Vet inte om det bara är jag som märkt det o känner så, men en sak som faktiskt gör mig lite ledsen.. När man var överviktig o hade mer än 10 kg att gå ner fick man jättestor respons o folk hejade på en ordentligt för varje hekto man tappade. Nu när jag är sk. normalviktig men ändå har några "futtiga" 3-4 kg jag vill gå ner för att komma dit jag känner att jag trivs med o vill, får jag inte alls samma respons. Nu är det mer bara en "klapp på axeln, himlande ögon o fokusera inte så mycket på vikten". Varför är det så?

Jag jag tycker att en viktresa är precis lika viktig om man har 10 kg+ att gå ner som om man bara har 3-4 kg. Man gör det ju för sitt eget måendes skull. Om inte för det fysiska så för det psykiskas skull. Jag gör inte längre min resa för det fysiskas skull, jag gör det numera för mitt psykiskas. Jag vill komma dit jag VILL komma o där jag vet att jag MÅR BRA! Och det är väl lika viktigt som att kämpa för fysiska "krämpor"?

Jag tror att just detta är en av anledningarna till att min motivation går väldigt mycket upp o ner just nu. För att jag brottas hela tiden med vad jag själv vill o vad andra säger till mig (att jag ska sluta fokusera på vågen etc). Ena veckan känner jag mig superpeppad att gå ner dem där sista 3-4 kilona jag vill gå ner, ena veckan vet jag varför jag kämpar mot detta mål. För att JAG vill dit, för att jag VET att JAG mår bra när jag ligger runt den vikten. Men sedan nästa vecka tänker jag mycket på vad "alla" säger åt mig, att "jag behöver inte gå ner mer i vikt, att jag ska sluta fokusera på vikten o gå efter kläderna" osv. Och då börjar jag tvivla på mig själv. Då börjar jag tvivla på vad jag egentligen vill och hur jag egentligen BORDE (enligt andra iaf) göra och tänka. Då tvivlar jag på mitt mål. Och då tappar jag motivationen till att äta rätt.   

Jag försöker kämpa på och fokusera mot mitt mål, men det hade varit 100 gånger lättare om jag fått samma sorts respons som jag fick när jag hade mer än 10 kg att gå ner, om jag inte "hela tiden" fått höra saker som får mig att tvivla på mig själv och mitt mål. Jag vet att allt sägs i all välmening, men jag VET vad jag har för mål och VARFÖR jag vill nå dit. Snälla, hjälp mig att nå dit i stället för att så tvivel i mitt huvud