På onsdag är det dags för min andra o "slutgiltiga" bedömning på Akademikliniken. Och tankarna och känslorna är många och olika från dag till dag.


Ena dagen tänker o känner jag: "Jag kan lika bra ställa in mig på att jag får lära mig att leva med hänget för att jag lär inte få det godkänt ändå". Och även tankar som "är det verkligen värt minst 6 veckors träningsstopp och sedan säkert minst lika länge för att komma i samma form som jag är i idag, igen?? Mja????"

Nästa dag tänker o känner jag: "Jo men det känns som att jag nog kommer kunna få det godkänt", och tankar som "Är det verkligen värt minst 6 v träningsstopp och....? - JA, det är det faktiskt! Visst det blir rätt många veckors träningsstopp och det kommer ta några veckor innan jag är tillbaka i den formen jag är i nu. Men jag VILL ju verkligen bli av med hänget, och det händer ju bara en gång (under förutsättning att det inte sker några komplikationer givetvis), sedan är det gjort".


Dem negativa känslorna och tankarna är nog mest en "skyddsbarriär" jag satt upp för att inte bli besviken, för att visst vill jag få operationen. Väldigt mycket. Önska mig lycka till på onsd! 15:20 är det dags!