en rätt stor ansträngning bara att stå i den i 1 min. Igår började det bli jobbigt först efter närmare 1,5 min.   Mitt mål med jägarvilan är att klara av att slå mitt rekord på 5 min.   

En av anledningarna till att jag valt att starta denna utmaningen just nu är att det nu endast är två veckor kvar till årets första o ett av dem mest utmanande, loppen; Österlen springtrail. 10 km i tuff terräng. Och då är det bra att ha inte bara ha tränat löpning, utan även styrketräning för ben (både vader o lår) och mage/bål. Och då passar ju denna utmaningen perfekt! Både magutmaningen och jägarvilan.   

Har dock fortfarande inte fått besked på om jag fått min semesteransökan beviljad den dagen, vilket bekymrar mig något. Med tanke på att det bara är EN dag och att det var över 3 mån sen jag lämnade in om semester då BORDE det inte vara några problem att få semester då. Men man vet ju aldrig. Jag kan ju inte "andas ut" förens den blivet godkänd. Hoppas verkligen att jag får besked nu i början på nästa vecka så att jag hinner hitta någon som vill byta arbetspass med mig om min semester nu inte skulle bli beviljad.

Efter Österlen är det bara 4 v kvar till Lundaloppet och 5 v till Göteborgsvarvet 21 km.

Var lite orolig ett tag för att jag skulle ha tagit mig vatten över huvudet med en halvmara bara ett halvår efter operationen, men just nu känns det fullt genomförbart.    Bara jag tar det i min egen takt och tillåter mig själv promenadvila när det känns riktigt jobbigt så vet jag att jag kommer klara det utan problem. Och känns det bra under tiden och efteråt, kommer jag anmäla mig till mitt livs första marathon (42 km); Helsingborgs maraton. Woop woop!!

Årets första lopp börjar närma sig med stormsteg och man kan väl säga att jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning... Jag ser så klart mest fram emot det. Älskar att springa lopp! Älskar arrangemanget runt omkring, känslan man får av alla medlöpare och publik, kicken man får när man lyckas springa om någon, känslan man får när man kommit i mål. Älskar allt med lopp!   

Men samtidigt är det inte utan att jag är lite nervös för hur det ska gå, om jag är redo efter operationen. Vart o ett lopp är ju rätt krävande på sitt sätt. Springtrail pga sin tuffa terräng, Lundaloppet pga underlaget (mycket kullersten o ren asfalt) och Göteborgsvarvet pga distansen. Har bara sprungit 1 mil en gång sen operationen, och nu ska jag snart springa 1 mil i tuff terräng, och ganska kort tid efter det 1 mil på hårt o bitvis ojämt underlag, och väldigt kort tid efter det (1 v) springa 21 km asfalt.. Det är inte utan att det känns som att jag tagit mig vatten över huvudet.   

Men, samtidigt så vet jag ju att om jag bara tar det i min egen takt och försöker att inte hänga på strömmen alldeles för mycket i början, så kommer jag ju klara det. "Pannben" har jag ju ganska mycket av bara jag vill, och bara det kommer man långt på i lopp, att fokusera framåt och inte ge upp. Att kunna tala om för sig själv att "jo kom igen nu Lina, du KAN!!" Sänka farten en stund för att hitta rätt andning igen, och fortsätta springa, inte ge upp. Veta att man klarar det bara man vill och inte ger upp. Jag KAN om jag vill! Och konditionen har jag lyckats få upp rätt bra igen även om den inte är lika bra som innan operationen. Och jag vet ju mina gränser nu efter operationen, vet ju att jag inte klarar av att springa i samma tempo som innan operationen ännu, så därför vet jag inför loppen att jag får ta det lite lugnare. Men sedan vet jag också att man får mycket energi av sina medlöpare och publik, vilket brukar göra att man klarar av att springa snabbare än vad man klarar av när man springer "ensam på fritiden" sas. Det kommer gå bra helt enkelt, bara jag lyssnar på min kropp och tar det i min egen takt.

Det största bekymret jag har inför årets två första lopp är egentligen jobbet... När det är Österlen springtrail jobbar jag egentligen.. Lämnade in om semester den dagen för över två månader sedan, så det BORDE inte vara några problem att få semester då. Men ansökan har inte blivet godkänd ännu, så jag kan inte slappna av till 100% ännu i vetskapen att semestern är godkänd så jag kan springa loppet som bestämt.   

