(klicka på bilderna för större bild)

I lördags var det äntligen dags för Österlen spring trail igen. Eller Österlen ekotrail som det hette förra året. Hade längtat efter loppet enda sedan vi sprang det första gången förra året..      Förra året skulle banan vara 12 km+. Tror den var runt 13,5 km dock.    I år hade dem "gjort om" banan, tydligen var det någon markägare som inte varit helt glad förra året, och banan skulle i stället vara 10 km+. Den var dock endast 9,67 km...      Lite retligt att den inte var riktigt 10 km. Visserligen hade jag inte planer på att få "PB på milen", men man har blivet lite "kilometer störd" sen man började med löpning.. Visar klockan att jag sprungit tex. 9,96 km när jag närmar mig hemmet, springer jag några meter till för att komma upp i jämna 10 km. Så därför kändes det lite retligt att banan inte kom upp i 10 km..  hehe    

Hur som haver.. Vi lämnade barnen hos Fredriks föräldrar strax efter 08:30, och var sedan framme strax innan 10:00. Hämtade ut startbevisen/nummerlapparna och letade sedan upp våra klubbmedlemar (Lonesome runners). Vädret var inte så roligt till en början. Det var kallt, grått och småregnigt. Men precis lagom till starten gick kl.11:20 kikade solen fram och det blev riktigt vackert väder.   

Jag måste vara ärlig och säga att jag blev besviken på banan. Jag visste ju att dem gjort om banan, men att dem gjort om den så här mycket visste och trodde jag inte. Förra året var det i princip bara dem 3-4 första km som var vanlig skogsväg, och efter det var det riktig terräng. Jobbigt men otroligt vackert och roligt att springa. I år var det först ett par-tre km (ca) skogsväg och grusväg, sedan blev det en lååång sträcka (kändes det som iaf. Var säkert ett par km lång) över en äng med ojämt gräsunderlag o en jäkla massa backar man skulle springa upp o ner för. Det var i princip bara en knapp kilometer i början och ett par km, i slutet som gick genom skogar. Och visst var naturen vacker och banan var ganska jobbig precis som förra året. Men banan vi sprang genom förra året var MYCKET vackrare och jobbigare (rätt mycket jobbigare, men också rätt mycket roligare). Hade förväntat mig att det skulle vara samma sorts bana även i år även om jag visste att dem ändrat den, så ni kan säkert förstå varför jag kände mig besviken.   

Då Fredrik har problem med sitt knä och därför inte kan springa så fort som han brukar, och måste ta det försiktigt, så hade vi för en gångs skull sällskap hela rundan. I vanliga fall brukar vi hålla ihop de första 1-2 km, sedan orkar jag inte hålla hans tempo längre, och vi brukar skiljas åt och ses i mål.

Så detta var en trevlig omväxling kan man säga. *ler* En BRA omväxling för min del. Jag behöver någon som pushar på mig när jag springer denna sortens lopp som är lite mer krävande. Springer jag ensam utan någon som pushar på mig ger jag upp för tröttheten MYCKET lättare. Mao. hade jag inte haft sällskap av Fredrik i lördags hade jag promenerat rätt mycket mer än jag gjorde nu. Men tack vare att Fredrik pushade på mig mellan varven klarade jag av att komma över tröskeln och fortsätta springa trots att mitt huvud försökte tala om för mig att jag inte orkade mer. Jag VET ju att om man fortsätter springa trots att huvudet skriker åt en att stanna, om man i stället för tänka på att man är trött o snart inte orkar mer, lägger fokuset på att andas rätt och att sänka farten tills man fått ner pulsen något, så KOMMER orken att komma tillbaka igen och man kan fortsätta i princip hur långt som helst. Jag VET om detta även när jag springer ensam, men jag har helt enkelt inte lika bra "pannben" som man kallar det, när jag springer ensam. Tyvärr. Så jag hoppas att Fredrik kan tänka sig att göra mig sällskap lite oftare så han kan hjälpa mig att träna upp pannbenet.. (vet dock att jag behöver träna det ensam också   )

Vi kommer ändå springa detta loppet nästa år också trots allt, för att även om banan inte var alls så rolig o vacker som jag förväntat mig efter förra året, så VAR det ett trevligt och roligt lopp även i år.     

Vi funderar dock på att ge oss på 21 km sträckan nästa år...    Dels för att testa våra gränser och utmana oss själva lite, men framför allt för att få uppleva den där terrängen och naturen som vi kände oss lite grand snuvade på i år. 21 km i tuff terrräng är dock ingen liten utmaning.... Men, vi (jag) kommer ju då inte ha några krav på oss själva att slå några tider eller att vi måste springa hela tiden. Lär vi inte KUNNA om det bara är det, med tanke på terrängen och antalet löpare. *ler* Ger vi oss på 21:an så kommer fokus ligga på att försöka njuta av naturen och att helt enkelt klara av det, att ta oss runt.   

Ser fram emot Österlen spring trail 2017 oavsett om vi beslutar oss för att ta 10:an igen eller om vi ger oss på 21:an.