Så var Lidingöloppet 2016 över. Och det gick långt över förväntan!     Förra året gick jag i mål på 4h 36 min. Hade som mål att slå denna tid, men hade inte större mål än att "hade varit roligt om jag klarar av att komma i mål på 4h 30 min, men blir jättenöjd bara jag får 1 min bättre tid". Hade inte jättestora mål o krav på mig själv mao.

Förra året hade jag som mål o plan att, pga den kommande bukplastiken, inte ta ut mig helt o hållet. Att försöka springa så mycket som möjligt, men gå upp för alla backar. Detta med backarna höll jag stenhårt på. Gick verkligen upp för ALLA backar. *ler*

I år hade jag som plan o mål att våga ta ut mig lite mer än förra året men ändå fokusera på att hitta ett lugnt och skönt tempo (skulle ju ändå trots allt springa 3 mil) och att försöka springa upp för dem lättare backarna.

Hittade ett lagom tempo rätt fort, men till o från gick det inte att springa alls pga att där var så mycket folk i spåret. Följde min plan och sprang upp för dem lättare backarna (eller joggade lätt, rättare sagt), och gick upp för dem lite tuffare. Sedan sprang jag ner för alla nerförsbackarna. "Som en gasell" som Fredrik sa.. hihi    Fredrik startade 10 min efter mig, men kom i kapp mig efter runt 12-13 km. Efter att han hunnit ifatt mig hade vi sällskap till o från. På raksträckorna o backarna (dem lättare, dem lite tuffare gick han också uppför) sprang han ifrån mig till o från, men sedan när vi kom till lite tuffare backar kom jag ikapp honom igen för att sedan springa förbi honom i nerförsbackarna. Han har tyvärr fått problem med sina knän vilket gör att han inte klarar av att springa så fort nerför backarna, vissa backar inte springa alls. Medan detta är min styrka. Jag klarar av att "släppa helt" och springa nerför i hög hastighet och ändå ha kontroll över benen. Vi skiftades om att springa förbi varandra helt enkelt.. haha   

Dem sista 3 km bestämde vi oss för att ha sällskap och springa in i mål tillsammans. Och det var rätt skönt för att aldrig har 3 km känts så långa! Är glad att jag hade Fredrik som puschade mig i slutet, för att dem sista 5 km hade mitt "pannben" börjat tryta rätt bra pga trötthet och ont i låren o höfterna. Vi skulle springa in i mål tillsammans, men kanske runt 100 m innan mål kom tävlingsdjävulen över mig o jag började spurta (så mycket jag orkade) för att komma över målsnöret före honom.. hehe      Tror jag kom över målsnöret ett par sekunder före Fredrik.   

Kom i mål, tog emot medaljen, tittade på klockan och TJÖT av glädje! 4:04:20!!! Ofattbara 30 MINUTER snabbare än förra året!!! LÅNGT över min förväntan för vad jag trodde att jag skulle komma i mål på! Jag kände under i stort sett hela loppet att jag skulle klara av att slå min tid från förra året med säkert 5 min, för att det kändes mycket bättre i kroppen än förra året. Men att jag skulle slå min tid med hela 30 min trodde jag verkligen inte!! Det hade jag inte ens vågat hoppas på. Så gissa om jag kände ett segerrus!!   

Att jag var i bättre form i år än förra året kände jag även på kroppen efter att jag kommit i mål. Hade så klart ont lite överallt när jag kom i mål även i år (mina lår hatar fortfarande mig), men inte alls lika mycket som förra året. Hade lite fler km i benen inför detta årets LL, och det märktes.

På nästa Lidingölopp tänker jag sikta på SUB 4    (under 4h) Om det sen blir nästa år (om jag får bestämma) eller nästa igen.. Det får vi se, men nästa gång jag ska springa detta loppet så blir detta mitt mål.   

Jag säger att jag tror, för att som man säger så ska man "aldrig säga aldrig".. Jag känner så här nu, men det kan ju komma att ändras... Jag tror att jag fattat ett beslut gällande lopp.. Och det är att efter Lidingöloppet och Göteborgsvarvet (maj 2017) ska jag sluta springa långdistanslopp. Jag tänker hålla mig till 5-15 km lopp.

Varför?? Undrar kanske många nu. Tycker du inte det är roligt? Jodå, absolut. Men jag känner att långdistanslopp tar alldeles för mycket på kroppen, min kropp är nog egentligen inte riktigt gjord för att springa distanser på 20-30 km. Absolut, den HADE kunnat vara det, om jag lagt ner ännu mer tid på träningen och om jag ätit ännu bättre än jag gör nu (kost och träning går rätt mycket hand i hand). Men jag känner att jag inte riktigt har den tiden, motivationen eller orken, att lägga ner mer tid på träning och kost än jag redan gör. Som det är nu, med den mängden träning jag får ihop, tycker både jag och kroppen att det är roligt fram till runt 15 km. Efter det är det mest bara kämpigt. Fortfarande roligt till viss del när jag springer lopp som är längre än 15 km, tack vare publikstödet, medtävlanden o arrangemanget i sig. Men till fritids.. I princip bara kämpigt. Tyvärr. Nästan lite som ett "måste" för att jag "måste få in distansen i kroppen för att klara det o det loppet jag anmält mig till". Och så ska det inte vara. Löpning ska inte vara ett måste. Löpning ska vara roligt, något man gör för att man mår bra av det.