Och när det är Lundaloppet jobbar jag också... Har lämnat in om en timmes kompledigt för att kunna springa det, men det är inte säkert att jag kan få kompledigt då, och då kan jag ju så klart inte springa det.. Lundaloppet betalar kommunen, så det behöver jag inte stå för själv. Därför har jag inte lämnat in om semester eller försökt byta helg med en kollega, för att kunna springa det. Känner att jag självklart VILL springa det, men går det inte så är det inte hela världen. Har fler lopp jag ska springa detta året, och kan jag inte springa det i år kan jag förhoppningsvis springa det nästa år ist. Hade jag betalat loppet själv hade det varit en helt annan sak.

Göteborgsvarvet är inga problem, för att då är jag ledig.      

Ska "tjata" lite på chefen imorgon så hon kan godkänna min semester den 16 april snart. Det är ju trots allt bara drygt 3,5 v kvar tills dess, och det var över två månader sedan jag lämnade in semesteransökan.

Tiden springer iväg! Det har redan gått 4 månader sedan min bukplastik. Jag har haft turen att ännu så länge inte ha haft en enda komplikation. Det enda tråkiga jag haft hittills är frustrationen över att det går så väldigt mycket upp o ner hur min mage ser ut. Större delen av tiden ser magen ut som dem två nedersta bilderna. Svullen och väldigt rundad form. Men så kommer det ett par dagar till o från då den är så platt och fin som dem två översta bilderna. Den har dock inte varit fullt lika platt o fin som den var tre veckor efter operationen; översta bilden till vänster. Magen var RIKTIGT platt o fin, så som jag vill att den ska se ut o som jag alltid (länge) drömt om att den skulle se ut som sagt ca 3 v efter operationen. Men sedan dess har den inte varit plattare än översta bilden till höger. Dvs platt men med något litet rundad form i höjd med o under naveln. (men även detta är jag SÅ nöjd och glad över även om drömmen självklart är att den ska vara lika platt som den var 3 v efter op)

Jag är jätteglad och tacksam över att jag inte längre har något löst häng över buken. Vill förtydliga detta så folk inte himlar med ögonen och tycker att jag är otacksam.

Tycker fortfarande att det känns jättekonstigt att ta med handen "där nere" och så är där inget som "tar emot" när jag för handen över/uppåt. Känns jättekonstigt att det är helt slätt och inget som tar emot och "följer med upp".    Tycker fortfarande att det känns jättekonstigt att inte behöva "lyfta upp magen" när jag sitter på toaletten. Vet inte om det är något liknande som när man pratar om "fantomsmärtor" men det känns i mellanåt som att magen fortfarande är där, så jag är på väg att lyfta upp magen ibland när jag sitter på toaletten. Men så kommer jag underfund med och ser ju, att där är inget att lyfta upp.    Allt detta är jag SÅ glad och nöjd över att slippa, och jag har inte längre samma sorts komplex över magen.

Men pga att magen större delen av tiden är lite svullen och har en väldigt rundad form, har jag tyvärr fortfarande lite komplex över magen. Jag skäms inte över den längre, men jag har fortfarande lite komplex. Tyvärr. Inte så MYCKET komplex tack o lov, men ändå.

Det som gör mig så frustrerad är att till och från så ÄR ju magen så platt och fin som jag vill att den ska vara. Och då känner jag mig SÅ glad och nöjd och ÄLSKAR verkligen min mage!      

Men denna känsla får jag inte ha mer än max ett par dagar åt gången 1-2 ggr/mån. Jag tror det är detta också, som gör att jag fortfarande har lite komplex över magen, att ett par dagar i månaden får jag lov att känna mig 110% nöjd över hur magen ser ut, men sedan svullnar den upp igen. Och det är SÅ frustrerande närjag vet hur platt o fin magen är mellan varven men väldigt sällan. Sedan kan det gå ett par-tre veckor innan den är platt igen, och under denna tiden hinner man ju börja bli lite nervös över om jag inte kommer få den där platta o fina magen igen. Om det är så här rundad o svullen magen kommer vara i stort sett alltid. Hade magen varit svullen och rundad ALLTID tror jag det hade varit lättare att acceptera det och tycka att det är OK, vara helt nöjd och tacksam över att jag åtminstone inte längre har något häng. Men i o med att jag har fått uppleva magen som helt platt några gånger sen operationen så vill jag ju att den ska se ut så igen, så vill jag ju att den ska se ut så alltid. Så VET jag ju att den KAN vara helt platt. Det är inte det att den inte kan vara helt platt, för att det KAN den ju, uppenbarligen. Har man inte gått igenom detta själv är det svårt att förklara hur jag menar och hur jag känner. Men jag hoppas att jag lyckas få fram någorlunda iaf, hur jag upplever det och känner.   

