Sista veckan i Lund är en lugn vecka kan man säga. Jag jobbade igår (samt i helgen), ledig idag-imorgon, jobbar torsd-fred. På fredag är det avtackning, både för mig, och för mina andra kollegor som ska jobba kvar i Lunds kommun, men som ska gå över till hemvårdsgruppen Södertull. 

Känns märkligt att dem ska ha avtackning för MIG. Genom åren har det varit en del avtackningar och nu är det alltså min tur. Känns märkligt då jag egentligen ser mig själv lite som en "lifetimer" eller vad man nu brukar kalla dem som stannar kvar på samma arbetsplats fram tills pensionen.   

Har fortfarande blandade känslor inför att sluta i Lund även om jag vet att det blivet ny chef, kollegor, samordnare, sjuksköterskor, lokal och schema ändå även om jag stannat kvar. Har ju jobbbat där i snart 9,5 år och som sagt jag känner mig lite som en "lifetimer". 

Men samtidigt så vet jag ju att även om jag inte hade sagt upp mig hade det ju som nyss skrivet blivet alla dessa förändringar i vilket fall som helst. Svårigheter med parkering ovan på det dessutom.

Det ska samtidigt även bli spännande att börja på ett nytt ställe och lära känna nya kollegor och brukare. Men det känns även väldigt nervös. Det är alltid nervöst att börja på ett nytt ställe och jag har dessutom ett ganska stort kontrollbehov när det gäller vissa saker, och börjar man på ett helt nytt ställe känns det som att man inte riktigt har kontroll över tillvaron och detta känns väldigt läskigt för mig. Men, jag vet ju att detta bara är dem första dagarna innan jag kommit in i det och börjat lära känna kollegorna, brukarna och området.

Ska ju börja jobba kvällar igen, och detta känns också lite småläskigt då jag inte jobbat kväll på över 4 år.    Men, den chefen jag var på intervju hos sa att dem inte jobbar mer än 3-4 kvällar på 4 v och jag lämnade önskemål om att jobba kväll så lite som möjligt vilket hon skulle försöka tillmötesgå. Så jag får se imorgon när jag får mitt schema hur många kvällar det blev. Det är skönt att dem åtminstone bara jobbar till kl.22:00 i Landskrona. I Lund jobbar dem till kl.23:00 Och så fort jag får lov att börja köra bil igen (snart!!) kommer jag ju vara hemma senast 22:20 när jag jobbar kväll. Och ska jag bara jobba max 4 kvällar på 4 v känns det helt ok även om jag föredrar att endast jobba dagtid. 

Har en (fd.) vän som ville vara snäll (?) och informera mig om allt negativt om min nya arbetsplats, både när jag precis varit där på intervju och knappt två veckor innan jag skulle/ska börja jobba där, vilket gjorde mig både orolig och irriterad på samma gång. Kanske mer nervös än irriterad första gången, men andra gången blev jag mest bara irriterad och faktiskt ganska arg. Oavsett vad hennes anledning till att hon ännu en gång ville berätta mer negativt om min nya arbetsplats så har jag ju (uppenbarligen) redan bestämt mig för att ta en chansning och börja jobba där även om hon sk. "förvarnade" mig när jag precis varit på intervjun och ännu inte tackat ja eller skrivet på några papper. Eftersom att jag ju valt att tacka ja och skrivet på papperna vill jag nu bilda min egen uppfattning. Och kunna se fram emot att börja på något nytt. 

Gick och var irriterad i rätt många dagar efteråt tyvärr, och ja, är väl fortfarande rätt irriterad. Men är nu mest irriterad på mig själv, på allt jag borde ha sagt men som jag inte kom på just då. Jag vet.. Jag har svårt för att släppa vissa saker, det är en av mina personliga nackdelar som jag hela mitt liv försökt arbeta bort. Jag är inte direkt långsint egentligen, men har svårt för att släppa vissa saker. Har lätt för att förlåta men svårt för att glömma, helt enkelt.

Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska börja mitt nya jobb med öppna nyfikna och intresserade ögon och öron. Se saker för vad dem är och inte lägga så stor vikt på sådant jag ändå inte kan göra något åt. Gå till jobb glad och med en positiv attityd. Huruvida man trivs eller inte på en arbetsplats har ju faktiskt mycket (allt?) att göra med ens egen inställning och attityd. Eller har jag fel? Och skulle jag nu inte trivas, ja då har jag fått bilda min egen uppfattning och söker nytt jobb och som nu hoppas på det bästa.

Det kommer bli bra detta, det är jag säker på!