Så länge jag anmäler mig till lopp som är längre än 15 km känner jag att jag måste få in pass på mer än 15 km egentligen mycket oftare än jag får in i dagsläget. Inte för att jag har några direkta tidskrav på mig när jag springer lopp, men samtidigt vill jag ju ändå kunna känna att jag kan springa åtminstone lite snabbare än "snigelfart", och jag vill helst ta mig runt utan att få alldeles för jäkla ont i varenda led.

Men anmäler jag mig då bara till lopp som är runt 10 km, så känner jag att jag inte har några direkta krav öht när det gäller träningen, då jag vet att jag klarar av den distansen utan problem med den mängden träning jag får till idag. Och dessutom tycka det är ROLIGT hela tiden och inte behöva tänka att jag MÅSTE springa si o så långt nu för att det o det loppet börjar närma sig. Inte behöva känna några träningskrav helt enkelt. Och på distanser på 5-15 km känner jag dessutom att jag har chans att få mycket bättre "PB" än jag någonsin kommer kunna få på långdistanslopp. Jag gillar utmaningen att springa mer än 15 km, men egentligen tycker jag att det är mycket roligare att kunna springa snabbt. Jag känner mig mycket mer nöjd och euforisk när jag kommer i mål efter ett lopp med känslan att "idag kände jag mig riktigt snabb!" Den känslan har jag hittills iaf, aldrig fått på loppen som är 20-30 km. Visst, känlsan "YES!! Jag klarade av att springa över två MIL!!!" är också rätt najs..    Men med tanke på att jag hittills inte klarar av att springa så långt utan ett par "promenadpauser", är känslan på dem kortare loppen, "idag kände jag mig stark o snabb", MYCKET härligare!   

Och då är det ju bättre att satsa på denna sortens lopp ist, eller hur?   

Dock så är där ett långdistanslopp jag känner att jag gärna springer fler gånger, inte 2-3 år på raken, men kanske var annat - var tredje år eller nåt? Är Lidingöloppet. Lidingöloppet är långt och väldigt krävande med alla dess backar, men väldigt roligt och vackert! Jag hoppas även kunna springa Österlen springtrail 21 km någon gång pga dess helt fantastiska natur och tekniska men roliga terräng. Hade planer på att anmäla mig till det nästa år (april), men åtminstone som det känns just nu, är jag inte i tillräckligt bra form för att klara av det i april månad. Kanske 2018?

Så, HELT och hållet lär jag nog inte lägga långdistanslopp på hyllan eftersom att där ju faktiskt finns ett par långdistanslopp som är riktigt vackra och roliga. Men, jag ska inte anmäla mig till mer än max ett långdistanslopp om året, och troligtvis inte varje år. Ett långdistanslopp var annat-var tredje år räcker gott o väl! Där i mellan; kortare lopp där jag har chans att känna mig stark o snabb! Och känna att jag har ROLIGT innan, under tiden o efter loppet!

En vecka kvar på semestern. Som alltid är det med blandade känslor semestern så smått börjar närma sig sitt slut. Oavsett hur lång semester man har så tror jag att dem flesta känner när den börjar gå mot sitt slut att det både ska bli skönt att börja jobba igen o komma in i lite mer normala rutiner o träffa sina arbetskamrater igen, men att man hemskt gärna hade kunnat tänka sig en veckas semester till.   

Har haft en bra semester som alltid, även om vädret lämnat en del att önska detta år. Men några varma och sköna dagar har vi ju fått, framför allt har vi ju fått bättre väder än dem som hade semester i första perioden. Och, oavsett väder har det ju varit skönt och behövligt med lite ledigt tillsammans med familjen.     

Vi hade planerat lite dumt till att börja med.. Hade bokat campingplats från sönd 24/7. Hade inte en tanke på att jag ju jobbade den helgen o inte skulle gå på semester förens månd 25/7.. Kom inte på det förens några veckor efter att vi lämnat in semesteransökningarna o dem redan godkänts. Chansade och lämnade in semesteransökan om den helgen ändå, i efterhand, men fick den avslagen. Började försöka hitta någon att byta pass med. Men runt den helgen är där inte så många som varken kan eller är så sugen på att byta. Eftersom att vi jobbar var annan helg så är det ju inte helt lätt att hitta någon som är villig att byta helg egentligen någon gång under året. Men så ringde Fredrik campingen och frågade när incheckningen stängde, och det visade sig att man kunde checka in enda fram till kl.23:00 Så även om jag skulle jobba till kl.14:00 hade vi hunnit ändå, bara det att vi kommit upp väldigt sent. 40 mil med husvagn tar ju sin lilla tid att köra.. Så jag la in om att få lite kompledigt ist, från 11:30, och hoppades att det skulle bli godkänt. Och jodå, det fick jag!    Så jag var hemma runt 12:00, tror klockan var runt 13:00 när vi kom i väg, och sedan var vi framme vid 18:00/18:30.