Sen vill jag även förtydliga att jag VET att det är en stor operation jag genomgått, att jag VET att 4 månader är väldigt kort tid, och jag VET att det är fullt normalt att vara svullen så länge som ett år efter operationen. Där är tom. dem som är det upp mot 1,5-2 år har jag hört. Så jag VET ju att det är fullt normalt och inget konstigt. Jag VET även att magen KOMMER bli platt så småningom. Vet ju inte det med 110% säkerhet givetvis, men med tanke på att den ju faktiskt ÄR platt mellan varven så.....    Har förtydligat detta förut, men förtydligar det igen då jag fått lite irriterade svar ett par gånger när jag "beklagat" mig över detta, trots att jag även för dessa personer förtydligat att jag vet om att det är en stor operation jag genomgått o att det är normalt. Gillar verkligen inte när folk missförstår o blir irriterade på mig.   

Men att jag vet om detta gör ju inte frustrationen mindre när magen större delen av tiden är svullen, och sedan får jag vara 110% glad o nöjd en eller två dagar, för att sedan sucka lite för att magen svullnat upp IGEN. Jag vill ju att magen ska vara helt platt alltid NU, inte sen. Sen vet jag ju ändå att en bukplastik är en stor operation och att det inte är någon "quick fix". Men ja, tålamod är inte min starka sida, och känslan jag har när jag ser magen när den är helt platt vill jag ha alltid. Nu. Inte om ett år. Nu. hahaha    Tålamod Lina, tålamod. Jag vet.

Det blir ju inte bättre när jag sedan känner ett par stycken som gjort samma operation, har haft helt platt mage hela tiden, redan 3-4 månader efter operationen. Jag vill ju också ha helt platt mage hela tiden redan nu efter 3-4 månader. Precis som dem. haha    Men, jag VET. Det är individuellt och det är ovanligare att ha helt platt mage hela tiden redan efter 3-4 månader, än vad det är att fortfarande vara svullen, 3-4 månader efter op.

Jag känner att jag behöver gnälla av mig lite då och då. Även om jag EGENTLIGEN är väldigt glad, nöjd och tacksam över att jag fått denna operation.

Var på "3 månaders" återbesök/kontroll på Akademikliniken förra veckan. Det blev dock 4 månaders kontroll ist för 3, men dem hade ingen tid som passade mitt schema, i början av månaden. Hon tyckte att magen och ärret såg väldigt fint ut. Svullen så klart, men det är ju fullt normalt. Som hon sa så blir hon mer förvånad när någon kommer på detta besöket och är helt platt redan. Hon "rådde" mig att ha gördeln på vid träning tills det gått åtminstone ett halvår, eftersom att magen svullnar upp väldigt lätt vid träning dem första månaderna. Och det har jag ju märkt att den gjort också. Men då den ju är svullen mer eller mindre alltid, är det inget jag funderat så mycket på egentligen. Hade gördeln på när jag tränade fram till runt 10 v efter operationen, men dem sista veckorna har jag kört utan. Och det har ju fungerat på viset att jag inte haft ont av det. Men visst, sen HAR magen ju varit lite extra svullen dagen efter när jag tränat. Så jag har börjat ha den på när jag tränar igen nu, och kommer ha det ytterligare ett par-tre månader.

Jag fick "ok" att börja med tuff och intensiv träning igen när jag var på återbesöket, men att jag skulle ta det lite försiktigt och lyssna på kroppen. Så i torsdags var jag på mitt första Box & kick pass sen operationen. Fyra månader sedan sist. Det kändes kan jag säga. Jag märkte direkt att jag förlorat väldigt mycket muskelmassa under dessa fyra månader, och även om konditionen är ok fortfarande, så är den ju inte lika bra som innan operationen. Så klart. Men det kändes ändå bra och var RIKTIGT roligt!    Vågar dock ännu inte mig på alldeles för hårda magövningar, så jag gjorde inga situps alls, och fegade lite när jag gjorde andra övningar där även magen fick jobba lite även om det inte var direkta magövningar. Kommer "fega" lite med magövningar en månad till iaf, men i övrigt köra på lika hårt o tufft som innan. Better be safe than sorry..