Jag vet inte om andra också märkt det eller om det bara är jag själv som upplever det. Men sedan jag fick epilepsidiagnosen för snart ett år sen känner jag själv att jag förändrats. Det mesta till det positiva, men inte allt. Det jag själv upplever har förändrats till det negativa är, hur ska jag förklara det? Gnistan i mina ögon? Innan epilepsin sa min chef till mig mer än en gång "jag blir så glad när jag ser dig Lina, du ser alltid så pigg och glad ut". Jag kände mig så också. Pigg, glad och med massa livsglädje och motivation. 

Sedan jag fick epilepsin känns det som.. Inte som att det försvunnit, det finns fortfarande där. Framför allt livsglädjen. Livsglädjen är en av de positiva sakerna detta fört med sig, att jag uppskattar livet ännu mer. Det som "försvunnit", är känslan av att jag inte får det att synas i ögonen. Jag utstrålar inte det längre, och detta gör att det känns som att jag inte har det på samma sätt som förut. Det är fortfarande, där, men inte på samma sätt. Jag känner det på insidan men inte på utsidan kan man säga. Jag känner inte mig som mig själv, den jag var förut, fullt ut. Förstår ni hur jag menar?  Och detta ger en viss känsla av sorg då jag saknar den där gnistan.

Och kanske är det inte så konstigt egentligen. Jag har varit med om en hel del det senaste året och epilepsimedicinen som ju självklart har en hel del påverkan på hjärnan, hjälper knappast till. Kanske är just medicinen hela anledningen till att jag känner som jag gör? Jag vet inte. Men sedan jag börjat med medicinen har jag känt mig trött och slö i huvudet till och från. Med den första medicinen blev det som nog dem flesta vet riktigt illa efter att ha tagit den ett par-tre månader. Den ledde till både stor hjärntrötthet, depression och muskelsvaghet. Denna medicinen jag har nu mår jag mycket bättre av, men jag känner fortfarande mig seg och slö i huvudet med jämna mellanrum. Tänker ibland att jag skulle vilja prova sluta ta medicinen ett tag för att se om det blir någon förändring av detta, men inser ju självklart att det är dumt att chansa. Och självklart skulle jag oavsett aldrig göra det utan läkarens rekomendation. Läkaren sa dock att vi skulle prova sätta ut den efter 2-3 år för att se om jag öht behöver ta den. Innan dess så oavsett hur jag mår känner jag själv att det är säkrast att ta medicinen varje dag i minst två år. Är dock själv inte helt säker på om jag egentligen verkligen har epilepsi, men det första halvåret mådde jag för dåligt psykiskt för att orka och knappt ens tänka tanken på att få ett andra utlåtande av en annan läkare, och nu när jag åtminstone snart får köra bil igen känns det som att det kanske kan kvitta så länge jag ändå mår helt ok och kan leva som vanligt. 

Det som förändrats till det positiva är hur jag ser på min kropp. För första gången på jag vet inte hur många år känner jag med ärlighet mig fullt nöjd med min kropp. Visst självklart kommer fortfarande känslan och hjärnspökena ifatt mig som säger att jag inte väger så mycket som jag egentligen vill väga och som säger att jag inte ser ut så som jag vill se ut. Men så länge hjärnspökena inte är dem som har överhanden, så är det bara bra att dem kommer till mig lite då och då. För att så länge dem fortfarande finns där, lite i bakgrunden, så gör dem att jag ändå håller mig kvar på denna banan, inte låter det spåra ut och gå tillbaka till mitt gamla liv där jag lät latmasken ta över alldeles för ofta så att jag knappt tränade, och där jag lät suget på något gott o onyttigt vinna så gott som varje gång. Det som gjorde att jag låg på gränsen till fetma och var fruktansvärt missnöjd med hur jag såg ut. 

Jag älskar min kropp för vad den gjort och vad den gör för mig. Vad den klarar av. Att den är så stark att den klarar av att springa över TVÅ MIL! Det är inte alla kroppar som klarar det! Och där är jag även glad att trots allt den varit med om, är även HUVUDET med mig fortfarande, för att utan mitt "pannben" hade det varit så mycket lättare att ge upp när det börjar göra ont flera km innan jag är i mål. Att trots att jag har ont tror huvudet på mig. Den säger till mig att du KAN ta dig i mål Lina! Ja, kroppen klagar på att den har ont, men den är inte skadad, den är stark och kommer sluta göra ont när du tagit dig i mål och efter lite vila. "Pain is temporary, glory is forever" du vet..    Kropp och knopp sitter ihop av mer än en anledning. 

Jag uppskattar livet mer nu och fokuserar på de saker jag mår bra av i stället för på vad det står på vågen.