Jag vet inte om andra också märkt det eller om det bara är jag själv som upplever det. Men sedan jag fick epilepsidiagnosen för snart ett år sen känner jag själv att jag förändrats. Det mesta till det positiva, men inte allt. Det jag själv upplever har förändrats till det negativa är, hur ska jag förklara det? Gnistan i mina ögon? Innan epilepsin sa min chef till mig mer än en gång "jag blir så glad när jag ser dig Lina, du ser alltid så pigg och glad ut". Jag kände mig så också. Pigg, glad och med massa livsglädje och motivation. 

Sedan jag fick epilepsin känns det som.. Inte som att det försvunnit, det finns fortfarande där. Framför allt livsglädjen. Livsglädjen är en av de positiva sakerna detta fört med sig, att jag uppskattar livet ännu mer. Det som "försvunnit", är känslan av att jag inte får det att synas i ögonen. Jag utstrålar inte det längre, och detta gör att det känns som att jag inte har det på samma sätt som förut. Det är fortfarande, där, men inte på samma sätt. Jag känner det på insidan men inte på utsidan kan man säga. Jag känner inte mig som mig själv, den jag var förut, fullt ut. Förstår ni hur jag menar?  Och detta ger en viss känsla av sorg då jag saknar den där gnistan.

Och kanske är det inte så konstigt egentligen. Jag har varit med om en hel del det senaste året och epilepsimedicinen som ju självklart har en hel del påverkan på hjärnan, hjälper knappast till. Kanske är just medicinen hela anledningen till att jag känner som jag gör? Jag vet inte. Men sedan jag börjat med medicinen har jag känt mig trött och slö i huvudet till och från. Med den första medicinen blev det som nog dem flesta vet riktigt illa efter att ha tagit den ett par-tre månader. Den ledde till både stor hjärntrötthet, depression och muskelsvaghet. Denna medicinen jag har nu mår jag mycket bättre av, men jag känner fortfarande mig seg och slö i huvudet med jämna mellanrum. Tänker ibland att jag skulle vilja prova sluta ta medicinen ett tag för att se om det blir någon förändring av detta, men inser ju självklart att det är dumt att chansa. Och självklart skulle jag oavsett aldrig göra det utan läkarens rekomendation. Läkaren sa dock att vi skulle prova sätta ut den efter 2-3 år för att se om jag öht behöver ta den. Innan dess så oavsett hur jag mår känner jag själv att det är säkrast att ta medicinen varje dag i minst två år. Är dock själv inte helt säker på om jag egentligen verkligen har epilepsi, men det första halvåret mådde jag för dåligt psykiskt för att orka och knappt ens tänka tanken på att få ett andra utlåtande av en annan läkare, och nu när jag åtminstone snart får köra bil igen känns det som att det kanske kan kvitta så länge jag ändå mår helt ok och kan leva som vanligt. 

Det som förändrats till det positiva är hur jag ser på min kropp. För första gången på jag vet inte hur många år känner jag med ärlighet mig fullt nöjd med min kropp. Visst självklart kommer fortfarande känslan och hjärnspökena ifatt mig som säger att jag inte väger så mycket som jag egentligen vill väga och som säger att jag inte ser ut så som jag vill se ut. Men så länge hjärnspökena inte är dem som har överhanden, så är det bara bra att dem kommer till mig lite då och då. För att så länge dem fortfarande finns där, lite i bakgrunden, så gör dem att jag ändå håller mig kvar på denna banan, inte låter det spåra ut och gå tillbaka till mitt gamla liv där jag lät latmasken ta över alldeles för ofta så att jag knappt tränade, och där jag lät suget på något gott o onyttigt vinna så gott som varje gång. Det som gjorde att jag låg på gränsen till fetma och var fruktansvärt missnöjd med hur jag såg ut. 

Jag älskar min kropp för vad den gjort och vad den gör för mig. Vad den klarar av. Att den är så stark att den klarar av att springa över TVÅ MIL! Det är inte alla kroppar som klarar det! Och där är jag även glad att trots allt den varit med om, är även HUVUDET med mig fortfarande, för att utan mitt "pannben" hade det varit så mycket lättare att ge upp när det börjar göra ont flera km innan jag är i mål. Att trots att jag har ont tror huvudet på mig. Den säger till mig att du KAN ta dig i mål Lina! Ja, kroppen klagar på att den har ont, men den är inte skadad, den är stark och kommer sluta göra ont när du tagit dig i mål och efter lite vila. "Pain is temporary, glory is forever" du vet..    Kropp och knopp sitter ihop av mer än en anledning. 

Jag uppskattar livet mer nu och fokuserar på de saker jag mår bra av i stället för på vad det står på vågen.