Ikväll ska jag på mitt första ATC (högintensiv styrketräning) sen operationen. Är lite smånervös för hur det ska gå då det passet brukar innehålla en hel del magövningar. Men, får ju säga till tränaren att jag gjort en bukplastik, så får hon hjälpa mig anpassa magövningarna efter vad jag klarar av. Så det ska nog gå hur bra som helst.      Sedan på torsdag har jag bokat in mig på Box & kick igen, och där i mellan har jag tänkt få med åtminstone ett löp pass också denna veckan. Känns SÅ gött att vara igång igen!!       

För övrigt har jag tänkt några veckor framöver prova att försöka utesluta potatis, pasta och ris helt och hållet ur min kost, för att se om detta kan påverka svullnaden över magen något. Även här lyssnar jag dock så klart också på kroppen. Blir jag tröttare o tappar energi och om det påverkar min träning negativt, kommer jag införa det igen. Men jag tänkte prova några veckor iaf.

Åh vad det är frustrerande att huvudet vill så mycket mer än kroppen klarar av. Jag vet att det inte är mer än tre månader sedan jag gjorde en stor bukplastik, och jag vet att det är väldigt kort tid. Jag vet även att det inte var mer än drygt 1,5 månader sedan jag så smått började träna igen efter nästan 8 v träningsstopp, och det tar tid att träna upp konditionen och styrkan igen efter ett träningsstopp, särskilt när träningsstoppet beror på en stor operation. Men huvudet vill ju SÅ mycket mer! Jag vill känna mig och vara stark och smidig NU!

Jag vet att jag ska vara glad över att jag ändå klarar av att träna så pass mycket som jag gör redan nu, bara tre månader efter operationen. Och tro mig, det ÄR jag! Jag är väldigt tacksam över detta. Jag vet att det inte är alla som klarar det. Jag tränar styrka på gymmet en gång i veckan, och klarar av rätt tunga tyngder redan. Nu kör jag ingen magträning alls ännu, men ändå. Jag märker ju att jag inte är lika stark som förut ännu, jag klarar av nästan lika tunga tyngder som innan op, men det är helt klart jobbigare.

Och jag tränar löpning två gånger i veckan.

Jag KAN nästan springa i samma tempo som innan operationen. Inte riktigt ännu, men bra nära. Men jag kan inte springa i det tempot mer än max 2-3 km. Sprang 4,5 km i ganska nära mitt gamla tempo nästan hela rundan, för några dagar sedan. Men då var jag också så trött så jag mådde illa den sista kilometern. Hade rundan varit en halv kilometer längre hade jag nog tusan fått ställa mig i diket och spy.. Så nej, dem hastigheterna klarar jag inte av ännu. Inte utan att må dåligt iaf. Och det är SÅ frustrerande för att jag VILL ju så gärna kunna springa i det tempot o snabbare NU!!

Igår sprang jag en runda på 6,5 km i ett 7 min tempo (6,48-7,09 min/km). Detta är långsamt jämfört med hur fort jag sprang innan operationen, ändå var jag jättetrött och mådde lite småilla den sista kilometern. Så mao om jag ska springa mer än 4-5 km utan att må dåligt, får jag hålla typ ett 7,30-7,40 min tempo. FRUSTRERANDE!!!!

Ännu en gång vill jag påpeka (för att ingen ska bli irriterad över att jag gnäller över detta eller ta illa upp) att jag VET att jag klarar mer än många kan bara tre månader efter en så här stor operation, och jag VET att jag ska vara tacksam över att jag ändå klarar av så här pass mycket redan, att det inte är alla som klarar det. Men nu jämför jag bara med MIG SJÄLV, och jag ÄR väldigt tacksam över att jag ändå klarar så här pass mycket. Jag vet även att det är jättebra att klara av så här mycket träning bara tre månader efter operationen, att tre månader är väldigt kort tid. Men det är ändå SÅ frustrerande när huvudet vill så mycket mer. Nu. Direkt. Ja, benen vill också mer.. Det är bara resten av kroppen som inte riktigt är på samma bana. hehe   
Ännu. Jag vet ju att det kommer.

Tålamod, tålamod, tålamod, och lyssna på kroppen. JAG VET! Men åh vad jag vill! Nu!     

