Jag har aldrig fått så många komplimanger i hela mitt liv, som jag fått nu sedan jag blivet av med min övervikt.    Och jag suger åt mig av varenda en, och för varje komplimang jag får blir jag mer och mer taggad och motiverad att fortsätta i denna stilen.   

Igår blev det nog lite rekord i kommentarer och komplimanger..    Var på svärmors 65 års fest och fick höra från folk jag inte träffat på länge än den ena än den andra komplimangen. Fick höra hur DUKTIG jag varit, att det bara är halva jag kvar, vad smal och fin jag blivet, att "nu får du inte gå ner mer", och att det skiner om mig. Till slut var jag så överväldigad av alla komplimanger att jag inte visste vad jag skulle säga. *ler*      

Den sistnämnda kommentaren/komplimangen, att det lyser om mig känner faktiskt jag själv också. Jag känner mig mycket piggare, gladare, friskare och med bättre självförtroende. Jag tycker själv att det "lyser ur ögonen på mig", och att det syns på min hållning att jag mår bättre, känner mig finare. Och att då få höra detta från någon jag inte träffat på länge dessutom känns jättebra, känns som en bekräftelse.   

Alla komplimanger och att jag tycker om det jag ser i spegeln (inte allt, men det är en annan sak) får mig motiverad till att inte falla tillbaka i gamla spår igen. Att jag faktiskt unnar mig lite på helgerna hjälper faktiskt också till. Har man inga dagar då man unnar sig gott tröttnar man fortare, tappar motivationen fortare. Så är det för mig iaf

Om jag bara kunde få bort den där förbaskade putmagen samt hänget jag fått efter mina graviditeter hade jag varit nöjd och belåten nu. Jag blir så ledsen fortfarande, varje gång jag tittar mig själv i spegeln och ser den där förbaskade putmagen och det där förbaskade hänget.    Putmagen vet jag att jag kan, om inte få bort helt och hållet, så åtminstone få den bra mycket mindre än den är nu, om jag bara fortsätter med styrketräningen. Önskar bara det kunde gå fortare. Vet att styrketräning är en lång process innan den ger den sortens resultat man vill ha. Och jag vet att om jag bara fortsätter med det och inte ger upp, så KOMMER styrketräningen ge det resultat jag vill ha. Önskar som sagt bara att det kunde gå fortare, för att jag hatar verkligen den där putmagen.   

Men det där, i mina ögon, fula, äckliga och totalt osexiga hänget.. Det är nog bara en operation som kan få bort det. Kan aldrig tänka mig att oavsett hur mycket jag tränar eller går ner i vikt, att det skulle försvinna "av sig själv". Men en operation är ju så förbaskat dyr!    Har ringt till vårdcentralen för att få reda på om det överhuvudtaget finns en chans till att få landstinget att betala en operation till mig, om reglerna är olika beroende på om man har häng pga en kraftig viktnedgång, eller pga graviditet. För min del beror hänget nog på både och, men mest pga graviditeterna då jag under båda mina graviditeter hade väldigt stor mage, samt att dem båda slutade i snitt.

Läkaren kollade upp "reglerna", och vad han fick fram så reglerna som gäller här (reglerna är säkerligen olika beroende på vart i landet man bor) är att man ska ha minst 3 cm häng (jag har nästan/ca 4 cm), man ska ha varit viktstabil i minst ett halvår, och man ska ha hudproblem. Hudproblem har jag visserligen inte, men jag mår väldigt dåligt psykiskt av det.    Så mina planer är att fortsätta kämpa med att få bort magen, och så fort jag varit viktstabil i ett halvår, tänker jag kontakta läkaren igen och säga att jag nu varit viktstabil i ett halvår, och yrka på den psykiska biten som jag hört också är en av "reglerna" dem har för att få betald operation. Sedan är det bara att hoppas att det går igenom. Försöker att inte ha några förhoppningar då jag vet att dem är väldigt hårda i sin bedömning. Men det hade varit som att vinna på miljonlotteriet för mig, att få bort hänget, att få en betald operation.

Aldrig mer tillbaka!

Igår kväll var jag på ett två timmar långt zumba party i Landskrona. Två timmar i princip non-stop.. Endast en paus på fem min. Prata om att fettet fick gråta! :-p


Men riktigt kul var det! Har saknat att zumba i grupp märkte jag rätt fort. Det är MYCKET roligare att zumba i grupp, och mycket lättare att verkligen "ta i" så svetten dryper. *ler* Och, jag kände faktiskt mig riktigt smal o "fit" igår. Trots lingonveckan.. ;-) Härlig känsla!

Kikade i min bok jag skrivet upp vikt och cm lite sporadiskt i, dvs när jag tänkt på det    Första "cm anteckningen" var den 15 februari, dvs ca 1,5 v efter att jag gått med i viktväktarna, och enligt den har jag gått ner ca 16,5 cm sedan dess!! 16,5 cm!!! Det är skitmycket ju!! Enligt viktväktar måttbandet jag har, låg jag då på rött, dvs fettma, nu ligger jag på grönt, dvs där man ska ligga för att vara normalviktig.   