Första veckan var vi i Strömstad, på Daftöland. Rekomenderar den campingen starkt om man har barn! (www.dafto.se) Dem första dagarna var vi där själva med barnen. Var inne i Strömstad en dag och strosade omkring och köpte med oss färska räkor o färsk lax hem. Övriga dagar gjorde vi egentligen inte så mycket mer än att njuta av semestern och vara inne på Daftöland. Jag hade en "löpdejt" med en väninna från Lonesome runners på tisdagen. Hon bodde i en stuga runt 6,5 km längre bort, så jag cyklade dit, sedan sprang vi en runda på runt 5,5 km tror jag rundan landade på. En mycket trevlig runda med varierat underlag, och det var riktigt trevligt att träffa henne. Vi har haft kontakt på Fb rätt länge, men aldrig tidigare träffats.
På torsdagen kom våra vänner Nicklas o Helene o deras barn upp, och campade tillsammans med oss fram tills på söndagen, då vi körde vidare upp mot Orsa, och dem körde hemåt.
Jag lyckades för övrigt få till ett löppass även när Nicklas o Helene var med oss. Steg upp lite tidigare ena dagen, och sprang en runda på 9,6 km och kom tillbaka lagom tills vi skulle äta frukost tillsammans vid 09:00 tiden.   

Orsa var en mysig och trevlig camping med en stor o lång grund sjö. Tyvärr var det inte något direkt badväder i princip någon dag när vi var där uppe, men tillräckligt varmt för att ta ett snabbt dopp ett par dagar iaf.   Jag tog mitt första sk. "sprada" när vi var där, och kom underfund med att det var riktigt skönt.      Sprada är en förkortning på "springa+bada" kan man väl säga.    Fick till två "sprada pass", det första på 8 km och det andra på 10 km. Sprang mao mig varm o ganska svettig, och när jag kom tillbaka tog jag bara av mig skor, strumpor och tröja (och flipbelt med mobilen i så klart), och gick ner i sjön och doppade mig med trosor, tights och sport-bh.     Hur skönt som helst!   

Gjorde lite en dags utflykter när vi var i Orsa, till Mora, Rättvik, Nusnäs o Sälen. I Mora strosade vi mest bara omkring, och så klart var man ju "tvungen" att titta på och ta foton på Vasalopps målgången.    Rättvik strosade vi också bara omkring i, och tog en fika. En väldigt trevlig o mysig stad. I Nusnäs gör dem dem berömda Mora hästarna, så där köpte vi så klart oss vars en Mora häst. En vit till oss, Milo valde en grön, och Mira en rosa. Barnen fick även måla vars en Morahäst själv.   Sälen åkte vi till bara för att vi ville se hur det ser ut där på sommaren. Har ju bara varit där på vintern. Det kändes lite märkligt att se backarna helt gröna ist för vitklädda.    Kan hända att det är mer välskött där i vanliga fall, men när vi var där var det inte speciellt välskött enligt oss. Men det ser man ju inte när man är där på vintern och det är flera dm snö överallt. Oavsett så var det roligt att få uppleva kontrasterna.   

Kom hem i söndags kväll, trötta efter många timmar i bilen. Har runt 72 mil från Orsa..

I tisdags var vi bjudna på middag tillsammans med mina föräldrar till min faster. Hade en mycket trevlig kväll. Vi åkte dit med husvagnen för att slippa köra hem sent på kvällen, och för att kunna dricka lite öl och vin båda två. Vi körde ner några timmar innan vi skulle vara där, och lämnade barnen hos mina föräldrar, och gav sedan oss ut på en löprunda tillsammans. Dem två sista gångerna jag varit ute och sprungit har jag känt mig trött och lite "stum" i benen. Haft lite småbekymmer med vänster knä också. Gillar det inte alls!     Men det kändes iaf bättre när jag sprang i tisdags, än vad det gjorde när jag sprang dagen innan, i måndags. I tisdags var det mest energin som spökade för att jag ätit alldeles för dåligt innan löpturen. Men något skumt är det med knät, för att jag kände av det rätt mycket i torsdags också på Box & kick passet. Smärtade till lite när vi gjorde "övningar" som på något vis belastade knät. Ska ge mig ut på en löptur imorgon, då har det gått 6 dagar sedan jag sprang sist. Får hoppas att det inte känns något i knät då, så att det bara varit något tillfälligt som avhjälpts med lite vila. Har verkligen inte tid att få någon knäskada nu så här nära Lidingöloppet!   

Igår var vi bjudna till mina föräldrar för att fira mammsens 65 års dag. Hade en mycket trevlig kväll med besök på Kinarestaurang och sedan tårta och "gottebord" hemma hos dem. Hade med oss husvagnen även denna gång, och var hemma vid 13:00 tiden idag.

Imorgon inleds sista semesterveckan, och som det ser ut just nu har vi inga direkta planer förens på lörd, när vi ska fira Fredriks 35 års dag. Fredrik fyller år på onsd, så då blir det lite kaffe o kaka på kvällen, som det ser ut just nu bara med Fredriks föräldrar. Milo börjar även skolan på onsd. Vår "lilla" kille börjar bli stor och börjar 1:a klass på onsd! Hur gick detta till egentligen? *skrattar* Tror inte Milo riktigt förstått det ännu, att han ska börja 1:a klass på onsd. Han vet ju om det så klart, men tror inte det känns fullt lika stort för honom som för oss. Han ser mest bara fram emot att få träffa sina klasskompisar igen.     Så lite planer har vi så klart nästa vecka, men inte mer än detta. Annars blir det nog mest bara att njuta av sista semesterveckan.

Tidigare år har jag inte haft några direkta ambitioner att "försöka träna si o så många gånger under semestern eller att försöka äta o dricka åtminstone hyfsat bra". Dem enda ambitioner jag haft har varit att försöka få till åtminstone ett löppass i veckan. När det kommer till kost o dryckesintag har jag lagt det helt på hyllan. Har tänkt och kännt att när det är semester ska man njuta fullt ut och inte tänka så mycket på vad man stoppar i sig.