Tror att jag är lite stressad också över vetskapen att det inte är mer än tre månader tills jag ska springa Göteborgsvarvet, dvs 21 km. 2,1 mil! Har frågat mig själv flera gånger så här i efterhand vad jag egentligen tänkte på när jag anmälde mig till Varvet, att jag borde ha väntat med det till 2017. Men, samtidigt så vet jag ju också att mycket kan hända på tre månader, och jag får "ta det för vad det är" sas. Jag får fokusera på att försöka ha roligt och att ta mig runt, i stället för att fokusera på att få en bra tid, och tänka att det faktiskt är helt ok att promenera delar av sträckan om jag inte klarar av att springa hela rundan. Och fortsätter jag träna och lägga på antal kilometer och antal träningspass efterhand jag känner att jag klarar av det, så VET jag att jag KOMMER klara av Varvet om tre månader. Det lär inte gå fort. Men det behöver det ju faktiskt inte göra i heller. Innan Varvet ska jag springa 10 km i terräng också, ganska tuff terräng. Detta är om drygt två månader. Är nästan mer nervös över det än över Varvet, iom att jag vet att det är en tuff terräng. Men, samtidigt gäller ju samma sak där. Det behöver inte gå fort. Det är ok att promenera delar av sträckan. Det är tom. ok att stå stilla och andas djupt o vila om det skulle behövas. Och naturen där gör det SÅ värt det! Fördelen med att det inte kommer gå så fort är ju att jag kan njuta av den vackra naturen mycket mer!     

Öva på mitt tålamod. I know. Och vara tacksam o glad över att jag ändå klarar av att träna. I know.     

Tiden går fort, det har redan gått snart en vecka sedan vi kom hem från Sälen.

Vi steg upp kl.03:00 natten till sönd den 24/1. Förberedde lite frukost och kaffe att ha med oss i bilen, och gick sedan o väckte barnen. Mira var lite svårväckt till vi sa "vi ska ju åka till Valle!". Då bokstavligen studsade hon upp ur sängen. haha    (sen att hon är rädd för Valle när hon väl träffar honom är en annan sak.. hehe)

Resan upp är lång och ganska tråkig, men det gick bra ändå. Fördelen med att köra mitt i natten är att barnen är för trötta för att bråka med varandra och där är nästan ingen trafik ute på vägarna.   

Vägarna upp var bra, och vi var framme i Sälen redan vid 14:00 tiden. Checkade in och packade ur bilen, sen gick vi ut till backarna. Detta är första året vi åker skidor redan på söndagen.

På måndagen började båda barnen i skidskola. Dem började kl.09:20 båda två trots att dem inte var i samma grupp. Även om det är tråkigt att behöva stiga upp tidigt för att skicka dem på skidskola redan 09:20 fungerade det väldigt bra hela veckan. I o med att vi var ute i backarna eller var på deras lekland hela dagarna så blir man trött väldigt fort på kvällarna. Så vi kom aldrig i säng senare än 22:30 hela veckan. Så då är det lättare att komma upp i tid på morgonen och slippa stressa. Dessutom bodde vi precis utanför där skidskolan är, så trots mycket kläder o tunga pjäxor tog det inte mer än två min att ta sig från stugan till skidskolan.   Perfekt!

Milo har varit lite svårövertalad dem andra åren, har inte riktigt velat lära sig åka skidor. Eller, jag tror det handlar mycket om en mognadsfråga också, när det gäller honom. Dem andra åren har han inte varit med på hela lektionerna i princip någon dag. Mira gick i skidskola för första gången förra året, och hon fastnade för det direkt. Har svårt för att lära sig att bromsa, men hon tycker åtminstone att det är väldigt roligt.   Dessutom tycker hon det är roligare ju fortare det går, så tror faktiskt knappt att hon ens VILL bromsa... haha   

I år gick det i alla fall mycket bättre för Milo i skidskolan. Det var bara första lektionen som han inte orkade/ville vara med på hela lektionen, men han var ändå med i runt 40 min (av 75 min). Men resten av veckan var han med på hela lektionen. Han gör inga jättestora framsteg jämfört med många i hans grupp, men han gjorde små framsteg varje dag. Och det är ju det viktigaste, och vi var båda väldigt stolta över honom och berömde honom jättemycket varje dag. Dem två sista dagarna i skidskolan var det tom. så att han blev riktigt duktig på att bromsa, något han har haft väldigt svårt för att lära sig. Tack vare skidskolan och massa beröm från oss varje dag tror jag faktiskt tom. att han nu äntligen börjat tycka att det är roligt. Han föredrar fortfarande att leka i snön framför att åka skidor, men han kom själv flera gånger under veckan och sa till Fredrik att han ville åka skidor med honom. Och ett par dagar efter att vi kom hem från Sälen sa han till mig att nästa gång han fyller år önskar han sig egna skidor och pjäxor. Så det går verkligen framåt! I like!!   

