Idag sprang jag och Fredrik vårt livs första traillopp. Kanske borde man börja med 5 km första gången man springer ett nytt sorts lopp, men varför börja smått?    När vi anmälde oss till loppet för några/ett par månader sedan tvekade vi inte speciellt länge om vi skulle välja att springa 5 eller 10 km. Ska man ändå ge sig själv en utmaning kan man väl lika bra utmana sig ordentligt direkt? Och, i september ska vi ju trots allt springa ett traillopp på 30 km.. (sedan är Lidingöloppet inte så mycket till traillopp säger dem, men det räknas ändå som trail/terräng) Så, det blev 10 km.

Dem 2-3 första kilometrarna var det inte så farligt, tvärtom ganska enkelt och skönt för ben och fötter med mjuka skogsstigar och underbar natur. Men sedan kom dessa mordiska sanddyner! Hård sand, mjuk sand, blöt sand. You name it, det fanns där! Sand i upp- och nedförsbackar, leriga uppförsbackar, mjuka upp- och nedförsbackar.. Vill man springa ett utmanande traillopp rekomenderar jag detta! Sedan är där säkerligen andra traillopp som är ännu jobbigare, men som nybörjare inom trail var detta en riktig utmaning!

Banan var på 5 km, så vi som skulle springa 10 km fick alltså springa banan två gånger. Första varvet tänkte jag efter knappt halvvägs att "jisses vad har jag gett mig in på? Jag skulle ha valt 5 km ist för 10!!" Dem 2-3 första kilometrarna var som sagt inte alls jobbiga, men sanddynerna tog riktigt ordentligt på ben och flås! I ett svagt ögonblick var det tom. så att jag funderade på att bryta efter det första varvet. Men, sedan tog jag nya tag o sa till mig själv på skarpen att "Lina! Skärp dig nu! Bara SPRING! Du klarar detta!"

Andra varvet kändes förvånansvärt nog faktiskt lättare än första. Lätt var det inte så klart, banan var ju den samma och trött som ett as var jag, men ja.. På något vis kändes det ändå lättARE. Nu hade jag fått upp ett hyfsat bra flås, och nu visste jag ju hur banan såg ut. Vart jag kunde springa lite fortare, och vart jag var tvungen att sakta in och tom. bitvis promenera, för att klara mig runt ett varv till. Sedan fick jag en underbar stöttning av två Lonesome runners som också gjorde att jag klarade av att behålla fokus och inte ge upp. Stort tack Lena och Ola Örnberg!   

Vet tyvärr inte min exakta måltid då min Runkeeper strulade pga dålig satelitmottagning, men Fredrik kom i mål på 1h 10 min, och han sa att han trodde att han varit i mål runt 5-6 min när jag kom in. Så runt 1h 15 min ca. Med tanke på att det var en riktigt jobbig terräng, att det var mitt första terränglopp, och att jag fortfarande inte är helt 100% frisk från förkylningen (och inte tränat löpning på en hel vecka), så är jag väldigt nöjd!

Vi fick helt klart mersmak båda två, och kom fram till att vi utan tvekan ska springa detta loppet nästa år också, och att vi ska springa fler traillopp hädanefter!