Detta år hade jag från början i princip som enda ambition att jag inte skulle gå upp lika mycket som förra sommaren (4 kg), och helst inte mer än 3 kg. Hade även som ambition att försöka få till två löppass i veckan. Att inte gå upp mer än 3 kg sket sig redan efter 2 v med husvagnen.. haha    Ställde mig på vågen i måndags, dagen efter att vi kommit hem från husvagnssemestern. +3,2 kg på 2 v.. Oups...     

Så efter det tillkom ambitionen att nu dem två sista veckorna ska jag försöka tänka på vad jag stoppar i mig. Äta o dricka gott, men med lite måtta. Och nästa vecka inför jag total alkoholstopp månd-torsd, samt att fortsätta försöka tänka på vad, men framför allt hur mycket, jag stoppar i mig. Njuta av semestern kan jag ju faktiskt göra ändå.    Och, jag mår faktiskt bäst när jag äter bra och rör mycket på mig.

Till något helt annat så är det nu inte mer än 6 veckor till Lidingöloppet. Hade behövt få till åtminstone ett långpass på runt 2 mil innan dess, men har så svårt för att hitta motivation till att ge mig ut på ett så långt långpass ensam. Därför blir mina långpass oftast inte mer än max 1,5 mil. Lidingöloppet är 3 mil. I en jäkla massa backar.. Fick till ett pass på 21 km ensam för en månad sedan, och kände mig sjukt stolt över mig själv efter det, att ha klarat av att springa så långt ensam.   Skulle behöva få till den rundan åtminstone en gång till nu innan Lidingö som sagt.. Och en dag nästa vecka hade passat perfekt eftersom att vi ju då är hemma båda två hela dagarna. Vågar nog inte planera in ett så långt pass redan imorgon, med tanke på hur det känts i knät dem sista dagarna. Så imorgon får det nog bli en 5-6 km lugnt "pröva knät pass", och sedan om det känns bra i knät, ge mig på 2 mils rundan på onsd medan Milo är i skolan. Japp. Det får bli denna veckans ambition! Det ultimata hade varit om jag lyckats få till ett 2 mils pass nästa vecka, sedan ytterligare ett två veckor innan loppet. Lyckas jag med detta BORDE jag kunna ha ganska goda chanser att slå min tid från förra året. Förra året sprang jag inte mer än som längst 16 km tror det var typ en gång, innan loppet, och jag tog det medvetet lugnt på loppet. I år har jag nu när jag tänker efter redan nu sprungit över 2 mil två gånger innan Lidingö.. Sprang ju Göteborgsvarvet i maj (= 21 km), samt att jag ju då sprang 21 km för en månad sedan. Så lyckas jag då få till två 2 mils rundor till innan Lidingö, samt att detta år har jag inga direkta anledningar att medvetet ta det lugnt, så om inget oförutsätt (som att mitt knä fortsätter bråka   ) händer SKA jag minsann kunna slå min tid från förra året! Det är mitt mål iaf!

Det var ett tag sedan jag uppdaterade bloggen nu. Har inte riktigt haft ork och motivation. Får ju tyvärr rätt sällan några kommentarer på mina inlägg, så då är det inte lika kul att blogga. Men jag vet ju att jag har vänner som trots allt läser min blogg, så får väl göra ett litet försök att bättra mig..   

Det var ca en månad sedan jag uppdaterade bloggen sist. Sedan dess har väl egentligen livet rullat på i samma "gamla spår". Dvs jag jobbar, umgås med familjen, tränar, kämpar med vikten o kämpar med hur jag ser mig själv i spegeln.

På jobb går det som vanligt, jag trivs fortfarande, men dem 3-4 sista veckorna har jag bara längtat efter att få gå på semester. Det är nackdelen med att ha sen semester. När man ser "alla andra" gå på semester o lägga upp en massa härliga semesterbilder känns sommaren sååå lång för att då vill man själv också gå på semester. Och sedan när det börjar närma sig, så är det som att kroppen o huvudet går ner på lågvarv o man blir bara tröttare o tröttare. Men fördelen med att ha sen semester är att dem senaste åren har ju inte det fina sommarvädret börjat komma igång förens slutet av juli/början på aug. Så även i år. Tycker faktiskt lite synd om dem som har haft semester nu om man ser till vädret. Dem som gick på semester för 3-4 v sen har ju haft regn mer än halva sin semester. Man kan bli "deprimerad" för mindre. Även om det så klart är skönt att ha semester oavsett väder, så just på sommarsemestern spelar ju faktiskt vädret ganska stor roll. Då vill man ju ha sol o värme så man kan bada o sola "hela" dagarna. Framför allt vill man kunna vara ute utan att frysa o bli blöt..

Nu är det i alla fall så äntligen snart dags för oss att gå på semester. Fyra arbetspass kvar för min del. Och fördelen då, med att ha sen semester är ju dels att solen och värmen så smått börjat komma tillbaka igen (äntligen!), och, sen är det rätt gött att gå på 4 veckors semester när "alla andra" kommer tillbaka och ska jobba resten av sommaren.. hehe     

I år "går skutan" först till Strömstad och Daftöland. En riktigt mysig camping med ett piratäventyrsland. Vi var där för ett par år sedan och enda sedan dess har Milo tjatat om "när ska vi till piratlandet"?   Ska vara där i en vecka. Dem första dagarna ensamma, men på torsdagen kommer ett par kompisar upp och ska campa tillsammans med oss några dagar. En dag i början på veckan har jag dessutom en "löpdejt" med en "internetvän" från Lonesome runners. Vi har pratat om att vi ska göra en "sprada" som vi kallar det i gruppen.. Dvs springa och sedan bada (o sedan springa igen).. = spr (springa)ada (bada), om nu någon hängde med.   