För Mira gick det också bra. Hon var med på hela lektionen hela veckan och tyckte det var jättekul. Har som jag skrev ovan svårt för att lära sig bromsa, men det hade ju Milo också, så tror att det är ganska vanligt o inget konstigt. Men hon åker upp för knappliften själv och tycker det är roligare ju fortare det går. Och varje gång hon trillade började hon asgarva i stället för att gråta.. haha   

Fredrik tog med henne upp i ankarliften varje dag, men inte enda upp så klart. Så länge hon inte kan/vill bromsa och inte riktigt kan åka skidor själv, vågar vi inte ta med henne enda upp. Men prata om att hon VILL! Ena dagen blev hon fly förbannad på Fredrik för att han hoppade av med henne en bit upp i backen. Hon ville ju enda upp till toppen! När Fredrik då sa att han inte vågade ta med henne enda upp till toppen sa hon "men pappa, jag kan hålla dig i handen!". haha Älskade unge!     

Veckan i Sälen var som alltid härlig och mysig. Får erkänna att det blir en hel del onyttigheter som alkohol och godis/chips, men det kan det vara värt. Är bara på skidsemester en gång om året och det är ju en semester som man rör mycket på sig. (det blir mycket av den varan på sommarsemestern också ska erkännas, men vad f*n är det semester så är det      Och det är ju endast på semestern man lever detta liv. Reserande veckor på året lever vi faktiskt rätt bra. Så inget dåligt samvete här inte!) Och vi är som sagt väldigt rörliga båda två när vi har semester. Är ute med barnen mycket o springer efter dem, och vi har båda börjat ta med oss löparkläderna när vi är på semester, så det brukar bli en o annan löprunda också.  Förra året var första gången jag hade med löpkläderna till Sälen (har haft med löpkläderna -och använt dem - på sommarsemestern i ett par-tre år nu), men då blev det dock ingen löprunda på hela veckan. Men i år fick jag till en löprunda iaf.    Inte så lång (4 km) och inte så jättesnabb runda (halt och mycket snö - jobbigt o tungt att springa), men dock så blev den av. Hade det inte varit så halt o så mycket snö hade jag kunnat springa en mycket längre runda. Det var riktigt skön luft att springa i.    Så löpkläderna åker definitivt med på skidsemestrarna även i fortsättningen. Får väl försöka ha som mål att jag ska få till TVÅ löppass ist för bara ett, nästa gång.   

En av dagarna åt vi på restaurangen "Lammet och grisen" för första gången. En mycket fin restaurang med lite lyxkänsla. Maten var riktigt god, men priserna.. Jisses! Tur man inte äter där så ofta... Svindyrt!   Tror inte att vi kommer äta där fler gånger faktiskt. Som sagt, maten var jättegod, och där var väldigt mysigt. Men man var minst sagt fattig när man gick därifrån..

Åkte hem i söndags, kom ifrån stugan redan vid 09:00. Så tidigt har vi nog aldrig kommit därifrån.. hehe    Hemfärden var inte fullt lika lugn som vägen dit. Mer trafik på vägarna och piggare - men bråkigare, barn.. Gjorde en välbehövlig paus hos en "internet väninna" till mig när vi kom till Stenungsund vid 15:00 tiden. Mycket trevligt att få träffa dig Cecilia.    Var hemma vid 19:30 tiden och SÅ skönt det var att komma hem. Både att komma hem, och att komma hem i hyfsad tid. Dem andra åren har vi inte varit hemma förens någon gång mellan 21:00/22:30. Packade (för första gången) upp allt redan samma dag vi kom hem. Annars brukar väskorna stå halvt ouppackade i ett par-tre dagar efter att vi kommit hem. Minst.. hehe   

Är glad att vi valt att ta semester på måndagen också. För att även om vi kom hem och i säng i hyfsad tid på söndagen, så var man ändå rätt trött på måndagen, plus att jag hade MYCKET tvätt att ta hand om.