Var tvungen att ta foto för att själv kunna se, och ja.. Bilden talar för sig själv..     Har ju, som synes på bilden, tyvärr fortfarande rätt mycket putmage. Men det är också den jag jobbar på nu. Det är mitt nästa mål, att få om inte helt platt mage, så åtminstone rätt mycket plattare än den är nu. *ler*

Nu till dagens fundering.. Vågar jag sälja mina gamla kläder, dvs dem som är för stora, redan? Är kluven för att jag har ju lyckats gå ner i vikt förut, för att sedan gå upp allt jag gått ner plus lite till, igen..    Har visserligen aldrig tidigare gått ner så här mycket, och jag HAR ett helt annat tänk nu än förut. Men ändå. Jag vet ju av tidigare erfarenhet hur himla lätt det är att ramla tillbaka i gamla spår igen. Och då känns det rätt dumt att ha sålt alla sina större kläder.. Känns som ett väldigt stort steg för mig helt enkelt, att våga sälja alla mina gamla kläder.. Samtidigt är det kanske ett steg jag MÅSTE ta för att på allvar inse att jag har ett annat liv och tänk nu? Kluvet var det..

Igår gick jag ju äntligen i mål med vikten jag satt på viktväktarna. Detta innebär att jag from. nu går på det sk. "jämviktsprogramet". Det går ut på att vi ska hitta det antalet points jag ska/bör äta per dag för att varken gå upp eller ner mer i vikt. Ska börja med att lägga på 6 points/dag, dvs jag ska äta för 32 points om dagen ist för 26. Och detta känns väldigt konstigt, att jag nu ska äta MER. Man får känslan "men går jag inte upp i vikt igen om jag äter mer?!" Nu vet jag ju att det inte är så, men det KÄNNS så. *ler* Dock vet jag knappt hur det ska gå till.. Vissa dagar har jag nämligen haft svårt bara att komma upp i 26 points, hur ska jag då komma upp i 32? Äta bara för att det ska så vara eller?

Mina planer är dock att jag faktiskt ska sikta på att gå ner ytterligare ett par kilon. Har tänkt på detta ett tag nu, men har ändå låtit 58 kg stå kvar som mål på viktväktarna pga att det ändå känns som en vikt jag kan vara nöjd med om jag nu inte skulle klara av att gå ner mer.

Nu vet jag att där är en del som lyfter på ögonen o frågar sig varför. Vet att där är dem som tycker att jag absolut inte behöver gå ner mer i vikt nu. Och nej, jag behöver inte bli smalare i ansiktet, nej jag behöver inte bli smalare över bröstet, nej jag behöver inte bli smalare om midjan. Men jag har fortfarande rätt mycket mer "mage" än vad jag är nöjd med. Jag hoppas att det kanske ska räcka med att med hjälp av styrketräningen få en plattare mage, men tills dess att styrketräningen gett det resultatet jag hoppas på att kunna få, kommer jag sikta på att gå ner ytterligare ett par kilon för att se om det kanske är det som behövs för att magen ska bli mindre. Är tyvärr inte så säker nämligen på att det räcker att "bara" träna styrka för att magen ska bli mindre och så platt som jag vill, utan jag är rädd att det nog krävs att jag går ner ett par kilon till. Som sagt, jag är jättenöjd med hur smal jag blivet i ansiktet, över bröstet och i midjan. Men magen är jag fortfarande inte nöjd med. Hade den bara varit plattare hade jag varit nöjd, men den putar väldigt mycket och det tycker jag inte alls om.    Tycker inte om att visa bilden för alla egentligen, men för att alla som tycker att viktminskningen "gått mig åt huvudet", att jag visst inte har för mycket mage, lägger jag upp bilden ändå.     

Sådan HÄRLIG känsla!! Idag, på min mans 32 års dag, den 17 aug GICK JAG I MÅL!!! :-D Jag är nu 15,5 kg lättare o 5 klädstorlekar mindre! :-D


Förut kunde jag bara drömma om att väga under 60 kg, ja under 65 tom. Nu väger jag 57,8 kg och känslan är obeskrivbar!


Jag gav inte upp, jag klarade det och förlåt, men jag måste få säga att FY FAN VAD JAG ÄR BRA!!!!!! ;-D


Ikväll ska jag fira både Fredrik och mig själv för det är jag värd :-)

För inte så längesen skulle jag aldrig ens kunna drömma om att jag skulle kunna ha på mig ett par byxor i strl S!! S!!!!! :-o


Jag har i jobb byxorna ett rätt bra tag nu legat mellan M och S (bara detta känns helt otroligt och bra för mig). M har varit lite för stort, S lite för litet. Men nu börjar M bli mer än bara "lite för stora".. :-p Så nu är det nog dags att gå ner till strl S, och känslan är obeskrivbar! <3 <3