Efter Strömstad bär det av vidare mot en vecka i Orsa, där det bla ska finnas en vildmarkspark som ska vara riktigt sevärd. Vi pratade tidigare om att vi även skulle åka till Karlskrona o vara där 2-3 dagar, men sist vi pratade om det verkade inte Fredrik längre så inne på det, så vi får väl se. Hade varit himla mysigt iaf. Karlskrona har blivet lite av vårt "smultronställe". Älskar Karlskrona på sommaren!   

Förra sommaren lyckades jag gå upp hela 4 kg på mina 4 v semester.. Oups!      Det enda mål jag kommer ha under denna semester är att jag INTE ska gå upp hela 4 kg. Så länge vågen hamnar på under +4 kg är jag nöjd. Men njuta och äta o dricka gott, det ska jag! Jag känner och tycker att när man har (sommar)semester så ska man njuta fullt ut och inte hela tiden gå o tänka på vad man stoppar i sig o tänka på vikten. Det gör jag ju resten av året. När jag vägde mig förra veckan stannade vågen på 58 kg. Ska se vad vågen hamnar på imorgon. Hoppades på att hinna komma ner till 57 kg innan semestern, men det visade sig vara lättare sagt än gjort.. Ska väga mig imorgon, sen ska jag inte väga mig igen förens efter semestern. Ska försöka ha som mål att vara under eller på max 61 kg när semestern är slut. Så LITE ska jag försöka tänka på vikten trots allt även under semestern. Mest bara så att vikten inte skenar iväg så jag går upp ett helt kilo i veckan som jag gjorde förra semestern.

Planerna är att försöka vara duktig på att äta sallad även när vi är iväg med husvagnen. Brukar av någon anledning slarva väldigt mycket med salladen när vi är iväg med husvagnen, vilket innebär att det för att bli mätt blir att man tar mer än man egentligen borde och behöver, av det "onyttiga" (dvs potatis, pasta o ris). Så mer sallad på tallriken denna semestern! När det gäller öl o vin tänker jag faktiskt inte tänka så mycket på hur mycket jag "häller i mig". Kommer dricka som vi brukar på semestern. Det låter kanske som att vi dricker oss fulla varje dag, men det gör vi verkligen inte! Vi har ju trots allt två barn att ta hand om. Så fulla blir vi aldrig. Men det blir att man dricker mer än man gör "till vardags" när man är iväg med husvagnen. För att det är gott och trevligt.

Planerna när det gäller träningen är att försöka hålla igång något så när som vanligt. Det lär inte bli träning 3-4 dagar i veckan precis, men jag ska försöka komma ut och springa ett par gånger i veckan iaf, och jag ska försöka få till någon form av styrketräning någon gång i veckan också. Men det kommer inte bli lika mycket fokus på träningen som jag har till vardags.

Avslutningsvis på detta inlägg måste jag ju berätta att på fredag firar jag och Fredrik 10 årig bröllopsdag! Tänk att det redan gått hela tio år sedan vi sa Ja till varandra! 10 år som gifta och 15 år som par!     Mycket har hänt på dessa åren, men det enda som inte ändrats är vår kärlek till varandra ("cheesie", jag vet     ). Jag älskar denna man, min själsfrände och bästa vän, precis lika mycket nu som för 15 år sedan. På fredag har vi ordnat barnvakt så vi kan gå ut och äta tillsammans på tu man hand.   

På operationsdagen vägde jag runt 58-59 kg. Minns inte exakt. Men strax över 58 kg iaf. Sen operationen har jag pendlat mellan 59,3-60,3 kg. Har inte legat under 59 kg på lite mer än 7 månader mao. Detta har så klart känts frustrerande, men samtidigt vet jag ju att det är ganska normalt efter en så stor operation. För visst, jag har blivet av med ett halv kilo ren hud, så då skulle man kunna tro att vågen skulle visa på ett halvt kilo minus. Men, en så stor operation gör ju att man samlar på sig väldigt mycket vätska. Och, jag var ju svullen större delen av dagarna ganska lång tid efter operationen. Jag är fortfarande svullen. Men inte alls lika mycket.

Men nu äntligen, dem 3-4 sista veckorna har det ÄNTLIGEN börjat röra sig mot det hållet jag vill. Vågen har inte visat på över 59 kg på tre veckor nu. Tror det var två veckor sedan som den äntligen visade under 59 kg och sedan dess har jag lyckats hålla mig under 59 kg. Denna veckan hade jag inte förväntat mig något minus där emot. Hade förväntat mig att vågen antingen skulle hamna på samma siffra som förra veckan (58,6), eller kanske tom. att jag skulle få något litet plus. Har inte varit helt frisk på över en vecka nu. Hela förra veckan kände jag mig väldigt trött och nästan orkeslös, och hade huvudvärk och kände mig frusen till o från. Klarade dock ändå av att springa ett löppass på min snabbaste tid på väldigt länge, och jag klarade av ett ordentligt Box & kick pass. Men mellan dessa två träningspass var jag väldigt stillasittande och var som sagt inte alls i form.