Ställde mig på vågen i måndags. Oups.. +2,3 kg på en vecka... hehe    Men sådan tur är så var det mesta vätska. Ställde mig på vågen igen idag; -1,3 kg sen i måndags.    Så har ju fortfarande 1 kg plus att dra på sen innan semestern, men det är jag snart av med. Har skött kosten jättebra hela denna veckan, och har fått till både ett gymbesök med löpning och styrketräning, och ett löppass i snabbt tempo, denna veckan. Och planerar att få till ett gymbesök o minst ett löppass (helst 2-3 st) även nästa vecka. Även om det iofs kan bli lite svårare nästa vecka då Fredrik jobbar kväll. Men gymbesöket kan jag ta på månd innan Fredrik börjar jobba o jag är ledig, ett litet löppass hinner jag med på tisd efter jobb innan jag hämtar barnen, och ett lite längre löppass kan jag ta inne i Landskrona efter att jag varit inne och klippt mig (är lediga båda två då).    Det går om man vill! Nu KÖR vi!!

Det var visst ett par veckor sen jag bloggade sist. Trodde dock att det var längre än ett par veckor sedan, då tiden går så fort.

Egentligen har det väl inte hänt så värst mycket sedan jag bloggade för ett par veckor sedan. Kämpar fortfarande med min vikt. Eller kämpar är väl kanske inte riktigt rätt ord då jag inte jobbar så jättehårt med den som jag nog egentligen hade kunnat. Men jag jobbar fortfarande med den. Gick upp runt 1,5-2 kg under julen och har ännu så länge blivet av med ca 1 kg av dem. Har vägt 60 kg blankt två veckor på raken nu. Mitt mål är att väga runt 56-57 kg. Men så länge jag fortfarande är nöjd med själva "magformen", vilket jag är större delen av dagarna, svullnar fortfarande upp lätt, så har jag inte så bråttom. Men att jag svullnar upp lätt vet jag beror mkt på operationen. Och nöjd är jag som sagt (större delen av dagen), men där är fortfarande lite kvar att jobba på. Jag VET, inte bara med figuren men även med huvudet. Men, har ju som jag nämnt tidigare ett mål både med min träning o vikt, så därför fortsätter jag kämpa på. För att om inte nå, så komma så nära mitt slutmål jag bara kan. Och det tycker jag faktiskt att jag ska ha lite "cred" för, att jag inte ger upp o slutar jobba bara för att jag lyckats bli normalviktig och fått bort mitt bukhäng, att jag inte ger upp min dröm o "bara är nöjd". Jag har ett ganska tydligt mål för mig själv, och så länge jag tycker att det är roligt och mår bra, kommer jag fortsätta jobba mot mitt mål oavsett vad alla "våg hatare" säger.      Sen kan jag ju tillägga för att undvika eventuella missförstånd o sura miner, att det är absolut inget fel i att "bara vara nöjd". Men JAG vill vara mer än bara nöjd. JAG vill vara HELT nöjd!

Har satt som mål att nå mitt viktmål till innan semestern, dvs till juli/aug. Detta innebär 3-4 kg på 6-7 månader. Så som sagt, jag har inte så bråttom. Jag har väl egentligen ingen direkt bestämd exakt målvikt i heller, jag får helt enkelt se hur magformen ändras efterhand jag kan börja träna magen mer. Ska börja med lite magstyrka om drygt en månad, och när jag väl kommit igång med det är det mycket möjligt att magen formar sig så fint att jag känner att jag inte behöver gå ner mer än 1-2 kg om ens det. Tiden o formen får visa helt enkelt. Men 56-57 kg är en riktlinje iaf, skulle man kunna säga. (till min längd skulle jag tom. kunna väga under strax 50 kg enligt viktväktarna mfl, men det är alldeles för lite enligt mig. Just saying..   )

Jag började träna lite mer, och mer regelbundet för ett par/några veckor sedan. Har tränat tre gånger i veckan dem senaste 3 veckorna; ett styrketräningspass och två löppass i veckan. Vågar ännu inte mig på att träna magen, så när jag tränar styrka tränar jag bara ben, armar o rygg. Men allt sitter ju ihop sas, så magen blir ju lite tränad även när jag bara tränar ben, armar o rygg. Men jag lägger ingen styrka direkt på magen ännu. Jag ska inte börja med riktigt hård o tuff träning för hela kroppen, dvs även magen, förens jag fått OK från Akademikliniken när jag varit där på min 3 månaders kontroll. Som nästan kommer bli mer 4 månaders än 3 månaders egentligen. På tisdag är det 12 v sen operationen = tre månader, men tänker man datum till datum sas, så är det tre månader den 3 febr eftersom att jag opererades den 3 nov. Ska iaf på 3 månaders kontroll den 23 febr, så det blir som sagt närmare 4 mån än 3 oavsett hur man räknar o tänker. *ler* Många säger att dem inte kunnat börja träna magen ordentligt förens det gått mer än 4 mån, så att vänta tills det gått 4 mån känns säkrast och bäst. Vill ju inte skynda fram för fort, måste ju vara rädd om min nya mage så det inte blir några efterkomplikationer bara för att jag inte kunde vänta. *ler*  Men, jag längtar väldigt mycket efter att få börja träna ATC och Box & kick igen. Men, den som väntar på något gott...