I lördags började jag få känningar i halsen. Inte ont i dess bemärkelse, men något kändes inte som det skulle i halsen, som en svag värk som kommer o går kan man väl säga. I måndags hade värken i halsen blivet något lite värre, och jag var trött o småfrusen. Klarade ändå av att jobba. Hade sådan tur är en kort dag; jobbade bara till kl.12:00 När jag vaknade i tisdags (på min lediga dag) kände jag mig RIKTIGT hänging, halsen hade blivet värre, hostan hade blivet värre och jag hade nästan ingen röst. Tog mig ändå till sonens avslutning i kyrkan (som för övrigt var väldigt trevlig o fin. Dem sjöng några låtar o var riktigt duktiga!), men sedan kraschlandade jag i soffan så fort vi kom hem och har legat där sedan dess.. Ringde redan i tisdags förmiddag och sjukanmälde mig till jobb, för att jag insåg ju att i detta tillstånd skulle jag inte klara av att jobba och ju tidigare jag ringer ju lättare har dem på jobb att få in personal för mig. Låg i soffan hela dagen igår, i princip enda gången jag var uppe och rörde på mig var när jag hämtade barnen på skolan. Har legat i soffan hela förmiddagen idag också, sitter i soffan i skrivande stund också. Känner väl mig något piggare idag, men har fortfarande ont i halsen, trött och inte mycket till röst (även om den också är lite bättre idag). Så kommer stanna hemma imorgon också. Bättre att stanna hemma en dag extra och bli riktigt frisk, än att chansa och ta mig till jobb.

Känns som att detta blev lite av ett sidospår till inlägget, men vad jag vill komma fram till är att jag helt enkelt varit väldigt inaktiv hela denna veckan, ja, sen i torsdags egentligen. Och är man sjuk samlar man ofta på sig vätska, och jag har ätit en del (nåja, 2 st) glass och inte helt 100 bra kost denna veckan. Dock inga stora mängder, iofs. Så döm om min förvåning när vågen i morse faktiskt visade MINUS 0,3 kg! Vågen står alltså nu på 58,3 kg! ÄNTLIGEN börjar vågen gå mot det hållet jag vill i lite raskare takt! Visst, jag får inga monstersiffror, har väl dem sista 3 v gått ner 0,2-0,5 kg i veckan. Men med tanke på att jag ju egentligen redan är normalviktig är det väl ganska normalt att man inte gör större siffror på vågen än så, och förut har jag ju varit fast på 59,3-60,3 kg, så även om jag inte gör några monstersiffror så rör det ändå äntligen på sig på rätt håll varje vecka (hittills, sen det började röra på sig för 3-4 v sen). Målet är 56-57 kg, men även att bli starkare och snabbare i kroppen.

Något jag som avslutning på detta inlägg känner att jag skulle vilja skriva av mig om är en kommentar man får ibland nu när man är normalviktig men ändå har ett viktmål man vill nå, som man aldrig fick när man själv hade en del extrakilon. Inga namn nämnda då jag fått denna kommentar från mer än en person, och jag menar absolut inget illa med det jag vill säga. Kommentaren "man kan må bra och vara lycklig även som rund". Denna kommentar fick jag i princip aldrig när jag var överviktig. Hade jag fått den kommentaren som överviktig hade jag tagit det som att personen som sa det hade försökt få mig att inse att jag är bra som jag är även om jag är överviktig. Vilket jag ju vet att jag var, även om jag själv inte trivdes med det.
Men när jag får denna kommentar nu när man lyckats bli av med alla överviktskilon men ändå har några få kilon man vill bli av med, känns det mer som att personen som säger det känner sig lite kränkt över att jag "stoltserar" över min viktresa (för att JA, jag är väldigt stolt över min viktresa, vilket jag faktiskt tycker att jag har rätt till att vara), som att jag på något vis skulle vara taskig mot alla som är överviktiga, som att jag när jag visar hur stolt jag är över min viktresa försöker tala om för alla som är överviktiga att "jag är bättre än dem och att om man är överviktig kan man absolut inte må bra och vara lycklig".

Så är det ABSOLUT INTE!!!!! Jag har A-L-D-R-I-G sagt att man inte kan må bra och vara lycklig när man "är rund".

J-A-G mådde inte bra, JAG mådde dåligt varje gång jag tittade mig själv i spegeln, JAG tyckte inte att några kläder satt bra på mig. Att JAG inte mådde bra eller trivdes i min kropp betyder verkligen inte att jag tror att alla andra som är överviktiga känner likadant?? SJÄLVKLART kan man må bra och vara lycklig även som överviktig. Bara det att JAG var inte det. Jag var lycklig på många sätt och vis, men inte i min egen kropp, inte av det jag såg i spegeln. Det jag skriver o lägger upp i min blogg, på min Fb sida och på Instagram är vad JAG mår bra av och är stolt över. Jag lägger även upp det för att, som jag sagt flera gånger, jag hoppas på att kunna inspirera dem som är överviktiga OCH INTE MÅR BRA AV DET OCH VILL BLI AV MED SINA ÖVERVIKTSKILON!! Är du överviktig och mår bra av det och trivs som det? JÄTTEBRA!! Jag är genuint glad för din skull för att du klarar av något JAG inte klarade av när jag var överviktig. Du klarar av att titta i spegeln och känna dig glad och nöjd över det du ser, trots att du vet med dig själv att du egentligen har några kilon för mycket. Du klarar av att känna "so what att jag har några överskottskilon, jag mår ju bra o är lycklig". Detta klarade inte jag av. Därför började JAG min viktresa, därför är JAG glad o stolt över att jag klarade av det. Och jag vet även att där är många som är överviktiga och inte trivs med det, som inte mår bra av det, men precis som jag själv i MÅNGA år, varken hade rätt ork eller motivation till att klara av att ta tag i det. Det är dessa personer jag försöker nå fram till! Inte till dem som redan är normalviktiga, inte till dem som är överviktiga och trivs bra med det. Ni är ju redan där ni vill vara. VAR STOLT över det! För att det är jag nu. Nu när jag är där jag vill vara. Men, att man är där man vill vara behöver inte betyda att man är helt 100 nöjd, det behöver inte betyda att man inte längre har några mål att sträva efter. Jag är, jämfört med för några år sedan, där jag läääänge drömt om att vara. Men jag har fortfarande en bild i huvudet hur jag vill se ut nu när jag faktiskt har verktygen till att nå dit. Och där är jag inte ännu, men jag ger fan inte upp!!!!

Kom hem för ett par timmar sen efter en härlig helg i Göteborg.
På fredagen lämnade jag Milo på skolan kl.08:00, sen körde jag hem o åt frukost tillsammans med resten av familjen. Efter frukost packade vi in det sista i husvagnen och vid tio lämnade vi Mira hos farmor o farfar. Sen bar det av mot Göteborg o Lissebergs stugby där vi skulle campa hela helgen.

Var framme vid 14:00/14:30 tiden, och en knapp timme senare cyklade vi till Göteborgsvarvet Expo där vi hämtade ut våra nummerlappar och gick på utställningen. Jag fick köpt ett Göteborgsvarvet linne och ett par urläckra 2XU byxor (bilden).

Efter utställningen cyklade vi vidare till Lonesome runners klubbkväll runt ett kvarter längre bort, där vi träffade lite trevliga klubbkamrater, bl.a en av grundarna till gruppen. Åt pasta med köttfärssås, lite chips o godis, och lite allmänt mingel.

Efter klubbträffen cyklade vi tillbaka till husvagnen, och fick denna dag cyklat ca 6,5 km totalt. Lagom uppvärmning för lördagen.. Hehe :-) Gick en runda på campingen och såg sedan på Let's dance o åt chips med dipp i husvagnen. :-p

På lördagen, "dagen D", sov vi till nio, åt frukost i lugn och ro runt en timme senare. Åt en bra frukost med ägg, bacon, bullar, juice o kaffe.
Cyklade till en affär en liten bit från campingen där vi köpte pasta o färdig köttfärssås; ingen stor smaksensation men helt ok. :-) Åt lunch strax efter 12:00, och strax innan 13:00 cyklade vi till startlinjen. En cykeltur på ca 9 km. Bra uppvärmning även om vi cyklade i ganska normalt tempo. :-p

Det var inte helt bra utmärkt hur man skulle komma till startområdet men till slut hittade vi, glada att vi cyklade ifrån campingen i god tid.

Hittade Lonesome runners flagga där vi bytte några ord med de klubbmedlemmar som samlats där, innan vi sedan en knapp timme innan start ställde oss i den långa toakön. Som sådan tur är trots allt gick ganska fort. Efter toabesöket var det bara till att gå o leta upp vår startgrupp direkt. Startgrupp 19 med starttid 15:19 hade vi. Tog den sedvanliga "precis före start groupien/selfien", försökte hänga med på uppvärmningen utan att se dem som höll i uppvärmningen, sedan gick startskottet.

Den första 1-1,5 km var det väldigt trångt, men det passade mig rätt bra för att då kunde man springa i ett bra "uppvärmningstempo".

Dem första 13-14 km kändes det riktigt bra. Hittade ett bra tempo, det var tom. så att jag klarade av att springa snabbare än jag trodde jag skulle orka med, och jag klarade av att springa upp för alla backarna. Det gick inte så fort i uppförsbackarna, men jag sprang upp för dem!

Sprang förbi ett par klubbmedlemmar o "dunkade" dem i ryggen o hojtade "heja Lonesomes!". :-) En klubbmedlem var det till o med så att vi höll sällskap en bit o vi skiftades sedan om att springa om varandra några gånger under loppets gång. Mycket trevligt. :-)
Gjorde high-fives med en hel del barn längs sträckan, och gav musikanterna längs vägen applåder när jag sprang förbi. :-)

Vätskestationer var där gott om längs hela vägen, totalt 10 st tror jag där var någon som sa. Försökte ta var annan vatten varannan energidryck, och stannade till på 8 av 10 stationer. Saknade "matstationer" med saltgurka, kanelbullar etc som det brukar finnas på de flesta lite längre lopp. Men kanske finns detta bara på lopp längre än 21 km? Kan inte minnas att det fanns någon sådan när vi sprang vår första halvmara i heller? (Detta var vår andra halvmara) Kände att det hade behövts åtminstone en sådan station, typ efter kanske runt 12 km för att det var då min energi så smått började tryta o jag inte längre upplevde det som att energidrycken på vätskestationerna gjorde någon större nytta.