Natten till sönd åker vi upp till Sälen där vi ska vara i en hel vecka. Uppdatering kommer!

Innan jag gjorde min viktresa och fortfarande hade väldigt dåligt självförtroende var jag varken speciellt intresserad av eller hade motivation till att sminka mig, klä mig snyggt o modernt, eller att träna. Jag hade helt enkelt varken ork eller motivation till att bry mig så mycket.

Tyckte jag hade bra ursäkter. Sminka mig: tar alldeles för lång tid, jag orkar inte och jag ser väl helt ok ut utan smink också. Sminkade mig litegrand till fest bara. (ögonskugga o mascara, inte mycket mer än så) Tyckte att "om jag sminkar mig till vardags så känner jag inte mig lika fin på fester, för att då är jag ju "extra fin alltid", inget speciellt till fest då".

Klä mig snyggt o modernt? Mja.. Tycker inte att tuffa o moderna kläder sitter snyggt på mig, klär mig hellre "bekvämt o fint". Att tuffa o moderna kläder för det mesta är minst lika bekväma tyckte jag inte då eftersom att jag pga att jag inte tyckte om min kropp o hade dåligt självförtroende passade i det. Och därmed kände jag ju heller inte mig bekväm i det.

Träna? Roligt, men jobbigt. Roligt att träna tillsammans med någon, men inte ensam. Och hade/har i princip aldrig någon att träna med. Och konditionen var det inte mycket med. Och har man ingen kondition, om man mest tycker att det är jobbigt, och om man inte har någon att träna med som kan sporra en och dra med en när man inte riktigt orkar, så blir det inte mycket träning i heller.

Efter hand som kilona försvann under min viktresa så blev det plötsligt lättare att träna, och efterhand som det blev lättare blev det också roligare. Och när jag kommit igång med mer regelbunden träning fortsatte kilona rasa mycket bättre. Det blev en god spiral helt enkelt. Och när det både är rolig och lättare att träna blir det väldigt fort "ett gift" och man kan inte förstå hur man klarat sig utan det innan. Och efter ett tag kände jag också mig starkare i kroppen, och det är också en beroendeframkallande känsla.. Att känna sig stark och smidig är en obeskrivbar känsla som man vill ha mer av! Jag älskar verkligen att träna!! Jag känner mig stark och pigg efter att jag tränat. Jag mår bra och blir glad av det helt enkelt.

När jag till slut blev "normalviktig" och började tycka om min kropp och få bättre självförtroende blev det också roligare att köpa snygga, moderna och sexiga kläder. Helt plötsligt började jag ju i mina egna ögon att passa i det. Nu är det jätteroligt att köpa tuffa och moderna kläder som visar "figuren". Nu tycker jag ju om min figur, och då är det roligare att "visa upp den". Jag känner mig stolt och glad över vad jag på egen hand åstadkommit. Har ju även märkt att min resa inspirerar andra, och detta gör bara det ännu roligare att fortsätta på samma väg och att berätta om det. Att höra att jag inspirerar andra sporrar mig att fortsätta ta hand om min kropp o klä mig snyggare än jag gjorde förut.

Att det är roligt med smink är något jag kommit underfund med först nu dem senaste 2-3 veckorna faktiskt. Och detta tror jag har ett samband med att jag efter bukplastiken nu tycker ÄNNU bättre om min kropp och hur jag ser ut. Ju bättre man tycker om sig själv, ju roligare är det att ta hand om sitt utseende har jag kommit underfund med. Det är roligare att sminka mig nu när jag tycker om mig själv på ett helt annat sätt än jag gjort någonsin förut. Det är roligare att sminka mig nu när jag har självförtroende nog att våga använda lite mer färg när jag sminkar mig också. Och jag har så smått börjat bli ganska bra på att sminka mig nu också, och då är det också roligt att sminka sig.   

Självförtroende och att tycka om sin kropp gör det helt enkelt roligt att ta hand om sitt utseende på ett helt annat sätt!