Klarade av att hålla ett hyfsat jämt tempo på mellan strax under och strax över 7 min/km dem första 15-16 kilometrarna, trots att orken/energin började tryta så smått efter runt 12-13 km. Längs vägen hade dem "duschar" med kallt/ljummet vatten man kunde springa igenom. Detta var väldigt skönt o behövligt den första halvan av loppet, men sedan började det regna så då undvek jag dem i stället. Blev blöt tillräckligt av det som kom från luften.. Hehe :-)

Det var en mycket tuffare bana än jag trodde det skulle vara med rätt många fler backar än jag trodde där skulle vara. Så med tanke på alla backar och att det inte är mer än knappt 7 mån sen jag gjorde en stor bukplastik är jag väldigt glad o nöjd över att det ändå kändes så pass bra som det gjorde under i stort sett hela loppet och med tiden jag fick; 2.30,54 enligt Göteborgsvarvets resultatlista.

Kortfattat då. Det var i ärlighetens namn inte ett så roligt lopp som vi båda trodde det skulle vara, och det var en rätt mycket tuffare bana än vi räknat med. Men det var absolut ett trevligt lopp med trevlig atmosfär, och vi kommer absolut springa det en gång till. Om inte annat så för att slå årets tid. ;-)

En sak vi båda kom fram till var att inför nästa halvmara MÅSTE vi båda bli duktigare på att få till fler långpass innan loppet, och helst åtminstone ett träningspass som är lika långt som själva loppet. Åtminstone jag kände att dem första 13-15 km var det inga större problem. Men det är för att den distansen har jag ändå lyckats få till några gånger innan Varvet, så den distansen är kroppen hyfsat van vid. Dem sista kilometrarna var lite jobbigare.... :-p Nästa långlopp är Lidingöloppet i september så det är bara att fortsätta träna... :-p

Vet inte om det bara är jag som märkt det o känner så, men en sak som faktiskt gör mig lite ledsen.. När man var överviktig o hade mer än 10 kg att gå ner fick man jättestor respons o folk hejade på en ordentligt för varje hekto man tappade. Nu när jag är sk. normalviktig men ändå har några "futtiga" 3-4 kg jag vill gå ner för att komma dit jag känner att jag trivs med o vill, får jag inte alls samma respons. Nu är det mer bara en "klapp på axeln, himlande ögon o fokusera inte så mycket på vikten". Varför är det så?

Jag jag tycker att en viktresa är precis lika viktig om man har 10 kg+ att gå ner som om man bara har 3-4 kg. Man gör det ju för sitt eget måendes skull. Om inte för det fysiska så för det psykiskas skull. Jag gör inte längre min resa för det fysiskas skull, jag gör det numera för mitt psykiskas. Jag vill komma dit jag VILL komma o där jag vet att jag MÅR BRA! Och det är väl lika viktigt som att kämpa för fysiska "krämpor"?

Jag tror att just detta är en av anledningarna till att min motivation går väldigt mycket upp o ner just nu. För att jag brottas hela tiden med vad jag själv vill o vad andra säger till mig (att jag ska sluta fokusera på vågen etc). Ena veckan känner jag mig superpeppad att gå ner dem där sista 3-4 kilona jag vill gå ner, ena veckan vet jag varför jag kämpar mot detta mål. För att JAG vill dit, för att jag VET att JAG mår bra när jag ligger runt den vikten. Men sedan nästa vecka tänker jag mycket på vad "alla" säger åt mig, att "jag behöver inte gå ner mer i vikt, att jag ska sluta fokusera på vikten o gå efter kläderna" osv. Och då börjar jag tvivla på mig själv. Då börjar jag tvivla på vad jag egentligen vill och hur jag egentligen BORDE (enligt andra iaf) göra och tänka. Då tvivlar jag på mitt mål. Och då tappar jag motivationen till att äta rätt.   

Jag försöker kämpa på och fokusera mot mitt mål, men det hade varit 100 gånger lättare om jag fått samma sorts respons som jag fick när jag hade mer än 10 kg att gå ner, om jag inte "hela tiden" fått höra saker som får mig att tvivla på mig själv och mitt mål. Jag vet att allt sägs i all välmening, men jag VET vad jag har för mål och VARFÖR jag vill nå dit. Snälla, hjälp mig att nå dit i stället för att så tvivel i mitt huvud

Idag sprang jag/vi första men absolut inte sista Skrylleloppet. Ett mycket trevligt lopp o rolig bana. Inte fullt 10 km men det visste jag om sen innan så därför är detta inget jag störde mig på denna gången. Inte så mycket iaf... Hehe   


Vi kom dit runt en timme innan start. Nummerlapparna hade vi hämtat ut redan dagen innan så det behövde vi inte tänka på. Letade upp mina föräldrar som skulle passa barnen medan vi sprang. Stötte då även på en klubbmedlem som jag utbytte några ord med. Kul att ses igen Martin.   


Vädret kunde vi absolut inte klaga på. Riktigt härligt vårväder. Solen sken o det var varmt men inte för varmt.
10:30 gick starten. Dem första 7 km var det ganska flackt och jag hittade ett bra tempo. Med en liten förkylning i kroppen trodde jag inte att jag skulle orka hålla så högt tempo, men jag klarade ändå av att hålla ett 6.20-6.40 min/km tempo dem första 6-7 km. Den första km var det tom. så att jag höll ett 6.05 tempo.   


Efter ca 7 km kom det en jäkla massa långa o branta backar som inte var att leka med. Försökte springa upp för dem men märkte rätt fort att det tog alldeles för mycket energi för att jag skulle orka det, så det fick bli att gå upp för dem o sedan springa nerför.


Kom i mål på 1:05:29 o kan inte vara mer än nöjd. Riktigt nöjd faktiskt.   


På återseende Skrylleloppet 2017!